Visar alla blogginlägg från: oktober 2014

Historiens vingslag och effektiv pedagogik – Intervju med Dr David Rose, University of Sydney

Skolportens årliga svenska som andraspråkskonferens behandlade under sin andra dag Reading to Learn, föreläsare var Dr David Rose, Claire Acevedo och Ann-Christin Lövstedt. Linda Jansson på Skolporten säger att dagen ägnades åt Reading to Learn på grund av efterfrågan från tidigare konferensdeltagare samt att pedagogiken är känd och används av många skolor.

Reading to Learn är den senaste versionen av genrepedagogiken, som utvecklades i Australien av bland annat Dr David Rose. Reading to Learn återfinns numer i alla världsdelar och intresse för att använda pedagogiken på universitetsnivå finns just nu i Kina. I Östafrika har pedagogiken implementerats i skolans tidiga år. I Sydafrika benämns Reading to Learn just nu som ”The Learning Revolution”.

Sverige och Australien. Båda västländer men egentligen ganska olika. Dock finns det vissa beröringspunkter historiskt och idag, pedagogiskt. 2010 fick Sverige reprimander från OECD; andraspråkselevernas resultat var för dåliga (Review of Migrant Education in Sweden). Det skapades en delegation som åkte runt jorden, på jakt efter pedagogiker som lyckats. Australien är ett land där det endast skiljer 1 procentenhet mellan förstaspråkselevernas och andraspråkselevernas skolresultat, vilket är exceptionellt bra resultat också internationellt sett. Australien är det enda land, enligt OECD, där andraspråkselever lyckas så pass väl. Så fann man den, genrepedagogiken. Numer är det Reading to Learn som är den senaste versionen av genrepedagogik. I dagarna lanserades en ny digital lärresurs på New South Wales hemsida som är tänkt att nå ut till lärare, föräldrar och elever.

Jag är nyfiken på hur det hela började där borta i Australien. Hur denna läs- och skrivrörelse skapades. David Rose berättar att han slogs av den misär aboriginer levde under när han reste runt i norra Australien. På 80-talet upphörde reservaten för aboriginer, så kallade compounds, och aboriginerna hade ingenstans att ta vägen. Tänk er att den svenska staten en dag skulle tvångsförflytta alla smålänningar. Efter att först ha satt dem i reservat. Den australiska staten gjorde precis detta. De kastade ut aboriginerna för att sedan inse det ohållbara i situationen och bygga upp nya samhällen. Den svenska staten har också gjort precis detta. Men inte mot smålänningar och inte så sent som på 80-talet.

– Det är uppenbart att ni som startade Reading to Learn inte accepterade att vissa barn är mindre intelligenta säger jag och tänker på rasismens många ansikten. Aboriginerna har utsatts för dem alla. Förflyttade så fort nya fyndigheter hittats i jorden de senast blivit förvisade till. Bortadopterade i hundratusental. Hållna i reservat. Att dumförklaras är ett av dessa anleten. Ett centralt sådant. Det handlar till syvende och sist inte bara om att vara mindre kapabel utan om att vara mindre mänsklig. Och därmed inte behöva åtnjuta bekvämligheter, rättigheter eller självklarheter som de mer mänskliga människorna har tillgång till. Och så fortsätter utbildningssystemet rulla vidare.

Han blir först något perplex men säger sedan tveklöst att det vore rasistiskt. Det vore inte acceptabelt. Det känns befriande att höra eftersom jag befinner mig i Sverige, ett land där det inte förrän på senare tid med skärpa har påståtts att människor som blir utsatta för rasism måste få vara ägare av definitionen av vad rasism är. För bara några år sedan möttes ordet rasism av subtilt lyfta ögonbryn, överseende blickar och menande kroppspråk om att nu förstör du stämningen. Det är ett alldeles för starkt ord. Främlingsfientlighet är vad det är. Som likställer misstänksamhet mellan Anderssonskan och NästgårdsNilsson med den systematiska plundringen av naturresurser, stölden av land, bortrövandet av barn, förslavandet och folkmordet av människor som skett i världen där rasismen varit möjliggörare, historieskrivare och förklarare till varför detta inte var mer än rätt.

