Visar alla blogginlägg med kategorin:
Elever i behov av särskilt stöd

Recension av filmen Winter’s bone – Att jobba med textresponser

Till de evaluerande, utvärderande, texterna hör argumenterande texter och textresponser. Medan argumenterande texter utvärderar ämnen och åsikter så utvärderar textresponserna texter (eller filmer, bilder om vi tänker oss ett utvidgat textbegrepp) och deras budskap. (Learning to Write, Reading to Learn, Martin & Rose, s. 211)

När eleverna, framförallt i de högre årskurserna läser skönlitteratur eller ser filmer, förväntas de inte att skriva en skönlitterär text utan att skriva en textrespons, en recension eller liknande. (ibid.)

I det här projektet började vi med att se en film, Winter’s bone, en av mina absoluta favoritfilmer. Huvudpersonen är en stark 17-årig tjej som utmanar normer och övervinner hopplöshet i sitt liv som hon lever i Ozarkbergen i Missouri.

Winters bone bild

Eftersom den recension jag hittade var så pass bra (många värderande ord, känslomässigt laddade verb och fraser samt skriven precis efter receptet på en textrespons) så bestämde jag mig för att jobba med den även om den var väldigt svår på grund av sin informationstäthet och inte nog med det är den på engelska. Jag har jobbat med den här texten förut och då gick jag, i min iver över att allt går bara man jobbar med Reading to Learn, direkt på att läsa texten. Big no no. Det fungerade inte alls. Men jag ville inte överge den här fantastiska recensionen. Så jag började fundera på hur jag skulle kunna göra. Jag kom på att jag kunde stötta mina elever genom att diskutera de teman som förekommer i recensionen.

Winters bone genresteg

Det vi ser här på bilden ovan är hur jag har analyserat genrestegen men även innehållet. Att analysera innehållet gjorde jag för att kunna ställa frågor som ett sätt att bygga upp fältet, innan jag börjar med den detaljerade läsningen. Det är detta steg som jag tror kommer underlätta läsningen av texten för eleverna. (Jag använde olika färger för att hålla isär olika teman.)

Winters bone movie talkHär är frågorna som jag använde för att bygga upp elevernas förförståelse och vokabulär. Det som är rödmarkerat är stöttningsfraser (scaffolding). Pauline Gibbons nämnde under sin föreläsning i Stockholm den 2 oktober att alla elever bör få samma undervisning så långt det är möjligt men de behöver högre eller lägre grad av stöttning för att det ska vara möjligt.

Redan när jag planerade vilka ord som jag skulle ta ut för den detaljerade läsningen började jag också tänka på hur en möjlig gemensam skrivning av texten skulle kunna se ut. Jag valde filmen Lejonkungen som vi ska skriva en gemensam recension om, eftersom jag utgick ifrån att de flesta elever har sett den.

Winters bone gemensam skrivning

Det var när jag jobbade med att förbereda den gemensamma läsningen som jag insåg att Connie Ogles recension var något alldeles extra.

Det är när vi jobbar med gemensam skrivning som jag kommer introducera metaspråket för textresponser. I det här fallet har jag valt orden evaluating, evaluation, message, interpretation, interpret, synopsis, re-affirmation.

Bedömningsmall för bland annat textresponser finns i mitt tidigare inlägg.

Läsning och Lilla Duvan – Vad är det för fel på dyslexitestet?

Innan elever med medelklassbakgrund kommer till skolan har de av sina föräldrar övats i läsning i ca. 1000 timmar. Inte i själva avkodningen (att läsa bokstäverna)  utan i att tolka och göra inferenser (föra samman information på olika ställen i texten). I föräldra-barn läsningen kanske man inte ens kommer till att avkoda bokstäverna innan barnet börjar skolan. Ändå har barnet gedigna läs- och genrekunskaper. Läsning är inte bara avkodning.

Läsning innefattar fyra betydelsenivåer (Skriva Läsa Lära, Martin och Rose, s. 166)

– tolkning (använda tidigare kunskaper, värderingar och erfarenheter som inte finns i texten)

– förstå sammanhang genom att sammanföra information på olika ställen i texten (göra inferenser)

– identifiera betydelser inom meningar

– att kunna avkoda ord utifrån deras bokstavsmönster

Idag gjorde eleverna på min skola skolan screeningtestet Lilla Duvan vars syfte enligt psykologiförlaget är: att identifiera elever i riskzonen för dyslexi genom att komma åt svårigheter i olika fonologiska funktioner, vilka kan ligga till grund för läs- och skrivsvårigheter.

Den första delen testar elevernas arbetsminne genom att uppläsaren först anger en bokstav som eleven ska försöka komma ihåg medan uppläsaren fortsätter fråga ologiska frågor som eleverna ska svara ja eller nej på med hjälp av skyltar, till exempel ‘Kan katter flyga?’

Visst testar detta minnet, på ett kliniskt sätt. Det finns ingen undervisningssituation där eleven behöver använda minnet på detta sätt, om inte undervisningen är helt fel utformad.

