Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Rustade för att bli lyckliga?

Tonåriga Logan LaPlante säger i sitt TEDx-talk att undervisningen i skolan inte lär barnen hur de ska vara lyckliga. Han frågar hur det skulle vara om vi inte gick med på den här separationen mellan utbildning och att vara lycklig. (min 1.14)

Vi förväntas inte vara lyckliga på jobbet heller. Vi har politisk demokrati och förväntar oss att få rösta i allmänna val och välja de politiker som styr samhället. Däremot har vi inga förväntningar på demokrati på våra arbetsplatser.

Filmen Kan vi göra det själva? handlar om ekonomisk demokrati. Det innebär att vara med och bestämma över sitt jobb bland annat. I filmen lyfts det fram alternativa bolagsformer som medför ökat inflytande för dem som arbetar i bolagen. Människor som är involverade i arbetarkooperativ, menar Jessica Gordon-Nembhard, kooperationsforskare vid John Jay University, tenderar att i högre grad involvera sig i samhället. De har blivit vana vid att göra sina röster hörda och påverka och tar med sig detta till lokalsamhället. Så det finns sociala fördelar. Hon menar att det även finns ekologiska fördelar eftersom lokalägda företag förorenar och förstör miljön mindre.

Ekonomisk demokrati på detta sätt, där arbetarna är med och bestämmer över sina arbetsplatser, är bevisligen funktionella. De existerar i dag lite var stans i världen, är konkurrenskraftiga och bryter också mot föreställningen om att det enda alternativet till kapitalismen är statligt ägande styrt av en central byråkrati. Vilket inte heller är demokratiskt.

På vilket sätt är dessa frågor angelägna för oss lärare? För det första är det angeläget för hela världen att få till ett system som är hållbart, ekonomiskt och ekologiskt. Dessutom är det en demokratifråga och det ingår i vårt uppdrag enligt läroplanen att låta eleverna erfara demokrati.

Sett i ett vidare perspektiv än att få delta i klass- och elevråd och bestämma över relativt marginella aspekter av tillvaron behöver demokratiundervisning och elevmedbestämmande öka i skolan. I det mest sedda TED-framträdandet någonsin, Schools kill creativity, säger Sir Ken Robinson att framtiden inte är förutsägbar ens 5 år framåt. Vi som är vuxna nu, och ska utbilda våra barn, har inte någon aning om hur världen som våra barn kommer leva i kommer se ut. Därför är det bra att undervisa i eviga värden. Som demokrati, medbestämmande och hållbarhet.

Arbetet är den mest hierarkiska institution vi har. (Roland Paulsen, min. 11 Kan vi göra det själva?) Där har vi chefer vi inte kan rösta bort, vi har inte valt våra arbetsuppgifter. Arbetsgivaren bestämmer när vi ska äta, när vi ska komma och gå, när vi  ska gå på toaletten. De kan föra register över sina anställda och konstruera angivarsystem. ”Det är sånt som man måste gå till en ganska avancerad diktatur för att se i resten av samhället.” säger Roland Paulsen, doktor i sociologi vid Lunds universitet. (Kan vi göra det själva?, ibid.)

Vi som jobbar med utbildning tvingas förhålla oss till arbetsmarknadens krav. Det är vi som ska leverera arbetskraften. Och den delen av befolkningen som kommer vara arbetslös. ”Vi har en galopperande utveckling av utslagning i arbetslivet som handlar om utbrändhet och utmattningsdepressioner.” säger Bo Rothstein, statsvetare vid Göteborgs universitet (Kan vi göra det själva?). Han menar att det är kopplat till att människor inte känner sig vare sig respekterade eller har makt att påverka. Det stämmer med andra undersökningar gjorda i London och Helsingfors. Ojämlikhet påverkar livslängden visar den senare studien. ”ju längre ner man befinner sig i en arbetshierarki […], desto tidigare tenderar man att dö.”(Ojämlikhet dödar) Att hålla huvudet i sanden och hoppas att problemen ska lösas av sig själv verkar inte vara ett alternativ. De stora problemen som ojämlikhet skapar behöver motverkas med demokratiundervisning.