– Nej, man kan ju inte kalla dem alla för dumma, det är oacceptabelt. Det blir ju rasistiskt för det handlar inte om barnen. Hela systemet är utformat så att den outtalade bedömningen av olika förmågor rättfärdigar allt. De aboriginska barnen är intelligenta barn. Att förklara skolmisslyckanden utifrån förmåga är ovetenskapligt. Det finns ingen grund för det, varken fysiologiskt eller neurologiskt.

Det tvivlar jag inte på, men över hela världen har skolsystem svårt att se detta, att alla barn är intelligenta, tänker jag när han svarar. Än idag blir barn som presterar dåligt i skolan skickade på psykologiska utredningar. Vissa av dem kommer tillbaka med konstaterandet att de är mindre begåvade. I Sverige. Idag. Var finns ifrågasättandet av skolan? Av undervisningen?

Men strukturerna lever i oss alla och jag erkänner,

– I mina värsta stunder tänker jag också så, ”Ta bara bort den eleven så kommer det bli bättre.”

David Rose säger

– Men visst är det inte svårt att undervisa hela klassen när man väl vet hur man gör?

– Ja, det verkar fungera på många håll, till exempel Asien.

– Länder utanför västvärlden är också bättre på det för de har inte den här rasistiska uppdelningen, svarar han. Vi i väst har starka mekanismer för uppdelning efter ”ras”.

Per Kornhall skriver i sin bok Barnexperimentet att även goda resultat som till exempel 95 % måluppfyllelse inte är tillräckligt. Sådana goda siffror förutsätter ändå att många barn misslyckas. Siffror som låter bra är katastrofer för dem som hamnar utanför dem. Han hänvisar till Socialstyrelsens Social Rapport 2010 som visar att priset för skolmisslyckanden är högt. I form av missbruk, kriminalitet och en högre andel som begår självmord.

Just detta hände i Australien. De aboriginska barnens skolmisslyckanden, eller låt oss kalla det för vad det är, det australiska skolsystemets misslyckande, ledde till att ungdomarna blev missbrukare i allt högre grad. I Sven Lindqvists bok Terra Nullius (lat. ”ingens land”) där han reser runt kontinenten beskriver han hur aboriginernas historia efter britternas ankomst delvis har varit historien om kriget mot alkoholen som blir lätt att ta till när du har blivit fördriven, skild från din kultur, bortrövad från dina föräldrar.

Det som känns som en frisk fläkt, att förklara skolmisslyckanden strukturellt. Kanske har vi inte kommit hit, till att självklart kunna identifiera rasism eftersom Sveriges koloniala historia inte är över. Kanske beror det på det. Att den systematiska plundringen av naturresurser i Norrland fortfarande pågår. Kanske är det detta som gör att vi inte har gjort upp med vår historia gällande till exempel sameskolor där förhållandena var så dåliga att samiska barn dog. Kanske kan vi därför fortfarande slippa ta diskussioner som har pågått sedan andra världskriget i Tyskland eller förs i den forna kolonialmakten Storbritannien, där det inte har varit möjligt att blunda för historien. I Sverige kan vi i högre grad låtsas vara en plats som rasismen inte angår. Trots att nya fakta om Sveriges vinster av slavhandeln kommer fram pö om pö. Och andraspråkselevernas resultat fortsätter att vara dåliga.

I Australien har det funnits också vita aktivister som inte har accepterat sättet på vilket aboriginer blivit behandlade. Som med Sven Lindqvists definition för att inte vara medskyldig, har höjt sina röster och agerat för att få slut på förtrycket. Ett exempel är den mest berömda strejken i Australiens historia, en ”walk out” från Wave Hill till Wattie år 1966.

Därför föreställer jag mig uppbyggnaden av samhällena under 80-talet när aboriginer återigen blir fördrivna från sina reservat, för att inte ha någonstans att ta vägen, som ett slags gröna vågen där aktivister och idealister samlas och i kibbutz- och kolchosliknande anda bygger upp och bygger nytt. Så gick det inte till.

