Vilka frågor lämpar sig bäst för 75%-prov?

Jag började diskutera 75%-prov på twitter. Vi diskuterade vilken typ av frågor som var lämpliga att ställa på ett sådant prov. Nedan följer ett ex ur ett 75%-prov som jag hade i åk 8 i Matematik. Eleverna fick skriva provet lektion nr 1, lektionen efter fick de kamratbedöma varandra enligt uppgiftspecifika materiser (nedan) och sedan lektion nr 3 skriva om samma prov. Innan provet hade eleverna fått arbeta med att ta fram en planritning på en restaurang, i olika grupper. Denna hade de med sig till provet och användes som underlag till frågorna.

Fråga 1

Borden på restaurangen ska få dukar! I din grupp har ni
tagit fram olika alternativa bord. Ta det runda och det
trekantiga bordet och undersök
Tyg: 20 kr/m 
Kantband: 10 kr/m

a) hur mycket tyg som går åt till dukar till alla bord om det ska hänga ner 30 cm duk från kanten. Motivera ditt svar.

b) hur mycket kantband som går åt till dukarna. Motivera ditt svar.

c) Vilket av formerna ger mest kantband? Motivera ditt svar.

d) Hur stor del av den totala kostnaden för inredningen utgör tyget och kantbandet? Motivera ditt svar.

Fråga 2

a) Hur påverkar bordens geometriska form antalet gäster som får plats i lokalen? Motivera ditt svar.

b) I din restaurang fick du undersöka bord som var runda, fyrkantiga, trekantiga och/eller hade någon annan form. Om alla olika sorters bord har samma omkrets får de olika areor. Beskriv vad det är som avgör om arean blir större eller mindre. Motivera ditt svar.

Hur gick det då?
Jag upplevde ett stort allvar hos eleverna vid första skrivtillfälle, även fast de skulle få göra samma prov igen. Så har det varit vid alla tillfällen vi har skrivit 75%-prov faktiskt. Många elever har då också uttryckt sin lättnad över att få göra en eller flera frågor igen eller en ny liknande fråga.

Under lektion två, när eleverna satt två och två och kamratbedömde varandra, arbetade de flesta väldigt intensivt och diskuterade mycket. De fick tillbaka sina prov som de skrivit gången innan och jämförde dem med varandra. De utvecklade svaren och resonemangen tillsammans. De jämförde sina lösningar med matriserna och försökte klura ut var de var och hur de kunde komma till nästa steg. När de kom till lektion tre, då de skulle skriva provet igen, var de flesta lugna och jag upplevde att många kände sig förberedda.

Jag tror att det är bra om frågorna är breda och resonerande. På så sätt blir både prov och efterföljande diskussion (om en nu har en sån lektion) utmärkta lärotillfällen då eleverna diskuterar tillsammans och kommer längre i sin kunskapsutveckling. Extra bra är det om svaret inte är det viktiga, i exemplet fick eleverna olika svar då deras planritningar såg olika ut. Detta innebar också att de var tvungna att sätta sig in i varandras lösningar och resonemang för att förstå hur den andre löst uppgiften, i stället för att bara ”rätta” varandra.

Om frågorna inte är breda på det sättet tror jag det är bra om eleverna får andra frågor vid det andra tillfället. Jag tänker mig ett prov i t.ex. geometri där det finns frågor på varje delområde t.ex. vinklar, area, omkrets. Då märker eleven vilket delområde hen behöver träna på vid första tillfället och har då möjlighet att göra det till tillfälle två. Detta skapar en helt annan typ av lärotillfälle, mer statiskt eftersom det i det fallet kanske mer är fokus på rätt och fel svar och inte resonemang. Så tänker jag mig i alla fall ett sånt typ av prov, kanske behöver det inte vara så utan mer resonerande? Har ni provat att göra 75%s-prov och hur har de i sådana fall sett ut?

