Läsning och Lilla Duvan – Vad är det för fel på dyslexitestet?

Innan elever med medelklassbakgrund kommer till skolan har de av sina föräldrar övats i läsning i ca. 1000 timmar. Inte i själva avkodningen (att läsa bokstäverna)  utan i att tolka och göra inferenser (föra samman information på olika ställen i texten). I föräldra-barn läsningen kanske man inte ens kommer till att avkoda bokstäverna innan barnet börjar skolan. Ändå har barnet gedigna läs- och genrekunskaper. Läsning är inte bara avkodning.

Läsning innefattar fyra betydelsenivåer (Skriva Läsa Lära, Martin och Rose, s. 166)

– tolkning (använda tidigare kunskaper, värderingar och erfarenheter som inte finns i texten)

– förstå sammanhang genom att sammanföra information på olika ställen i texten (göra inferenser)

– identifiera betydelser inom meningar

– att kunna avkoda ord utifrån deras bokstavsmönster

Idag gjorde eleverna på min skola skolan screeningtestet Lilla Duvan vars syfte enligt psykologiförlaget är: att identifiera elever i riskzonen för dyslexi genom att komma åt svårigheter i olika fonologiska funktioner, vilka kan ligga till grund för läs- och skrivsvårigheter.

Den första delen testar elevernas arbetsminne genom att uppläsaren först anger en bokstav som eleven ska försöka komma ihåg medan uppläsaren fortsätter fråga ologiska frågor som eleverna ska svara ja eller nej på med hjälp av skyltar, till exempel ‘Kan katter flyga?’

Visst testar detta minnet, på ett kliniskt sätt. Det finns ingen undervisningssituation där eleven behöver använda minnet på detta sätt, om inte undervisningen är helt fel utformad.

En annan övning Ljuden ger ordet ska eleverna ringa in det ord som verkligen är ett ord fast det i testet är felstavat

ex. sjampå  uska  kryts

Delprovet utgår från att eleverna ljudar när de läser. De är inte så läsning går till. Vid läsning identifierar läsaren hela ord. Därför kan man ifrågasätta relevansen även av detta. Martin och Rose skriver att elever med god läsförmåga har blivit diagnosticerade med dyslexi efter att ha fått lösa uppgifter med till exempel nonsensord. De säger vidare ”Att ljuda bokstäver och bokstavskombinationer bidrar bara till den semiotiska (skrivtecken) belastningen för ovana läsare och hämmar förståelsen av vad de läser.” (s. 246) Istället för att utgå ifrån det som är bekant för barnen och koppla det lästa till deras tidigare kunskaper och erfarenheter blir det om man fokuserar på att ljuda fram ord, och inte lära sig att känna igen ordet, att koncentrera sig på det som är nytt för eleven.

Språket är ett system där orden inte förekommer separata utan får mening genom sitt sammanhang. Därför blir det missvisande att presentera en radda ord där fleratalet är  felstavade. Detta är ingen naturlig eller adekvat läsaktivitet. Orden förekommer ju rättstavade.

I nästa övning ska eleverna ringa in det ord som är rätt stavat.

ex. sand  sannd  sandd

Utgår undervisningen från exempeltexter skrivna av professionella författare behöver elever aldrig läsa felstavade ord. Visst händer det att elever stavar fel. Då kan de öva på att skriva orden. I det som kallas R2L:s intensiva strategier övas skrivning av ord och stavning. När eleverna är väl bekanta med texten efter till exempel detaljerad läsning övas stavning med hjälp av whiteboardtavlor där eleven får skriva lexikala ord (innehållsord) ur texten. Läraren tar ut orden, skriver dem på tavlan och eleverna får skriva dem ett antal gånger.

Som sagt har jag haft elever som inte har kunnat stava men jag har inte haft någon elev som inte har läst bättre när de har fått stöttning. Den diagnosbild psykologförlaget i detta fall får fram i Lilla Duvans dyslexiutredning är inte relevant om undervisningen tillhandahåller stöttning och på ett korrekt sätt förbereder elever inför de uppgifter de är tänkta att klara av. Den motsäger alltså den drygt 30-åriga forskning och undervisningserfarenhet som genrepedagogiken vilar på.

Frågan om varför psykologer ska bedöma elever när lärare är professionella bedömare av elevernas kunskap, aktualiseras också. Psykologerna som gjort detta test verkar helt förbise undervisningens betydelse. Genrepedagoger vet att det är just detta som måste överbryggas, ojämlikheten i de kunskaperna elever har med sig när de börjar skolan., med hjälp av undervisning. Annars befästs ojämlikheten. Dessutom inriktar sig testkonstruktören på svårigheter som man med hjälp av rätt utformad undervisning helt slipper. 

 

2 kommentarer

  1. Tiina Pukkila, 20 februari 2015

    Konstruktören till Lilla DUVAN är Ulrika Wolff, en av Sveriges främsta dyslexiforskare. Hon är docent på institutionen för specialpedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet.
    http://ips.gu.se/om-ips/personal?userId=xwolul

    Ulrika Wolff är mycket respekterad och uppskattad inte endast inom forskningsvärlden utan också inom skolans värld för sina insatser inom specialpedagogiken. Jag rekommenderar varmt läsning av hennes alster inom detta intressanta forskningsområde som ger också en bättre förståelse och fördjupning över vilken typ av svårigheter som dyslexi handlar om och på vilket sätt man kan screena för dessa, såsom man gör till exempel i Lilla DUVAN. Problem med arbetsminnet, som mäts i testet, är endast en av parametrarna.

    Det är ju av yttersta vikt att elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi blir identifierade tidigt, för att kunna sätta in rätt slags åtgärder. Det är också viktigt att pedagogerna får möjlighet att hålla sig uppdaterade med de metoder som fungerar för upptäckten av dessa svårigheter. Naturligtvis finns det mycket som man kan åstadkomma med lång erfarenhet inom yrket som pedagog, men för en rättvis, korrekt och objektiv bedömning behövs även välutvecklade, standardiserade metoder för att kunna upptäcka avvikelser. Ulrika Wollf, som för övrigt inte är psykolog, har tillsammans med framlidne Ingvar Lundberg, bidragit och fortsätter att bidra med viktiga upptäckter och metoder inom området läs- och skrivsvårigheter.

    • Monika Dolfin, 5 juni 2015

      Hej!
      Det var ett tag sedan du kommenterade mitt inlägg men jag svarar nu ändå.

      Ulrika Wolff är säkert väldigt kompetent men jag menar att det är ett misstag att inte se till alla nivåer av läsning när man avgör om en elev har problem. Läsning är en komplex aktivitet som sker på flera nivåer samtidigt. Elever avkodar, läser bokstavligt, gör inferenser och tolkar. Jag tror resultaten blir missvisande om man gör ett test endast på avkodningsnivån. Jag vill inte polemisera mot testet som sådant men jag tror vi får resultat som inte säger vad eleverna verkligen har förmåga till. Att inte ge sammanhanget som hjälper oss att förstå texten är återskapar också ojämlikhet eftersom elever med medelklassbakgrund har 1000 timmars läsning, med betoning på tolkning och inferentiell läsning, bakom sig när de börjar skolan. Att då testa alla barn och endast låta testet utgå från avkodning blir missvisande för att vi inte har gett de elever utan dessa 1000 timmars förberedelse en lika stor chans att visa vad de kan. (Detta finns beskrivet i Skriva Läsa Lära av Martin och Rose, s. 165)

      Hoppas att jag har kunnat förtydliga vad jag menade i inlägget.
      /Monika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.