– Det var mest byråkrater. Om Reading to Learns framväxt säger han:

– På 80-talet hade stor del av befolkningen jordbrukarbakgrund, de var inte medelklass, de var inte läskunniga. Utbildningssystemet hade ett problem. Så det var en bra kontext för genrepedagogiken att starta ur. Vi tillhandahöll lösningar och visade hur man utför de uppgifterna som krävdes av barnen. Nu är Skandinavien i samma sits, ni har ett problem.

Om det inte handlar om intelligens eller förmågor, vilken är då förklaringen till vissa barns misslyckande i skolan?

– Medelklasskulturen och skolkulturen har utvecklats i symbios. Medelklasskulturen handlar mycket om att tolka text och det har format utbildningssystemet. Medelklassföräldrar har ägnat sig åt att tolka text med sina barn de senaste århundradena och det förbereder dem för skolans diskurs. De förefaller då som att de har en högre förmåga, men det är kulturellt. Det handlar bara om träning. Tränas man i de tidiga skolåren på att göra inferenser (dra slutsatser av information på olika ställen i en text) så förbereds barnen för det skolan kräver. Den teoretiserande medelklasskulturen fungerar bara för medelklassens barn.

– Du nämner i din och Jim Martins bok (Skriva Läsa Lära – Learning to Write, Reading to Learn, 2013) att den delen av medelklassen som måste återerövra sin plats i samhället för varje ny generation genom utbildning, hindrar arbetarklassens barn från att få tillgång till en bättre utbildning.

– Ja, men det här kan ju inte göras uttalat. Det måste maskeras. För vad som verkligen händer, vad det verkligen handlar om, är att man förhindrar arbetarklassen att få tillgång till medelklassens resurser. Och detta maskeras som omsorg om individen, som individuell kreativitet och valmöjligheter. Tittar man närmare på det så låter det väldigt likt den nyliberala retoriken om individens möjlighet att själv få välja.

Och hur kommer det sig att aboriginerna tillät sig att bli föremål för ännu ett experiment, undrar jag.

– Så hur kommer det sig att de litade på dig? En till viting som skulle ”hjälpa” dem?

– De bad om hjälp. De äldre såg att barnen inte lyckades i skolan och de ville att deras barn skulle få en utbildning. Ungdomarna misslyckades i skolan och blev bensinsniffare. Så vi började undervisa de barnen. Det var i och med detta som jag kom att studera lingvistik, språkundervisning och läs- och skrivundervisning. Reading to Learn växte fram ur detta arbete.

– Det sociala systemet fungerar enligt principen om släktskap så man blir som utomstående adopterad. De flesta tar detta med en axelryckning men jag valde att ta det på allvar och håller kontakten med min aboriginska familj. Det är som med vilken familj som helst, man har plikter och fördelar. Fördelarna är att man blir accepterad och insläppt. Jag var och hälsade på min familj i norr senast i somras.

Jag byter ämne till visioner.

– Om Reading to Learn ger alla elever verktyg oavsett tidigare bakgrund så att de får tillgång till högre utbildning och akademisk kunskap, så att alla kan bli medelklass, hur kommer det att förändra världen?

David Rose skrattar till, – Du menar som en världsrevolution? Systemet har mekanismer som sätter stopp för omvälvande förändring. Dessa mekanismer finns inom den utbildningspolitiska byråkratin. De har inte förmågan att urskilja effektiv pedagogik eller vet hur man ska implementera den. Och det här är ett problem. Därför söker man hela tiden efter nya saker, man tar saker som verkar nya, du vet som nya flugor på skolgården. En dag är det jojos som gäller, nästa dag rockringar (illustrerar med talande kroppspråk). Men de är inte nya. Det är gammal pedagogik i en ny förpackning. Undersökningar som PISA visar att problemet är att byråkratin inte har mekanismer för att känna igen effektiv pedagogik å ena sidan. Å andra sidan så sker forskningen kring utbildning och skolfrågor utifrån personliga intressen i första hand och dessa intressen är skiftande. Medelklassmänniskor övervinner inte de orättvisor som utbildningssystemet leder till. Specialpedagogiken kan inte lyfta upp de svagaste eleverna till de starka elevernas nivå. Den har som fält inte begrepp att göra detta.

