Visar alla blogginlägg med kategorin:
Forskning och utveckling

Så söker du på Pedagog Stockholm

Förstoringsglas

Fotomontage: Martin Trockenheim

”Hur söker jag på Pedagog Stockholm?” Den frågan har redaktionen fått ett antal gånger sedan vi plockade bort sökfunktionen på sajtens startsida i våras.
Innan jag besvarar frågan ska jag kort förklara anledningen till varför vi plockade bort sökfunktionen på Pedagog Stockholm.

Den fungerade helt enkelt dåligt. Inte ens då man sökte på artikelns rubrikord kunde det hända att artikeln inte ens dök upp som förslag i träfflistan. Frustrationen både hos oss själva och våra besökare avgjorde beslutet. Dessutom hade vi stöd i statistiken som visade att endast 2 procent av våra besökare använde verktyget, resten använde sig av Google för att hitta till och på sajten Pedagog Stockholm.

Tillbaka till frågan: Hur söker jag på Pedagog Stockholm?
Gör så här: öppna Google och skriv in ditt sökord, till exempel ”genrepedagogik” följt av pedagog stockholm. Tryck på enter.

Sök på bloggarna fungerar

Sökfunktionen på våra bloggar fungerar precis som vanligt. På sidan med alla våra bloggar http://pedagogblogg.stockholm.se/vara-bloggar/ kan du enkelt skriva in sökord.

Helena Karlson

Reflektioner från SETT 2015 och strategier inför 2016

Kollegialt lärande och kollegialt nätverkande

Så här efter helgen har jag äntligen hunnit smälta alla intryck från SETT på Kistamässan. Det var min första SETT-mässa och den var helt överväldigande med alla intryck och inspirerande människor. Var du där? Om inte så kan du läsa om strategier för SETT 2016 nedan, för du planerar väl att komma?

Någon sa att SETT är platsen där du kan träffa alla du kommunicerar med eller följer på twitter, bloggar, i facebook-grupper eller lärarforum. Det är kollegialt nätverkande som komplement till kollegialt lärande.

Mässbild 1

Inspirationslärarna

Ett roligt projekt vi gjorde på SETT svar att intervjua inspirationslärarna i projektet 1 till 1 2016. Inspirationslärarna är gymnasielärare som arbetar med digitalutveckling på sina skolor och som fick chansen att dela med sig av sina erfarenheter om hur man kan arbeta digitalt och dela kollegialt. För oss innebar det att vi genomförde korta intervjuer med tre frågor som vi sedan redigerade på plats och spred på twitter medan mässan pågick. Det var ett experiment för oss att göra film så snabbt och hela redaktionen arbetade tillsammans med att skapa filmerna.

Nyckeln till en roligare, relevantare skola

Skolutvecklaren och debattören Per Kornhall var på plats och pratade om det ständigt pågående lärandet som nyckeln till en bättre och roligare skola. Han menar att lärare måste kontinuerligt utvecklas i sitt yrke för att svenska klassrum ska bli öppna, delande och undersökande kunskapshubbar.

Han tycker synd om elever till lärare som bara lär sig genom trial and error i klassrummet och uppmanade alla närvarande att lyssna på de som redan gjort saker och undersöka vad de kan ta till sig för att utveckla sin undervisning. En bra lärare måste tycka om att kära sig nya saker, enligt Kornhall, och detta engagemang för lärande smittar av sig på eleverna. Om en lärare inte vill utvecklas har denne nog valt fel yrke.

En annan fantastisk föreläsare var Micael Hermansson som pratade om sin grej of the day som jag kommer att återkomma till i ett annat blogginlägg.

Mässbild 2

Strategier för 2016

Packa visitkorten för du kommer med säkerhet att träffa nya spännande bekantskaper. Eller ännu hellre maila eller lägg till folk i sociala medier på stående fot så ni kan hålla kontakten direkt under mässan. Var aktiv och sök upp personer som gör dig nyfiken och ta chansen att lyssna på favoriter live, var inte rädd för att gå vidare till ett annat seminarium om ämnet inte är rätt för dig.

Hoppas vi ses på SETT 2016! Kanske vill du dela med dig något av för Pedagog Stockholms publik då?

/Calle

 

Ceci n’est pas une ruche

En gång som ny lärare skulle jag vikariera på en kollegas svenskalektion. Eleverna skulle arbeta med minoritetsspråken i Sverige. Jag skulle hålla en kort genomgång och sen skulle eleverna sitta i bikupa och efteråt berätta vad de kommit fram till i bikupan. Sen skulle de arbeta i redan bestämda grupper och skapa korta presentationer om sitt tilldelade språk som de skulle hålla lektionen därpå.

Lätt som en plätt? Jag undervisade i svenska och kände gruppen, men vad f-n var en bikupa. Jag försökte googla och hittade massor med referenser till att prata i bikupa men ingenstans hittade jag någon som förklarade vad det var. Till slut lät jag dem diskutera två och två med den som satt jämte.

Bikupa

Men vad är då en bikupa? En bikupa innebär att ett ämne diskuteras i par eller mindre grupper. När bikupan har fått surra i några minuter fångar läraren upp tankar från någon/några av grupperna eller så får grupperna kort redogöra vad de kommit fram till. Det är inte hjärnkirurgi och många gör det säkert utan att kalla det bikupa men namnet satte griller i huvudet på mig. Jag trodde detta skulle vara en ny pedagogisk och otroligt effektiv metod som just jag hade missat. Har du känt så någon gång?

