Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
medelklass

Reading to Learn – Den bästa pedagogiken?

I Australien drabbades genrepedagogiken av en backlash när medelklassmänniskor ansåg sig hotade. Medelklassen måste återskapa sina privilegier för varje generation och då genrepedagogiken, och speciellt Reading to Learn (R2L), lär ut de akademiska förmågorna som krävs för att bli medelklass, motarbetades pedagogiken. I Sverige har ingen sådan backlash kommit än. Det pedagogiska fältet har andra svagheter här än uppenbara klasskonflikter. En av de svenska pedagogiska akilleshälarna är uppfattningen om pedagogik som modefluga. En pedagogik bör avlösas av nästa, som uppfattas som bättre enbart på grund av att den är nyare, för att inte anses förlegad. Cyklerna är dessvärre så pass snabba att man knappt hinner börja förstå och tillämpa en pedagogik, än mindre utvärdera den, innan det är dags för nästa. Det är på detta sätt R2L har blivit drabbat i Sverige. Att sätta sig in i R2L är att sätta sig in i språket, alla ämnens språk. Språket är ju som bekant det mest komplexa system vi känner till. Själv har jag undervisat i R2L sedan 2011 och det är först nu som jag med ledighet kan använda mig av pedagogiken, planera för undervisning och utvärdera min insats och elevernas resultat någorlunda snabbt och effektivt.

Man har i Sverige också vänt sig mot att R2L anser sig vara den bästa pedagogiken. Det har uppfattats som provocerande. Alla pedagogiker anses väl vara de bästa av de som förespråkar dem. R2L är sprunget ur en rättviserörelse, därför tror jag att det är lättare att slå ner på den. Den är utarbetad av lingvister och lärare i samarbete och är inte en rent akademisk produkt. Lärare som undervisar i R2L har genom klassrumsforskning, som traditionellt sett har varit nedvärderat som forskningsområde, visat att pedagogiken minskar klyftorna mellan de högpresterande och lågpresterande eleverna. På detta är R2L bäst. Om det sedan är den mest innovativa metoden (det är ju den nyaste pedagogiska trenden i Sverige, ”innovativ” pedagogik – att bedriva så kreativ, elevförankrad och rolig undervisning som möjligt.) låter jag vara osagt. För att avgöra vilken pedagogik som är bäst måste vi ställa oss frågan vilket mål vi försöker uppnå.  Jag vill bidra till minskad sortering av elever, till att färre elever känner sig dumma under sin skoltid för att skolans vita medelklasskultur inte görs explicit och förklaras och jag vill förändra världen och bidra till att klassamhället, genom utbildning, avskaffas. Då är en pedagogik som genrepedagogiken, där man har skapat en ”express super highway” till den input och övning som vanligtvis tar väldigt många år att få och som är det som skapar språkfärdigheten och till det akademiska språket och kunskaperna, den mest effektiva. Det är dessa kunskaper som inte är tillgängliga för en majoritet av världens elever.

Det finns inte heller någon motsättning till att dramatisera något, göra ett radioprogram eller uppgifter utan tak som Gibbons skriver om, och R2L . Inte heller att göra tillägg som gör R2L ännu mer explicit som man behöver göra när man undervisar exempelvis nyanlända.

Historiens vingslag och effektiv pedagogik – Intervju med Dr David Rose, University of Sydney

Skolportens årliga svenska som andraspråkskonferens behandlade under sin andra dag Reading to Learn, föreläsare var Dr David Rose, Claire Acevedo och Ann-Christin Lövstedt. Linda Jansson på Skolporten säger att dagen ägnades åt Reading to Learn på grund av efterfrågan från tidigare konferensdeltagare samt att pedagogiken är känd och används av många skolor.

Reading to Learn är den senaste versionen av genrepedagogiken, som utvecklades i Australien av bland annat Dr David Rose. Reading to Learn återfinns numer i alla världsdelar och intresse för att använda pedagogiken på universitetsnivå finns just nu i Kina. I Östafrika har pedagogiken implementerats i skolans tidiga år. I Sydafrika benämns Reading to Learn just nu som ”The Learning Revolution”.

Sverige och Australien. Båda västländer men egentligen ganska olika. Dock finns det vissa beröringspunkter historiskt och idag, pedagogiskt. 2010 fick Sverige reprimander från OECD; andraspråkselevernas resultat var för dåliga (Review of Migrant Education in Sweden). Det skapades en delegation som åkte runt jorden, på jakt efter pedagogiker som lyckats. Australien är ett land där det endast skiljer 1 procentenhet mellan förstaspråkselevernas och andraspråkselevernas skolresultat, vilket är exceptionellt bra resultat också internationellt sett. Australien är det enda land, enligt OECD, där andraspråkselever lyckas så pass väl. Så fann man den, genrepedagogiken. Numer är det Reading to Learn som är den senaste versionen av genrepedagogik. I dagarna lanserades en ny digital lärresurs på New South Wales hemsida som är tänkt att nå ut till lärare, föräldrar och elever.

