Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
läxor

Memorera v/s förståelse?

Jag trodde att jag haft tre perfekta lektioner. Två genomtänkta laborationer med genomgång emellan. Jag trodde att alla fattat allt, men när eleverna gjorde en uppgift efteråt såg jag att nästa alla gjort fel! Det här blogginlägget handlar om hur jag genom en snabb analys lyckades reparera det, och jag förklarar varför memorering av fakta ibland är dåligt.

Förr i tiden på mina lektioner fick eleverna testa praktiskt och sedan memorera som läxa eller prov. Den pedagogiken vill jag lämna bakom mig, då det inte är tillräckligt effektivt. Låt mig motivera det påståendet genom att berätta vad som hände i klassrummet.

Arbetsområdet var optik, och elverna skulle lära sig hur ljus bryts i olika konkava och konvexa linser. De hade gjort laborationer för att komma fram till resultat och slutsatser själva och jag hade gått igenom det med förklaringar och olika elevexempel. Sedan hade jag vikarie, och gjorde en uppgift med ett papper med många olika linser där jag ritat strålar som kom in mot olika linser och eleverna skulle rita hur ljuset bröts. När jag bläddrade igenom dessa papper efteråt upptäckte jag att alla utom tre hade gjort fel.

Det jag gjorde när jag upptäckte missuppfattningarna var att ta upp det med klassen. Jag var tydlig med att felet var mitt lektionsupplägg, och att vi nu skulle ha en reparationslektion. Eleverna fick tillbaka sina gamla papper, och de började genast förklara vad misstagen berodde på: ”men vi minns ju inte hur strålarna gick när vi labbade”. Då förstod jag att missarna berodde på att de inte hade fått någon förståelse för de fysikaliska principerna bakom fenomenet. De försökte bara använda sitt minne, alltså leta i minnet efter hur det såg ut när strålarna bröts i de olika linserna, och det räckte inte. Det hade inte heller hjälpt att slå upp i boken, för jag hade ritat många konstiga linser som inte finns i någon bok.

Jag kunde se två saker i deras misstag: vissa svarade bara på de frågor som hade exakt samma linser som vi använt på laborationerna, dessa elever använde troligtvis bara minnet. Andra hade rätt på hur strålarna bröts när de åkte in i linserna men fel när det åkte ut, så jag antar att de inte förstått att ljuset då bryts tvärt om då, för att ljuset har olika hastighet in olika medium. Därför beslutade jag att alla elever behövde träna på att förstå och tillämpa bara den ena förklaringsmodell jag tidigare introducerat: bilkrockmodellen*. Jag repeterade modellen på 10 minuter, både fysiken bakom samt hur man tillämpar den. Sen fick de göra om samma papper. Efter den lektionen kunde alla. ALLA. Nästa vecka ska jag testa dem igen för att se hur väl det fastnat i minnet också. Det blir det slutgiltiga beviset för att 40 minuters förståelse är bättre än timmar av memorering.

Här är en bild av en elevs papper före och efter reparationen.

elevex liten

Jag vill särskilt nämna några saker som underlättade processen.

Alla i klassrummet fick uppdraget att hjälpa varandra att använda modellen rätt. Vi körde alltså C3B4Me, fråga tre elever innan man frågar mig. Då kunde jag stanna extra länge vid vissa elever som hade svårt att tillämpa regeln. Då kunde jag upptäcka exakt vari varje elevs missförstånd låg, medan de jobbade, och korrigera dem direkt. Övriga elever var upptagna med att träna, förklara, fråga och visa varandra.