Skolans värld är full av olika metoder, vissa av dem återkommer år efter år medan andra blir flugor som det plötsligt känns som alla använder och pratar om innan de brinner ut som tomtebloss. Men hur ska man veta hur, var och när man ska använda dessa nya metoder? Eller för den delen veta om de är effektiva och ger effekt på elevernas resultat?

För att svara på den frågan så ska Pedagog Stockholm starta en filmserie som vi kallar gestaltade klassrumspraktiker. Det går ut på att vi gör 3-5 minuter långa filmer där vi visar upp och dokumenterar hur olika lärare arbetar med olika pedagogiska metoder i sin undervisning. Det ska bli en ”så gör du film”, där vi besöker en lärare i dennes klassrum och skildrar och dokumenterar hur denne arbetar med specifika metoder. Först ut är metoderna No hands up och flygande bedömning som är populariserade av Dylan Wiliam.

Bikupa
Flickr cc-licens: Jennie Ivins

/Calle

Nobelpristagare besöker SSIS i Kista

Idag besökte två av året nobelpristagare i fysik, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura, Stockholm Science and Innovation School (SSIS) i Kista. Tillsammans med Isamu Akasaki fick de priset för upptäckten av den blå dioden (LED) som är en förutsättning för att skapa vitt ljus från lysdioder. Denna upptäckt revolutionerade upplysningen av 1900-talet då LED-lampan ersatte glödlampan som skapat mer värme än ljus.

Framtidens ljus

De vita LED-lamporna lyser med starkt vitt ljus, har lång livslängd och låg energiförbrukning och de utvecklas hela tiden mot att bli allt effektivare. Eftersom ungefär en fjärdedel av jordens elförbrukning går till belysning bidrar LED-lamporna till att spara på världens resurser och de har mycket lägre materialåtgång i tillverkningen än glödlampor eller lysrör. En förhoppning är att med LED-lampa och enkla solceller ska livskvaliteten kunna höjas för de över 1,5 miljarder människor i världen som saknar elnät. De låga energikraven gör att lampan kan drivas med billig lokal solel.

fig2_fys_PRINT_sv_141002 Hur dioden är uppbyggd.

BRINNTID LED-lampan är en mycket energieffektiv ljuskälla.

Klassrumsbesök

Direkt när de kom till SSIS delades de två nobelpristagarna upp och visades in i varsitt klassrum. Jag följde med Hiroshi Amano in i Barbro Järses klassrum där det pågick en lektion i programmering. Några elever stannar upp och tar bilder med sina telefoner eller vänder sig nyfiket om, men de flesta var djupt inne i arbetet och jobbade vidare. Hiroshi misstyckte inte och begav sig istället in bland bänkarna och tittade nyfiket på elevernas kod.

I klassrummet Barbro Järse förklarar för eleverna medan  Hiroshi lyssnar.

Klassrumsbesök

Hiroshi i diskussion tillsammans med SISS rektor Patrick Vestberg.

Inne i andra klassrum riktades all uppmärksamhet mot Shuji Nakamura som stod framme vid tavlan och svarade på elevernas frågor. Först är det ganska tyst men efter ett tag vågade fler och fler ställa frågor. Det började med personliga frågor som om de ska ha LED ljus i julgrannen, vilket fick Shuji att skratta roat eller den första tanken när han fick veta att han vunnit nobelpriset – förvåning, för det var ju 20 år sedan som de uppfann den blå lysdioden! Men sen kom frågorna som handlar om hur man bedriver research inom fysik och hur man tar en innovation från idé till en produkt.

Elever lyssnar Shuji Nakamura berättar om sin research.

På frågan vad han jobbar med nu svarar han laser, att ta fram ett enkelt billigt och effektivt sätt att arbeta med blå laser, eftersom laser har en enorm potential och det finns flera användningsområden kvar att utforska. Flera elever blir märkbart intresserade. Kanske för att de ser möjlighet att forska fram nya produkter, SSIS profil är nämligen vetenskap, entreprenörskap och innovation, och målet är att avgångseleverna ska utvecklat ett entreprenöriellt perspektiv på lärande. Eleverna blir imponerande när Shuji berättar att det bara tog ett år från uppfinning till massproduktion av LED-lampan.

Stolta och inspirerade

Efter klassrumsbesöket samlades alla elever och lärare tillsammans med nobelpristagarna i det stora vita uppehållsrummet med utsikt över husöarna fyllda med teknikföretag och universitetslokaler. Där får Hiroshi och Shuji ta emot en gåva som introduceras av Patrick Vestberg. Det uppstår en viss förvirring innan pristagarna förstår att gåvan inte är menat för dem utan för medföljande barn som gör sitt bästa för att roa sig i miljöer utan leksaker.

Pristagare och Olle Skolborgarråd Olle Burell, pristagarna Shuji Nakamura, Hiroshi Amano och SSIS rektor Patrick Vestberg.

Skolborgarrådet Olle Burell tackar de två nobelpristagarna för deras besök på SSIS,

– Tack för att ni kom, vi är både stolta och oerhört inspirerade över att ha er här. Det betyder oerhört mycket att ni är här och eleverna kommer att leva länge på det.
De samlade eleverna stämmer upp i applåd för nobelpristagarna.

