Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
alejandro fuentes bergström

Frågor och svar om väggmatrisen

Jag har fått många frågor om mitt förra inlägg om hur jag gjorde en väggmatris med eleverna. Här kommer de. Frågorna alltså. Och svaren.

 

Hur vet eleverna var i väggmatrisen de ska placera sin metod?

De måste konsultera 1. vår bedömningmatris, 2. sina kamrater, 3. mig. Men alla måste vi följa reglerna = bedömningsmatrisen. Jag har gjort en egen utifrån Lgr 11. Jag tror att det går snabbare för eleverna att förstå. Exempel:

”i huvudsak fungerande – ändamålsenliga – ändamålsenliga och effektiva” med  Lgr 11:s ord.

”passar till en sort uppgifter – passar några olika sorters uppgifter – passar till alla uppgifter” med mina ord.

Ingen skulle få för sig att säga: nu ska jag hitta en ändamålsenlig metod, eh, var finns de? Hur prövar man det? Men jag har många elever som säger: Nu jäklar ska jag testa om min metod passar till flera olika uppgifter. De börjar räkna utan att jag ens bett om det. De tar egna initiativ och formar sin lektion på ett adekvat, individanpassat och matematiskt föredömligt sätt. Formativ bedömning på egen hand.

 

Tänk om eleverna sätter en metod på  fel ställe?

Det var precis vad som hände, trots att jag hade kollat av alla innan de satte upp dem. Men vad hände då? Jo, andra elever som spanade på väggen upptäckte det. Upprört kom de till mig och sa: den där metoden funkar inte alls på alla uppgifter! De räknade, resonerade, kontrollerade, kommunicerade. Tack för det, sa jag. Öppenhet och transparens leder enbart till goda ting i slutändan.

 

Sätter du betyg utifrån väggmatrisen?

Nej. Detta är en övningssituation. Eleverna mår bra av att allt inte bedöms hela tiden, och att istället upptäcka att bedömning är ett redskap för att se den goda matematiken. Få pratade betyg den lektionen, men alla pratade matematisk kvalitet. Vi bedömer inte eleverna, utan metoderna.

 

Hur dokumenterar du varje elev?

Jag dokumenterar inte i denna övningssituation. Jag dokumenterar vid andra tillfällen, en till två gånger per kapitel. När eleverna fyllt i en självbedömning går jag runt och godkänner och fotograferar deras bedömning (och kopplar till dropbox eller google drive eller liknande så att det ploppar in i datorn).

 

Vad gör du med allt när det blir fullt på väggen?

Väggmatrisen visar upp aktuellt område. Resten arkiveras. När kapitlet är över och nästa tar vid, arkiverar jag metoderna i pärmar som får bo i klassrummet. Dessa kan eleverna återkomma till, för de kommer behöva metoderna igen. Tex i geometri kommer de beräkna arean på en rektangel med måtten 0,2 x 0,3 dm. Tänk vad jag har om ett år: fem pärmar fulla med metoder, begrepp, resonemang, problemlösningar och uttrycksformer! Alla graderade A-E!

 

Saker jag upptäckt

  • Eleverna går självmant fram till väggmatrisen för att få hjälp av den, om de saknar metoder och vill ha en ny. De ber också kamrater om nya metoder. Förut satt de och väntade med handen i luften och tappade tempo. Nu tar de egna initiativ, de vet var de ska leta samt vad de letar efter.
  • Eleverna tränar fel. På en lektion gör de lite av varje, för de vill kunna allt (dvs de följer bokens kapitel  i stället för sitt eget behov). Inga kunskaper hinner fastna då. Därför inför vi arbetsmodellen att välja en metod som de ska tokträna tills den sitter. T.ex. träna en metod för multiplikation med positiva tal mindre än 1. Först när de är helt säkra på att den sitter får de byta moment, t.ex. till att träna en metod för division med positiva tal mindre än 1. En sak i taget. Då kan de plötsligt komma till mig och säga: ”jag behöver fler uppgifter med multiplikation, för jag är inte säker ännu”. Då fullständigt jublar jag, som Fuentes Bergström brukar säga.
  • Eleverna frågar varandra: ”vilken metod använder du?” och vill lära sig den metoden. Förut visade en kompis hur de löste en uppgift, man sa ”Jaha” och gick oreflekterat till nästa uppgift och körde fast igen. Nu tar de metoden testar den. Medvetet och systematiskt!
  • Några elever klagar på att det bara finns metoder för multiplikation i väggmatrisen. De efterfråga metoder i övriga delar av kapitlet. De har förstått principen bakom begreppet centralt innehåll i Lgr11. De ger mig feedback på hur jag bättre kan anpassa väggmatrisen till styrdokumenten.
  • Några elever frågar när vi ska bedöma andra aspekter än metoder. De vill bli bättre på begrepp, eller på resonemang. De har insett principen bakom förmågorna i Lgr11.

