Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Formativt för politiker och lärare

Jag har ingen prestige när det gäller rätt eller fel. Jag blir gärna överbevisad, för då har jag ju blivit lite kunnigare. Jag menar detta på riktigt. Men om jag råkar ha rätt, då önskar jag samma neutrala bemötande tillbaka.

I en debattartikel i DN den 14 februari använder Tomas Tobé och Anders Borg begreppet ”kunskapsutveckling” och använder det i resonemanget ”betyg är viktigt för kunskapsutvecklingen” och slutsatsen ”införa betyg från årskurs 3”. Jag säger inte ännu om de har rätt eller fel. Jag undrar först hur de använder begreppet, och även hur de underbygger sitt resonemang med fakta (IFOUs rapport 2010:8).

Låt oss pausa ett slag för att dra en parallell till skolan. Jag har bloggat om hur man kan utveckla elevernas begreppsförmåga och resonemangsförmåga. Jag möter varje dag massor av rätt och fel. I en kunskapsorganisation finns inget utrymme för prestige, då skulle få våga lära sig något. När jag upptäcker brister i elevernas texter, tex begreppsanvändning eller slutsatser i en labrapport i fysik, säger jag inte ”det där var fel, gör så här för det är rätt”. Jag använder istället det neutralare ”kan du förklara vad du menade med…” och det ofta tillhörande ”hur vet du att det stämmer, vilken fakta grundar du det på?”. Då kommer eleven antingen

a)      Förklara vad den menade, och visa hur hens fakta underbygger slutsatsen. Då kan jag säga: ”Aha! Nu förstår jag. Om du skriver det du just sa, så kommer din text bli strålande. Lägg till fakta du hittat.”

b)      Eleven kommer själv upptäcka bristen och säga ”Aha! Nu förstår jag, jag skrev ju så här, det var ju lite tokigt. Då säger jag ”jag hör att du är grym på detta, jag lämnar dig en stund så återkommer jag och läser igen.”

c)       Vi upptäcker båda att vi vet för lite om begreppet i fråga. Vi konstaterar att vi inte kan dra en slutsats för vi saknar kunskaper i området. Antingen läser vi in oss på ämnet eller så släpper vi slutsatsen helt och börjar om.

Detta är mycket vanliga scenarion. Det är också känsloneutrala och konstruktiva scenarion. De inträffar flera gånger per lektion när jag jobbar formativt med feedback. A och b är vanligast, för oftast hör en annan elev i klassen vad vi pratar om och hjälper oss. Jag älskar när det händer, då upptäcker eleverna att de är en resurs för varandra och att vi lyssnar och respekterar varandra. Vi vuxna måste alltid föregå med gott exempel i detta avseende.

Jag ställer alltså samma typ av fråga till Tomas Tobé. Jag vill verkligen inte vara dryg och låta påskina att jag är hans lärare, utan jag ställer frågan för att hans regeringspartis beslut handlar om och påverkar min profession. Därför frågar jag hur de använder begreppet ”kunskapsutveckling” och hur de drar sin slutsats om tidigare betyg utifrån den rapport de hänvisar till. Det skulle kunna mynna i antingen

a)      Han förklarar vad han menar och hur hans fakta underbygger slutsatsen. Då kan jag säga ”Aha, nu förstår jag vad du menar. Skriv det du just sa, så blir ditt budskap till svenska folket och alla lärare strålande.”

b)      Moderaterna kommer själva upptäcka bristen och säga ”Aha, nu förstår jag, det jag skrev var lite tokigt. Då säger jag ”Ni är grymma, moderaterna, jag lämnar er en stund så återkommer ni”.

c)       Vi upptäcker båda att det finns för lite forskning på området. Vi konstaterar båda att vi inte kan dra en slutsats. Moderaterna finansierar en oberoende forskargrupp som forskar i frågan. Eller så släpper vi slutsatsen helt och börjar om.

Vilket av dem det blir, spelar ingen som helst roll för mig. Bara vi inte i förväg har bestämt vilket som är det rätta. Bara vi har samma prestigelösa strävan efter de rätta kunskaperna och de rätta slutsatserna.

