Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
kommentarmaterial

Vad betyder ”För diskussionerna framåt”?

Mina elever och jag har precis lärt oss hur man ska föra diskussioner framåt och fördjupa och bredda dem, vilket är en av bedömningsaspekterna i NO-ämnena. Det finns inget stödmaterial för bedömning i NO-ämnena, och ingen jag frågat har kunnat besvara frågan. Därför fick vi ta tag i saken själva, mina elever och jag. De fick först se en genomgång jag la upp på youtube, sedan förbereda egna svar på två frågor individuellt, därpå diskutera sina svar i par, spela in diskussionen och analysera kvaliteten på diskussionerna. Tillsammans formulerade vi några “börjor” som visar hur man kan agera i samtalet, alltså hur man ska bemöta andras ställningstaganden. Istället för att bara säga “ja, det verkar stämma”, “det tror jag med” eller “jag tror så här…” kan eleven säga:

“När du säger… vad menar du då?”

“Jag håller med dig / inte med dig, därför att…”

“Kan du förtydliga…?

Diskuterar eleven på detta sätt i stället, så säger kriterierna att de höjt kvaliten från E till C-nivå.

Det fantastiska med detta är att 1. de som inte förstått kan ändå bidra och på köpet får en förklaring och 2. de som har förstått får förbättra sina formuleringar ytterligare och visa ännu mer kunskap. (Detta exemplifierar varför heterogena grupper är en förutsättning för det bästa lärandet.)

Det som fått epitetet kvalitetsnivå A kan exemplifieras med följande börjor:

“Du sa såhär… Menar du alltså att…?”

“Menar du att… eftersom…Stämmer det?”

“Om det är så, skulle det i så fall leda till att…?”

Allt detta kräver att man lyssnar på varandra. Och att man tar in och tänker på det som kamraterna säger och drar en slutsats. Och att man slutligen formulerar sina egna tankar.

Jag vill särskilt nämna ett synnerligen välformulerat tips från en av eleverna i årskurs 7: ”säg DU istället för JAG, tex DU tycker alltså att… istället för JAG tycker att…”. Briljant.

Omedelbart efter att vi formulerat börjorna gör vi om processen, med två nya frågor, så att de får testa det medan det är färskt. Nya frågor, nya diskussioner, nya analyser och självbedömningar. Då kan de konstatera att de utvecklat sina diskussioner och verkligen för varandra framåt.

Aha-upplevelse gällande mig själv:

Jag tillämpar ofta NO HANDS UP. Det är en teknik som används när man ställer frågor till en klass, så fördelas ordet till flera i klassrummet genom att slumpmässigt dra namnlappar och ställa lämpliga följdfrågor. Hittills har jag alltid bekräftat elevernas svar med fraser som “Tack, det var intressant” eller “ja, det stämmer”. Hm… vilken kvalitet var det nu igen?

Tack vare att jag tillsammans med eleverna kommit fram till ovanstående börjor, har även jag lärt mig hur jag ska agera och föra diskussionen vidare i klassrummet. Numera på C- och A-nivå.

Vill du veta var jag hittade stöd för vår tolkning av kunskapskraven i NO? Skolverkets stödmaterial i svenska (!) “Språket på väg”.

Tack för idag.

//Tommy

E, C och A

Att bedöma betyder att värdera. I matematikundervisningen värderar vi vad som är bra matematik. Man kan värdera det man själv räknat eller det som någon annan gjort. Vitsen är att identifiera den goda matematiken, så att man kan träna sig att tillämpa den.

Att lära sig betyder att ta till sig något nytt, något man inte kan. Det nya man ska lära sig ska vara lite svårare (nyare?) än det du kan idag. Är det något du redan kan, tappar du lusten. Om det är för svårt, tappar du lusten.

(Detta misstolkas ofta. Eleverna tappar lusten och man tror att uppgifterna var ”tråkiga” fast de egentligen var ”fel” och så försöker man hitta ”roliga” uppgifter som ska kompensera det ”tråkiga”, men det hjälper ju inte för de var ju inte ”tråkiga” egentligen, utan ”fel”. Och eleverna tröttnar i alla fall och man tänker: bortskämda ungar som tröttnar, man som tagit fram så ”roliga” uppgifter. Så ger man dem tråkiga och fel uppgifter.)

Man ska ta reda på två saker. Dels vilken mängd kunskaper eleven har, kallat centralt innehåll, och vilken nivå dessa kunskaper har, kallat kunskapskrav. Är det inte så vi alltid har gjort i matematikundervisningen? Nej, det är verkligen inte så vi gjort i matematikundervisningen. I regel har alla fått räkna exakt samma uppgifter i exakt samma bok. Möjligtvis har vissa, efter flera lektioners räknande, fått välja lätt eller svår nivå. Kanske har det gjort ett förtest, men det visar i regel bara vilket centralt innehåll eleven behärskar, men inte på vilken nivå.

För att hitta rätt nivå måste man veta vad som utmärker bra matematik, och även kunna gradera det. I Sverige graderar vi det i tre nivåer, som för tillfället heter E, C och A. (Nivåerna B och D räknar man ut. Har du mer än hälften på A, men inte allt, så får du B. Hälften av vad, kan man ju undra. Det kommer jag skriva om i senare inlägg.)

Just nu, as we speak, sitter tusentals lärare och sliter sitt hår. De försöker lista ut vad som är skillnaden mellan kunskapskravens tre nivåer. De läser i den nya läroplanen, och de läser i skolverkets kommentarmaterial. Det är jobbigt men det måste göras, först av allt. Fast det räcker inte. Skolverket säger att de aldrig kommer ge oss den rätta nivån. Vi kommer aldrig få en färdig, ready-to-use bedömningsmatris. För att tolka och förstå nivåskillnarderna måste vi använda två saker till: eleverna och kollegorna. Utan dem går det inte att göra rätt. Vi måste med kollegor sambedöma elevexempel och tillsammans definiera kunskapskravens tre nivåer.

Hur kan jag vara så säker på min sak? Jo, förra hösten innan eleverna började, när lgr11 kom, satt jag i 21 timmar och läste och tolkade styrdokument. Jag talade med Skolverket i en oändlig korrespondens. Jag undervisade i årskurs sju och slapp sätta betyg, men jag låtsades att de gick i åttan. I ett år har jag satt betyg på låtsas enligt lgr11, och har utan stress kunnat testa min tolkning av kunskapskraven. Men det är först nu, i augusti 2012, som Skolverket på riktigt talar om hur man ska göra: Kommentarmaterial till kunskapskraven.
Hur alla lärare i årskurs åtta satte betyg två gånger förra läsåret är för mig en gåta. Men hur som helst. Jag rekommenderar stark denna läsning, som är tillräckligt tunn för att man ska fixa den en håltimme. För nu, kära kollegor i årkurs 6 och uppåt, är det dags att skjuta skarpt.