När han tillfrågas om han har något råd till eleverna i framtiden svarar Shuji:
– Tro på er idé och var beredda att slåss för den!

/Calle Hedrén

 

Elevinflytande – ja tack!

Gruppbild TekniskaFörra veckan träffade jag det här gänget på institutionen för data- och systemvetenskap (DSV) på Stockholms universitet. Mer om det kan du läsa i reportaget därifrån. De går i åttan på Kista grundskola och är med i ett projekt inom ramen för sitt Elevens val. Igår träffade jag dem på nytt på Tekniska museet där projektet presenterades under ett seminarium om ungas demokratideltagande.

Barns rätt att komma till tals

Johanna Öberg 2

–  Idag är det 25 år sedan FNs barnkonvention antogs. I den står det bland annat att barn har rätt att ge uttryck för sin åsikt i alla frågor som berör dem. Även läroplanen tar upp hur viktigt det är att vi lyssnar på barnen och ger dem inflytande över sin utbildning. Ändå finns det mycket kvar att göra. Vi vuxna måste i större utsträckning tala MED barnen och inte bara TILL dem och vi måste lyssna på deras frågeställningar och inte bara låta dem svara på våra frågor, sa Johanna Öberg under seminariet.

Johanna är högstadielärare i grunden men doktorerar för tillfället på institutionen för data- och systemvetenskap (DSV) på Stockholms universitet. I samarbete med Kista grundskola arbetar hon och DSVs pedagogikforskare Patrik Hernwall med projektet som åttorna är med i inom ramen för sitt Elevens val. Där har eleverna getts stort inflytande över sin undervisning och fått vara medforskare i en studie som de själva döpt till Forskningspartiet.

Elevinflytande

Elevinflytande

I Forskningspartiet har eleverna fått lära sig ett kritiskt och vetenskapligt arbetssätt och fått fördjupa sig i frågor som rör samhället och demokratin. Frågorna och hur de ska arbeta med dem har de själva fått vara med och bestämma om.

Stor användning av kursen

Panelsamtal

Moderator Ante Runnqvist, change manager på Rektorsakademien, frågade några av eleverna vad de tycker om det vetenskapliga arbetssättet de fått lära sig i Forskningspartiet. De berättade att de haft stor nytta av det kritiska tänkandet i andra skolämnen som krävt analys. Till exempel när de skulle analysera svarsresultat i naturkunskapen. Men framförallt i samhällskunskapen. Där har nämligen inte bara analysförmågan kommit till användning utan även den fördjupade kunskapen de fått om hur samhället fungerar.

Har lärt sig tillsammans

Undervisningen de haft i projektet har bestått mycket av diskussioner. Något som eleverna berättar att de uppskattat. Genom att diskutera med varandra har de resonerat sig fram och lärt sig tillsammans. Eftersom undervisningen inte byggt på genomgångar har de inte behövt anteckna och lyssna samtidigt. Vilket några av dem påpekade inte är helt lätt. De tog även upp att det vanliga skolarbetet bygger på prov och att det kan vara svårt ibland att förstå vad läraren är ute efter vid provtillfället när man inte har någon att resonera med.

Önskas: större valfrihet i skolan

Eleverna framhöll också att lärarna i den vanliga skolundervisningen borde låta dem välja mer vad de ska göra och att alla skolor borde informeras om att man lär sig mer och uppnår bättre studieresultat när man arbetar som de gjort i projektet. Ante frågade dem varför de tror att de gjort det.

–  I projektet har vi ju själva fått vara med och bestämma och arbetat med sådant som vi vill jobba med. Men i skolan har lärarna valt och vi kanske inte alltid är så intresserade av arbetsuppgifterna, svarade en av eleverna.

Därefter uttalade sig andra inbjudna paneltalare om vikten av att unga får komma till tals. Bland annat Olle Wästberg som är ny statlig utredare av klyftor och demokrati. Han sa att skolan ska vara en brygga in i demokratin och politiken och att det därför är viktigt att eleverna under sin skoltid får möjlighet att påverka.

Därefter avslutades seminariet med en uppmaning om att inte missa filmen om Forskningspartiet. Den är gjord av några niondeklassare från Kista grundskola och finns för tillfället att titta på i Tekniska museets utställning ”Forskning pågår”.

Intressestyrda arbetsuppgifter nästa

Per Wadman

På väg från museet tar jag sällskap med Kista grundskolas rektor Per Wadman. Han berättar att skolan strävar efter att eleverna ska få större inflytande över sin undervisning och att projektet är del av ett större förändringsarbete. Man arbetar också för att eleverna ska få större självinsikt i sin skolgång och att de ska ta större ansvar över sitt eget lärande.

I samarbete med institutionen för data- och systemvetenskap utvecklar man undervisningen för att göra eleverna mer delaktiga med hjälp av digital teknik. Varje elev har allt skolmaterial och alla verktyg på sin ipad vilket underlättar att fortsätta skolarbetet hemma. Tanken är också att arbetsuppgifterna ska bli mer intressestyrda framöver inom ramen för ett visst ämne så att elevernas vilja att arbeta hemma stärks.

Man har också bytt ut utvecklingssamtalen mot elevledda samtal. På dem är det eleverna som talar om för föräldrarna vilka kunskaper och förmågor de uppnått och vad de anser att de behöver göra för att utvecklas och uppnå högre måluppfyllelse.

