Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
stockholmslarare

Nu får det vara nog

Nu måste den offentliga debatten om den svenska skolan ta en annan vändning eftersom den bara skadar och förstör för hela samhället. Alla människor som läser tidningar, ser på TV eller tar del av någon annan media matas dagligen av skräckexempel över hur det fungerar i de svenska klassrummen. Vi får höra att det är kaos. Eleverna lär sig inte ett skvatt och går ut nian utan att kunna läsa, skriva eller räkna. Människorna som söker och som blir lärare kan ha 0.1 poäng på högskoleprovet så vilken idiot som helst kan nu bli lärare. Svenska elevers resultat sjunker drastiskt i internationella undersökningar (vad det är de undersöker är det få människor som känner till) och lärare har ingen som helst status i samhället. De som tar del av denna debatt är föräldrar eller blivande föräldrar som blir livrädda över hur det ska gå för just deras barn och det har jag full förståelse för. Mor- och farföräldrar som bara kan bekräfta att så var det absolut inte förr. Elever som får höra att deras utbildning och vardag är kass och vi lärare som alltid i slutändan hängs ut som syndabockar.

Vad gott kommer ur detta? Ingenting.

I helgen fick jag på en fest höra av personer som inte är lärare och som inte har satt sin fot i skolans värld på ca 20 år att den genomsnittliga läraren skulle kunna bytas ut mot en virtuell lärare och lyckas bättre. De var helt övertygade om att eleverna skulle förstå, klara av och må bättre av att sitta hemma eller på en annan lugn plats (absolut inte i klassrummet) och därmed slippa den urusla läraren som idag står i klassrummet och maler för döva öron.

Diskussionen är sedan igång eftersom jag tycker att de har fullständigt fel. Jag radar upp exempel som motsäger deras tes fullständigt men jag når inte fram. Varför? Ganska enkelt. För dem är jag den där urusla läraren som hängs ut i media varje dag och som så kapitalt misslyckas med sitt uppdrag. Självklart var de noga med att poängtera att detta gällde ju inte mig (vi var ju på fest) men att lyssna på mig det var de inte så intresserade av för de var helt övertygade om att de visste bättre. Hur kan de göra det undrar jag förundrat och lite förbannat? Jag jobbar ju faktiskt som lärare varje dag. Jo, för att de dagligen matas av hur dålig den svenska läraren är och de har ju minsann gått i skola själva och upplevt detta.

Vad händer då med oss lärare när vi har föräldrar som är övertygade om att vi kan bytas ut mot en virtuell lärare som gör ett bättre jobb än vi gör idag?

När männen som varit så övertygade om att de hade rätt lämnat festen sitter jag och en annan lärare kvar. Vi tittar uppgivet på varandra. Jag frågar hur han har det på sin skola och han svarar att han funderar på att sluta. Han orkar inte med alla jobbiga föräldrar som ställer helt orimliga krav på honom som lågstadielärare. Droppen var när de börjat klaga på honom för hur han formulerar sig i veckobreven. Denna lärare känner jag inte så väl men jag träffade honom på en fest ett år tidigare och han berättade då hur mycket han brann för skolan och vilket roligt jobb han hade. Nu sitter han ett år senare och säger att han vill sluta p.g.a jobbiga föräldrar.

Och det är precis det som händer. Engagerade och duktiga lärare försvinner från klassrummen eftersom de inte orkar och det är nu jag blir förbannad på riktigt. Detta får inte hända för då är vi illa ute? Varför kan vi inte få ta del av alla goda exempel som sker? Vad är det som gör att de aldrig kommer utanför skolans väggar?

Terminen har precis börjat så låt oss nu vända debatten och visa hela Sverige att vi lärare gör skillnad varje dag och ett förbannat bra jobb som aldrig kan ersättas av en virtuell person.

Varför fick jag ett F?

bild (1)

Vem var det som kom på att nyanlända elever ska få betyg det första året som de är i Sverige? Var det Björklund? Någon politiker före honom eller något snille på Skolverket? Jag har ingen aning men den personen kan inte ha arbetat med nyanlända eller inte ens pratat med någon innan det beslutet togs.