– Så vad händer när arbetarklassen får tillgång till dessa resurser?

– Utbildningssystemet tillhör alla. Människor kommer kräva bättre jobb, svarar han.

– Men vilken är din vision? Vad tänker du som har jobbar med det här demokratiseringsprojektet av klassrummen, som du kallar det, innan du somnar?

– Människor måste få göra sina egna val. Om de bara vill konsumera är det deras val, men utbildningssystemet är skyldigt att tillhandahålla samma möjligheter för alla. Men arbetarklassen vill väl bli medelklass och använda upp världens resurser. Jag ska till Kina nästa vecka och då är det väl ajöss, säger han skämtsamt.

– Tack Reading to Learn! säger jag och vi skrattar.

Varför kommer då just Reading to Learn lyckas med något som en sådan inflytelserik person som Bourdieu inte lyckades med, att transformera utbildningssystemet och göra det rättvist trots att han visade att eliten reproducerar sin ställning genom utbildningssystemet?

– Bourdieu var intresserad av att förändra innehållet. Vi ger verktygen. Det vi håller på med är inte att lära dem att tycka på ett visst sätt utan att få ett brett spektrum av möjligheter. Det är allt vi kan göra.

– Vad händer med Reading to Learn internationellt?

– Vi trodde att hela system skulle ta till sig den här pedagogiken men så har det inte blivit. En problematisk sak är att beslutsfattandet har flyttats ner på skolnivå och inte på kommunal nivå och vi kan se att lärarfortbildningarna uteblir. Skolorna köper in olika kommersiella produkter som läs- och skrivträningsprogram för svaga elever (phonics programs). Det blir bekvämt för både läraren och systemet. ”Så, då har vi tagit itu med det här, spenderat de nödvändiga pengarna och kan bocka av det.”

Vi vänder blicken mot väster.

– Det jag finner intressant är att många pedagogiska modeflugor kommer från USA, ett land som är etniskt uppdelat, där utbildningssystemet systematiskt missgynnar svarta elever och elever med rötter i Latinamerika. Ändå har deras inflytande varit betydande. Vi ser det i differentierat lärande, reciprocal teaching, phonics programs. Alla kommer från USA och alla missgynnar dessa barn. Det kommer ju från en rasistisk uppdelning som också har lindats in i en retorik som betonar att man måste möta individer på deras nivå.

Vi konstaterar åter hur historien får återspegling i utbildningssystemet. Vi ser hur slaveriet och Monroedoktrinen där USA förklarar Latinamerika för sin intressesfär, sin bakgård, får konsekvenser för amerikanska elever idag.

Så sent som år 2003 erbjöd sig Sverige att lämna tillbaka skelett av aboriginer som den svenske zoologen Eric Mjöberg (1882 – 1938) hade stulit när han under sin expedition 1910-11 plundrade gravar i Australien. Sedan en tid har Reading to Learn, en pedagogik som tillkom just för att motverka missgynnandet av aboriginska barns och även outbildade australiska bönder, kommit till Sverige. Historiens vingslag slår. Över Moorundie, Darwin och Kahlin Compound. Över Tensta, Rosengård, Hammarkullen och Norra Botkyrka. Men också över Danderyd och Munkfors.

Skolportens konferens – Reflektioner från Reading to Learn-dagen och samtalet med David Rose

I skrivande stund sitter jag på Skolportens årliga konferens i svenska som andraspråk. Dagens tema är Reading to Learn.

David Rose föreläste på förmiddagen och den stora behållningen av föreläsningen var för flertalet att se en video med en pojke ur en specialklass som inte kunde läsa ens en bilderbok för att sedan kunna ta sig igenom en hel berättelse med hjälp av den stöttning som R2L tillhandahåller. I ett samtal med David efteråt (intervju kommer) berättade han vilka öden aboriginska barn som misslyckades i skolan mötte under den tiden han började engagera sig i utbildning och rättvisa för dessa barn. De blev limsniffare. I massor.