 

Allt detta har skett av sig självt. Det enda jag ville uppnå var medvetenhet kring bedömningen. På köpet inträffade massor av fantastiska matematiska inlärningssituationer. Bara för att jag vågade kasta mig ut.

Bygg din egen matris

Tänk dig in i din egen skolgång. Minns du en gång då du fick beröm för ett bra jobb? Minns du kanske även de kännetecken som gav jobbet dess kvalitet? Var det någon som berättade det? Jag minns det som en slump om man fick ris eller ros. Så vill vi inte ha det.

Många är skeptiska till begreppet bedömning. Man verkar tro att det handlar om att döma, när det egentligen handlar om att lära. Formativ bedömning i t.ex. matematik är ett sätt att få eleven skickligare i matematik. Därför värderar vi matematiken som eleven använder. Ämneskunskapen är i fokus, inte betygssättningen. För att eleverna ska förstå måste de in innanför sitt eget pannben. Då händer det grejer med lärandet. Det kallas metakognition, medvetenheten om det egna tänkandet. Och det är en bra sak.

Det är bra att härma någon som är duktig. Men det är ännu bättre att förstå vad som är så bra, att lära sig skillnaden mellan bra och dålig matematik. Är det inte så vi alltid har gjort i matematikundervisningen? Att någon som vet får visa andra? Jo. Men det räcker inte. Det behövs något mer. Jag kallar det dokumenterad systematisk metakognition. Nu tänker jag förklara det.

Vi vill att eleven ska kunna upprepa ett gott beteende i framtiden. För att eleven ska förstå och minnas det som var bra, måste vi anteckna det som var bra. Det heter dokumentation, och det är en bra sak. Vissa håller reda på det genom minnesanteckningar i räknehäftet, andra gör det i en kunskapsmatris. Jag föredrar den senare, för i den noteras både vad eleven kan just nu och vad hen vill kunna imorgon. Dessutom kan eleven göra om den matematiska värderingen på egen hand. (Om matrisen är skriven för elever.) Om eleven får träna på detta regelbundet blir eleven skickligare på att lära sig nya goda kunskaper. Då har vi varit bra handledare (appropå mitt förrförra inlägg). Då har man varit systematisk. Och det är en bra sak.

Man kan utnyttja detta i t.ex. kamratbedömning. Det handlar återigen inte om att döma varandra, utan ta reda på vad som är bra matematik. Det är matematiken som bedöms och värderas, inte eleven.

När elever får samtala om och sortera bland olika problemlösningar, metoder, begrepp, resonemang eller uttrycksformer, det är då sker något innanför pannbenet. (Ja, där kände du igen de fem förmågorna i matematik från lgr11). Gradera dessa fem förmågor i tre kvalitetsnivåer, och du har fått en matris med fem rader och tre kolumner. Kä-tsching!

För mig som har slutat med prov i matematik, är alla delarna i denna process ovärderliga: medvetenhet, dokumentation och systematiskt tillvägagångssätt. Och hjärtat i hela processen är att veta hur man petar in goda arbetsexempel på rätt ställe i matrisen.

Ni som inte har prövat att använda formativ bedömning i er undervisning, gör det. Testa en gång. Offra tre lektioner på att verkligen testa. Du har inget att förlora, men mycket att vinna.  Eleverna har redan i sig förmågan att rangordna olika elevarbeten. Tillsammans kommer ni kunna sätta ord på vari skillnaden består. På köpet blir eleverna skickligare i matematik och du blir en skickligare mattelärare.

Här följer ett exempel på att ”det är bäldi bihtig med struhtur”, signerat Alejandro Fuentes Bergström. Jag tror att jag identifierar mig lite med honom. Speciellt den gula pärmen ”brev”.