–  Att eleverna då även måste få större inflytande över sin undervisning ser vi som en naturlig följd av det. I de fall som eleverna redan fått det har vi också märkt att studieresultaten höjts. Min intuition säger mig därför att vi är på rätt väg även om jag inte har några vetenskapliga belägg för det, konstaterade Per och log.

Tänker

… tillbaka på när jag lämnade gymnasie- och grundskolepluggandet bakom mig i början av 2000-talet och äntligen fick studera efter mitt eget intresse. Det första jag läste på universitetet var Praktisk filosofi. En kurs som byggde på just kritiskt tänkande och innehöll mycket diskussioner. Jag har läst många kurser efter det men det är helt klart den kurs som jag haft mest nytta av. Den förändrade nämligen mitt sätt att tänka. Jag hade gärna velat ha en kurs liknande den som åttorna som deltagit i projektet haft – när jag gick i högstadiet.

//Sarah Magnusson

Mer om projektet kan du som sagt även läsa i det här reportaget. 

 

Alla kan vara kreativa!

Anne Bamford

Igår på skolforum på väg hem vid fyra snåret, trött i huvudet efter två intensiva och roliga dagar, ramlade jag över Anne Bamford och hennes föreläsning WOW-factor 2.0 på Blå scenen och jag kände bara – Wow!!

Först var det en liten skara uthålliga som orkade stanna och lyssna men efterhand lockade Annes entusiasm och fantastiska retorik fler och fler både besökare och utställare. Och vi blev väl belönade! Hon talade om det kreativa skapandets roll för elevernas lärande och hur det gör skolan roligare, får eleverna att nå högre resultat och dessutom gör dem bättre utrustade att möta framtiden.

Anne Bamford är professor i pedagogik i London och är känd för sin forskning om kulturens inverkan på inlärning och kreativitet i lärprocesser. Genom undervisning i estetiska ämnen får eleven tillgång till kulturella koder och kulturellt kapital som gör att det är lättare att navigera sig i samhället och att aktivt delta i offentliga sammanhang. När man undervisar genom estetiskt skapande och kreativitet använder lärare och elever olika estetiska uttryck för att förstärka undervisning och skapa en större förståelse för sitt ämne. Man kan skapa i alla ämnen menar Bamford, men säger även att dålig undervisning kan döda kreativiteten. Hon tog upp att många personer har fått sin kreativitet dödad av undermålig undervisning, kanske genom att en lärare inte uppmuntrat deras skapande eller att läraren har en gammaldags syn på att kreativitet är en talang man har eller inte.
– Alla kan träna och öva sig på att vara kreativa, slår Anne fast. Och här har skolan ett ansvar för att uppmuntra och stimulera eleverna.

Hur kan jag uppmuntra mina elever att vara kreativa?

Några av de punkter som Anne Bamford tog upp som viktiga för en bra undervisning inom och genom estetiskt skapande och kreativitet är:

  • Att man måste våga röra sig utanför sin bekvämlighetszon och ta risker. Både elever och lärare måste lära sig att utmana sig själva.
  • Det måste finnas en täta kontakter mellan skolan och det omgivande samhället såsom kulturskapare, föreningar, företag, och institutioner.
  • Tid för reflektion kring det egna skapandet är oerhört viktigt. Eleverna måste ges tid och uppmuntras att reflektera över vad de har gjort och hur de gjort det.
  • Eleverna måste få visa upp det de har gjort i form av en konsert, en föreläsning, en utställning eller på något annat sätt. Att få visa upp vad de har skapat är lika viktigt som själva skapelseprocessen för att elevernas kreativitet ska stärkas.
  • Att vara kreativ tar tid. Det finns inga snabba lösningar för att bli mer kreativ utan man måste våga experimentera, misslyckas och testa på nytt för att bli riktigt duktig inom ett område.

Skolpjäs

Att erbjuda kulturupplevelser och estetiskt skapande är enligt Bamford inget som ska vara som strössel på en tårta, det är en laglig rättighet! Dessutom är det en win-win för alla inblandade så vad ska ni göra mer er skola under läsåret? Öva på samarbete med drama? Dansa matematik? Skapa nya bilder med datorn? Spela in en actionfilm med Ipaden? Låta eleverna skriva fanfiktion om sinafavorit band på svenskan? Endast fantasin sätter gränsen och tryter den så finns det massor med spännande inspiration på Kulan som du hittar här på Pedagog Stockholm eller på Kulturdirekt.

Teaterbild tagen av Jim Wissemes och licensierad under CC-licens.

Läs mer om Anne Bamford i ett reportage om The Wow Factor på journalisten Carl-Magnus Höglunds sida.

/ Calle Hedrén

Kunskapsspäckat på ForskarFredag

ForskarFredag

Känner du till ForskarFredag eller Researchers Night som evenemanget kallas internationellt? Det går av stapeln den sista fredagen i september varje år på olika platser i Sverige och i Europa. Evenemanget som utlysts av EU-kommissionen är till för att visa allmänheten hur spännande och roligt forskning är – framförallt vill man nå ut till de unga. På Debaser Medis där evenemanget hölls i Stockholm i fredags var det fullt med gymnasister och högstadieelever som tog del av föreläsningar och aktiviteter.

Stort behov av gympa i rymden

Fugelsang GympaChrister Fugelsang, forskare i partikelfysik och den ende svensken som än så länge varit ute i rymden var bland annat där för att berätta om den internationella rymdstationen ISS. På väg in i den smockfulla salen hör jag en av eleverna exalterat säga till sin kompis: ”Jag har tagit en selfie ihop med Fugelsang”.