Jag är nyfiken på hur det hela började där borta i Australien. Hur denna läs- och skrivrörelse skapades. David Rose berättar att han slogs av den misär aboriginer levde under när han reste runt i norra Australien. På 80-talet upphörde reservaten för aboriginer, så kallade compounds, och aboriginerna hade ingenstans att ta vägen. Tänk er att den svenska staten en dag skulle tvångsförflytta alla smålänningar. Efter att först ha satt dem i reservat. Den australiska staten gjorde precis detta. De kastade ut aboriginerna för att sedan inse det ohållbara i situationen och bygga upp nya samhällen. Den svenska staten har också gjort precis detta. Men inte mot smålänningar och inte så sent som på 80-talet.

– Det är uppenbart att ni som startade Reading to Learn inte accepterade att vissa barn är mindre intelligenta säger jag och tänker på rasismens många ansikten. Aboriginerna har utsatts för dem alla. Förflyttade så fort nya fyndigheter hittats i jorden de senast blivit förvisade till. Bortadopterade i hundratusental. Hållna i reservat. Att dumförklaras är ett av dessa anleten. Ett centralt sådant. Det handlar till syvende och sist inte bara om att vara mindre kapabel utan om att vara mindre mänsklig. Och därmed inte behöva åtnjuta bekvämligheter, rättigheter eller självklarheter som de mer mänskliga människorna har tillgång till. Och så fortsätter utbildningssystemet rulla vidare.

Han blir först något perplex men säger sedan tveklöst att det vore rasistiskt. Det vore inte acceptabelt. Det känns befriande att höra eftersom jag befinner mig i Sverige, ett land där det inte förrän på senare tid med skärpa har påståtts att människor som blir utsatta för rasism måste få vara ägare av definitionen av vad rasism är. För bara några år sedan möttes ordet rasism av subtilt lyfta ögonbryn, överseende blickar och menande kroppspråk om att nu förstör du stämningen. Det är ett alldeles för starkt ord. Främlingsfientlighet är vad det är. Som likställer misstänksamhet mellan Anderssonskan och NästgårdsNilsson med den systematiska plundringen av naturresurser, stölden av land, bortrövandet av barn, förslavandet och folkmordet av människor som skett i världen där rasismen varit möjliggörare, historieskrivare och förklarare till varför detta inte var mer än rätt.

– Nej, man kan ju inte kalla dem alla för dumma, det är oacceptabelt. Det blir ju rasistiskt för det handlar inte om barnen. Hela systemet är utformat så att den outtalade bedömningen av olika förmågor rättfärdigar allt. De aboriginska barnen är intelligenta barn. Att förklara skolmisslyckanden utifrån förmåga är ovetenskapligt. Det finns ingen grund för det, varken fysiologiskt eller neurologiskt.

Det tvivlar jag inte på, men över hela världen har skolsystem svårt att se detta, att alla barn är intelligenta, tänker jag när han svarar. Än idag blir barn som presterar dåligt i skolan skickade på psykologiska utredningar. Vissa av dem kommer tillbaka med konstaterandet att de är mindre begåvade. I Sverige. Idag. Var finns ifrågasättandet av skolan? Av undervisningen?

Men strukturerna lever i oss alla och jag erkänner,

– I mina värsta stunder tänker jag också så, ”Ta bara bort den eleven så kommer det bli bättre.”

David Rose säger

– Men visst är det inte svårt att undervisa hela klassen när man väl vet hur man gör?

– Ja, det verkar fungera på många håll, till exempel Asien.

– Länder utanför västvärlden är också bättre på det för de har inte den här rasistiska uppdelningen, svarar han. Vi i väst har starka mekanismer för uppdelning efter ”ras”.

Per Kornhall skriver i sin bok Barnexperimentet att även goda resultat som till exempel 95 % måluppfyllelse inte är tillräckligt. Sådana goda siffror förutsätter ändå att många barn misslyckas. Siffror som låter bra är katastrofer för dem som hamnar utanför dem. Han hänvisar till Socialstyrelsens Social Rapport 2010 som visar att priset för skolmisslyckanden är högt. I form av missbruk, kriminalitet och en högre andel som begår självmord.