En annan övning Ljuden ger ordet ska eleverna ringa in det ord som verkligen är ett ord fast det i testet är felstavat

ex. sjampå  uska  kryts

Delprovet utgår från att eleverna ljudar när de läser. De är inte så läsning går till. Vid läsning identifierar läsaren hela ord. Därför kan man ifrågasätta relevansen även av detta. Martin och Rose skriver att elever med god läsförmåga har blivit diagnosticerade med dyslexi efter att ha fått lösa uppgifter med till exempel nonsensord. De säger vidare ”Att ljuda bokstäver och bokstavskombinationer bidrar bara till den semiotiska (skrivtecken) belastningen för ovana läsare och hämmar förståelsen av vad de läser.” (s. 246) Istället för att utgå ifrån det som är bekant för barnen och koppla det lästa till deras tidigare kunskaper och erfarenheter blir det om man fokuserar på att ljuda fram ord, och inte lära sig att känna igen ordet, att koncentrera sig på det som är nytt för eleven.

Språket är ett system där orden inte förekommer separata utan får mening genom sitt sammanhang. Därför blir det missvisande att presentera en radda ord där fleratalet är  felstavade. Detta är ingen naturlig eller adekvat läsaktivitet. Orden förekommer ju rättstavade.

I nästa övning ska eleverna ringa in det ord som är rätt stavat.

ex. sand  sannd  sandd

Utgår undervisningen från exempeltexter skrivna av professionella författare behöver elever aldrig läsa felstavade ord. Visst händer det att elever stavar fel. Då kan de öva på att skriva orden. I det som kallas R2L:s intensiva strategier övas skrivning av ord och stavning. När eleverna är väl bekanta med texten efter till exempel detaljerad läsning övas stavning med hjälp av whiteboardtavlor där eleven får skriva lexikala ord (innehållsord) ur texten. Läraren tar ut orden, skriver dem på tavlan och eleverna får skriva dem ett antal gånger.

Som sagt har jag haft elever som inte har kunnat stava men jag har inte haft någon elev som inte har läst bättre när de har fått stöttning. Den diagnosbild psykologförlaget i detta fall får fram i Lilla Duvans dyslexiutredning är inte relevant om undervisningen tillhandahåller stöttning och på ett korrekt sätt förbereder elever inför de uppgifter de är tänkta att klara av. Den motsäger alltså den drygt 30-åriga forskning och undervisningserfarenhet som genrepedagogiken vilar på.

Frågan om varför psykologer ska bedöma elever när lärare är professionella bedömare av elevernas kunskap, aktualiseras också. Psykologerna som gjort detta test verkar helt förbise undervisningens betydelse. Genrepedagoger vet att det är just detta som måste överbryggas, ojämlikheten i de kunskaperna elever har med sig när de börjar skolan., med hjälp av undervisning. Annars befästs ojämlikheten. Dessutom inriktar sig testkonstruktören på svårigheter som man med hjälp av rätt utformad undervisning helt slipper. 

 

Ojämlikhet med dödlig utgång

Ojämlikhet dödar” lyder rubriken till en artikel som behandlar avhandlingen ”The Killing Fields of Inequality” av Göran Therborn. I Sverige skiljer det på nio år i livslängd mellan den fattigaste kommunen Pajala, och den rikaste, Danderyd. De rikaste i landet har nio år längre att vara med sina barnbarn, plocka blommor, se på himlen, ta promenader. I Glasgow är denna skillnad 28 år. Människor med låg status dör tidigare och det är inte lätt att organisera sig kring frågan eftersom effektkedjan är komplicerad och svåröverskådlig. Ekonomiska bekymmer leder till ökad stress, ökad stress leder till sämre immunförsvar och därigenom större mottaglighet för sjukdomar. Dessutom dör du tidigare ju längre ner i arbetshierarkin du befinner dig.

Men varför gör ingen uppror mot detta? Jo, för vi får tidigt lära oss vår plats. Vår plats i denna hierarki. Medelklasskulturen är norm i skolan och många av kraven är outtalade. I denna kultur blir misslyckandet en daglig, minutlig släng av sleven för flertalet.

Ofullständiga eller låga grundskolebetyg leder enligt Socialstyrelsens rapport Social Rapport 2010, (Barnexperimentet, s. 46) till ökad risk för självmordsbeteende, missbruk, långvarigt bidragsberoende och allvarlig kriminalitet. Inte ens de med hög social status klarar sig om de har ett skolmisslyckande bakom sig. Så hårda spår sätter det dagliga misslyckandet. Den lever sedan sitt eget liv som ett slingrande monster i vårt inre som väser att vi är skit och förtjänar det vi får. För felet är bara vårt.

Det är tuffa tider för unga. Ken Robinson bekräftar i sitt TED-talk Bring on the learning revolution att den vanligaste dödsorsken bland 18-30 åringar i världen är självmord. I How schools kill creativity berättar han en del om varför: Barn kommer till skolan med fler talanger än de lämnar den med. I rimlighetens namn, i ett land med skolplikt, borde det vara tvärtom. Hur dödar man en talang? Hur mycket smärtsamma upplevelser, hur många kränkningar kräver det?