Forskningen som det här inlägget bygger på reser en rad frågor för oss i skolan. En av dem är: Hur gör vi för att elever ska få uppleva verklig demokrati (en erfarenhet som de sedan kan ta med sig ut i livet och skapa ett bättre samhälle med hjälp av)?

Logan LaPlante inser att utbildning är viktigt men undrar, varför det inte är en del av utbildningen i skolan att bli lycklig. (Hack school, min 1.40) Ja, varför är det inte så och hur ska vi som jobbar i skolan förändra det? Vad behöver vi förändra för att kunna rusta elever för livet? Rusta dem för att bli lyckliga?

Bedömning är ingen neutral aktivitet

Det pratas mycket om bedömning. Hittills har det rört sig om hur man som lärare bedömer elevers uppgifter, kunskaper och förmågor. Detta om hur vi bedömer.

När det kommer till vad bedömning är, har jag inte upplevt många diskussioner om det. Bedömning är faktiskt ett sätt att upprätthålla skolsystemets sortering och jag ska visa hur. (Håll ut om det förekommer en del knepiga begrepp. De är värda att navigera genom för att förstå poängen i det jag har att säga.)

Det här inlägget bygger på Basil Bernsteins forskning och tankar om bedömning. Bernstein var utbildningssociolog och forskade mycket kring samtalets betydelse, och enligt honom verkar utbildningssystemet på tre nivåer.

1. Den första nivån kallar han distributiva regler. Den syftar på fördelningen av kunskap till olika grupper av elever och har att göra med arbetsfördelningen i ett samhälle. Eftersom yrken generellt sett kräver a) universitetsutbildning b) lärlingsutbildning c) ingen utbildning är det skolans uppgift att tillhandahålla elever till dessa tre kategorier. (Skriva Läsa Lära, s. 17)

De distributiva reglerna skapar en hierarki som inte anses vara ett problem i det nuvarande ekonomiska systemet, eftersom det i sig är ojämlikt. Självklart är det dock ett problem eftersom det i och med kraven på skolan leder till att elever behandlas olika. Det är denna ojämlika behandling som är sorteringen.

2. Nivå två kallas rekontextualisering och handlar om hur kunskaper delas in i ämnen och hur dessa presenteras för olika elevgrupper. Kunskap rekontextualiseras för olika elever på helt olika sätt. Högpresterande elever kanske har kompakt teknisk information i sina läroböcker medan de lågpresterandes material (böcker eller till och med arbetsblad) består av översiktliga texter, färgglada bilder, konkreta exempel där informationen sammanfattas. (Skriva Läsa Lära, s. 18)

3. Den tredje nivån är bedömning. Bedömningen är central för utbildning på alla nivåer, menar Bernstein. ”Bedömning genom prov och fortlöpande bedömning i klassrumsinteraktionen skapar en hierarki av framgång och misslyckande inom varje klass. Den formar elevernas identitet som mer eller mindre lyckade inlärare.” (ibid.)

Och det är här, genom att skapa dessa identiteter, som sorteringen sker. Den sociala funktion som bedömning har är att utpeka anledningen till misslyckande eller framgång som något som ligger hos eleven. Den ojämlikhet som skolan reproducerar, ser därför ut som att de är naturliga utfall och att dessa ojämlika möjligheter i skolan och i samhället i stort är oundvikliga. (ibid.)