Föreläsningen drog igång och Fugelsang berättade att rymdstationen varit permanent bemannad de senaste 14 åren. Men aldrig av samma personer mer än ett halvår i taget.

–       Det är väldigt fysiskt påfrestande att vara i rymden och att leva i tyngdlöshet. Bland annat försvagas ens muskler och skelett. Därför tränar man två gånger om dagen där uppe för att inte vara som ett vrak när man kommer hem, berättad han och tillade att man utnyttjar det för medicinsk forskning om bland annat benskörhet.

–       Under min andra rymdresa hade jag till exempel sex möss med mig för att kunna studera just det. Vi kan lära oss väldigt mycket i rymden i och med att det är nya omständigheter som råder där. Rymdstationen är på så vis ett fantastiskt och unikt laboratorium där man utnyttjar tyngdlösheten för experiment inom många olika områden, fortsatte han.

Fugelsang årets bild

Han berättade också att det är en väldigt härlig känsla att befinna sig i tyngdlöshet och visade en bild från en av sina rymdresor som utsetts till ”Årets resebild 2006” av en blogg.

–       Tyckte det var lite skojigt när jag fick se utnämningen på bloggen och så en av kommentarerna i kommentarfältet som sa att bilden var uppenbart photoshopad – nej jag var faktiskt där, sa Fugelsang glatt.

 Borrning i huvudet mot huvudvärk

Michelangelo

En annan föreläsare var Stefan Plantman. Han forskar om olika typer av hjärnskador men är även intresserad av arkeologi och historia. Han berättade om äldre tiders hjärnforskning och tillade att även många konstnärer genom historien intresserat sig för anatomi.

–       Bland annat Michelangelo. Ser ni likheten mellan hjärnan här och hans målning som finns i sixtinska kapellet? Man tror att det var ett sätt för honom att smyga in en hjärna bland målningarna fast i formen av gud och änglar. Den kristna kyrkan var nämligen emot att man dissekerade döda människor, berättade Plantman.

Kranie

Han visade även en bild på ett gammalt människokranium med ett hål i sig och berättade att det var en metod som förr användes för att motverka huvudvärk.

–       Dog man inte då? frågade en av eleverna ur publiken förskräckt.

–       Nej bara man inte borrade för långt in så överlevde man, svarade Plantman.

Phineas Gage

På en annan bild fick vi se en man vid namn Phineas Gage som klarade sig efter att ha fått ett järnrör genom huvudet under 1800-talet. Men hans personlighet blev helt förändrad.

–       Det var ett av de första fallen som gjorde oss uppmärksamma på att hjärnan hänger ihop med vår personlighet, sa Plantman.

Han berättade också att det är ett problem när det gäller hjärnskador att man inte kan veta hur patienten egentligen var innan en skada när man endast har träffat personen efter.

–       Eftersom jag och mina kolleger försöker förstå vad det är som gör att vissa återhämtar sig snabbare efter en hjärnskada än andra så behöver vi ha kunskap om hur patienten var innan. Därför har vi undersökt en amerikansk veterangrupp som råkat ut för hjärnskador. Den här gruppen har det gjorts gott om undersökningar om redan innan skadorna inträffade och det underlaget använder vi i vår forskning, berättade han.

 Tolkien varvade krigande med poesiskrivande

Tommy Kuusela, forskare i religionshistoria var ytterligare en föreläsare.

–       Jag har främst forskat om jättar. Men är även intresserad av J.R.R Tolkiens författarskap och det är om honom jag tänkte berätta för er, sa han inledningsvis.

Han berättade att språk var J.R.R Tolkiens stora passion i livet och att han redan som liten hittade på så kallade nonsensspråk. I tonåren skapade han ett hemligt sällskap vid namn TCBS – Tea Club Barrovian Society. Han och sällskapets tre andra pojkar brukade ses för att diskutera litteratur och dricka te. Alla drömde de också om att bli poeter och skrev mycket poesi – inte minst om älvor, vilket var något som låg i tiden.

–       När Tolkien gav sig ut i första världskriget så var det såklart fruktansvärt och moraliskt förfall och så fort han fick tid över så skrev han poesi. Men att försörja sig på poesin efter kriget var svårt, sa Kuusela.

Han berättade att Tolkien istället började arbeta på Oxford English Dictionary för att sedan göra en akademisk karriär och blev så småningom professor i engelska. Under den här tiden blev han även god vän med Narniaförfattaren C.S Lewis som också var den som lämnade in manuset av Tolkiens The Hobbit till ett förlag.

–       Tolkien själv var perfektionist och vägrade lämna ifrån sig något innan han ansåg att det var klart. Många av hans böcker har också publicerats först efter hans död genom sonen Christopher, sa Kuusela.

Tolkiens källor

Innan han tackade för sig tog Kuusela även upp olika källor som inspirerat Tolkien till ”Sagan om ringen”-trilogin. Han berättade också att Peter Jacksons populära filmatisering av böckerna gjorde dem kända för en större publik – och Tolkien till en av de mest sålda författarna i världen.

Tack för mig

Ni är framtidens forskare

En annan föreläsare var kemiforskaren Henric Mickos. Under rubriken ”Forskning – nördigt eller coolt?” ville han i sitt föredrag sticka hål på nidbilden som ges i media av forskare som lite världsfrånvända och dåliga på att kommunicera.

