Visar alla blogginlägg med kategorin:
Likabehandling

Rustade för att bli lyckliga?

Tonåriga Logan LaPlante säger i sitt TEDx-talk att undervisningen i skolan inte lär barnen hur de ska vara lyckliga. Han frågar hur det skulle vara om vi inte gick med på den här separationen mellan utbildning och att vara lycklig. (min 1.14)

Vi förväntas inte vara lyckliga på jobbet heller. Vi har politisk demokrati och förväntar oss att få rösta i allmänna val och välja de politiker som styr samhället. Däremot har vi inga förväntningar på demokrati på våra arbetsplatser.

Filmen Kan vi göra det själva? handlar om ekonomisk demokrati. Det innebär att vara med och bestämma över sitt jobb bland annat. I filmen lyfts det fram alternativa bolagsformer som medför ökat inflytande för dem som arbetar i bolagen. Människor som är involverade i arbetarkooperativ, menar Jessica Gordon-Nembhard, kooperationsforskare vid John Jay University, tenderar att i högre grad involvera sig i samhället. De har blivit vana vid att göra sina röster hörda och påverka och tar med sig detta till lokalsamhället. Så det finns sociala fördelar. Hon menar att det även finns ekologiska fördelar eftersom lokalägda företag förorenar och förstör miljön mindre.

Ekonomisk demokrati på detta sätt, där arbetarna är med och bestämmer över sina arbetsplatser, är bevisligen funktionella. De existerar i dag lite var stans i världen, är konkurrenskraftiga och bryter också mot föreställningen om att det enda alternativet till kapitalismen är statligt ägande styrt av en central byråkrati. Vilket inte heller är demokratiskt.

På vilket sätt är dessa frågor angelägna för oss lärare? För det första är det angeläget för hela världen att få till ett system som är hållbart, ekonomiskt och ekologiskt. Dessutom är det en demokratifråga och det ingår i vårt uppdrag enligt läroplanen att låta eleverna erfara demokrati.

Sett i ett vidare perspektiv än att få delta i klass- och elevråd och bestämma över relativt marginella aspekter av tillvaron behöver demokratiundervisning och elevmedbestämmande öka i skolan. I det mest sedda TED-framträdandet någonsin, Schools kill creativity, säger Sir Ken Robinson att framtiden inte är förutsägbar ens 5 år framåt. Vi som är vuxna nu, och ska utbilda våra barn, har inte någon aning om hur världen som våra barn kommer leva i kommer se ut. Därför är det bra att undervisa i eviga värden. Som demokrati, medbestämmande och hållbarhet.

Arbetet är den mest hierarkiska institution vi har. (Roland Paulsen, min. 11 Kan vi göra det själva?) Där har vi chefer vi inte kan rösta bort, vi har inte valt våra arbetsuppgifter. Arbetsgivaren bestämmer när vi ska äta, när vi ska komma och gå, när vi  ska gå på toaletten. De kan föra register över sina anställda och konstruera angivarsystem. ”Det är sånt som man måste gå till en ganska avancerad diktatur för att se i resten av samhället.” säger Roland Paulsen, doktor i sociologi vid Lunds universitet. (Kan vi göra det själva?, ibid.)

Vi som jobbar med utbildning tvingas förhålla oss till arbetsmarknadens krav. Det är vi som ska leverera arbetskraften. Och den delen av befolkningen som kommer vara arbetslös. ”Vi har en galopperande utveckling av utslagning i arbetslivet som handlar om utbrändhet och utmattningsdepressioner.” säger Bo Rothstein, statsvetare vid Göteborgs universitet (Kan vi göra det själva?). Han menar att det är kopplat till att människor inte känner sig vare sig respekterade eller har makt att påverka. Det stämmer med andra undersökningar gjorda i London och Helsingfors. Ojämlikhet påverkar livslängden visar den senare studien. ”ju längre ner man befinner sig i en arbetshierarki […], desto tidigare tenderar man att dö.”(Ojämlikhet dödar) Att hålla huvudet i sanden och hoppas att problemen ska lösas av sig själv verkar inte vara ett alternativ. De stora problemen som ojämlikhet skapar behöver motverkas med demokratiundervisning.