Tankar om NP NO åk 9: Fy

Någon gång i januari fick vi reda på att det var fysik som var ämnet i årets nationella prov. Vi som hade nior kom överens om att vi inte skulle säga vilket ämne det var förrän några veckor innan, så att eleverna inte skulle bli stressade. Resultatet av detta tilltag var raka motsatsen och veckan efter berättade vi att det var fysik som gällde. Kanske började den redan där, stressen.

Jag lever i övertygelsen att de nationella proven inte ska få diktera hur min undervisning ska se ut. Jag utgår från Lgr11 och bygger undervisningen från NO-ämnenas tre förmågor. Dessa är överordnade det centrala innehållet, vilket därmed inte alltid hinns gå igenom. Då syftar jag på hela det centrala innehållet; det mesta hinner en väl med, men det finns alltid något som missas. Denna övertygelse har bekräftats av mina kollegor på skolan, de delar den. Så jag var redan från början tydlig med att det kommer komma frågor på provet som de kanske inte kunde svara på, men att jag i min egen bedömning skulle bortse från dessa.

Eleverna önskade repetition innan provet och det kan jag väl göra, tänkte jag. Jag fick en lista med begrepp av en kollega och delade ut den två veckor innan provet. Det borde jag inte ha gjort. Listan var på inget sett orimlig men det blev väldigt tydligt att vi jobbat mindre eller inte alls med vissa delar i det centrala innehållet. Det stressade eleverna. Ju mer vi repeterade desto mer stressade blev de. De ställde fler och fler och mer och mer avancerade frågor till mig och hetsade varandra att läsa igenom hela fysikboken, att plugga dag och natt. Dagen innan provet vägrade jag tillslut repetera mer. Jag poppade micropocorn och drog på en film i stället, så de skulle få vila sina stackars hjärnor i alla fall i 70 minuter innan provet.

Och sen kom provet. Och det kom såna frågor som handlade om sånt vi inte gjort, då blev de ännu mer stressade. Och sen kom det frågor som hade en märklig bedömning. Petig, gnetig. Bedömning som syftade på saker som inte framgick i själva frågorna. Valet av lab slog mig som märkligt, inte bara på grund av att det innebar att vi behövde köpa in nya varianter av samma utrustning som vi tidigare köpt till provprovet i NO för några år sen – fast med en annan gradering. Kunde detta inte samordnas? I bedömningen av labben la de in en klurig twist (som 95% misslyckades med att förstå) och eleverna var tvungna att skriva i princip en perfekt planering, annars fick de göra den färdiga planeringen. Tråkig grej att slå ner så hårt på, 80% av mina elever fick göra den färdiga planeringen och det stärkte inte direkt deras självförtroende i resten av labben.

När det gällde begreppsdelen fanns en del frågetecken. I vissa frågor krävdes detaljkunskap redan för E-poäng, även om eleven kunde förklara en företeelse väl så blev det inte ens ett e-poäng på grund av avsaknad av detaljkunskap (fråga 6a). I andra frågor bedömdes om eleven kunde resonera i flera led, vilket jag tycker är en rimlig bedömning när det gäller begreppskunskap, till och med en bra och tydlig förklaringsmodell som jag kommer trycka hårdare på när det gäller att förklara hur en utvecklar resonemang. Men, i frågan framgick det inte alls att en skulle göra det, många av eleverna på min skola skrev utvecklade svar men de tog upp flera exempel och resonerade kring dessa i stället för att resonera i flera led kring en sak. De fick således e på den frågan. Jag tycker det på något sätt kunde ha vägletts i frågan att eleverna skulle tänka i flera led.

På grund av ovanstående aspekter fick många av mina elever provbetyg som låg ett eller två steg under ht-betyget. Jag gjorde därför en egen sammanställning, där jag plockade bort begreppsfrågor som handlade om saker vi inte gjort och frågor där jag tyckte bedömningen inte var rimlig utifrån hur frågan var ställd. Jag räknade om provgränserna så de motsvarade de procentuella gränser som satts för det nationella provet. Resultatet blev väldigt nära de betyg eleverna redan har och tillsammans med annat bedömningsunderlag väldigt vägledande i betygssättningen (som nu alltså redan är klar i fysik, tjohoo!).

