Två minuter ansiktstid

Jag har gett mig 17 på att jag ska hinna bedöma alla elever i en klass på en lektion. Alla ska få feedback om vad de kan, vad som är nästa mål samt hur de ska träna för att nå dit. Lyckas jag med det, och om jag samtidigt lyckas dokumentera varje elev, kan jag slopa proven helt.

Jag har cirka 23 elever åt gången på lektioner som är 60 minuter. I verkligheten blir det två minuter per elev på en lektion. Det får inte ta längre tid, jag har provat det, och det tog två veckor innan alla fått hjälp en gång var. Så vad hinner man prata om på två minuter? Det ska jag berätta för dig. Men låt mig först stanna upp vid den händelse som startade allt.

Det hände sig på den tiden, att en typisk mattelektion innehöll räkning i matteboken. Händerna viftade i luften och svetten formade små, små pärlor i min panna. En kollega observerade min lektion och undrade om de elever som aldrig räckte upp handen. Jag tänkte mig in i deras situation och fick ytterligare svettningar.

Denna episod rymmer så många felperspektiv. Eleven som beroende av min hjälp. De som ropar mest får hjälp. Ineffektivitet. Stress. Tyst, enskild räkning. Elever som inte får en endaste stund med sin lärare. Jag som trodde jag var rättvis.

Jag började använda uttrycket ansiktstid. Alla elever har rätt till ansiktstid med mig. Ingen ska behöva räcka upp handen för att få stöd av en pedagog.Ingen kan heller välja bort den stunden, för jag ska se alla. Uttrycket använder jag även som argument till elever som medelst tröjdragning försöker få mig för sig själv. Då säger jag: ”Alla har rätt till sin ansiktstid med mig”. Det köper alla direkt.

Två minuter per elev är inte lång tid. Men tid är relativt. Håll andan och det är en evighet. I en karusell har det knappt hänt. Alltså bortser jag från tiden och tänker istället: med vilket innehåll vill jag fylla en elevs ansiktstid just denna lektion? Vad vill jag ha sagt i det mötet?

Jag är lärare, alltså ska jag fylla dessa två minuter med kloka råd som eleven kan ha nytta av i sitt lärande, samtidigt som jag minskar deras beroende av mig. Det finns en term för det. Det kallas formativ bedömning. (För mig är formativ bedömning att ge individuella, adekvata och ämnesspecifika tips till en elev, så att eleven förstår vad hen behöver ägna kommande lektioner åt. Inte kommande termin. Utan kommande lektioner. Varje ansiktstid slutar med samma meningsutbyte: ”Alltså: Vad ska du göra nu?” ”Jag ska göra det här och det här.” ”Bra, var så god att börja.”)

I samma sekund som jag bestämde mig för att jag skulle fylla ansiktstiden med formativ bedömning, fick jag fyra nya beslut att ta ställning till: Hur ska jag veta vad varje elev ska få för tips? Hur ska jag hinna förmedla det på två minuter? Hur ska eleven ta till sig det jag pratar om på två minuter? Hur ska vi komma ihåg vad vi pratat om?

Ansiktstid en och en kan man inte ha jämt, det behövs annat också. Men när det sker, ska det ske genomtänkt, systematiskt, konkret och vara givande för eleven. Det kräver en del förberedelser, ämneskunskaper och metodik. Men dessa tänker jag inte berätta om nu, för nu ska jag ta mig en kopp kaffe.

9 kommentarer

  1. Starfruit, 11 september 2012

    Intressant det här, du sätter ord på det många funderar på ute i verksamheten. Forsätt blogga, jag kommer följa detta.

  2. Tommy Lucassi, 11 september 2012

    Det finns så sjukt mycket att orda om det här, så jag får ansträng mig hårt för att formulera det väsentliga. Tack för att du tog dig tid att kommentera.

  3. Pelle Mårtenson, 11 september 2012

    Mycket intressant!

  4. Tommy Lucassi, 11 september 2012

    Tack, kul att höra. Jobbar ni själva med nåt liknande?

  5. Räkenholmen, 12 september 2012

    Känner igen ansiktet! Jag tror på din idé Tommy. Ska bli roligt att fortsätta läsa din blogg.

  6. jannas, 14 september 2012

    Ansiktstid kommer jag sno rakt av, vilket lysande begrepp! Och tack för att du inspirerar.

  7. Momme, 6 april 2013

    Hej
    Intressant läsning. Det poppar dock upp en fundering kring din ansiktstid på 2 min per elev och 60 min lektion.

    Då vi vet att vissa har andra förutsättningar att förstå och lösa en uppgift så kommer det alltid att uppstå situationer där vissa elever behöver mer hjälp än andra.
    Vad händer om du redan gett elev X ansiktstid på 2 min och 10 min senare behöver elevev X hjälp igen. Ska man då ta 2 min från någon annan eller hänvisa till eleven X att du redan fått dina 2 min ansiktstid?

    • Tommy Lucassi, 10 april 2013

      Hej!
      Om det är en elev som alltid har samma problem krävs nog en större analys och åtgärd än att jag är där var 10e minut.
      Men generellt sett ska alla vänta på sin tur. Jag vill inte gå efter handuppräckning utan efter turordning som jag väljer, och stannar till hos alla, även hos dem som inte bett om hjälp. Det är mest rättvist. Det finns knep för att lösa ”väntande elever”-problemet, tex att lära eleverna hur de ska agera medan de väntar: 1. Kämpa. 2. Kämpa lite till. 3. Be kompis om ledtråd. 4. Be kompis om hjälp. 5. Gör en annan uppgift tills det blir din tur igen.
      Mvh Tommy

  8. Momme, 12 maj 2013

    Elever som ska lära sig att vänta på sin tur eller försöka kämpa vidare i väntan på sin kunskapsutveckling. Hm, det slår mig nu som en snyting i ansiktet när jag får läsa dina förslag på åtgärder att den svenska skolan verkligen hämmar elevernas personliga kunskapsutveckling, både för de som är svaga och de högpresterande.

    Om den svenska skolan tror det går att lösa våra elevers dalande kunskapsnivåer jämfört med övriga Europa med nödlösningar så som ansiktstid, fler betygskalor etc. Så lurar vi oss själva och framtidens generationers kunskapsnivåer.

    Det som behövs är en grundskola som får tillräckligt med resurser att kunna sätta in rätt åtgärdsstöd för elever med behov innan dessa elever tappar tron på systemet och ser skolan som ett nödvändigt ont, eftersom de inte utvecklas i takt med sina övriga klasskamrater.

    Det som behlövs är mindre klasser där eleverna verkligen får ansiktstid eftersom det finns tid tillsätt det och inte skapa tid med hjälp av ansiktstid.

    Det som behövs är speciallärare/specialpedagoger som kan sättas in där elever är i behov av hjälp och i ett förebyggande syfte innan elevens stödbehov blir för starkt att innan denne tappar tron för sig själv.

    Dessa åtgärder kostar pengar. Pengar som borde ses som en investering i framtiden och som kan bespara samhället kostnader i stället för arbetslöshet och KOMVUX studier.

    Fast o andra sidan, lagom är ju bäst. Sverige vill ju inte sticka ut alltför mycket mot omvärlden. Vad hade hänt om Sverige återigen hade första platsen på kunskapsnivåerna in Europa?

    Det vore nog för kaxigt :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.