Visar alla blogginlägg med kategorin:
Reformer

Rustade för att bli lyckliga?

Tonåriga Logan LaPlante säger i sitt TEDx-talk att undervisningen i skolan inte lär barnen hur de ska vara lyckliga. Han frågar hur det skulle vara om vi inte gick med på den här separationen mellan utbildning och att vara lycklig. (min 1.14)

Vi förväntas inte vara lyckliga på jobbet heller. Vi har politisk demokrati och förväntar oss att få rösta i allmänna val och välja de politiker som styr samhället. Däremot har vi inga förväntningar på demokrati på våra arbetsplatser.

Filmen Kan vi göra det själva? handlar om ekonomisk demokrati. Det innebär att vara med och bestämma över sitt jobb bland annat. I filmen lyfts det fram alternativa bolagsformer som medför ökat inflytande för dem som arbetar i bolagen. Människor som är involverade i arbetarkooperativ, menar Jessica Gordon-Nembhard, kooperationsforskare vid John Jay University, tenderar att i högre grad involvera sig i samhället. De har blivit vana vid att göra sina röster hörda och påverka och tar med sig detta till lokalsamhället. Så det finns sociala fördelar. Hon menar att det även finns ekologiska fördelar eftersom lokalägda företag förorenar och förstör miljön mindre.

Ekonomisk demokrati på detta sätt, där arbetarna är med och bestämmer över sina arbetsplatser, är bevisligen funktionella. De existerar i dag lite var stans i världen, är konkurrenskraftiga och bryter också mot föreställningen om att det enda alternativet till kapitalismen är statligt ägande styrt av en central byråkrati. Vilket inte heller är demokratiskt.

På vilket sätt är dessa frågor angelägna för oss lärare? För det första är det angeläget för hela världen att få till ett system som är hållbart, ekonomiskt och ekologiskt. Dessutom är det en demokratifråga och det ingår i vårt uppdrag enligt läroplanen att låta eleverna erfara demokrati.

Sett i ett vidare perspektiv än att få delta i klass- och elevråd och bestämma över relativt marginella aspekter av tillvaron behöver demokratiundervisning och elevmedbestämmande öka i skolan. I det mest sedda TED-framträdandet någonsin, Schools kill creativity, säger Sir Ken Robinson att framtiden inte är förutsägbar ens 5 år framåt. Vi som är vuxna nu, och ska utbilda våra barn, har inte någon aning om hur världen som våra barn kommer leva i kommer se ut. Därför är det bra att undervisa i eviga värden. Som demokrati, medbestämmande och hållbarhet.

Arbetet är den mest hierarkiska institution vi har. (Roland Paulsen, min. 11 Kan vi göra det själva?) Där har vi chefer vi inte kan rösta bort, vi har inte valt våra arbetsuppgifter. Arbetsgivaren bestämmer när vi ska äta, när vi ska komma och gå, när vi  ska gå på toaletten. De kan föra register över sina anställda och konstruera angivarsystem. ”Det är sånt som man måste gå till en ganska avancerad diktatur för att se i resten av samhället.” säger Roland Paulsen, doktor i sociologi vid Lunds universitet. (Kan vi göra det själva?, ibid.)

Vi som jobbar med utbildning tvingas förhålla oss till arbetsmarknadens krav. Det är vi som ska leverera arbetskraften. Och den delen av befolkningen som kommer vara arbetslös. ”Vi har en galopperande utveckling av utslagning i arbetslivet som handlar om utbrändhet och utmattningsdepressioner.” säger Bo Rothstein, statsvetare vid Göteborgs universitet (Kan vi göra det själva?). Han menar att det är kopplat till att människor inte känner sig vare sig respekterade eller har makt att påverka. Det stämmer med andra undersökningar gjorda i London och Helsingfors. Ojämlikhet påverkar livslängden visar den senare studien. ”ju längre ner man befinner sig i en arbetshierarki […], desto tidigare tenderar man att dö.”(Ojämlikhet dödar) Att hålla huvudet i sanden och hoppas att problemen ska lösas av sig själv verkar inte vara ett alternativ. De stora problemen som ojämlikhet skapar behöver motverkas med demokratiundervisning.

Forskningen som det här inlägget bygger på reser en rad frågor för oss i skolan. En av dem är: Hur gör vi för att elever ska få uppleva verklig demokrati (en erfarenhet som de sedan kan ta med sig ut i livet och skapa ett bättre samhälle med hjälp av)?

Logan LaPlante inser att utbildning är viktigt men undrar, varför det inte är en del av utbildningen i skolan att bli lycklig. (Hack school, min 1.40) Ja, varför är det inte så och hur ska vi som jobbar i skolan förändra det? Vad behöver vi förändra för att kunna rusta elever för livet? Rusta dem för att bli lyckliga?