Över lag tycker jag provet som helhet var bra, bra nivå på frågorna. Bedömningen var över lag även den bra om vi bortser från frågorna jag hänvisar till ovan. I bedömningsanvisningarna framgår det tydligt att ”kryssen” ska vara fördelade över alla tre förmågor i sammanställningsmatrisen, mycket tydligare än proven i åk 6 som jag rättade förra året (NO, Ma). Men, stressen för eleverna kring provet var alldeles för hög. Det är rent och skärt vansinne att de ska ägna en hel termin åt att göra nationella prov. Jag tror att det är kanske fem veckor denna termin som har varit utan någon form av nationellt prov. Stackars barn. Vad gör vi med dem? Hur kommer detta att forma dem, vad kommer de tycka är viktigt i framtiden? Att prestera? Jag misstänker att många kommer ha det högt på listan över viktiga saker om 10 år.

Full sprätt mot SETT

Nästa vecka är det SETT-mässa och jag håller som bäst på att förbereda mig för min föreläsning på torsdag, mellan rättning av nationella prov, np-labbar och fysikprov i åk 7. Rätt häktiskt kan en säga, men kul också. De nationella proven är på sätt och vis ändå en sammanfattning av vad eleverna kan, även om en kan vara kritisk på vissa punkter. Inlägg om detta kommer, även om jag inte (ännu!) är lika kritisk som förra året. Men så har vi NP Ma nästa vecka också.

Läs om mig i tidningen Lära!

Tidningen Lära var här på skolan och intervjuade mig för ett tag sedan. Vi pratade om digitala verktyg och matematikens förträfflighet! Här finns tidningen att läsa digitalt.

Entreprenörskap = lol?

När LGR11 lanserades var det mycket snack om entreprenörskap. Jag förstod inte riktigt då men låt oss undersöka det lite närmre, med 2 års LGR11-utövande i ryggen.

I Lgr11 under Skolans uppdrag kan vi läsa att:

En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.

Entreprenörskap. Ett litet ord som förekommer på två ställen i Lgr11 (det andra finns i det centrala innehållet för sammhällskunskapen) men som säger så mycket om vårt samhälle idag. Men vad betyder det egentligen? Och vad betyder det i praktiken?

Skolverkets hemsida hittar vi några sidor vikta åt entreprenörskapet. Här ser bilden lite annorlunda ut. Det entreprenöriella ska genomsyra verksamheten. Det definieras som följande:

Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker.

Lgr11 bygger på att eleverna ska få generella kompetenser, dessa kallas för förmågor som definieras ämnesvis. Om en tittar lite snabbt på förmågorna i olika ämnen förekommer samma ord i flera av dem; analysera, värdera, planera, genomföra mm. Förmågorna är inte likadana i alla ämnen men en kan snabbt se ett mönster över alla ämnen.

– Praktiska kompetenser

– Kompetenser som handlar om att värdera och ta ställning

– Kompetens att planera, genomföra och utvärdera

– Kompetens att anpassa efter syfte

– Kompetens att analysera, reflektera och dra slutsatser

Andra har gjort liknande mönster t.ex. The Big 5. Frågan är bara vad vi ska ha kompetenserna till. Lyssnar en till skolverket ska eleverna utveckla själva kompetensen som sedan ska kunna appliceras på vilket innehåll som helst, och det är ju även så Lgr11 är utformad. Där avgränsas innehållet av det centrala innehållet (vilket många skulle hävda inte är någon avgränsning direkt på grund av dess omfång…). Syftet med att utveckla generella kompetenser är att vi inte vet hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden och dessa kompetenser är de regeringen/skolverket tror att vi kommer ha nytta av. Make sense! Faktiskt. När LGR11 och entreprenörskapet introducerades var det aldrig någon som la fram det så tydligt. Eller så var jag alldeles för upptagen på att fokusera på vad Lgr11 betydde för att kunna ta in det.