Forskningen som det här inlägget bygger på reser en rad frågor för oss i skolan. En av dem är: Hur gör vi för att elever ska få uppleva verklig demokrati (en erfarenhet som de sedan kan ta med sig ut i livet och skapa ett bättre samhälle med hjälp av)?

Logan LaPlante inser att utbildning är viktigt men undrar, varför det inte är en del av utbildningen i skolan att bli lycklig. (Hack school, min 1.40) Ja, varför är det inte så och hur ska vi som jobbar i skolan förändra det? Vad behöver vi förändra för att kunna rusta elever för livet? Rusta dem för att bli lyckliga?

Bedömning är ingen neutral aktivitet

Det pratas mycket om bedömning. Hittills har det rört sig om hur man som lärare bedömer elevers uppgifter, kunskaper och förmågor. Detta om hur vi bedömer.

När det kommer till vad bedömning är, har jag inte upplevt många diskussioner om det. Bedömning är faktiskt ett sätt att upprätthålla skolsystemets sortering och jag ska visa hur. (Håll ut om det förekommer en del knepiga begrepp. De är värda att navigera genom för att förstå poängen i det jag har att säga.)

Det här inlägget bygger på Basil Bernsteins forskning och tankar om bedömning. Bernstein var utbildningssociolog och forskade mycket kring samtalets betydelse, och enligt honom verkar utbildningssystemet på tre nivåer.

1. Den första nivån kallar han distributiva regler. Den syftar på fördelningen av kunskap till olika grupper av elever och har att göra med arbetsfördelningen i ett samhälle. Eftersom yrken generellt sett kräver a) universitetsutbildning b) lärlingsutbildning c) ingen utbildning är det skolans uppgift att tillhandahålla elever till dessa tre kategorier. (Skriva Läsa Lära, s. 17)

De distributiva reglerna skapar en hierarki som inte anses vara ett problem i det nuvarande ekonomiska systemet, eftersom det i sig är ojämlikt. Självklart är det dock ett problem eftersom det i och med kraven på skolan leder till att elever behandlas olika. Det är denna ojämlika behandling som är sorteringen.

2. Nivå två kallas rekontextualisering och handlar om hur kunskaper delas in i ämnen och hur dessa presenteras för olika elevgrupper. Kunskap rekontextualiseras för olika elever på helt olika sätt. Högpresterande elever kanske har kompakt teknisk information i sina läroböcker medan de lågpresterandes material (böcker eller till och med arbetsblad) består av översiktliga texter, färgglada bilder, konkreta exempel där informationen sammanfattas. (Skriva Läsa Lära, s. 18)

3. Den tredje nivån är bedömning. Bedömningen är central för utbildning på alla nivåer, menar Bernstein. ”Bedömning genom prov och fortlöpande bedömning i klassrumsinteraktionen skapar en hierarki av framgång och misslyckande inom varje klass. Den formar elevernas identitet som mer eller mindre lyckade inlärare.” (ibid.)

Och det är här, genom att skapa dessa identiteter, som sorteringen sker. Den sociala funktion som bedömning har är att utpeka anledningen till misslyckande eller framgång som något som ligger hos eleven. Den ojämlikhet som skolan reproducerar, ser därför ut som att de är naturliga utfall och att dessa ojämlika möjligheter i skolan och i samhället i stort är oundvikliga. (ibid.)

Det förutsätts att bedömning är nödvändigt för att elever ska lyckas i skolan. Då ska vi tala om för dem vad de gör bra och vad de kan göra bättre. Positiva och negativa bedömningar kan däremot få olika konsekvenser. Att få negativa bedömningar kan skapa känslor av otillräcklighet istället för att verka sporrande. Många aktiviteter i skolan kännetecknas av negativa bedömningar, även om vi lärare inte är medvetna om det. Oftast får barn som är duktiga mer beröm än barn som har svårt att utföra uppgifter. (Läsa Skriva Lära, s. 19)

