Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
bedömning

Vad eleverna kan vara med och bestämma om i skolan

Här följer en tabell över vad eleverna kan vara med och bestämma om i skolan.

Elevmedbestämmande - grid

Bedömning är ingen neutral aktivitet

Det pratas mycket om bedömning. Hittills har det rört sig om hur man som lärare bedömer elevers uppgifter, kunskaper och förmågor. Detta om hur vi bedömer.

När det kommer till vad bedömning är, har jag inte upplevt många diskussioner om det. Bedömning är faktiskt ett sätt att upprätthålla skolsystemets sortering och jag ska visa hur. (Håll ut om det förekommer en del knepiga begrepp. De är värda att navigera genom för att förstå poängen i det jag har att säga.)

Det här inlägget bygger på Basil Bernsteins forskning och tankar om bedömning. Bernstein var utbildningssociolog och forskade mycket kring samtalets betydelse, och enligt honom verkar utbildningssystemet på tre nivåer.

1. Den första nivån kallar han distributiva regler. Den syftar på fördelningen av kunskap till olika grupper av elever och har att göra med arbetsfördelningen i ett samhälle. Eftersom yrken generellt sett kräver a) universitetsutbildning b) lärlingsutbildning c) ingen utbildning är det skolans uppgift att tillhandahålla elever till dessa tre kategorier. (Skriva Läsa Lära, s. 17)

De distributiva reglerna skapar en hierarki som inte anses vara ett problem i det nuvarande ekonomiska systemet, eftersom det i sig är ojämlikt. Självklart är det dock ett problem eftersom det i och med kraven på skolan leder till att elever behandlas olika. Det är denna ojämlika behandling som är sorteringen.

2. Nivå två kallas rekontextualisering och handlar om hur kunskaper delas in i ämnen och hur dessa presenteras för olika elevgrupper. Kunskap rekontextualiseras för olika elever på helt olika sätt. Högpresterande elever kanske har kompakt teknisk information i sina läroböcker medan de lågpresterandes material (böcker eller till och med arbetsblad) består av översiktliga texter, färgglada bilder, konkreta exempel där informationen sammanfattas. (Skriva Läsa Lära, s. 18)

3. Den tredje nivån är bedömning. Bedömningen är central för utbildning på alla nivåer, menar Bernstein. ”Bedömning genom prov och fortlöpande bedömning i klassrumsinteraktionen skapar en hierarki av framgång och misslyckande inom varje klass. Den formar elevernas identitet som mer eller mindre lyckade inlärare.” (ibid.)

Och det är här, genom att skapa dessa identiteter, som sorteringen sker. Den sociala funktion som bedömning har är att utpeka anledningen till misslyckande eller framgång som något som ligger hos eleven. Den ojämlikhet som skolan reproducerar, ser därför ut som att de är naturliga utfall och att dessa ojämlika möjligheter i skolan och i samhället i stort är oundvikliga. (ibid.)

Det förutsätts att bedömning är nödvändigt för att elever ska lyckas i skolan. Då ska vi tala om för dem vad de gör bra och vad de kan göra bättre. Positiva och negativa bedömningar kan däremot få olika konsekvenser. Att få negativa bedömningar kan skapa känslor av otillräcklighet istället för att verka sporrande. Många aktiviteter i skolan kännetecknas av negativa bedömningar, även om vi lärare inte är medvetna om det. Oftast får barn som är duktiga mer beröm än barn som har svårt att utföra uppgifter. (Läsa Skriva Lära, s. 19)

Egentligen är bedömning inte en nödvändig del av lärandet. Lärande frikopplat från bedömning av någon annan än den lärande fungerar utmärkt. Bedömning är ett led i sorteringen till universitet och andra utbildningar, inte som ett led i lärandet i sig. Det är ett utslag av vår tid att det är så. Michel Foucault menade att vår tid präglas av självreglering istället för att patron låter ridpiskan vina över våra ryggar medan vi arbetar på åkrarna. Vi ska själva leverera det samhället kräver av oss, utan att någon utifrån behöver tvinga oss längre. Jag kan inte låta bli att se självbedömning, som också är på modet inom pedagogiken, som ett eko av Foucaults ord. För mig finns ingen koppling mellan att få påtalat vad man kan/fundera på vad man kan, ännu inte kan och motivation. Jag tror att det är glädjen i att lära sig som nyckeln ligger. Inte i att bli bedömd, av sig själv eller andra.

Självklart är dock bedömning viktig för skolsystemet. Vi lärare måste åtminstone ha ett hum om var eleverna ligger för att kunna undervisa dem inom den proximala utvecklingszonen, ZPD. Eftersom vi har ett betygssystem måste vi lärare också kunna bedöma elevernas uppgifter på ett likvärdigt sätt. Det är viktigt att kunna bedöma elevproduktioner för att se elevernas framsteg, det vill säga se hur framgångsrik ens egen undervisning har varit. Så min poäng är inte att bedömning är oviktigt. Min poäng är att bedömning av uppgifter och kontinuerligt är en röst utanför eleven som har makt över att tala om vad eleven är kapabel till. För mycket fokus läggs på eleverna och för lite på att analysera och utvärdera undervisning och utbildningssystem.

När det gäller självbedömning så tror jag att när man lär sig någonting reflekterar man i högre eller lägre grad över sina framsteg eller brist på framsteg. Får man verktygen till reflektion kan det påverka lärandet. Att reflektera över sitt lärande är ett långt mer komplicerat steg än att bedöma var man ligger. Det är ett steg mot högre empowerment, alltså att ge individen makten över sig själv.