Det känns modernt. Och det känns framtid. Jag tänker direkt sci-fi. Vi är ärliga, vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men vi tror ni kommer behöva det här. Jag gillart. Ju mer jag arbetat med Lgr11 och förmågorna har jag insett att det är förmågetänket som kan göra det tydligt för eleverna vad och hur de ska kunna och det gör det tydligare för mig!

Fler tankar om entreprenörskap dyker upp i nästa avsnitt av Det Är Lärarnas Fel, där vi diskuterar just detta.

Den analoga svenska skolan

I veckan gjorde åk 6 Nationella prov i Engelsk hörförståelse. På provet fick eleverna skriva ner en URL. Efter provet ville många elever gå in och kolla vad det var för sida den ledde till, skriver Aftonbladet. Självklart ville de göra det! De är barn och de är nyfikna. Vart ledde adressen då? Till en sida med lättklädda människor och postorderfruar.

Detta är ett klockrent exempel på hur analog den svenska skolan är. Varför inte, som en kul grej, sätta ihop en riktig webbsida med en riktig adress där det skulle kunna stå tex Grattis, nu är du klar med hörförståelsen!. Eller göra en fejkad sida för nått. Nej, i stället hittas en adress på. Ingen tänkte på att adressen kunde få en ägare mellan januari (då proven trycktes och URLen senast kontrollerades) och mars? Det visar på stor oförståelse för hur nätet fungerar. Jag skämskuddar skolverket.

SvD har i veckan skrivit om att Sverige puttas ner från IT-tronen samt att IT-användning i skolan får underkänt. Sverige, som länge legat i framkant med IT i hela samhället, nu springs om av flertalet länder på alla punkter. I skolan använder ett fåtal lärare de digitala verktyg som finns. Det gör att skolan inte blir likvärdig. Det gör också att skolan blir gammaldags. Jag gick i grundskolan och gymnasiet för ca 15 år sedan. Det är inte mycket skillnad generellt sett, i användning av digitala verktyg i skolan om jag jämför med då. Verkligheten utanför skolans värld ser dock helt annorlunda ut mot då. Det som går att göra idag med hjälp av digitala verktyg gick knappt  inte ens att föreställa sig för 15 år sedan.

Vad måste till då? Fortbildningar? IKT-lyft? Jag vet inte. För mig är användningen av digitala verktyg så självklar. 1995 var jag tio år gammal och då köpte pappa en posten-dator. Sedan dess har datorer varit mina bästisar. Digitala verktyg är min vardag, de används jämt. Går det inte att göra digitalt blir jag irriterad. Därför är det så naturligt för mig att plocka in de digitala verktygen även i skolans värld.Vilka sidor var det på provet? Kolla på bloggen! När ska vi gå på bio? Vi gör en omröstning på fb. Naturligtvis kan man göra många av de saker jag gör digitalt, analogt. För mig dyker det digitala alternativet oftast upp före det annaloga, och då använder jag mig av det. För att jag kan. Och för att jag vill.

Jag tror det måste till någon slags satsning för att få oss på banan igen när det gäller användandet av digitala verktyg. Men jag tror också att vi måste lyssna och lära av varandra. Och våga. Jag kommer att prata om hur jag använder digitala verktyg i mitt eget arbete och i möte med elever på SETT-mässan den 8/5. Kom gärna dit och lyssna!

75%-Prov

Tidningen Origo var på besök i början av terminen när en av mina klasser skrev 75%-prov. När artikeln kom ut fick jag höra av Anne-Marie Körling att hon bloggat om den och prov i allmänhet. Hon berättar om hur hon gj0rde när hon hade skriftliga prov. Jag funderar på vad jag kan ta med mig av det. Alla skolämnen har sin särart som gör att en del saker funkar i ett ämne men inte nästa.