Egentligen är bedömning inte en nödvändig del av lärandet. Lärande frikopplat från bedömning av någon annan än den lärande fungerar utmärkt. Bedömning är ett led i sorteringen till universitet och andra utbildningar, inte som ett led i lärandet i sig. Det är ett utslag av vår tid att det är så. Michel Foucault menade att vår tid präglas av självreglering istället för att patron låter ridpiskan vina över våra ryggar medan vi arbetar på åkrarna. Vi ska själva leverera det samhället kräver av oss, utan att någon utifrån behöver tvinga oss längre. Jag kan inte låta bli att se självbedömning, som också är på modet inom pedagogiken, som ett eko av Foucaults ord. För mig finns ingen koppling mellan att få påtalat vad man kan/fundera på vad man kan, ännu inte kan och motivation. Jag tror att det är glädjen i att lära sig som nyckeln ligger. Inte i att bli bedömd, av sig själv eller andra.

Självklart är dock bedömning viktig för skolsystemet. Vi lärare måste åtminstone ha ett hum om var eleverna ligger för att kunna undervisa dem inom den proximala utvecklingszonen, ZPD. Eftersom vi har ett betygssystem måste vi lärare också kunna bedöma elevernas uppgifter på ett likvärdigt sätt. Det är viktigt att kunna bedöma elevproduktioner för att se elevernas framsteg, det vill säga se hur framgångsrik ens egen undervisning har varit. Så min poäng är inte att bedömning är oviktigt. Min poäng är att bedömning av uppgifter och kontinuerligt är en röst utanför eleven som har makt över att tala om vad eleven är kapabel till. För mycket fokus läggs på eleverna och för lite på att analysera och utvärdera undervisning och utbildningssystem.

När det gäller självbedömning så tror jag att när man lär sig någonting reflekterar man i högre eller lägre grad över sina framsteg eller brist på framsteg. Får man verktygen till reflektion kan det påverka lärandet. Att reflektera över sitt lärande är ett långt mer komplicerat steg än att bedöma var man ligger. Det är ett steg mot högre empowerment, alltså att ge individen makten över sig själv.

Genrekarta som verktyg för elevmedbestämmande

Nedan ser vi en genrekarta som jag brukar använda för att låta eleverna vara med och bestämma. När jag använder kartan förstår eleverna att det mesta vi gör utgår från genre. Jag har försökt att lista texttyperna från mer talspråkslika återberättande texter till mer och mer skriftspråkslika texter. Självklart är det inte helt givet att språket i alla argumenterande texter är mer formellt än i alla instruktioner till exempel.

Jag har fyllt i några exempel för att visa hur jag menar.

Välja arbetsområde utifrån texttyp - ny

Och på engelska:

Välja arbetsområde utifrån texttyp - engelska

Läsning och Lilla Duvan – Vad är det för fel på dyslexitestet?

Innan elever med medelklassbakgrund kommer till skolan har de av sina föräldrar övats i läsning i ca. 1000 timmar. Inte i själva avkodningen (att läsa bokstäverna)  utan i att tolka och göra inferenser (föra samman information på olika ställen i texten). I föräldra-barn läsningen kanske man inte ens kommer till att avkoda bokstäverna innan barnet börjar skolan. Ändå har barnet gedigna läs- och genrekunskaper. Läsning är inte bara avkodning.

Läsning innefattar fyra betydelsenivåer (Skriva Läsa Lära, Martin och Rose, s. 166)

– tolkning (använda tidigare kunskaper, värderingar och erfarenheter som inte finns i texten)

– förstå sammanhang genom att sammanföra information på olika ställen i texten (göra inferenser)

– identifiera betydelser inom meningar

– att kunna avkoda ord utifrån deras bokstavsmönster

Idag gjorde eleverna på min skola skolan screeningtestet Lilla Duvan vars syfte enligt psykologiförlaget är: att identifiera elever i riskzonen för dyslexi genom att komma åt svårigheter i olika fonologiska funktioner, vilka kan ligga till grund för läs- och skrivsvårigheter.