Intervju med mig själv

Hur kom jag i kontakt med R2L (Reading to Learn)?
Insikten om att genrebaserad undervisning är viktig har växt fram stegvis. Under lärarutbildningen diskuterade vi att undervisa explicit. Då menades att det var rimligt att eleverna skulle veta efter vilka kriterier de skulle bedömas. Att eleverna skulle skriva olika typer av texter (i svenska och sva) kom också upp. Vi undervisades i novellskrivning, dikter, brevskrivande.

När jag jobbade i Bergsjön konstruerade jag checklistor tillsammans med min kollega (vi var två lärare per klass i kärnämnena till följd av Baylan-pengarna). Vi experimenterade mycket. Jag kommer ihåg att vi skulle jobba med tema Döden och då tyckte jag ’Varför inte skriva dödsrunor, det är ju också texter som förekommer i samhället?’ Som tur var gjorde vi aldrig det… När jag kom tillbaka till Stockholm igen läste jag Gibbons, men jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang. Efter Gibbons hade jag turen att få vara med på Scaffolding for success, med Claire Acevedo här i Stockholm. Redan då hade jag kritik mot genrepedagogiken, men det har tagit tills nu, efter att jag har gått R2L och jobbat med det ett tag och sett att det krävs ännu mer explicit undervisning och ännu mer stöttning, det vill säga ännu mer träning i läsandets och skrivandets hantverk för att eleverna verkligen ska ha förmågorna. Min kritik yttrade sig till en början inte som kritik utan mer i faktumet att jag inte riktigt förstod. Vilka undervisningsmetoder är adekvata att välja när jag bygger upp fältet? Vilka övningar är bra när jag ska dekonstruera och analysera text? Dictogloss är vid första anblicken en rolig övning (alla mina andraspråkselever har i och för sig alltid hatat den eftersom de har känt sig förödmjukade av faktumet att de måste göra fel, hur mycket jag än har förklarat vad syftet är), springdiktamen har eleverna däremot älskat, men hur mycket bättre skribenter blir de av att ha gjort dem? Genrepedagogiken är förträfflig för att främja talet. När det gäller skrivande och läsning så når den inte riktigt ända fram.
Anledningen till att vi har en motvilja till att vara explicita är att vi själva är undervisade i den konstruktivistiska andan, där det är meningen att eleverna ska upptäcka kunskapen på egen hand. Eller gissa vad som pågår i lärarens huvud, som David Rose uttryckte det. Till en början när jag gick R2L-kursen tyckte jag att det var nästan löjligt att ge så mycket stöttning. Ska man verkligen tala om vad alla ord betyder? Ska inget lämnas till chansningen? Till känslan? Men jag tror inte det längre. Det är så pass många elever som inte har någon möjlighet att gissa vad som rör sig i våra lärarhuvuden på grund av att vi är så långt ifrån dem gällande, klass, kulturell bakgrund, makt, utbildningsnivå, ålder osv. Då blir det alldeles för svårt. Och tänk dig hur det skulle vara att nästan aldrig hänga med i gissningsförfarandet. Misslyckandet reproduceras inte vid några enstaka tillfällen utan varje minut som tillbringas i klassrummet. Varje minut ett barn inte förstår införlivas ett budskap om att de är oförmögna att lära sig. Eftersom lärande är en stor del av vår identitet – är jag någon som förstår och kan lära mig eller någon som inte gör det? – får det väldigt stora konsekvenser för individen. Att så pass många människor lämnar skolan med denna självbild är oförenligt med en likvärdig skola. Eller ett jämlikt samhälle.

Vad går bra just nu?
Det som går bra är att lyckas i undervisningen. Så fort jag gör en R2L-aktivitet så blir den lyckad. Det är inte samma sak som att den blir helt perfekt, men jag blir bättre och bättre på att undervisa i läsning och skrivning.

Det är också fantastiskt att se hur stärkta eleverna blir när de lyckas. Våra relationer blir så bra!

Vad har jag inte riktigt klurat ut än?
Det är alltid en utmaning för mig att vara stringent men jag tycker att jag har lyckats väldigt bra den senaste tiden. Istället för att, som förut, hela tiden tänka att ”jag måste bara läsa det där för att verkligen förstå och kunna undervisa på det här sättet, och det där och det där…” så gör jag nu istället och försöker koncentrera mig på att bara undervisa i Reading to Learn så mycket som möjligt. Av någon anledning så blir det förvånansvärt mycket annat som slinker in ändå. Det är svårt ibland att våga tro på mina idéer när mer erfarna kollegor vars arbete jag respekterar gör saker som jag egentligen inte tror ger så mycket.

Det är än så länge svårt att riktigt släppa loss och planera ett riktigt maffigt R2L-tema med alla delar inbegripna. Men jag inser mer och mer att det är det som krävs för att ge eleverna den där skjutsen mot att bli riktigt bra läsare och skribenter.

Argumenterande texter har varit knepigt. För mig är mönstret i en argumenterande text inte lika tydligt som i till exempel en berättande text och det blir därför svårt att veta vilka nyckelord jag ska ta ut. Jag har ännu inte hittat så mycket litteratur på området. Argumenterande texter har fallit lite mellan stolarna under min utbildning.