Anne-Marie delade ut frågorna så att eleven kunde diskutera dem och verkligen förstå dem, något som känns helt logiskt och rimligt i svenska (som i Anne-Maries fall) och för mig då i NO, men inte i matte. Då kan ju eleverna komma fram till svaret tillsammans och vad ska man då testa? Här går min hjärna i klinch. Och för att jag tror så starkt på samarbete och gemensamt lärande, samtidigt som min tro på traditionella prov vacklar mer och mer, samtidigt som jag ibland inte kan se hur jag annars ska göra.

Att få frågorna i förväg eller att jobba med frågorna tillsammans efteråt – det är för mig lärande. 75% prov innebär att proven också blir lärotillfällen. För mig är det kärnan i lärandet – att få göra om och göra rätt, och att göra det tillsammans! Att få syn på sitt eget lärande. Men om det är kärnan i lärandet – varför gör vi inte så varje gång då? Jo för att ja….vad var det nu? Eleverna vill inte det. Jag orkar inte. Det är krävande. Varför? För att synliggörandet tar kraft. I synliggörandet möter eleverna sig själva och sina svagheter och det kostar en massa energi. Även för mig, som leder dem genom processen. Så vi orkar inte. Men, vad händer då när de gör ett ”vanligt” prov? Går inte den energin åt så? Lär de sig inte då? Reflekterar de inte över sitt eget lärande då? Det gör de väl. Men inte på samma sätt. Jag tror faktiskt inte det.  Det blir mer ytligt.

Anne-Marie brukade lägga till en öppen fråga i slutet, där eleven fick skriva ned sådant som eleven tyckte att provet borde ha frågat om och varför. Kanske skulle det vara en variant på 75%. Eller som andra lärare gör – att eleven får välja ut en fråga som de skulle vilja göra om och så får alla göra om valfri fråga sedan. På Universitetet pluggade vi gamla tentor. Det var samma typer av frågor, men med olika innehåll. Det gällde att lära sig formen för dem så att en klarade att lösa det oavsett innehåll när tentan väl skrevs. Var det bra eller dåligt? Kan vi göra så i skolan? Måste vi ens ha prov? Frågorna virvlar omkring.

Jag tror det handlar om vad vi vill uppnå med proven. Jag tror att jag måste börja göra ännu mer skillnad på bedömning, formativ bedömning och summativ. En bedömning av ett prov visar just bedömningen av det provet. Vad eleven kunde där och då. Om eleverna får fortsätta arbeta med provet lär de sig av sina misstag (vi arbetar utifrån det formativa). Allt det känns logiskt och acceptabelt för mig. Men det är sen – när vi ska sammanställa alltihopa – den summativa bedömningen – som det låser sig. Kan vi verkligen basera en summativ bedömning på några formativa bedömningar? är det rimligt bedömningsunderlag, är det rättvist? Eleverna kan ju lära sig mer! Kan lösningen på problemet vara att jag i så fall göra 75%-prov hela tiden så de kan lära sig av sina misstag och sen använda provtillfälle nr 2 som bedömningsunderlag? Jag har inga svar utan bara tankar än så länge.

Ute ur radioskuggan

Hej, nu är jag tillbaka från radioskuggan. Det som hände var att stressendjävulen slog till. Den där underliggande, halvdolda sorten. Av typen:

–          Gör vi verkligen det vi ska?

–          Kommer vi hinna allt innan nationella?

–          Hur ska jag förmedla den här bedömningen på bästa sätt?

–          Hjälp jag har så mycket att rätta, hur ska jag orka?

–          Och allmänt bara: hjälp…

Jag upplever att många i kollegiet på skolan där jag jobbar kom tillbaka från jullovet utan att vara utvilade, även jag. Tidigare år har det varit ett gäng rosenkindade såsiga lärare som sett glada ut över kaffekopparna första veckan. I år tycker jag att många har varit halvgråa, nedsjunkna över planeringar och provhögar.