Den första delen testar elevernas arbetsminne genom att uppläsaren först anger en bokstav som eleven ska försöka komma ihåg medan uppläsaren fortsätter fråga ologiska frågor som eleverna ska svara ja eller nej på med hjälp av skyltar, till exempel ‘Kan katter flyga?’

Visst testar detta minnet, på ett kliniskt sätt. Det finns ingen undervisningssituation där eleven behöver använda minnet på detta sätt, om inte undervisningen är helt fel utformad.

En annan övning Ljuden ger ordet ska eleverna ringa in det ord som verkligen är ett ord fast det i testet är felstavat

ex. sjampå  uska  kryts

Delprovet utgår från att eleverna ljudar när de läser. De är inte så läsning går till. Vid läsning identifierar läsaren hela ord. Därför kan man ifrågasätta relevansen även av detta. Martin och Rose skriver att elever med god läsförmåga har blivit diagnosticerade med dyslexi efter att ha fått lösa uppgifter med till exempel nonsensord. De säger vidare ”Att ljuda bokstäver och bokstavskombinationer bidrar bara till den semiotiska (skrivtecken) belastningen för ovana läsare och hämmar förståelsen av vad de läser.” (s. 246) Istället för att utgå ifrån det som är bekant för barnen och koppla det lästa till deras tidigare kunskaper och erfarenheter blir det om man fokuserar på att ljuda fram ord, och inte lära sig att känna igen ordet, att koncentrera sig på det som är nytt för eleven.

Språket är ett system där orden inte förekommer separata utan får mening genom sitt sammanhang. Därför blir det missvisande att presentera en radda ord där fleratalet är  felstavade. Detta är ingen naturlig eller adekvat läsaktivitet. Orden förekommer ju rättstavade.

I nästa övning ska eleverna ringa in det ord som är rätt stavat.

ex. sand  sannd  sandd

Utgår undervisningen från exempeltexter skrivna av professionella författare behöver elever aldrig läsa felstavade ord. Visst händer det att elever stavar fel. Då kan de öva på att skriva orden. I det som kallas R2L:s intensiva strategier övas skrivning av ord och stavning. När eleverna är väl bekanta med texten efter till exempel detaljerad läsning övas stavning med hjälp av whiteboardtavlor där eleven får skriva lexikala ord (innehållsord) ur texten. Läraren tar ut orden, skriver dem på tavlan och eleverna får skriva dem ett antal gånger.

Som sagt har jag haft elever som inte har kunnat stava men jag har inte haft någon elev som inte har läst bättre när de har fått stöttning. Den diagnosbild psykologförlaget i detta fall får fram i Lilla Duvans dyslexiutredning är inte relevant om undervisningen tillhandahåller stöttning och på ett korrekt sätt förbereder elever inför de uppgifter de är tänkta att klara av. Den motsäger alltså den drygt 30-åriga forskning och undervisningserfarenhet som genrepedagogiken vilar på.

Frågan om varför psykologer ska bedöma elever när lärare är professionella bedömare av elevernas kunskap, aktualiseras också. Psykologerna som gjort detta test verkar helt förbise undervisningens betydelse. Genrepedagoger vet att det är just detta som måste överbryggas, ojämlikheten i de kunskaperna elever har med sig när de börjar skolan., med hjälp av undervisning. Annars befästs ojämlikheten. Dessutom inriktar sig testkonstruktören på svårigheter som man med hjälp av rätt utformad undervisning helt slipper. 

 

Vad är typiskt svenskt?

Efter att ha gjort en detaljerad läsning på ett stycke ur Sverigedemokraternas partiprogram, var jag tvungen att gå tillbaka och bygga upp fältet, dvs. bygga upp kunskaperna om just det ämnesområdet.

Det var några saker som fortfarande var oklara. Vad innebär det att anpassa sig? Varför har man sådana krav? Vad är svenskt? Är anpassning ett rasistiskt krav? Är SD ett rasistiskt parti? Ja, det dök upp många frågor som vi var tvungna att reda ut innan vi skulle fortsätta med gemensam skrivning och alltså kunna ha en egen åsikt när vi ska skriva våra argumenterande texter.