Just detta hände i Australien. De aboriginska barnens skolmisslyckanden, eller låt oss kalla det för vad det är, det australiska skolsystemets misslyckande, ledde till att ungdomarna blev missbrukare i allt högre grad. I Sven Lindqvists bok Terra Nullius (lat. ”ingens land”) där han reser runt kontinenten beskriver han hur aboriginernas historia efter britternas ankomst delvis har varit historien om kriget mot alkoholen som blir lätt att ta till när du har blivit fördriven, skild från din kultur, bortrövad från dina föräldrar.

Det som känns som en frisk fläkt, att förklara skolmisslyckanden strukturellt. Kanske har vi inte kommit hit, till att självklart kunna identifiera rasism eftersom Sveriges koloniala historia inte är över. Kanske beror det på det. Att den systematiska plundringen av naturresurser i Norrland fortfarande pågår. Kanske är det detta som gör att vi inte har gjort upp med vår historia gällande till exempel sameskolor där förhållandena var så dåliga att samiska barn dog. Kanske kan vi därför fortfarande slippa ta diskussioner som har pågått sedan andra världskriget i Tyskland eller förs i den forna kolonialmakten Storbritannien, där det inte har varit möjligt att blunda för historien. I Sverige kan vi i högre grad låtsas vara en plats som rasismen inte angår. Trots att nya fakta om Sveriges vinster av slavhandeln kommer fram pö om pö. Och andraspråkselevernas resultat fortsätter att vara dåliga.

I Australien har det funnits också vita aktivister som inte har accepterat sättet på vilket aboriginer blivit behandlade. Som med Sven Lindqvists definition för att inte vara medskyldig, har höjt sina röster och agerat för att få slut på förtrycket. Ett exempel är den mest berömda strejken i Australiens historia, en ”walk out” från Wave Hill till Wattie år 1966.

Därför föreställer jag mig uppbyggnaden av samhällena under 80-talet när aboriginer återigen blir fördrivna från sina reservat, för att inte ha någonstans att ta vägen, som ett slags gröna vågen där aktivister och idealister samlas och i kibbutz- och kolchosliknande anda bygger upp och bygger nytt. Så gick det inte till.

– Det var mest byråkrater. Om Reading to Learns framväxt säger han:

– På 80-talet hade stor del av befolkningen jordbrukarbakgrund, de var inte medelklass, de var inte läskunniga. Utbildningssystemet hade ett problem. Så det var en bra kontext för genrepedagogiken att starta ur. Vi tillhandahöll lösningar och visade hur man utför de uppgifterna som krävdes av barnen. Nu är Skandinavien i samma sits, ni har ett problem.

Om det inte handlar om intelligens eller förmågor, vilken är då förklaringen till vissa barns misslyckande i skolan?

– Medelklasskulturen och skolkulturen har utvecklats i symbios. Medelklasskulturen handlar mycket om att tolka text och det har format utbildningssystemet. Medelklassföräldrar har ägnat sig åt att tolka text med sina barn de senaste århundradena och det förbereder dem för skolans diskurs. De förefaller då som att de har en högre förmåga, men det är kulturellt. Det handlar bara om träning. Tränas man i de tidiga skolåren på att göra inferenser (dra slutsatser av information på olika ställen i en text) så förbereds barnen för det skolan kräver. Den teoretiserande medelklasskulturen fungerar bara för medelklassens barn.

– Du nämner i din och Jim Martins bok (Skriva Läsa Lära – Learning to Write, Reading to Learn, 2013) att den delen av medelklassen som måste återerövra sin plats i samhället för varje ny generation genom utbildning, hindrar arbetarklassens barn från att få tillgång till en bättre utbildning.

– Ja, men det här kan ju inte göras uttalat. Det måste maskeras. För vad som verkligen händer, vad det verkligen handlar om, är att man förhindrar arbetarklassen att få tillgång till medelklassens resurser. Och detta maskeras som omsorg om individen, som individuell kreativitet och valmöjligheter. Tittar man närmare på det så låter det väldigt likt den nyliberala retoriken om individens möjlighet att själv få välja.

Och hur kommer det sig att aboriginerna tillät sig att bli föremål för ännu ett experiment, undrar jag.

– Så hur kommer det sig att de litade på dig? En till viting som skulle ”hjälpa” dem?

– De bad om hjälp. De äldre såg att barnen inte lyckades i skolan och de ville att deras barn skulle få en utbildning. Ungdomarna misslyckades i skolan och blev bensinsniffare. Så vi började undervisa de barnen. Det var i och med detta som jag kom att studera lingvistik, språkundervisning och läs- och skrivundervisning. Reading to Learn växte fram ur detta arbete.

– Det sociala systemet fungerar enligt principen om släktskap så man blir som utomstående adopterad. De flesta tar detta med en axelryckning men jag valde att ta det på allvar och håller kontakten med min aboriginska familj. Det är som med vilken familj som helst, man har plikter och fördelar. Fördelarna är att man blir accepterad och insläppt. Jag var och hälsade på min familj i norr senast i somras.