Mickos

Han betonade också att man inte behöver vara duktig på ett ämne för att längre fram forska om det. Men man måste ha ett intresse av att vilja lära sig mer om ämnet och våga fråga när man inte förstår.

–       Ibland får jag frågan av unga: ”Måste vi verkligen forska? Vet vi inte allt redan?” Nej vi vet så oerhört lite. På 80-talet var det AIDS man inte förstod sig på. Man märkte att många dog, men förstod inte varför. Hade man då inte forskat om virus i många år så hade man inte förstått att sjukdomen spreds med hjälp av det så kallade HIV-viruset och lyckats ta fram den första bronsmedicinen inom ett år, sa Mickos.

–       På det medicinska området finns det fortfarande oerhört mycket att göra inom forskningen. Vi har nästan inga mediciner som botar idag. Bara de som bromsar upp, fortsatte han.

–       Och samma sak är det med flera andra områden. Bland annat inom miljöområdet. Vi har långt kvar innan vi lever på ett hållbart sätt. Det blir ni som får föra forskningen framåt inom de här och andra områden. Jag och mina kolleger är snart för gamla, uppmanade han.

 Robotsamtal och vanliga forskaregenskaper

Utöver att lyssna på föreläsningar så kunde eleverna bland annat gå en poängpromenad. Den innehöll 10 frågor som eleverna var tänkta att besvara med hjälp av forskare och andra som stod i evenemangets olika montrar.

En fråga löd: ”Hur kan vi ge robotar sociala färdigheter? (Tips: Spana in robothuvudet Furhat vid en av KTH:s forskningsstationer!)”

Furhat

Gabriel Skantze som ingår i projektgruppen som skapat Furhat berättade att de programmerat honom så att han lärt sig olika fraser och hur han ska bete sig när han samtalar med människor.

–       Vilken är din favoritfilm? frågade en av eleverna Furhat.

–       Jag är en robot, jag går inte på bio, svarade han.

–       Varför har du en mössa på huvudet? frågade en annan elev.

–       Det är senaste modet, svarade Furhat för att lite senare ge ett annat svar på samma fråga: ”Den har varit min mormors och jag tycker att den ser snygg ut”.

Skantze berättade att de programmerat Furhat så att han ska kunna ge lite olika svar på samma fråga och att han är programmerad för att hålla konversationen uppe även om han inte förstår frågan. Ställer man en fråga som han inte kan svaret på så svarar han exempelvis inte ”Förlåt vad sa du?” utan pratar bara på, precis som många människor gör när de samtalar. Furhats läppar följde dessutom hans tal och han kunde också röra på huvudet och hålla ögonkontakt med den som han samtalade med.

En annan fråga löd: ”Vad är det för skillnad på isen i Arktis och Antarktis? (Tips: Sök upp polarforskarna inne på Debaser!)

Polarforskarna

I sin monter hade polarforskarna bland annat olika vykort som gav information om isarna. På baksidan av vykortet ovan stod till exempel följande svar att läsa från polarforskaren Michael Tjernström:

”Isen vid de två polerna är väldigt olika. Havsisen i Arktis ligger redan i havet. Därför är det främst inlandsisen på Grönland som kan orsaka att havsytan höjs. Om hela Grönlands is smälter höjs havsytan med omkring sju meter. I Antarktis ligger nästan all is på land och om den skulle smälta höjs haven med ungefär 65 meter. För att Antarktis inlandsis ska smälta krävs en mycket stor klimatförändring. Det är osannolikt att det kommer att inträffa under de närmaste tusen åren. Grönlandsisen däremot kommer antagligen att smälta inom några hundra år om vi inte får bukt med klimatförändringen.”

En tredje fråga löd: ”Hur är det att forska som gymnasieelevev?” (Tips: Hör med studenter som har gått Rays sommarforskarskola!)

Rays

Forskarskolan som är inriktad mot de naturvetenskapliga ämnena, finansieras av företag och stiftelser och är helt kostnadsfri för deltagarna. Tomas Liiv är en av ungdomarna som gått den. I montern fanns en presentation av hans sommarprojekt ”Acceleration av partiklar i tidsberoende ABC-magnetfält”.

– I skolan finns alltid svaren som man söker i läroboken. Men på forskarskolan är det en riktig forskningsfråga utan facit som man ska undersöka – och det är väldigt lärorikt. Dessutom får man göra det i en miljö med andra i ens ålder som också intresserar sig för forskning, vilket är väldigt roligt, berättade han.

En fjärde fråga löd: ”Vilka egenskaper är bra att ha som forskare?” (Tips: Nobelmuseet har bra idéer!)”

Samarbete

I en liten folder presenterades följande egenskaper som vanliga hos många av dem som fått nobelpriset: att vara nyfiken, modig, tävlingsinriktad, uthållig och att kunna samarbeta. För varje egenskap fick eleverna även testa på olika saker för att se om de har egenskapen ifråga. Under folderrubriken ”Kan du samarbeta?” stod det exempelvis: ”Gå tillsammans med en kompis till skylten där det står SAMARBETE. Ta varsin bit snöre. Sätt på er varsin ögonbindel. Utan att titta, kan ni lägga ihop era snören så att de bildar en perfekt kvadrat?”

Den som hade gjort alla övningar fick sedan ett Nobelpris – en guldpeng med Alfred Nobel på, fast istället för äkta guld var myntet fyllt av choklad!