Nedan ser ni måltexten.

SD invandring text

Anledningen till att jag tänkte att jag måste bygga upp fältet är att jag vill att de ska läsa sig till vad Sverigedemokraterna tycker. De ska alltså kunna inhämta informationen från en text, inte från mig som tolkar texten.

En av sakerna att reda ut är vad är egentligen svenskt?

Eleverna tyckte att

för många regler, potatismos, pannkaka, blodpudding, att äta gris, att vara rasistisk, att dricka kaffe, att äta banan, fullisar, att dricka öl, fira midsommar, fira jul, hockey, bandy, Gröna Lund, promenera i Gamla stan, kristendom, att fotas och ta selfies, fira födelsedagar, spotta och fika

är saker som är typiskt svenska.

Imorgon ska de hitta intervjupersoner som är svenska som de ska ställa ja/nej frågor:

Janejfrågor vem är svensk

Sedan får de fylla i ett Venn-diagram efter det som är typiskt svenskt/det som också kan finnas utomlands och i mitten, där cirklarna överlappar varandra, hamnar det som kan förekomma både i Sverige och utomlands.

venndiagram svenskt utländskt

Det här ska bli spännande!

Ojämlikhet med dödlig utgång

Ojämlikhet dödar” lyder rubriken till en artikel som behandlar avhandlingen ”The Killing Fields of Inequality” av Göran Therborn. I Sverige skiljer det på nio år i livslängd mellan den fattigaste kommunen Pajala, och den rikaste, Danderyd. De rikaste i landet har nio år längre att vara med sina barnbarn, plocka blommor, se på himlen, ta promenader. I Glasgow är denna skillnad 28 år. Människor med låg status dör tidigare och det är inte lätt att organisera sig kring frågan eftersom effektkedjan är komplicerad och svåröverskådlig. Ekonomiska bekymmer leder till ökad stress, ökad stress leder till sämre immunförsvar och därigenom större mottaglighet för sjukdomar. Dessutom dör du tidigare ju längre ner i arbetshierarkin du befinner dig.

Men varför gör ingen uppror mot detta? Jo, för vi får tidigt lära oss vår plats. Vår plats i denna hierarki. Medelklasskulturen är norm i skolan och många av kraven är outtalade. I denna kultur blir misslyckandet en daglig, minutlig släng av sleven för flertalet.

Ofullständiga eller låga grundskolebetyg leder enligt Socialstyrelsens rapport Social Rapport 2010, (Barnexperimentet, s. 46) till ökad risk för självmordsbeteende, missbruk, långvarigt bidragsberoende och allvarlig kriminalitet. Inte ens de med hög social status klarar sig om de har ett skolmisslyckande bakom sig. Så hårda spår sätter det dagliga misslyckandet. Den lever sedan sitt eget liv som ett slingrande monster i vårt inre som väser att vi är skit och förtjänar det vi får. För felet är bara vårt.

Det är tuffa tider för unga. Ken Robinson bekräftar i sitt TED-talk Bring on the learning revolution att den vanligaste dödsorsken bland 18-30 åringar i världen är självmord. I How schools kill creativity berättar han en del om varför: Barn kommer till skolan med fler talanger än de lämnar den med. I rimlighetens namn, i ett land med skolplikt, borde det vara tvärtom. Hur dödar man en talang? Hur mycket smärtsamma upplevelser, hur många kränkningar kräver det?

Vi har vant oss vid sorteringen. Alla vi. Nina Björk skriver i krönikan Spotta hans världsbild i ansiktet att det inte bara krävdes ett otroligt mod och ett självständigt tänkande för att arbetarna i arbetarrörelsens begynnelse skulle kunna bryta med uppfattningen om att de var värda mer än överheten hade lärt dem. Det krävdes också ett uppror. Ett mullrande uppror som ställde hela världsbilden på kant och vägrade låta någon annan definiera ens världsbild eller en själv.