Jag provar mig än så länge fram med vilka stycken jag väljer ut till detaljerad läsning. Det är inte helt lätt att veta vilket stycke som är det bästa att ta. Vilket stycke har de där svåra uttrycken som måste förklaras, den där avancerade meningsbyggnaden som eleverna skulle behöva träna mer på osv?

Vad anser jag om den senaste PISA undersökningen?
Skolverket fastställde under presskonferensen när resultaten tillkännagavs den 3 december 2013 att en av anledningarna till de låga resultaten är att vi inte har stöttat eleverna tillräckligt mycket utan låtit dem ” jobba på ganska ensamma”. Detta bekräftar att genrepedagogiken och R2L där stöttning är centralt är rätt väg att gå om vi vill vända de senaste 12 årens nedåtgående trend där eleverna bara lär sig mindre och mindre i dessa tre ämnen.

Att PISA inte är ett test på skolresultaten i helhet är jag helt överens om, däremot tror jag att det är farligt att bortse från Sveriges sjunkande skolresultat och fokusera på att skolans bildningsideal eller kreativitet inte mäts. Det är bra att svenska elever inte drillas, måste ta privatlektioner, har läxor de måste göra till sent på kvällen eller känner sådan press att det är självmord förefaller vara en lösning men det finns en korrelation mellan låga resultat och större sociala klyftor i samhället. Och det ska vi aldrig bortförklara. De fakta behöver vi se i vitögat. Att förbättra lärarutbildningen så att den innefattar Reading to Learn, en pedagogik som minskar klyftorna, är alternativ som bör ses över.

Vad tror jag skulle vara nästa viktiga steg att ta på skolor där åtminstone några lärare har utbildat sig i R2L?
Det vore att kunna ha minst en halvtimmes mötestid i veckan, så att man kan stöta och blöta alla frågor som kommer upp när man jobbar med detta i praktiken. Det vore också bra att ha ett mentorssystem där de inom till exempel Stockholms stad som har jobbat med detta en längre tid skulle kunna vara mentorer för lärare som nyligen har börjat. Det är många frågor det första året (där jag befinner mig,) Vilken text är lämplig att jobba med? Bara efter mitt halvår efter att ha gått klart kursen i R2L har jag förstått att man måste undervisa och göra för att verkligen lära sig och verkligen förstå. Det finns inga genvägar. Och det är okej att inte göra helt perfekt. Det är trots allt det sociokulturella perspektivet vi använder oss av och då bygger man kunskap tillsammans. Det gör vi verkligen, jag som lärare lär mig hela tiden. Jag lär mig att utveckla det här arbetssättet. (Och självklart en massa andra saker som kommer av att det är många som kommer till tals i klassrummet och då kommer så mycket kloka tankar och erfarenheter fram. Tyvärr känner jag press på mig, jag vill att eleverna ska få så bra undervisning som möjligt. Men de får ju bättre undervisning hela tiden och jag ger dem hela tiden mer än jag hade gjort om jag inte hade planerat – genomfört – utvärderat hela tiden. Dessutom tror jag att det är nyttigt att se att lärare är människor och inte några allvetande maskiner som kan allt, vet allt och inte har något mer kvar att lära sig. Jag tror att det inspirerar dem mycket till att tycka att lärande är spännande.

Jag tror också att det är viktigt att visa på att detta är en pedagogik som lyckas genom att berätta om det, visa texter som eleverna har skrivit, filma att helt enkelt visa goda exempel istället för att säga att det här är en jättebra pedagogik och förvänta sig att alla ska tycka det som är nitar jag har gått på. Det är lätt att glömma bort att alla inte fungerar som jag som lärare.

Och slutligen – Vilka är mina R2L idoler?
Jag har tre idoler för närvarande. Den första är Claire Acevedo. Claire höll kursen Scaffolding for Success. Hon har lärt mig att släppa på prestigen och inte vara konfrontativ även om jag har rätt. Hon har också ett fantastiskt precist språk som jag är väldigt imponerad av.

Ann-Christin Lövstedt är också en idol. Det var Ann-Christin som lärde mig R2L och sättet hon behandlade oss på fick var och en av oss att känna oss intelligenta. Jag älskar hur Ann-Christin pratar! Inkluderande, utan att låta tillstymmelsen till märkvärdig levererar hon märkvärdiga insikter och märkvärdiga kunskaper på löpande band. Claire och Ann-Christin är också fantastiska visionärer och organisatörer. De vet vad de vill – och de vet vad som krävs, och är villiga att lägga in arbetet som krävs, för att nå dit.

David Rose. Jag är trollbunden när han pratar. Att han vägrade tro på att aboriginska barn var icke undervisningsbara (dvs. dumma) och kämpade – och lyckades – i att undervisa dem är en stor inspirationskälla. Det innebar med all säkerhet att han behövde vara ödmjuk både en och två och tusen gånger och erkänna sina fel men också för att komma tillbaka och göra det bättre.