Packmanspel – med hjälp av frukter

Det fanns också fullt med montrar där eleverna kunde testa på olika saker.

ParfymTill exempel att blanda sin egen parfym.

Spel

Utmana en forskare i olika spel.

Packman

Och spela Packman med hjälp av frukter.

 Barnövervikt, Kärlek och Svävande föremål

Vad vill du forska om

I ett av rummen kunde eleverna också sätta upp gula ”post-it”-lappar där de skrivit vad de skulle vilja forska om. På lapparna stod det bland annat att läsa:

ALS, Kärlek, Hur maten kan ätas men ändå inte försvinna, Cancer, Ost, Uppkomsten av hjärtsjukdomar samt hitta en lösning för att få stopp på det, Kändisskap, AIDS, Historia, Vad är 1+1, Livets mening, Medicin/droger, Djurorgan som kan placeras i människor, Rymden, Svävande föremål, Rasbiologi, Supraledare i rumstemperatur, Barnövervikt, Hur hjärnans neutroner fungerar och hur olika tankar och personligheter bildas, We can’t go any further if we can feel ordinary love, Knark, Mig själv, Djurbeteende, Världen, Astrofysik eller mörk materia med inslag av kvantmekanik och strängteori, Cuba, Adam Comeau, Något som man kan testa på istället för test på djur, Samspelet mellan jordens liv och rymden, Sex, Counter strike, Genetisk modifiering så att man kan ta bort de ärftliga sjukdomarna, Vulkaner, Fetma, Virus, Musikterapi (musikens påverkan på hjärnan) och Skadlig programkod.

 Tänker…

Tänker

Känns väldigt roligt med evenemang som ForskarFredag där forskningen når ut till en bredare publik och kanske även får några av de unga besökarna att tänka att forskare kunde vara något för dem. För tänk vad tråkigt det vore utan alla dessa kunskapstörstiga människor som är så fascinerade av något att de grottat ner sig i allt från klimathot till biografier och olika sjukdomstillstånd – och gör oss andra lite kunnigare om världen och människorna förr och idag. Men också om vad som väntar i framtiden.

//Sarah Magnusson

 

Dylan Wiliam på Adolf Fredrik

Det har varit en händelserik vecka. I måndags var jag ute på Rinkebyskolan och möte den dynamiske och engagerande försteläraren Titte Kjellberg, Karin Nygård har blivit nominerad till Guldäpplet, återigen grattis Karin! Och i onsdags besökte Gurun Adolf Fredriks musikklasser – Dylan Wiliam – pedagogikens egen rockstjärna.

Hand uppräckning

Det var första gången jag fick chans att höra honom tala live och det var en spännande upplevelse för han drar publiken med sig i sin passion för formativ bedömning och en bättre skola för alla elever.
– When teachers do their job better, their students live longer, are healthier, and contribute more to society.

Klassrum viktigare än skola

För er som inte var på föreläsningen ska jag försöka återge lite av hans klokskaper och tipsar dessutom om var du kan hitta mer Dylan Wiliam, för han är en man som är svår att få nog av. Han är en man med pondus och han pekar med hela handen när han pratar om hur viktigt det är med formativ bedömning, om att läraren måste ha stor tilltro till sina elevers förmåga och att en bra skolgång inte handlar om vilken skola en elev går i utan i vilket klassrum denne hamnar. Han menar att alla lärare måste utveckla sig själva och sina kunskaper för att kunna stimulera elevernas lärande. Han understryker att det inte bara gäller en lite grupp utan att alla lärare måste engageras.
– Utveckla inte bara förstelärarna! Inte för att de andra lärarna är sämre eller behöver mer utveckling utan för att alla kan, och behöver, utvecklas.

Metod CPubliken antecknar flitigt på iPads och med penna och papper. Det är mycket som ska dokumenteras för att reflekteras över senare. Vi pendlar mellan att lägga pannorna i djupa veck och skratt. Wiliam är inte nådigt, men alltid rolig och träffsäker.
– Öva på det som är svårt, det gör dig till en skickligare lärare. De som är okej lärare övar sig på det som de tycker är lätt. Utmanande arbete gör dig smartare!

Wiliam tycker att man ska skapa en konversationskultur i klassrummet. Istället för att eleverna bara svarar på de frågor de redan kan svaret på, eller att läraren säger till dem om ett svar är rätt eller fel, bör läraren be eleven utveckla, resonera och fördjupa sitt svar. Alla elever i ett klassrum ska utmanas på varje lektion, om de inte utmanas fördriver de bara tid.
– Ett väldigt viktigt ord är ännu… jag kan inte detta ännu. Är du bra på violin? Inte än. Det som är bra med det uttrycket är att ingen är naturligt bra på violin, alla måste öva.

Wiliam menar att det är svårt att bedöma vilka som är duktigare lärare eftersom undervisning sker nu, men lärande sker över tid. Men det som utmärker bra lärare är att de utvecklar elevens förmåga att lära. En skicklig lärare vågar dessutom misslyckas.
– En lärare misslyckas hela tiden, jag kommer att misslyckas under den här föreläsningen. Ta en lärare som inte misslyckas och jag visar dig en lärare som inte försöker eller har extremt låga förväntningar.