I dessa RUT tider, när medelklasskvinnor emanciperar sig på arbetarklasskvinnors bekostnad och vissa har svårt att se hur ett jobb i hemmet skulle vara problematiskt behöver vi påminnas om Lena Anderssons ord från den fenomenala kolumnen Hemmets makt ”Den som forskar i tarmens bakterieflora hanterar samma avföring som den som tömmer latrintunnor. En gynekolog och en hallick tjänar sitt levebröd av samma kroppsliga sfär. Ändå förstår vi att det är olika saker, därför att vi förstår sammanhangets betydelse.” Här åskådliggörs, inte bara sammanhanget utan också den dödliga variabeln status. 

Göran Therborn kallar till samverkan mellan ”medicinska och andra akademiska experter, å andra sidan fackförbund och medborgarrörelser” för att minska effekten av vår tids största skandal, vår tids största kränkning av den mest grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till liv. Jag skulle här vilja lägga till skolan. Som goda intentioner till trots på grund av att den är en institution i detta medelklassnormativa och marknadsliberala samhälle som leder till sortering och därmed ökad ojämlikhet i förväntad livslängd varje dag.

Så nöj er inte med ”hög måluppfyllelse” som Per Kornhall  uppmärksammar i Barnexperimentet. Hög måluppfyllelse räcker inte. För om vi nöjer oss med till synes bländande siffror, låt säga 90 % måluppfyllelse, så godkänner vi tanken på att de övriga 10 %:ens misär är okej. Man kan säga att synen på att några misslyckas, måste misslyckas, följer oss som en illvillig men osynlig skugga. ”Så vana har vi blivit vid att några elever i varje klass misslyckas, att vi tror att magiska krafter är inblandade om alla elever lyckas utföra uppgifterna vi ger dem, säger Ann-Christin Lövstedt i förordet till Skriva Läsa Lära, av David Rose. 

”Skolan är och förblir en nyckel till att avskaffa klassamhället” sa Olof Palme. Jag utmanar alla, oavsett vad man tycker om Palme, att anta den utmaningen. Och att inte acceptera misslyckanden, i stort eller smått, är det uppror vi behöver låta mullra tills det når ett öronbedövande dån: Inte våra barn! Aldrig mer!

Intervju med mig själv

Hur kom jag i kontakt med R2L (Reading to Learn)?
Insikten om att genrebaserad undervisning är viktig har växt fram stegvis. Under lärarutbildningen diskuterade vi att undervisa explicit. Då menades att det var rimligt att eleverna skulle veta efter vilka kriterier de skulle bedömas. Att eleverna skulle skriva olika typer av texter (i svenska och sva) kom också upp. Vi undervisades i novellskrivning, dikter, brevskrivande.

När jag jobbade i Bergsjön konstruerade jag checklistor tillsammans med min kollega (vi var två lärare per klass i kärnämnena till följd av Baylan-pengarna). Vi experimenterade mycket. Jag kommer ihåg att vi skulle jobba med tema Döden och då tyckte jag ’Varför inte skriva dödsrunor, det är ju också texter som förekommer i samhället?’ Som tur var gjorde vi aldrig det… När jag kom tillbaka till Stockholm igen läste jag Gibbons, men jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang. Efter Gibbons hade jag turen att få vara med på Scaffolding for success, med Claire Acevedo här i Stockholm. Redan då hade jag kritik mot genrepedagogiken, men det har tagit tills nu, efter att jag har gått R2L och jobbat med det ett tag och sett att det krävs ännu mer explicit undervisning och ännu mer stöttning, det vill säga ännu mer träning i läsandets och skrivandets hantverk för att eleverna verkligen ska ha förmågorna. Min kritik yttrade sig till en början inte som kritik utan mer i faktumet att jag inte riktigt förstod. Vilka undervisningsmetoder är adekvata att välja när jag bygger upp fältet? Vilka övningar är bra när jag ska dekonstruera och analysera text? Dictogloss är vid första anblicken en rolig övning (alla mina andraspråkselever har i och för sig alltid hatat den eftersom de har känt sig förödmjukade av faktumet att de måste göra fel, hur mycket jag än har förklarat vad syftet är), springdiktamen har eleverna däremot älskat, men hur mycket bättre skribenter blir de av att ha gjort dem? Genrepedagogiken är förträfflig för att främja talet. När det gäller skrivande och läsning så når den inte riktigt ända fram.
Anledningen till att vi har en motvilja till att vara explicita är att vi själva är undervisade i den konstruktivistiska andan, där det är meningen att eleverna ska upptäcka kunskapen på egen hand. Eller gissa vad som pågår i lärarens huvud, som David Rose uttryckte det. Till en början när jag gick R2L-kursen tyckte jag att det var nästan löjligt att ge så mycket stöttning. Ska man verkligen tala om vad alla ord betyder? Ska inget lämnas till chansningen? Till känslan? Men jag tror inte det längre. Det är så pass många elever som inte har någon möjlighet att gissa vad som rör sig i våra lärarhuvuden på grund av att vi är så långt ifrån dem gällande, klass, kulturell bakgrund, makt, utbildningsnivå, ålder osv. Då blir det alldeles för svårt. Och tänk dig hur det skulle vara att nästan aldrig hänga med i gissningsförfarandet. Misslyckandet reproduceras inte vid några enstaka tillfällen utan varje minut som tillbringas i klassrummet. Varje minut ett barn inte förstår införlivas ett budskap om att de är oförmögna att lära sig. Eftersom lärande är en stor del av vår identitet – är jag någon som förstår och kan lära mig eller någon som inte gör det? – får det väldigt stora konsekvenser för individen. Att så pass många människor lämnar skolan med denna självbild är oförenligt med en likvärdig skola. Eller ett jämlikt samhälle.