De som hade svårt att tillämpa regeln visade sig sakna viktig bakgrundsfakta som krävdes för att kunna tillämpa principerna: att ljusets hastighet är 300.000 km/s i luft och 200.000 km/s i glas, farten minskar alltså i glaset och ökar igen när det lämnar glaset. Utan den förståelsen kan man ju inte med bilmodellen avgöra vartåt det bryts. De sa mycket riktigt själva att de inte visste hur de skulle tillämpa modellen när ljuset åkte ut ur glaset. När jag klargjorde det, fick de använda bilmodellen igen medan jag tittade, och när de lyckades fick de varje gång se mig göra en fet glida-på-knäna-målgest r att förstärka de önskvärda prestationerna. Och för att jag på riktigt var jäkligt nöjd och glad.

image

Intressanta händelser: En elev jobbade inte utan satt med sin telefon. När jag sa till så gjorde hen det rätt på en minut, vilket förklarade det helt adekvata ointresset. Den avsaknaden av utmaning måste jag tänka på nästa gång. En annan elev sa första kvarten ”jag fattar ingenting!” vilket berodde på att hen var tionde sekund blev avbruten av kompisar som sa både störande och uppmuntrande saker, men ändå störde elevens koncentration så att hen fick börja om hela tiden. Då sa jag kom, vi sätter oss utanför en minut. Målgesten kom efter 45 sekunder. Efteråt sa jag såg du skillnaden? Du gick från jag fattar ingenting till självständig och kunnig på 45 sekunder. Så lätt kan du hjälpa dig själv i skolan. Hen förstod både problematiken och lösningen omedelbart.

Sammanfattning av processens framgång: Jag utgick från ett verkligt behov hos eleverna, pratade med dem om problemet och bestämde lektionsupplägg utifrån deras specifika behov (Hashtag Timperley). Jag fick information medan eleverna arbetade om deras individuella svårigheter (hashtag Hattie) och kunde anpassa lektionen efter det. Jag hade ämnesdidaktiska kunskaper och fungerande förklaringsmodeller (hashtag ingen aning). Jag aktiverade eleverna som lärresurs för varandra och gav dem effektiv feedback medan de jobbade (hashtag Wiliam).

Jag vill avsluta med mitt påstående om att det är ineffektivt att memorera en massa fakta, i detta fall konvexa och konkava linser, vilken riktning ljuset kommer ta i och ut ur en massa olika sorters linser, glasblock och andra genomskinsliga föremål, och ljusets hastighet i olika medier). Trots tre lektioner hade mina elever uppenbarligen problem. Det är istället mycket effektivare att träna på att tillämpa naturvetenskapliga modeller och lagar, i detta fall räcker det att minnas  två saker (en modell samt att ha koll på att ljusets hastighet ökar eller minskar, tex genom att titta i en tabell). Det gör dessutom att eleverna kan hantera alla tänkbara situationer självständigt. Alltså, memorera allt skulle ta många timmar, min variant tog en timme och är dessutom förmodligen mer beständigt. Av detta skäl är jag följaktligen emot den typ av läxor eller prov som bara innebär att memorera en massa fakta. Som ytterligare problematisering vill jag visa denna bild från en lärobok och ställa dig frågan: Vad uppmuntrar den till, att memorera ineffektivt eller att förstå på djupet?

image

mvh Tommy Lucassi

* Modellen går ut på att likna ljuset vid en bil som krockar snett in mot en vägg. Då kommer det ena hjulet, som träffar väggen först, bromsa upp och det andra fortsätta vilket ger bilen en vridning. När det går ut igen, från glas till luft, då ökar det hjulet som först kommer ut sin fart först, medan det andra är kvar i glaset och bromsas så att bilen vrids igen. Så får man riktningen för hur ljuset svänger av. En annan modell är att rita upp en normal mot glasytan, alltså vinkelrätt mot glasytan där strålen träffar, och tillämpa regeln att ljus bryts mot normalen när det går från tunnare till tätare medium, och från normalen när det går från tätare till tunnare medium. Så ritas strålarnas väg. Båda dessa förklaringsmodeller funkar alltid vid alla passager i alla vinklar för alla medium.

Ge inte gångertabell-läxa!