Kanske är det all medial uppmärksamhet kring skolan och den så kallade ”skolkrisen”, kanske är det att skolan tydligen är den viktigaste frågan innan valet, kanske är det att lgr11 har sjunkit in så pass mycket nu att nästa stressvåg kring hanteringen av den dyker upp? Någonting är det i alla fall.

Mitt i allt det tunga så blommar det små inspirationsblommor upp för mig. Podcasten vi spelar in varannan vecka, där vi får djupdyka och diskutera tills vi blir trötta, att jag ska föreläsa på Pi-dagen på vetenskapens hus om att inspirera elever i matematikundervisningen och på SETT-mässan, om hur jag använder digitala redskap. Och så är det ljust ute när jag går hemifrån på mornanrna. Bara en sån sak.

Nä, nu är det dax att driva ur stressdjävulen och vara vaksam så hen inte återvänder. En klok kollega sa att det du inte hinner göra nu hinner du sen. En mentalitet att anamma, speciellt sedan jag varit på facklig grundkurs och vi pratat om tidsbudgetar och annat smått och gott. Jag hoppas att alla lärare där ute kan gå från sina skolor idag utan att ha väskorna fulla med jobb att göra på sportlovet. Glöm inte att det ni inte hinner göra nu kan ni göra sen!

Nyårslöften och ny pod

Det sägs att en ska vara snäll mot sig själv när en bestämmer nyårslöften. Därför tänkte jag välja löften som är saker som jag brukar göra men som jag önskat att jag gjort mer under 2013. Saker som tillför mycket.

1. Blogga mer
Efter att ha spelat in ett tv-program och samtidigt jobbat och planerat den undervisning som bedrevs när jag inte var på plats fanns det inte utrymme för så mycket bloggande. Och det har jag saknat! Bloggen får mig att vrida in skärpan och verkligen spetsa till vad det är jag tycker är viktigt. En värdefull reflektionskanal och en möjlighet till diskussion. Sen är det ju nya nationella prov i vår, den här gången skriver mina nior, det kan bli intressant.

2. Twittra mer

3. Andas

4. Våga köra mer no hands up

5. Jobba mer med generella bedömningsmatriser i NO

6. Podda
Jag och två andra lärare har startat en podcast. Den heter Det Är lärarnas Fel och är en motpol till den så ofta gnälliga tonen som finns i skoldebatten. Vi vill också ge större utrymme till oss lärare i debatten, vi finns ofta med som en pliktskyldig kommentar någonstans i artiklar om skolan men här är det vi som tar all plats. Första avsnittet släpptes igår och andra kommer snart.

Gnissel

Det är betygssättartider. Och för mig: provtider, jag behöver mer underlag inför betygsättningen. Och så sitter jag här och ser på när de skriver prov. Och svettas, stånkar och pustar. Det är jobbigt för dem, vissa lider något otroligt. Det skär i mig. Jag gnisslar tänder. Ska det verkligen vara såhär? Ska vi verkligen utsätta dem för det här? Är det verkligen såhär fyrkantigt?

Jag kan bara göra mitt bästa, det vet jag, men just nu känns mitt bästa, mitt bästa för att göra det så bra som möjligt för dem, pissigt. Säg inte vad du bedömer, sa en elev hoppfullt i våras när solen sken och allt kändes lekande lätt. Klart jag inte ska göra det, tänte jag då men nu är det December och jämngrått och jag har inte på hela terminen klarat av att göra det.

Hur kan det kännas att ständigt få reda på vad man kan göra för att bli bättre? Att få reda på vad en ska utveckla? Att inte, om en inte själv har förmågan till att bortse från det, känna sig nöjd? För det gör de inte. De blir inte glada för sina fina resultat och prestationer. De pratar om det de borde eller ville nå, om att de är missnöjda. Inte alls alla, men för mig räcker det om en elev känner så. Alla elever ska få känna sig nöjda med sina prestationer. Känna sig glada. Inte känna press och att de ska göra bättre ifrån sig.

Det skär i mig. Nån gång ska jag få ihop hur jag ska göra. Tills dess får tanken ligga och gro hos mig.