Vad går bra just nu?
Det som går bra är att lyckas i undervisningen. Så fort jag gör en R2L-aktivitet så blir den lyckad. Det är inte samma sak som att den blir helt perfekt, men jag blir bättre och bättre på att undervisa i läsning och skrivning.

Det är också fantastiskt att se hur stärkta eleverna blir när de lyckas. Våra relationer blir så bra!

Vad har jag inte riktigt klurat ut än?
Det är alltid en utmaning för mig att vara stringent men jag tycker att jag har lyckats väldigt bra den senaste tiden. Istället för att, som förut, hela tiden tänka att ”jag måste bara läsa det där för att verkligen förstå och kunna undervisa på det här sättet, och det där och det där…” så gör jag nu istället och försöker koncentrera mig på att bara undervisa i Reading to Learn så mycket som möjligt. Av någon anledning så blir det förvånansvärt mycket annat som slinker in ändå. Det är svårt ibland att våga tro på mina idéer när mer erfarna kollegor vars arbete jag respekterar gör saker som jag egentligen inte tror ger så mycket.

Det är än så länge svårt att riktigt släppa loss och planera ett riktigt maffigt R2L-tema med alla delar inbegripna. Men jag inser mer och mer att det är det som krävs för att ge eleverna den där skjutsen mot att bli riktigt bra läsare och skribenter.

Argumenterande texter har varit knepigt. För mig är mönstret i en argumenterande text inte lika tydligt som i till exempel en berättande text och det blir därför svårt att veta vilka nyckelord jag ska ta ut. Jag har ännu inte hittat så mycket litteratur på området. Argumenterande texter har fallit lite mellan stolarna under min utbildning.

Jag provar mig än så länge fram med vilka stycken jag väljer ut till detaljerad läsning. Det är inte helt lätt att veta vilket stycke som är det bästa att ta. Vilket stycke har de där svåra uttrycken som måste förklaras, den där avancerade meningsbyggnaden som eleverna skulle behöva träna mer på osv?

Vad anser jag om den senaste PISA undersökningen?
Skolverket fastställde under presskonferensen när resultaten tillkännagavs den 3 december 2013 att en av anledningarna till de låga resultaten är att vi inte har stöttat eleverna tillräckligt mycket utan låtit dem ” jobba på ganska ensamma”. Detta bekräftar att genrepedagogiken och R2L där stöttning är centralt är rätt väg att gå om vi vill vända de senaste 12 årens nedåtgående trend där eleverna bara lär sig mindre och mindre i dessa tre ämnen.