Sättet är idiotiskt. Tänk dig själv. Du kommer till ett nytt land och lär dig språket så pass mycket att du kan svara på de vanligaste frågorna. Du kan benämna dina kroppsdelar, saker omkring dig och svara på de enklaste frågorna som ställs till dig. Du kan uttrycka vad du varit med om och du kan hänga med i ett resonemang i vardagen. Du kan själv ställa frågor om saker som du undrar över. Du har tillförskaffat dig ett vardagsspråk.

Detta har du lärt dig på bara ett par månader. Dina lärare säger att du är jätteduktig och hejar på när du kan skriva din första text på detta främmande språk. Sedan får du betyg F. Du är inte godkänd. Du duger inte. Du har inte lärt dig tillräckligt mycket. Hur kul är det? Vad händer när du får detta betyg upptryckt i ansiktet?

Jag vet att du inte skulle bli glad och att du skulle bli ledsen när du står där med betygen för det har jag sett många gånger trots att vi har pratat och förberett eleverna på vad som kommer att hända.

–          Men jag har ju kämpat jättemycket och gjort mina läxor? Varför får jag inte ett E?

Jag skulle vilja ge de flesta av mina elever ett A men jag tvingas återigen gå in i skolwebben och skriva ett F. Är det bara jag som tycker att det har begåtts ett kraftigt misstag när man låter elever få betyg efter så kort tid i ett nytt land? Och vad ska det vara bra för? De kanske aldrig har gått i skola tidigare i sitt hemland.

 

Wow mamma, vilken skola du jobbar på!

Igår var vi många som stod på scenen i vår kulturmärkta aula där det står en flygel som Benny Andersson har signerat. Först ut var vi lärare som hade en påskshow för lågstadiets elever för att de varit så duktiga och läst så många böcker. Miss Åsa klädde först ut sig till en tiger och smög omkring med Katy Perry. Några minuter efter var det bara att kasta av sig den dressen till att bli Sanna Nielsen för ett ögonblick. Ungarna älskar det här men bland oss lärare finns det många blandade känslor inför att kliva ut på en scen. Nervositet, prestationsångest och glädje för att nämna några men när man möts av ungarnas varma applåder, skrik och allsång är det värt varenda sekund.

Ett år när jag var Loreen var det några elever som verkligen trodde att det var Loreen som stod framför dem och de ville ha min autograf. I år hade någon lyckats få dit en av Panetoz medlemmar så avslutningsnumret blev ”på riktigt”. Han hade tidigare gått på skolan och när han avslutade sitt nummer uppmanade han alla barn att tänka på att de kan bli vad de vill här i livet.

– Glöm inte det! Titta på mig. Jag älskar musik och nu gör jag det som jag älskar varje dag.

Samtidigt som han sa det tittade jag på min ena biträdande rektor som också stod utklädd på scenen och vi hade både tårar i ögonen. Detta vara en viktig stund! Det betyder så mycket att det kommer en tidigare elev till skolan och som visar att alla kan lyckas med något som de vill.

En timme senare var det dags för några elever på mellanstadiet att uppträda i en talangjakt som de fixat själva. Jag tog med min 9-åriga son och han bara gapade när vi fick se flera av mina nyanlända elever uppträda. De sjöng, dansade och beatboxade som om de aldrig gjort annat. Vilket mod! Vilka talanger! Då var det dags igen att få tårar i ögonen. Jag kunde inte låta bli att tänka på att dessa elever har varit med om upplevelser som vi andra bara kan läsa om i tidningar, böcker eller se på TV och nu står de här och uppträder inför en stor publik.

–    Wow mamma, vilken skola du jobbar på! Måste alla vara så duktiga på att dansa, sjunga och beatboxa för att gå här? sa min son med en imponerad röst när vi gick därifrån.

–    Nä, de måste de inte. De är så duktiga i alla fall!