Visar alla blogginlägg från: maj 2014

Motivation

bild (2)

Den här veckan har vi tagit emot en ny elev från Syrien. Hon började i tisdags och redan i torsdags kunde hon svara på de enklaste frågorna som vad hon heter, var hon kommer ifrån och vilket språk hon talar. Hon kunde alla färger, räkna till tio och benämna de enklaste sakerna som vi har omkring oss i klassrummet såsom en stol, ett bord och en penna. Hon svarade högt och tydligt till andra elever på frågan om hur gammal hon är.

Det händer ganska ofta att det går såhär fort med språkutvecklingen för nyanlända elever men ibland är det betydligt trögare och svårare att lära sig de nya orden. Självklart finns det lika många anledningar som det finns elever men en gemensam nämnare som jag har sett är att de som är motiverade och vill vara i Sverige kommer längre och är snabbare än de som inte är motiverade att stanna i landet.

Den här flickan har inte gått i skola på ungefär två år eftersom det är krig i det landet som hon kommer ifrån. Familjen har flytt runt bland olika flyktingförläggningar innan de landade i vårt land. Jag la genast märke till ett driv hos flickan. Hon hade repeterat hemma. Hon hade gjort sin läxa och ville lära sig mer. När jag gjorde min matematikkartläggning satt hon i en timme och femton minuter och räknade och kämpade och var mycket intresserad av resultatet. Hon sa på engelska att hon absolut inte var trött utan ville fortsätta trots att det var rast.

Den här flickan har varit med om och sett saker som vi andra bara har sett på nyheterna på TV. Döda människor, bombade hus och soldater. Hon behövde gå i skola igen. Kanske är det ett sätt att glömma och gå vidare? Kanske flyr hon från sina tankar och tillvaron blir dräglig och hon får lugn och ro för ett ögonblick.

Att se motsatsen är jobbigt för oss lärare. När språket vägrar fastna för att eleven inte vill. De saknar sina kompisar, sin gamla skola, kanske till och med någon förälder som är kvar i hemlandet. Om de inte vill vara kvar i Sverige finns ingen anledning till att lära sig det nya språket. Det gör vårt arbete väldigt svårt. Utan elevernas motivation kan vi stånga oss blodiga och variera vår undervisning i det oändliga utan att det ger resultat.

Varför fick jag ett F?

bild (1)

Vem var det som kom på att nyanlända elever ska få betyg det första året som de är i Sverige? Var det Björklund? Någon politiker före honom eller något snille på Skolverket? Jag har ingen aning men den personen kan inte ha arbetat med nyanlända eller inte ens pratat med någon innan det beslutet togs.

Sättet är idiotiskt. Tänk dig själv. Du kommer till ett nytt land och lär dig språket så pass mycket att du kan svara på de vanligaste frågorna. Du kan benämna dina kroppsdelar, saker omkring dig och svara på de enklaste frågorna som ställs till dig. Du kan uttrycka vad du varit med om och du kan hänga med i ett resonemang i vardagen. Du kan själv ställa frågor om saker som du undrar över. Du har tillförskaffat dig ett vardagsspråk.

Detta har du lärt dig på bara ett par månader. Dina lärare säger att du är jätteduktig och hejar på när du kan skriva din första text på detta främmande språk. Sedan får du betyg F. Du är inte godkänd. Du duger inte. Du har inte lärt dig tillräckligt mycket. Hur kul är det? Vad händer när du får detta betyg upptryckt i ansiktet?

Jag vet att du inte skulle bli glad och att du skulle bli ledsen när du står där med betygen för det har jag sett många gånger trots att vi har pratat och förberett eleverna på vad som kommer att hända.

–          Men jag har ju kämpat jättemycket och gjort mina läxor? Varför får jag inte ett E?

Jag skulle vilja ge de flesta av mina elever ett A men jag tvingas återigen gå in i skolwebben och skriva ett F. Är det bara jag som tycker att det har begåtts ett kraftigt misstag när man låter elever få betyg efter så kort tid i ett nytt land? Och vad ska det vara bra för? De kanske aldrig har gått i skola tidigare i sitt hemland.

 

Miss Åsa uppe på toppen

image

Håret stod åt alla håll och det duggregnade lätt men vi var glada över att alla orkat gå 365 trappsteg upp i Stadshuset. Utsikten var trots regntunga moln fantastisk över vår vackra stad och det blev en ganska lång fotostund trots kylan. Varma blev vi när vi skulle ner igen.
Imorgon blir det självklart en personligt återgivande text med övningar till som vi kan visa en tysk student som kommer för att titta på hur man kan arbeta med Genrepedagogik.

Jag jobbar i ett väntrum

väntrum

För några veckor sedan var det dags för en elev att gå ut helt i ”vanlig” klass och jag meddelade det glatt till pojken. Han tittade förskräckt på mig och sa:

–          Men det går inte. Jag kan inte så mycket svenska.

Jag förklarade för pojken att han visst kunde tillräckligt mycket svenska och att arbetet med att lära sig svenska skulle fortsätta i den ordinarie klassen. Han såg fortfarande bekymrad ut men vi fortsatte arbeta med det vi höll på med. När lektionen var slut började han gråta och kramade både mig och mina kollegor hårt. Han var så orolig och nervös trots att han varit i klassen varje dag i flera månader och i stort sett bara kommit till oss under en timme per dag.

Att gå i förberedelsegrupp är som att befinna sig i ett speciellt väntrum innan man kan komma ut i ordinarie klass och vara som alla andra. Ju fortare man lär sig svenska desto snabbare får man komma ut i ”vanlig” klass och då kan man få gå i skola ”på riktigt”. Då får man ju ha både NO, SO och göra samma saker som sina klasskamrater på svenskan. Ofta blir eleverna väldigt trygga hos oss men den tryggheten är som bortblåst hos vissa när de ska ut i klass.

Idag när vi gick till matsalen mötte jag pojken som stod tillsammans med sina klasskamrater och skrattade och såg ut som om han alltid gått i klassen. Han hälsade på mig med ett stort leende och när jag frågade hur det var i klassen berättade han att det gick jättebra.

–          Du och Heidi har lärt mig mycket svenska sa han och kramade mig hårt.

–          Vad bra! sa jag samtidigt som jag kramade honom tillbaka.