Mvh Tommy Lucassi, @MatteTommy på twitter

Extra tid är inte kvalitet

Ett argument mot att sluta med prov är risken att missa elevens kunskapsluckor. Proven finns till som en kontroll, t.ex. för att avslöja brister eleverna har, så att de kan reparera bristerna. Men det viktiga i processen är inte vad eleven missat, utan varför. Svarar man inte på den frågan, kommer ständigt nya brister uppstå. Och de får inte lämna skolan med underkänt.

Vad händer då i den svenska skolan? Något av följande hemska scenarion är vanligt:

Sommarskola för nior som har rester. Man vill att eleven under en vecka ska reparera det som brustit i ett års studier. (Den pedagogiken vill jag lära mig.)

Omprov. Det innebär att man tillsätter tid tills eleven återigen får visa att hen inte kan. Men det är inte tid eleven behöver, utan hjälp. Om eleven gör om samma uppgifter igen, så blir det garanterat godkänt till slut, eftersom det är samma lärare som ordinerar omprovet som också godkänner det.

Ettårigt teorifritt gymnasium. Om man tar bort matten (som i grundskolan var livsviktig) från gymnasieutbildningen kommer ingen få underkänt i matematik. Det är faktiskt en strategi.

Dessa scenarion har en gemensamm nämnare som diskvalificerar dem. De bygger på faktorn tid istället för kvalitetsinnehåll: De sker i efterhand när det redan är för sent och de tillför ingen ny kunskap. De lär inte elever hur de ska utvecklas.

Min poäng är att vi inte kan inte vänta med kontroll av kunskaper tills efter ett kapitel. När provet är över hamnar all fokus på nästa kapitel. Kontrollen måste ske löpande under pågående inlärningsarbete. Det är så man proaktivt upptäcker brister. Det är så man som lärare inser hur man ska anpassa pedagogiken efter behoven. Det är så man bygger ett långsiktigt lärande.

Prov leder oss inte till en sådan arbetsgång. Formativ bedömning gör det.

I praktiken betyder det följande. Vi måste upptäcka brister innan det är för sent. Prov har inbyggda tids- och kvalitetsbrister. Alltså måste vi hitta fungerande alternativ, dvs ett sätt att löpande följa elevens träning och utveckling. Läs Skolverkets grundliga stödmaterial om formativ bedömning här.

Om eleverna får träna tills de kan, varför ska man då ha ett prov?

Tack, 90-talets flumskola.

Om du tar fram tre uppsatser och ber elever rangordna dem efter kvalitet, så lyckas alla göra det korrekt. Jag menar verkligen alla elever. De kan lätt urskilja skillnad i kvalitet. Men om du ber dem formulera vad som är skillnaden, går de flesta bet. Men likväl kan de se skillnaden. Och det är här vi ska kliva in som ämneskunniga handledare.

Nittiotalets flumskola har fått mycket kritik. Men trots alla brister var den ett nödvändigt steg på väg mot den nya tidens framgångsrika skola. Eran kan sammanfattas med att ordet lärare ersattes av ordet handledare. Vi skulle leda eleven till kunskapen, inte förmedla den. Det var rätt tänkt, men fel genomfört. Eleverna lärde sig hur de skulle leta, men inte vad de skulle leta efter. Nu har pendeln svängt, bort från handledaren, tillbaka till läraren. Men lyckligtvis så svänger pendeln inte hela vägen tillbaka till det förflutna. Något har förändrats tack vare flumskolans handledningsfrossa. Vi har börjat fokusera på vad den goda kunskapen egentligen består av.

Eleverna kan redan urskilja kvalitet. Det är därför formativ bedömning är dömt att lyckas. Allt vi behöver göra är att lära dem att identifiera dessa skillnader, sätta ord på dem och till slut få dem att tillämpa den bästa matematiken.

Nästa gång tänker jag beskriva det jag kallar för dokumenterad systematisk metakognition. Erkänn att du knappt kan bärga dig.

Adieu.