Skolmisslyckanden tillhör en grupp ord som kallas inkongruenta ord. Sådana ord finns runtomkring oss i bland annat tidningar och historiska förklaringar och de döljer det mänskliga lidandet som de beskriver. Krig. Ekonomisk kris. Skolmisslyckande. Det senare innebär att varje minut få sin identitet som ‘loser’ bekräftad. Istället för en identitet som någon som kan. Vad innebär då skolmisslyckanden för världen? Att rasismen består. Att klassförtrycket består. Att demokratin förblir i sin linda. Att vi går miste om så mycket intelligens. Intelligens som troligen skulle göra världen till ett mycket intressantare ställe att leva i. Intelligens som vi behöver för att lösa de problem som mänskligheten tampas med.

Utbildningssystemets och medelklassens framväxt är sammanflätad. Utbildningssystemet vilar på medelklasskultur. Att ta människor och släppa ner dem i en obekant miljö (som man inte ifrågasätter) skulle producera misslyckanden vilken kultur det än gällde. När det gäller utbildningssystemet får det bara mycket större konsekvenser eftersom alla barn går igenom det. Det känns hoppfullt att tillhöra en rörelse som vill, och kan, demokratisera världen. Kraftfull läs- och skrivundervisning får genomslag på alla områden eftersom det har med språket att göra. Och språk finns överallt där det finns mänsklig aktivitet.

Hur kommer det sig då att språkundervisningen ser ut som det gör har en historisk förklaring. Reading to Learn går från det stora mot de mindre delarna, från kontext – text (stycke) – mening – ord (stavelse och bokstav). En intressant fråga berörde hur det kommer sig att bottom-up pedagogiken (som gör tvärtom) har kunnat vara förhärskande. (Börjar man med bokstäverna börjar man med det som är obekant för barnen, och utgår inte från deras tidigare kunskaper och erfarenheter. Davids svar var att detta har med historiska faktorer att göra. Skriftspråket som vår kultur bygger på utformades i det antika Grekland. Man kom på bokstäverna (med inspiration från egyptier och perser), bildade ord av dem och sedan märkte man att ord/ordgrupper följer vissa regler. Detta kom att bli grammatiken. Att upptäckterna följde denna ordning kom att utgöra traditionen för språkundervisningen. Att undervisa på det här sättet fungerar för vissa elever, men för det stora flertalet gör det inte det. Undervisning under antiken utgick inte heller från en tanke om undervisning för alla, utan för endast en del av befolkningen, vilket skiljer sig i stort från utbildningssystemets roll idag.

En sista reflektion är att Reading to Learn snor idéer från olika författare. Precis som författare gör från varandra.

Läsning och Lilla Duvan – Vad är det för fel på dyslexitestet?

Innan elever med medelklassbakgrund kommer till skolan har de av sina föräldrar övats i läsning i ca. 1000 timmar. Inte i själva avkodningen (att läsa bokstäverna)  utan i att tolka och göra inferenser (föra samman information på olika ställen i texten). I föräldra-barn läsningen kanske man inte ens kommer till att avkoda bokstäverna innan barnet börjar skolan. Ändå har barnet gedigna läs- och genrekunskaper. Läsning är inte bara avkodning.

Läsning innefattar fyra betydelsenivåer (Skriva Läsa Lära, Martin och Rose, s. 166)

– tolkning (använda tidigare kunskaper, värderingar och erfarenheter som inte finns i texten)

– förstå sammanhang genom att sammanföra information på olika ställen i texten (göra inferenser)

– identifiera betydelser inom meningar

– att kunna avkoda ord utifrån deras bokstavsmönster

Idag gjorde eleverna på min skola skolan screeningtestet Lilla Duvan vars syfte enligt psykologiförlaget är: att identifiera elever i riskzonen för dyslexi genom att komma åt svårigheter i olika fonologiska funktioner, vilka kan ligga till grund för läs- och skrivsvårigheter.