Det förutsätts att bedömning är nödvändigt för att elever ska lyckas i skolan. Då ska vi tala om för dem vad de gör bra och vad de kan göra bättre. Positiva och negativa bedömningar kan däremot få olika konsekvenser. Att få negativa bedömningar kan skapa känslor av otillräcklighet istället för att verka sporrande. Många aktiviteter i skolan kännetecknas av negativa bedömningar, även om vi lärare inte är medvetna om det. Oftast får barn som är duktiga mer beröm än barn som har svårt att utföra uppgifter. (Läsa Skriva Lära, s. 19)

Egentligen är bedömning inte en nödvändig del av lärandet. Lärande frikopplat från bedömning av någon annan än den lärande fungerar utmärkt. Bedömning är ett led i sorteringen till universitet och andra utbildningar, inte som ett led i lärandet i sig. Det är ett utslag av vår tid att det är så. Michel Foucault menade att vår tid präglas av självreglering istället för att patron låter ridpiskan vina över våra ryggar medan vi arbetar på åkrarna. Vi ska själva leverera det samhället kräver av oss, utan att någon utifrån behöver tvinga oss längre. Jag kan inte låta bli att se självbedömning, som också är på modet inom pedagogiken, som ett eko av Foucaults ord. För mig finns ingen koppling mellan att få påtalat vad man kan/fundera på vad man kan, ännu inte kan och motivation. Jag tror att det är glädjen i att lära sig som nyckeln ligger. Inte i att bli bedömd, av sig själv eller andra.

Självklart är dock bedömning viktig för skolsystemet. Vi lärare måste åtminstone ha ett hum om var eleverna ligger för att kunna undervisa dem inom den proximala utvecklingszonen, ZPD. Eftersom vi har ett betygssystem måste vi lärare också kunna bedöma elevernas uppgifter på ett likvärdigt sätt. Det är viktigt att kunna bedöma elevproduktioner för att se elevernas framsteg, det vill säga se hur framgångsrik ens egen undervisning har varit. Så min poäng är inte att bedömning är oviktigt. Min poäng är att bedömning av uppgifter och kontinuerligt är en röst utanför eleven som har makt över att tala om vad eleven är kapabel till. För mycket fokus läggs på eleverna och för lite på att analysera och utvärdera undervisning och utbildningssystem.

När det gäller självbedömning så tror jag att när man lär sig någonting reflekterar man i högre eller lägre grad över sina framsteg eller brist på framsteg. Får man verktygen till reflektion kan det påverka lärandet. Att reflektera över sitt lärande är ett långt mer komplicerat steg än att bedöma var man ligger. Det är ett steg mot högre empowerment, alltså att ge individen makten över sig själv.

Language is meaning – Språksyn och konsekvenser

Språket är det mest komplexa system som vi människor känner till.

Under den nationella nätverksträffen för Reading to Learn i Uppsala förra veckan föreläste bland annat professor Caroline Coffin, Open University, London. Hennes forskningsområde är lingvistik och engelska. Hon menar att människor i allmänhet uppfattar språk som något som bara ”finns där”.  Inom SFL (systemic functional lingustics) har språk definierats som mening. Med det menas att språk inte bara är ett verktyg man lär sig genom utan språket i sig är mening om man översätter mening till betydelse eller innebörd.  Man lär sig alltså inte NO, eller vilket ämne det nu är, genom språket, utan NO-språket är NO. Att separera ämne från språk går inte. Hur skulle ämneskunskaper annars kommuniceras om inte genom språk?

Om vi i skolan skulle anta denna språksyn skulle det innebära att alla lärare i alla ämnen skulle behöva undervisa i språk. Det skulle också innebära att vi skulle behöva prata mer explicit om språk. Därigenom skulle förhoppningsvis underförstådda förväntningar göras uttalade och de elever som inte delar skolans kultur skulle härmed dels lättare få den hjälp de behöver och dels förstå att det handlar om språkkunskaper och inte om att inte om att vara otillräcklig på något ogripbart sätt.

Jag anar också att det skulle lyfta språkkunnighet till något som  är mer värdefullt.

Dåliga resultat för andraspråkselever eller Varför Reading to Learn kom till Sverige

Detta inlägg baseras på rapporten Will the implementation of Reading to Learn in Stockholm schools accelerate literacy learning for disadvantaged students and close the achievement gap? av literacykonsulten Claire Acevedo för Språkforskningsinstitutet. 

