Visar alla blogginlägg med kategorin:
Kollegialt lärande

Nätverksträffar

För närvarande är vi två personer som med ganska jämna mellanrum ses och diskuterar R2L. Vi diskuterar allt som vi har funderingar kring. Den här terminen har det blivit allt från textval till att vi har gjort ett schema, den röda tråden, från grundskolan till gymnasiet (så att vi täcker upp alla texttyper), undervisning och PISA:s läsförståelseprov. Denna vecka ska vi diskutera kapitlet om Knowledge about Language i Learning to Write, Reading to Learn, vår Bibel.

Alla är jättevälkomna att vara med! Bor du inte i Stockholm kanske vi kan ta det på Skype. Hör av dig till mig på monika.dolfin@stockholm.se.

Vad har genrepedagogik att göra med mötesordning för lärare?

Reading to Learn, som är en utveckling av genrepedagogiken, bygger på Basil Bernsteins tankar om kommunikation i klassrummet, systemet med stöttning och en kunskap om de olika texttyperna som förekommer i skolan och världen.

Det vi inte pratar om så ofta är att alla pedagogiker grundar sig i en människosyn. Hur kapabel är människan till att lära sig? Vilka kognitiva (intellektuella) egenskaper har människor? Genrepedagogiken togs fram av lärare och forskare som ville förändra resultaten för de elever som presterade sämst i den australiska skolan. Grundantagandet för detta projekt måste ha varit att alla elever kan lära sig, att alla har den kognitiva förmågan. Detta låter okontroversiellt, men är faktiskt politiskt sprängstoff. Men det är en annan historia. Det jag försöker komma fram till är att genrepedagogiken försöker få så många människor att få kunskap och därigenom få möjligheten att höras (och få möjligheter och inflytande) som möjligt.

Tidigt i arbetarrörelsen märkte man att mötesstruktur är en grundpelare för demokrati. Likväl märker vi några och hundra år senare att mötena på våra skolor inte präglas av detta. Skolan är ingen demokratisk arbetsplats, förvisso. Det är det inte många arbetsplatser som är. Ändå är det möjligt att införa strukturer som låter många lärare komma till tals. Dels är det som sagt mer demokratiskt, men det är också viktigt att få fram så mycket bra tänkande som möjligt för att kunna lösa de komplexa problem som uppstår i skolan på ett bra sätt.

Det jag kommer ta upp här är mestadels klassisk mötesstruktur som vi av olika anledningar glömmer bort att använda oss av.

Möten har olika syften och först och främst är det viktigt att ta reda på mötets syfte. De möten jag pratar om här är de möten när vi ska ta fram nya lösningar och vaska fram nya idéer, till exempel ämneskonferenser och elevvårdsmöten.

För att kunna förändra något måste minst en person ha tänkt kring det och tagit ansvar för det: Någon måste ta ledarskap för att förändring ska ske. I klassisk mötesstruktur är det ordföranden i en förening som är just den här personen. Förutom den som förbereder mötet måste det också finnas en mötesordförande och en mötessekreterare. Mötesordföranden ansvarar för att lärare kommer till tals i en strukturerad ordning. Finns det ingen sekreterare blir inget protokoll skrivet och förändringsarbetet får ingen kontinuitet.

En till anledning till att någon behöver tänka kring mötet och det som ska tas upp är att i skolans värld påverkar tagna beslut ibland hela skolåret. Den som förbereder mötet bör fundera på detta så att den kan göra mötesdeltagarna medvetna om det.

Innan mötet börjar ska det föregående protokollet läsas upp för att arbetet ska få ett fortlöpande sammanhang. Mötet innan kanske hölls en månad tidigare.

Det arbete som måste göras innan ett möte är just att tänka kring det. Någon måste tänka kring mötets innehåll och ta fram nödvändigt underlag för lärare att ta ställning till. Denna person måste också fundera kring mötets form. När ska mötet diskutera frågor i mindre grupper och när ska det diskuteras i stor grupp? När finns det en poäng med att ha rundor? När behöver alla höras? Hur ofta ska en person få prata innan alla har pratat? Förslagsvis är de som förbereder mötet ämnesutvecklare eller förstelärare, men det kan i princip vara vilken lärare som helst.

För att möjliggöra att så många röster som möjligt hörs är helgruppsdiskussioner ineffektiva. Istället bör mötet organiseras efter ett slags remissförfarande, där alla har fått tänka kring en fråga och presentera vad de har diskuterat i den mindre gruppen, innan det tas upp i stor grupp och man fattar beslut.

För att inte hamna i onödig argumentation är det viktigt att fundera kring hur vi kan bygga på varandras idéer och inte fokusera på ”vem som har rätt”. Detta kan man fastställa innan mötet, att här försöker vi vara konstruktiva och lägga personlig prestige åt sidan så mycket som möjligt. Men jag tror också respekten för varandra växer när man får höra vad andra tänker. De som kommer med de bästa idéerna är troligen inte de som pratar mest.

När det gäller uppföljning så tror jag att så mycket som möjligt ska klaras av på mötet. Är det någonting som absolut måste göras mellan mötena så ska detta förslagsvis inte göras av någon ensam utan tillsammans med någon annan.

I protokollet kan det skrivas vilka som hade vilka uppgifter och detta kan kollas av när föregående protokoll läses upp på nästa möte.

Istället för att fatta förhastade beslut bör frågor bordläggas.

Tas en fråga upp bör man komma till beslut (i alla fall gällande var ansvaret ligger för att man ska kunna gå vidare) eller bordlägga frågan.

Att ha en pedagogisk ledstjärna är viktigt. Därför ska mötet och skolan fatta beslut i vilken pedagogik de jobbar efter. Gör man det kommer man få en stringens i mötets arbete och det blir lättare att navigera i svåra frågor. Är genrepedagogiken det vi har bestämt att vi jobbar med på vår skola är det till genrepedagogiken våra arbetssätt och beslut ska härledas i så hög grad som möjligt. Då kommer människosynen, där vi tror att männsikor kan lära sig vad som helst med rätt grad av stöttning att, synas i vårt arbete.