Den första delen testar elevernas arbetsminne genom att uppläsaren först anger en bokstav som eleven ska försöka komma ihåg medan uppläsaren fortsätter fråga ologiska frågor som eleverna ska svara ja eller nej på med hjälp av skyltar, till exempel ‘Kan katter flyga?’

Visst testar detta minnet, på ett kliniskt sätt. Det finns ingen undervisningssituation där eleven behöver använda minnet på detta sätt, om inte undervisningen är helt fel utformad.

En annan övning Ljuden ger ordet ska eleverna ringa in det ord som verkligen är ett ord fast det i testet är felstavat

ex. sjampå  uska  kryts

Delprovet utgår från att eleverna ljudar när de läser. De är inte så läsning går till. Vid läsning identifierar läsaren hela ord. Därför kan man ifrågasätta relevansen även av detta. Martin och Rose skriver att elever med god läsförmåga har blivit diagnosticerade med dyslexi efter att ha fått lösa uppgifter med till exempel nonsensord. De säger vidare ”Att ljuda bokstäver och bokstavskombinationer bidrar bara till den semiotiska (skrivtecken) belastningen för ovana läsare och hämmar förståelsen av vad de läser.” (s. 246) Istället för att utgå ifrån det som är bekant för barnen och koppla det lästa till deras tidigare kunskaper och erfarenheter blir det om man fokuserar på att ljuda fram ord, och inte lära sig att känna igen ordet, att koncentrera sig på det som är nytt för eleven.

Språket är ett system där orden inte förekommer separata utan får mening genom sitt sammanhang. Därför blir det missvisande att presentera en radda ord där fleratalet är  felstavade. Detta är ingen naturlig eller adekvat läsaktivitet. Orden förekommer ju rättstavade.

I nästa övning ska eleverna ringa in det ord som är rätt stavat.

ex. sand  sannd  sandd

Utgår undervisningen från exempeltexter skrivna av professionella författare behöver elever aldrig läsa felstavade ord. Visst händer det att elever stavar fel. Då kan de öva på att skriva orden. I det som kallas R2L:s intensiva strategier övas skrivning av ord och stavning. När eleverna är väl bekanta med texten efter till exempel detaljerad läsning övas stavning med hjälp av whiteboardtavlor där eleven får skriva lexikala ord (innehållsord) ur texten. Läraren tar ut orden, skriver dem på tavlan och eleverna får skriva dem ett antal gånger.

Som sagt har jag haft elever som inte har kunnat stava men jag har inte haft någon elev som inte har läst bättre när de har fått stöttning. Den diagnosbild psykologförlaget i detta fall får fram i Lilla Duvans dyslexiutredning är inte relevant om undervisningen tillhandahåller stöttning och på ett korrekt sätt förbereder elever inför de uppgifter de är tänkta att klara av. Den motsäger alltså den drygt 30-åriga forskning och undervisningserfarenhet som genrepedagogiken vilar på.

Frågan om varför psykologer ska bedöma elever när lärare är professionella bedömare av elevernas kunskap, aktualiseras också. Psykologerna som gjort detta test verkar helt förbise undervisningens betydelse. Genrepedagoger vet att det är just detta som måste överbryggas, ojämlikheten i de kunskaperna elever har med sig när de börjar skolan., med hjälp av undervisning. Annars befästs ojämlikheten. Dessutom inriktar sig testkonstruktören på svårigheter som man med hjälp av rätt utformad undervisning helt slipper. 

 

Ny lärarresurs i Reading to Learn från New South Wales Board of Studies

En lärarresurs som presenterar Reading to Learn-verktygen. Här finns bland annat nedladdningsbara resurser, lektionsdemonstrationer samt förklarande videos.

Gå in på:

http://www.boardofstudies.nsw.edu.au/7-10-literacy-numeracy/

Gemensam omskrivning utifrån Fantastic Mr. Fox

Här jobbar vi med gemensam omskrivning. Den gemensamma omskrivningen sker efter att man markerat ord/ordgrupper i detaljerad läsning. I gemensam omskrivning byter man sedan ut de markerade orden/ordgrupperna. (Se även mitt förra inlägg Lärarförberedelser för gemensam omskrivning)

Tanken är att en elev i taget ska komma fram till tavlan och att man ska resonera mycket mer kring varför man skriver som man gör, men det är första gången jag jobbar med gemensam omskrivning med den här klassen och jag ville demonstrera arbetssättet.

