Visar alla blogginlägg från: april 2014

Sverige, Sverige älskade land

Idag blev jag djupt ledsen och berörd när jag lyssnade till
en berättelse om en nyanländ flicka i en liten kommun någonstans i Sverige. Hon
gick i en skola där de hade en förberedelsegrupp för nyanlända och där hon
trivdes mycket bra. Skolan hade endast 3% flerspråkiga elever så i princip var
det hela förberedelsegruppen som stod för de procenten.

Hon började så småningom i en av skolans ”vanliga” klasser
men där trivdes hon tyvärr inte lika bra. Hon fick nämligen inte några
kompisar. Ingen ville vara med henne och ingen ville prata med henne eftersom
hon inte behärskade språket till fullo. När skoldagen var slut fanns det en
svensk tjej som hon träffade och lekte med men den tjejen kände att hon inte kunde
visa att hon var den nyanlända flickans kompis under skoltid för då skulle
ingen av de andra tjejerna i klassen vilja vara med henne.

Mitt hjärta går sönder när jag hör sådana här historier.
Tänk om det varit min dotter. Tänk om vi tvingats fly/flytta till ett annat
land där vi inte kunde språket och jag visste att hon satt ensam rast efter
rast och bara tittade på de andra som lekte.

Sedan blir jag arg. Det här kan man inte skylla barnen för.
Det är inte deras ansvar. Det är de vuxnas ansvar och i slutändan hela
samhällets ansvar. Vi kan inte lägga skulden på den enskilda flickan som inte
vågade stå upp inför de andra tjejerna. Det är föräldrarna som skulle ha lärt
ut vettiga värderingar till sina barn hur man beter sig mot människor som
tvingats fly/flytta till ett annat land och hur det skulle kännas för dem att
inte bli insläppta i gemenskapen. Det är självklart även lärarnas ansvar att se
detta och göra något åt problemet men har eleverna inte med sig värderingarna
hemifrån är det inte lätt att tvinga barn att leka med varandra. I slutändan är
det politikernas ansvar som tillåter att segregeringen bara växer och växer.

Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är………

 

 

Wow mamma, vilken skola du jobbar på!

Igår var vi många som stod på scenen i vår kulturmärkta aula där det står en flygel som Benny Andersson har signerat. Först ut var vi lärare som hade en påskshow för lågstadiets elever för att de varit så duktiga och läst så många böcker. Miss Åsa klädde först ut sig till en tiger och smög omkring med Katy Perry. Några minuter efter var det bara att kasta av sig den dressen till att bli Sanna Nielsen för ett ögonblick. Ungarna älskar det här men bland oss lärare finns det många blandade känslor inför att kliva ut på en scen. Nervositet, prestationsångest och glädje för att nämna några men när man möts av ungarnas varma applåder, skrik och allsång är det värt varenda sekund.

Ett år när jag var Loreen var det några elever som verkligen trodde att det var Loreen som stod framför dem och de ville ha min autograf. I år hade någon lyckats få dit en av Panetoz medlemmar så avslutningsnumret blev ”på riktigt”. Han hade tidigare gått på skolan och när han avslutade sitt nummer uppmanade han alla barn att tänka på att de kan bli vad de vill här i livet.

– Glöm inte det! Titta på mig. Jag älskar musik och nu gör jag det som jag älskar varje dag.

Samtidigt som han sa det tittade jag på min ena biträdande rektor som också stod utklädd på scenen och vi hade både tårar i ögonen. Detta vara en viktig stund! Det betyder så mycket att det kommer en tidigare elev till skolan och som visar att alla kan lyckas med något som de vill.

En timme senare var det dags för några elever på mellanstadiet att uppträda i en talangjakt som de fixat själva. Jag tog med min 9-åriga son och han bara gapade när vi fick se flera av mina nyanlända elever uppträda. De sjöng, dansade och beatboxade som om de aldrig gjort annat. Vilket mod! Vilka talanger! Då var det dags igen att få tårar i ögonen. Jag kunde inte låta bli att tänka på att dessa elever har varit med om upplevelser som vi andra bara kan läsa om i tidningar, böcker eller se på TV och nu står de här och uppträder inför en stor publik.

–    Wow mamma, vilken skola du jobbar på! Måste alla vara så duktiga på att dansa, sjunga och beatboxa för att gå här? sa min son med en imponerad röst när vi gick därifrån.

–    Nä, de måste de inte. De är så duktiga i alla fall!

 

Självbiografi – alla har en historia att berätta

Vi har denna vecka startat arbetet med att skriva en liten
självbiografi. Jag brukar alltid göra det med eleverna eftersom det är en genre
som är ganska lätt att skriva i och alla har en historia att berätta. Ibland går
den lätt att berätta men ibland är historien sorglig och svår. Att minnas kan
vara jobbigt men ofta meningsfullt och jag tvingar aldrig någon att skriva om
något som de inte vill delge andra.

Temat startar alltid med att jag läser en liten text som jag
skrivit om mig själv och en händelse från min barndom. Jag ritar sedan upp en
tidslinje över mitt liv. Många tycker att det är roligt och kul att få ta del
av Miss Åsas liv och frågar mycket kring vad jag jobbat med tidigare, vad min
skola hette när jag var liten och när jag blev lärare. Sedan får eleverna göra
en egen tidslinje över sitt liv. Många yngre elever har svårt att komma ihåg
och hålla ordning på årtal men det blev dagens läxa att ta hem och fråga sina
vårdnadshavare om det.

Imorgon kommer vi att titta på tidsorden i min text och öva
oss på att använda andra ord än sen, sen, sen och sen.

Genrekonferens

Medan ni andra satt i solen med en kopp kaffe och hade det
lugnt och skönt ;-) har jag under två dagar befunnit mig på Genrekonferens med
kollegor från hela landet (och Norge) och lyssnat på hur man arbetar med
Genrepedagogik.

Jag har inspirerats av hur andra arbetar med nyanlända
elever och tagit del av många fina och bra exempel som görs i klassrummen i
vårt avlånga land. John Polias öppnade konferensen och vi fick lyssna på hans
senaste forskning kring hur hjärnan arbetar i klassrumssituationer och hur man
kan arbeta med förklarande text i NO.

Det mest upplyftande och roliga att höra på var nog den
härliga solskenshistorian från en grannskola till oss där en språklärare och en
NO-lärare arbetat sida vid sida kring labbrapporter. I tre månader höll
projektet på där språkläraren stod och skrev samtidigt som NO-läraren
experimenterade. De gick igenom de språkliga dragen i en labbrapport och tog fram en gemensam
modell som de använde hela tiden. Elevernas resultat gick från att 60 – 70 % av
eleverna inte var godkända till att alla elever blev godkända den terminen och nådde
betygen D-B. Fantastiskt! Ett jättebra exempel på hur stöttning är helt
avgörande för om vissa elever ska klara sig i skolan eller inte.

Imorgon är det jag som ska hålla kurs för mina kollegor på
högstadiet och vi ska tillsammans skriva en gemensam argumenterande text och
prata kring hur genren är uppbyggd.