Jag ska dela med mig av en metod som är bättre än läxa. Det gäller en av de två vanligaste och mest accepterade läxorna: gångertabellträning (den andra är glosor i engelska). Jag ska förklara varför den läxan är dåligt investerad tid. Debatten är het om läxor, men få frågar varför vi ska ge dem överhuvudtaget. Jag tänker visa varför och hur de kan göras på lektionstid. Alla uppgifter som är viktiga i ett ämne borde ha en given plats på lektionen och utföras med samma förberedelser och planering som andra viktiga inslag i vår undervisning.

Mattelärare ger ofta läxor i gångertabellträning. Två skäl brukar anges: det är en uppgift som eleverna kan utföra själva hemma, och det är viktigt att kunna gångertabellen utantill. Båda påståendena än korrekta, men lurar oss att dra den felaktiga slutsatsen att det är bra att ge det som läxa. Ekot i p1 idag nämnde en sak som viktig för inlärningen: ”stöd och stimulans från kunniga och engagerade lärare”. Därför tänker jag nu beskriva en tidseffektiv metod för att träna in gångertabellen på lektionstid, där jag kan vara aktiv. Tärningsspel och lekar är kuriösa inslag i den träningen, men det behövs en metod som snabbt och tidigt i grundskolan sätter fast gångertabellen i huvudet en gång för alla. Metoden är tagen ur boken ”Huvudräkning” av Wiggo Kilborn. Grymt bra bok, för övrigt.

Så här går det till.

Träningen sker några minuter i början av varje lektion. Det upprepas tills eleven kan upp till och med 9×9, vilket brukar ta 5-6 veckor. Man tar inte en tabell i taget utan istället gör man så här. Steg 1: upp till och med 4×4. Steg 2: upp tom 6×6. Steg 3: upp tom 7×7. Steg 4: upp tom 8×8. Steg 5: upp tom 9×9. Man går vidare till nästa steg först när man kan innevarande steg utantill. Det avgörs genom ett litet test.

Hjälpmedel: en fusktabell i form av ett klassiskt koordinatsystem med 10×10 rutor med svaren i varje ruta. MEN! Den ser olika ut för olika steg. Steg 1: fullständigt ifylld. Steg 2: tomt i rutorna upp tom 4×4, alltså det som lärdes i steg 1, dessa ska ju eleven kunna utantill. Steg 3: tomt i rutorna upp till 6×6, osv till steg fem, där endast 9:ans rad och kolumn är ifyllda och resten tomt.

Eleven börjar varje lektion med ca 3 minuter träning i form av ca 20 uppgifter av typen 1 ∙ 4 = …  3 ∙ 3 = …  4 ∙ 4 = … osv. Detta brukar ta 3-4 lektioner á ca 3 minuter. Man får absolut inte använda fingrar eller addera sig fram till svaret. Om man inte kan utantill, ska man titta i fusktabellen. När eleven är redo, avslutas steget med ett test med uppifter upp till och med 4×4, UTAN fusktabell. Om man klarar det testet går man vidare till steg 2, annars träna mer tills testet klaras utantill. Så håller man på upp till om med 9×9. Detta arbete brukar ta 5-6 veckor, några minuter per lektion. Otroligt effektivt. (Jag har gjort ett material som jag kan lägga upp här om någon är intresserad.)

Fördelen att göra det på lektioner istället för som läxa är att vi kan kontrollera att eleverna inte räknar på fingrar eller adderar. Vi vet att eleverna väldigt, väldigt, väldigt gärna vill använda fingrar eller addera, vilket de gör hemma, och då blir träningen helt bortkastad. De förstår kanske inte varför, men jag gör det. Därför vill jag inte ha gångertabellträningen som läxa. Därför har denna läxa nästan alltid försumbar effekt på elevernas kunskaper i matematik.

Jag är emot rutavdrag för läxhjälp, eftersom jag är emot läxor. Så länge som min undervisning är ett mycket bättre alternativ.

Hej då.

Tillägg okt -16: Övningarna