Såhär blev vår gemensamma omskrivning när vi var klara:

joint rewriting mr fox 2

Fantastic Mr. Fox – lärarförberedelse för gemensam omskrivning

Efter detaljerad läsning (detailed reading) jobbar man med gemensam omskrivning. När man jobbar med berättande texter byter man ut karaktärer, tid, plats och problem och skriver utifrån originaltexten sin egen berättelse. Det man sedan byter ut vid gemensam omskrivning är de ord/ordgrupper som markerats vid detaljerad läsning.

Eleverna fick ge förslag och det de valde till slut var:

main character mr wolf

Men det finns ett problem med detta:

För att den gemensamma omskrivningen ska bli givande måste läraren innan lektionen föreställa sig olika scenarier så att läraren kan komma med förslag. Här kommer originaltexten där understrykningarna gjorts i grönt och mina förberedelser på raden under, understruket med gult.

Lärarförberedelse gemensam omskrivning Mr Fox

Att sammanfatta – Filmens genresteg

I mitt förra inlägg skrev jag om att sammanfatta och hur viktigt det är att veta vilken genre man ska sammanfatta eftersom det viktiga i en text (talad, visuell eller skriven) är olika för olika genrer.

Detta inlägg kommer att handla om genrestegen som förekommer i film. Genrestegen är

  • Akt 1 (början) – Anslag och presentation.
  • Akt 2 (mitten) – Fördjupning och konfliktupptrappning.
  • Akt 3 (slutet) – Konfliktförlösning och avtoning

I filmen Corpse Bride av Tim Burton är genrestegen följande: (tidsangivelserna är från Netflix)

Corpse bride 1 corpse bride 2 corpse bride 3Fördelarna med att jobba med film är att man kan visa alla genresteg i filmen. Det bidrar till att exemplet blir väldigt tydligt.

Nu ska eleverna lista alla händelser i Trust som vi såg nyligen och vi ska tillsammans placera in dem i de olika genrestegen.

R2L-konferenser i höst!

Nästa vecka är Skolportens årliga konferens om svenska som andraspråk i Göteborg den 22-23 oktober. Den 23 oktober är en heldag med Reading to Learn då David Rose, Ann-Christin Lövstedt och Claire Acevedo föreläser. (Intervju med David Rose kommer här på bloggen.)

Den 21 – 22 november är det den första nätverksträffen för lärare över hela Sverige som arbetar med Reading to Learn. Träffen är i Uppsala och jag är en av dem som kommer berätta om hur jag undervisar.

 

Lärarförberedelse för gemensam konstruktion

Vid gemensam konstruktion försöker man återskapa en text med hjälp av de ord man strukit under.

Just nu tittar vi på Corpse Bride av Tim Burton och ska sedan skriva en sammanfattning om filmen.

Som utgångspunkt har jag tagit en sammanfattning på filmen Trust som vi såg med klassen nyligen. Därefter har jag markerat de delar i texten som jag tror att vi sedan kan konstruera en ny text kring. (till vänster)

trust och corpse bride 2

Till höger har jag, efter samma mönster, börjat skriva en sammanfattning av Corpse Bride. (Som ni ser är den inte klar.) Det jag har påbörjat till höger är att redan nu ha en text klar så att jag t.ex. kan komma med förslag när vi sedan gör gemensam konstruktion med eleverna.

Sammanfattningarna är uppdelade i genresteg  för film i detta fall. För det dramatiska berättandet i film är det

  • Akt 1 (början) – Anslag och presentation.
  • Akt 2 (mitten) – Fördjupning och konfliktupptrappning.
  • Akt 3 (slutet) – Konfliktförlösning och avtoning.

Jag brukar vara noggrann med att prata vilken genre vi sammanfattar eftersom olika saker är viktiga i olika genrer.