Att PISA inte är ett test på skolresultaten i helhet är jag helt överens om, däremot tror jag att det är farligt att bortse från Sveriges sjunkande skolresultat och fokusera på att skolans bildningsideal eller kreativitet inte mäts. Det är bra att svenska elever inte drillas, måste ta privatlektioner, har läxor de måste göra till sent på kvällen eller känner sådan press att det är självmord förefaller vara en lösning men det finns en korrelation mellan låga resultat och större sociala klyftor i samhället. Och det ska vi aldrig bortförklara. De fakta behöver vi se i vitögat. Att förbättra lärarutbildningen så att den innefattar Reading to Learn, en pedagogik som minskar klyftorna, är alternativ som bör ses över.

Vad tror jag skulle vara nästa viktiga steg att ta på skolor där åtminstone några lärare har utbildat sig i R2L?
Det vore att kunna ha minst en halvtimmes mötestid i veckan, så att man kan stöta och blöta alla frågor som kommer upp när man jobbar med detta i praktiken. Det vore också bra att ha ett mentorssystem där de inom till exempel Stockholms stad som har jobbat med detta en längre tid skulle kunna vara mentorer för lärare som nyligen har börjat. Det är många frågor det första året (där jag befinner mig,) Vilken text är lämplig att jobba med? Bara efter mitt halvår efter att ha gått klart kursen i R2L har jag förstått att man måste undervisa och göra för att verkligen lära sig och verkligen förstå. Det finns inga genvägar. Och det är okej att inte göra helt perfekt. Det är trots allt det sociokulturella perspektivet vi använder oss av och då bygger man kunskap tillsammans. Det gör vi verkligen, jag som lärare lär mig hela tiden. Jag lär mig att utveckla det här arbetssättet. (Och självklart en massa andra saker som kommer av att det är många som kommer till tals i klassrummet och då kommer så mycket kloka tankar och erfarenheter fram. Tyvärr känner jag press på mig, jag vill att eleverna ska få så bra undervisning som möjligt. Men de får ju bättre undervisning hela tiden och jag ger dem hela tiden mer än jag hade gjort om jag inte hade planerat – genomfört – utvärderat hela tiden. Dessutom tror jag att det är nyttigt att se att lärare är människor och inte några allvetande maskiner som kan allt, vet allt och inte har något mer kvar att lära sig. Jag tror att det inspirerar dem mycket till att tycka att lärande är spännande.

Jag tror också att det är viktigt att visa på att detta är en pedagogik som lyckas genom att berätta om det, visa texter som eleverna har skrivit, filma att helt enkelt visa goda exempel istället för att säga att det här är en jättebra pedagogik och förvänta sig att alla ska tycka det som är nitar jag har gått på. Det är lätt att glömma bort att alla inte fungerar som jag som lärare.

Och slutligen – Vilka är mina R2L idoler?
Jag har tre idoler för närvarande. Den första är Claire Acevedo. Claire höll kursen Scaffolding for Success. Hon har lärt mig att släppa på prestigen och inte vara konfrontativ även om jag har rätt. Hon har också ett fantastiskt precist språk som jag är väldigt imponerad av.

Ann-Christin Lövstedt är också en idol. Det var Ann-Christin som lärde mig R2L och sättet hon behandlade oss på fick var och en av oss att känna oss intelligenta. Jag älskar hur Ann-Christin pratar! Inkluderande, utan att låta tillstymmelsen till märkvärdig levererar hon märkvärdiga insikter och märkvärdiga kunskaper på löpande band. Claire och Ann-Christin är också fantastiska visionärer och organisatörer. De vet vad de vill – och de vet vad som krävs, och är villiga att lägga in arbetet som krävs, för att nå dit.

David Rose. Jag är trollbunden när han pratar. Att han vägrade tro på att aboriginska barn var icke undervisningsbara (dvs. dumma) och kämpade – och lyckades – i att undervisa dem är en stor inspirationskälla. Det innebar med all säkerhet att han behövde vara ödmjuk både en och två och tusen gånger och erkänna sina fel men också för att komma tillbaka och göra det bättre.