Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
sir ken robinson

Ojämlikhet med dödlig utgång

Ojämlikhet dödar” lyder rubriken till en artikel som behandlar avhandlingen ”The Killing Fields of Inequality” av Göran Therborn. I Sverige skiljer det på nio år i livslängd mellan den fattigaste kommunen Pajala, och den rikaste, Danderyd. De rikaste i landet har nio år längre att vara med sina barnbarn, plocka blommor, se på himlen, ta promenader. I Glasgow är denna skillnad 28 år. Människor med låg status dör tidigare och det är inte lätt att organisera sig kring frågan eftersom effektkedjan är komplicerad och svåröverskådlig. Ekonomiska bekymmer leder till ökad stress, ökad stress leder till sämre immunförsvar och därigenom större mottaglighet för sjukdomar. Dessutom dör du tidigare ju längre ner i arbetshierarkin du befinner dig.

Men varför gör ingen uppror mot detta? Jo, för vi får tidigt lära oss vår plats. Vår plats i denna hierarki. Medelklasskulturen är norm i skolan och många av kraven är outtalade. I denna kultur blir misslyckandet en daglig, minutlig släng av sleven för flertalet.

Ofullständiga eller låga grundskolebetyg leder enligt Socialstyrelsens rapport Social Rapport 2010, (Barnexperimentet, s. 46) till ökad risk för självmordsbeteende, missbruk, långvarigt bidragsberoende och allvarlig kriminalitet. Inte ens de med hög social status klarar sig om de har ett skolmisslyckande bakom sig. Så hårda spår sätter det dagliga misslyckandet. Den lever sedan sitt eget liv som ett slingrande monster i vårt inre som väser att vi är skit och förtjänar det vi får. För felet är bara vårt.

Det är tuffa tider för unga. Ken Robinson bekräftar i sitt TED-talk Bring on the learning revolution att den vanligaste dödsorsken bland 18-30 åringar i världen är självmord. I How schools kill creativity berättar han en del om varför: Barn kommer till skolan med fler talanger än de lämnar den med. I rimlighetens namn, i ett land med skolplikt, borde det vara tvärtom. Hur dödar man en talang? Hur mycket smärtsamma upplevelser, hur många kränkningar kräver det?

Vi har vant oss vid sorteringen. Alla vi. Nina Björk skriver i krönikan Spotta hans världsbild i ansiktet att det inte bara krävdes ett otroligt mod och ett självständigt tänkande för att arbetarna i arbetarrörelsens begynnelse skulle kunna bryta med uppfattningen om att de var värda mer än överheten hade lärt dem. Det krävdes också ett uppror. Ett mullrande uppror som ställde hela världsbilden på kant och vägrade låta någon annan definiera ens världsbild eller en själv.

I dessa RUT tider, när medelklasskvinnor emanciperar sig på arbetarklasskvinnors bekostnad och vissa har svårt att se hur ett jobb i hemmet skulle vara problematiskt behöver vi påminnas om Lena Anderssons ord från den fenomenala kolumnen Hemmets makt ”Den som forskar i tarmens bakterieflora hanterar samma avföring som den som tömmer latrintunnor. En gynekolog och en hallick tjänar sitt levebröd av samma kroppsliga sfär. Ändå förstår vi att det är olika saker, därför att vi förstår sammanhangets betydelse.” Här åskådliggörs, inte bara sammanhanget utan också den dödliga variabeln status. 

Göran Therborn kallar till samverkan mellan ”medicinska och andra akademiska experter, å andra sidan fackförbund och medborgarrörelser” för att minska effekten av vår tids största skandal, vår tids största kränkning av den mest grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till liv. Jag skulle här vilja lägga till skolan. Som goda intentioner till trots på grund av att den är en institution i detta medelklassnormativa och marknadsliberala samhälle som leder till sortering och därmed ökad ojämlikhet i förväntad livslängd varje dag.

Så nöj er inte med ”hög måluppfyllelse” som Per Kornhall  uppmärksammar i Barnexperimentet. Hög måluppfyllelse räcker inte. För om vi nöjer oss med till synes bländande siffror, låt säga 90 % måluppfyllelse, så godkänner vi tanken på att de övriga 10 %:ens misär är okej. Man kan säga att synen på att några misslyckas, måste misslyckas, följer oss som en illvillig men osynlig skugga. ”Så vana har vi blivit vid att några elever i varje klass misslyckas, att vi tror att magiska krafter är inblandade om alla elever lyckas utföra uppgifterna vi ger dem, säger Ann-Christin Lövstedt i förordet till Skriva Läsa Lära, av David Rose. 

”Skolan är och förblir en nyckel till att avskaffa klassamhället” sa Olof Palme. Jag utmanar alla, oavsett vad man tycker om Palme, att anta den utmaningen. Och att inte acceptera misslyckanden, i stort eller smått, är det uppror vi behöver låta mullra tills det når ett öronbedövande dån: Inte våra barn! Aldrig mer!

Pälsen som förändrade liv

Vi måste revolutionera utbildningssystemet säger Ken Robinson i sitt TED-talk Bring on the Learning Revolution. Han vädjar i slutet av sitt tal, i ett citat av Yeats, till oss som pedagoger att, när barnen lägger dem vid våra fötter, inte trampa på deras drömmar. Han pratar om organiskt lärande, om passion, om att göra något av våra liv som ”resonates with our spirit”. Stora ord.

Igår hände något som talade till min själ, något som gjorde mig förkrossad och lycklig på samma gång. En elev – av vilken jag inte förväntade det – visade komplexa kognitiva förmågor på en läsförståelseuppgift. Han ligger strax under E. Trodde jag. Tills jag hade kalibrerat min undervisning att bli tillräckligt vass, tillräckligt explicit för att gräva fram hans dolda talang i läsförståelse, trodde jag det. Uppgiften var att svara på frågor till novellen Pälsen av Hjalmar Söderberg som utkom 1898.

Att den här eleven hade gått i min klass ett helt år och i den här skolan ett antal år utan att vi hade upptäckt hans begåvning gjorde mig förkrossad. Rädd. Jag kunde inte låta bli att fråga mig hur många självbilder, drömmar, talanger, passioner, alla de här stora orden, jag har medverkat till att krossa. Lycklig blev jag för att jag förstod att jag från och med nu vet jag att min vision har bäring. Att de stora ord jag drömmer om kan infrias.

Vad hade jag då gjort? Jag kan ju inte vara helt säker men jag tror att det var att jag skrev ut vilka lässtrategier de skulle använda när de svarade på frågorna.

Frågor pälsen

När vi stod i korridoren och kramade varandra i glädjen över ett godkänt betyg sa eleven till mig – Den här novellen har förändrat mitt liv. Nu kommer jag inte längre tveka när kollegor fnyser åt Reading to Learn eller när de orden som är mina ledstjärnor verkar för svulstiga i andras öron. Numera är jag övertygad om att pedagogik förstör eller förändrar liv.