Vi har vant oss vid sorteringen. Alla vi. Nina Björk skriver i krönikan Spotta hans världsbild i ansiktet att det inte bara krävdes ett otroligt mod och ett självständigt tänkande för att arbetarna i arbetarrörelsens begynnelse skulle kunna bryta med uppfattningen om att de var värda mer än överheten hade lärt dem. Det krävdes också ett uppror. Ett mullrande uppror som ställde hela världsbilden på kant och vägrade låta någon annan definiera ens världsbild eller en själv.

I dessa RUT tider, när medelklasskvinnor emanciperar sig på arbetarklasskvinnors bekostnad och vissa har svårt att se hur ett jobb i hemmet skulle vara problematiskt behöver vi påminnas om Lena Anderssons ord från den fenomenala kolumnen Hemmets makt ”Den som forskar i tarmens bakterieflora hanterar samma avföring som den som tömmer latrintunnor. En gynekolog och en hallick tjänar sitt levebröd av samma kroppsliga sfär. Ändå förstår vi att det är olika saker, därför att vi förstår sammanhangets betydelse.” Här åskådliggörs, inte bara sammanhanget utan också den dödliga variabeln status. 

Göran Therborn kallar till samverkan mellan ”medicinska och andra akademiska experter, å andra sidan fackförbund och medborgarrörelser” för att minska effekten av vår tids största skandal, vår tids största kränkning av den mest grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till liv. Jag skulle här vilja lägga till skolan. Som goda intentioner till trots på grund av att den är en institution i detta medelklassnormativa och marknadsliberala samhälle som leder till sortering och därmed ökad ojämlikhet i förväntad livslängd varje dag.

Så nöj er inte med ”hög måluppfyllelse” som Per Kornhall  uppmärksammar i Barnexperimentet. Hög måluppfyllelse räcker inte. För om vi nöjer oss med till synes bländande siffror, låt säga 90 % måluppfyllelse, så godkänner vi tanken på att de övriga 10 %:ens misär är okej. Man kan säga att synen på att några misslyckas, måste misslyckas, följer oss som en illvillig men osynlig skugga. ”Så vana har vi blivit vid att några elever i varje klass misslyckas, att vi tror att magiska krafter är inblandade om alla elever lyckas utföra uppgifterna vi ger dem, säger Ann-Christin Lövstedt i förordet till Skriva Läsa Lära, av David Rose. 

”Skolan är och förblir en nyckel till att avskaffa klassamhället” sa Olof Palme. Jag utmanar alla, oavsett vad man tycker om Palme, att anta den utmaningen. Och att inte acceptera misslyckanden, i stort eller smått, är det uppror vi behöver låta mullra tills det når ett öronbedövande dån: Inte våra barn! Aldrig mer!

Att vägra tro på att någon är dum – Hur Reading to Learn startade

I följande artikel beskriver David Rose hur Reading to Learn växte fram ur en strävan efter rättvisa utbildningsmöjligheter för aboriginska elever i Australien.

Barnen fick inte den utbildning de hade rätt till och behövde. De lärare som arbetade där visste inte hur de skulle möta eleverna. På lärarutbildningen hade de förberetts för att möta barn från en utbildad medelklass, inte barn från en muntlig landsbygdskultur. Min uppgift blev att hitta ett sätt att hjälpa dem”, säger David Rose. Lärarnas nyheter

För att ett sådant här demokratiserings- och rättviseprojekt ska kunna uppstå krävs en förståelse för att ingen misslyckas i skolan för att den är ointelligent. Jag menar att det krävs en människosyn som förstår människans kognitiva kapacitet grundat på det vi vet om vår biologi. Människosyn är annars ett begrepp som oftast för tankarna till etiska ställningstaganden men här menar jag rena fakta: Vad är människan gjord för? Vilka egenskaper och förmågor har människan som biologisk art?

Människan är en organism vars existens inte vore möjlig utan att vi tänkte. Det som utmärker oss som art är vår fantastiska intellektuella förmåga. Vi löser problem, formulerar dilemman, samarbetar, umgås. Våra kognitiva förmågor har varit lika stora sedan stenåldern. Vår biologi har inte förändrats på 150 år, alltså sedan folkskolans införande.  En folkskola som tyvärr inte hade devisen om alla elevers magnifika intellekt som ledstjärna.

Det viktigt att veta vilken människosyn som ligger till grund för olika pedagogiker. En pedagogik som tar hänsyn till hur människor är kan aldrig bortförklara att eleverna inte har lärt sig med att eleverna inte har det som krävs. Istället försöker den felsöka: Vad kunde jag som pedagog ha gjort annorlunda? Vilken kunskap har jag inte tillräckligt av? Vad mer behöver jag veta om de jag undervisar? Vad är det som krävs för att lärande (behärskandet av en praktik) ska uppstå? Pedagogiken behöver svara på de frågorna och många andra. Det är då den blir relevant.