Trots att Sverige är ett av länderna i OECD:s topp med internationellt sett hög grad av jämlikhet och med hänsyn till välstånd, utveckling och tillgång till gratis utbildning samt att 80% av befolkningen har gymnasial utbildning har invandrade elever generellt lägre skolresultat. Speciellt första generationens invandrare, alltså elever som inte är födda i Sverige. Klyftan mellan andraspråkseleverna och förstaspråkseleverna kan man se redan tidigt i skolåldern men den ökar ju äldre eleverna blir och svårast får de på gymnasiet.

OECD:s  Review of Migrant Education in Sweden 2010 tyckte att resultatet var så pass iögonfallande att de rekommenderade följande åtgärder:

  • Att prioritera lärarfortbildning och kompetenshöjning hos alla lärare, inte bara språklärare utan även ämneslärare så att de får en förståelse av sina elevers språkliga och kulturella mångfald
  • Att tillhandahålla ledarskapsutbildning för skolledare för att kunna implementera en ”whole-school approach” för andraspråkselever

Reading to Learn är framtaget i samarbete mellan lärare och lingvister i Australien. Vid tiden för detta samarbete hade explicit undervisning övergivits till förmån för progressiv pedagogik som syftar till personlig utveckling. Detta ledde till att endast en handfull elever självständigt kunde utveckla de läs- och skrivkunskaper som var nödvändiga för att lyckas på gymnasial nivå och där andraspråkselever i högre grad tillhörde den grupp som inte lyckades med detta. Utvecklingen av Reading to Learn skedde genom en serie av storskaliga aktionsforskningsprojekt på Basil Bernsteins utvecklingssociologiska grund och Michael Hallidays banbrytande forskning om språkutveckling. 

17 % av alla andraspråkselever i Sverige riskerar att inte ens nå upp till PISA:s nivå 1 i läsförståelse, medan denna siffra är motsvarande 3 % för förstaspråkselever. I Australien, där Reading to Learn är en del av den nationella kursplanen, är denna klyfta endast 1 %. Där är det 6 % (andraspråkselever)  respektive 5 % (förstaspråkselever) som inte klarar denna nivå i PISA:s läsförståelsetest. Australien är för övrigt det enda landet, enligt OECD:s rapport Where Immigrant Students Succeed (baserad på PISA-talen från 2003) där andraspråkselever lyckas.

I ett projekt 2008 i delstaten New South Wales där 90 skolor deltog och som varade i 2-3 terminer höjdes resultaten på följande sätt:

Closing the gap

Det vi ser på bilden är klyftan mellan den lågpresterande gruppen elever (mörkare stapel) och den högpresterande gruppen (ljusare stapel), vilken uppgår till 83 % i projektets början. Vid projektets slut har den minskat till 47 % och den lågpresterande gruppen har ökat sin prestation med 74 %. Anledningen till att denna pedagogik är speciellt kraftfull och speciellt så för andraspråkselever är att den undervisar i språkkunskaper och ämneskunskaper samtidigt. Vid undervisning av andraspråkselever krävs denna kombination för att dessa elever inte ska vara efter för alltid. 

Språkforskningsinstitutet i Stockholm, som startade som ett svar på OECD:s rekommendationer, letade i samarbete med näringslivet, på uppdrag av Utbildningsförvaltningen, under många år efter en läs- och skrivinriktad pedagogik som kunde möta de lågpresterande elevernas behov, och som man beskriver det i Australien, ”close the gap” mellan högpresterande och lågpresterande elever. Det anordnades internationella konferenser och workshops i detta syfte. Dessutom gjordes studiebesök i USA, Australien och på övriga håll för att undersöka lyckade pedagogiska tillvägagångssätt. På den första konferensen fanns Jim Martin, David Rose och John Polias representerade. Resten är, förhoppningsvis, historia.