Jag byter ämne till visioner.

– Om Reading to Learn ger alla elever verktyg oavsett tidigare bakgrund så att de får tillgång till högre utbildning och akademisk kunskap, så att alla kan bli medelklass, hur kommer det att förändra världen?

David Rose skrattar till, – Du menar som en världsrevolution? Systemet har mekanismer som sätter stopp för omvälvande förändring. Dessa mekanismer finns inom den utbildningspolitiska byråkratin. De har inte förmågan att urskilja effektiv pedagogik eller vet hur man ska implementera den. Och det här är ett problem. Därför söker man hela tiden efter nya saker, man tar saker som verkar nya, du vet som nya flugor på skolgården. En dag är det jojos som gäller, nästa dag rockringar (illustrerar med talande kroppspråk). Men de är inte nya. Det är gammal pedagogik i en ny förpackning. Undersökningar som PISA visar att problemet är att byråkratin inte har mekanismer för att känna igen effektiv pedagogik å ena sidan. Å andra sidan så sker forskningen kring utbildning och skolfrågor utifrån personliga intressen i första hand och dessa intressen är skiftande. Medelklassmänniskor övervinner inte de orättvisor som utbildningssystemet leder till. Specialpedagogiken kan inte lyfta upp de svagaste eleverna till de starka elevernas nivå. Den har som fält inte begrepp att göra detta.

– Så vad händer när arbetarklassen får tillgång till dessa resurser?

– Utbildningssystemet tillhör alla. Människor kommer kräva bättre jobb, svarar han.

– Men vilken är din vision? Vad tänker du som har jobbar med det här demokratiseringsprojektet av klassrummen, som du kallar det, innan du somnar?

– Människor måste få göra sina egna val. Om de bara vill konsumera är det deras val, men utbildningssystemet är skyldigt att tillhandahålla samma möjligheter för alla. Men arbetarklassen vill väl bli medelklass och använda upp världens resurser. Jag ska till Kina nästa vecka och då är det väl ajöss, säger han skämtsamt.

– Tack Reading to Learn! säger jag och vi skrattar.

Varför kommer då just Reading to Learn lyckas med något som en sådan inflytelserik person som Bourdieu inte lyckades med, att transformera utbildningssystemet och göra det rättvist trots att han visade att eliten reproducerar sin ställning genom utbildningssystemet?

– Bourdieu var intresserad av att förändra innehållet. Vi ger verktygen. Det vi håller på med är inte att lära dem att tycka på ett visst sätt utan att få ett brett spektrum av möjligheter. Det är allt vi kan göra.

– Vad händer med Reading to Learn internationellt?

– Vi trodde att hela system skulle ta till sig den här pedagogiken men så har det inte blivit. En problematisk sak är att beslutsfattandet har flyttats ner på skolnivå och inte på kommunal nivå och vi kan se att lärarfortbildningarna uteblir. Skolorna köper in olika kommersiella produkter som läs- och skrivträningsprogram för svaga elever (phonics programs). Det blir bekvämt för både läraren och systemet. ”Så, då har vi tagit itu med det här, spenderat de nödvändiga pengarna och kan bocka av det.”

Vi vänder blicken mot väster.

– Det jag finner intressant är att många pedagogiska modeflugor kommer från USA, ett land som är etniskt uppdelat, där utbildningssystemet systematiskt missgynnar svarta elever och elever med rötter i Latinamerika. Ändå har deras inflytande varit betydande. Vi ser det i differentierat lärande, reciprocal teaching, phonics programs. Alla kommer från USA och alla missgynnar dessa barn. Det kommer ju från en rasistisk uppdelning som också har lindats in i en retorik som betonar att man måste möta individer på deras nivå.

Vi konstaterar åter hur historien får återspegling i utbildningssystemet. Vi ser hur slaveriet och Monroedoktrinen där USA förklarar Latinamerika för sin intressesfär, sin bakgård, får konsekvenser för amerikanska elever idag.

Så sent som år 2003 erbjöd sig Sverige att lämna tillbaka skelett av aboriginer som den svenske zoologen Eric Mjöberg (1882 – 1938) hade stulit när han under sin expedition 1910-11 plundrade gravar i Australien. Sedan en tid har Reading to Learn, en pedagogik som tillkom just för att motverka missgynnandet av aboriginska barns och även outbildade australiska bönder, kommit till Sverige. Historiens vingslag slår. Över Moorundie, Darwin och Kahlin Compound. Över Tensta, Rosengård, Hammarkullen och Norra Botkyrka. Men också över Danderyd och Munkfors.