Välj dina strategier

Porya EbrahimiPorya Ebrahimi är lärare i Idrott och hälsa på Klara grundskola på Kungsholmen. Han är på föreläsningen för att se Wiliam på scen, även om han redan läst hans bok och sett mycket av honom på youtube.
– Jag är ganska nyexad och jag läste mycket om honom på universitet när jag gjorde mitt sista år. Det är ett nytt sätt att tänka för lärare och det utvecklar undervisningen. Det jag tycker om är att hans idéer ger många ingångar till att variera undervisningen som stärker elevernas lärande. Dessutom gillar jag tanken att elever lär av varandra.
Porya berättar att han diskuterar formativ bedömning med sina kollegor på skolan. Idéerna är ganska populära och trendiga just nu och det är viktigt att utbyta erfarenheter menar han.
– Det är svårt att veta ifall man gör rätt. Därför pratar jag mycket med mina kollegor och diskuterar hur man kan jobba formativt i både de teoretiska och de praktiska delarna av kursen.
Jag frågar hur han använder formativ bedömning i de olika delarna av kursen och han berättar:
– I de teoretiska använder jag för att kolla av ifall eleverna är med på banan medan i den praktiska idrotten arbetar jag mycket med att eleverna ska lära varandra.

Wiliam menar inte att alla bra lärare gör på samma sätt utan han lyfter fram att varje lärare måste odla sin egen särart och välja ut vilka metoder denne ska arbeta med. Hans budskap är att du ska ta små steg och arbeta med några metoder och förfina dem tills de blir naturliga för dig.

Tre strategier för att främja formativ bedömning i klassrummet:
· Aktivera elevernas lärande, eleverna ska alltid jobba hårdare i klassrummet än läraren.
· Aktivera eleverna som lärande resurser och låt dem lära varandra.
· Arbeta med feedback – ge inte betyg, ge feedback som leder eleven framåt och utvecklar dennes förmåga.

Kan du inte få nog av Dylan Wiliam? Här får du lite länkar med lördagsgodis för lärare;
TV-serien Klassrumsexperimentet del 1
TV-serien Klassrumsexperimentet del 2
Här hittar du mer om Dylan Wiliam på bloggen Lärande och bedömning 
Tidningen Lära skrev en artikel om Dylan Wiliam på hans besök i maj 2013 #5 2013 
Hans egen webbplats 

/ Calle

Ny film på g – Så flippar jag

Den första filmen jag arbetar med är en ”hur gör jag-film” om att flippa klassrummet med konkreta råd av både erfarna flippare och lärare som ligger i startgroparna.

Urflippat

I fredags var jag och filmade Helena Dalivin och Jannike Kohinoor på Mälarhöjdens skola som flippar klassrummet och bloggar om det på Urflippat. Arbetsglädjen och lusten att utvecklas och dela med sig var påtaglig och besöket var en riktig energidusch som gjorde mig sugen på att återvända till klassrummet. Jannike och Helena berättade hur deras flippande får dem att bli bättre lärare genom att de tänker ett varv till och arbetar mycket mer med att vara tydliga och effektiva i sina faktagenomgångar, tack vare att de får se sina egna presentationer inspelade. Tidsvinsten använder de till att hjälpa och arbeta med eleverna i klassrummet.

Andreas Hernvald

Tidigare har jag pratat med Andreas Hernvald på Johan Skytteskolan i Älvsjö som är i startgroparna av sitt flippande av matteundervisningen.
– Väldigt mycket nybörjare men det är spännande, uttrycker han det själv.
Andreas läste om flippande på twitter och såg en film innan han testade för första gången. Han bestämde sig för att testa och fick blodad tand tack vare gott gensvar från eleverna som gillar att de kan titta på genomgångarna var och när de vill, att de kan se saker flera gånger och att genomgångarna blir mer korta och koncisa. Du kan läsa om hans försök på bloggen Flippar och floppar i matteundervisningen.

JiPPiegänget

Andreas inspirerades bland annat av Daniel Barker som tidigare har intervjuats här. Daniel ingår i dag i JiPPi projektet på Norra Real tillsammans med Lars Adiels och Patrik Sandström där de gör mätningar av elevresultat efter deras lektionsflippande. De har märkt att deras elever blir mer och mer vana vid det flippade klassrummet och att de uppskattar fokusen på att bearbeta och förstå innehållet på lektionen efter att de sett faktagenomgången i förväg. Dessutom visar mätningar att elevernas resultat höjs, speciellt när flippandet kombineras med kontrollfrågor där läraren får veta vad eleverna kan innan denne går in i klassrummet.

Gemensamt för alla de intervjuade är att de vill utmana sig själva och testa nya vägar att nå fram till eleverna, samt att de gärna delar med sig av sina erfarenheter till kollegor. Så flippar jag kommer att bli en praktisk ”så gör jag-film” för dig som vill komma igång att flippa klassrummet. Redan idag bjuder vi på fyra tips från de intervjuade flipparna:
•    Våga testa, det gör inget om det inte blir perfekt.
•    Bli inte avskräckt om det tar lång tid första gången du gör en film, du får snabbt in rutinen och det går mycket snabbare.
•    Blev inte första flipptillfället som du hade tänkt dig? Hade eleverna inte sett din film du lagt ner lång tid på att göra? Ge inte upp! Låt eleverna få tid att vänja sig vid en ny lärostil.
•    Att filma sig själv kan vara läskigt, men du synliggör din egen praktik och kan i processen bli en bättre lärare.

I filmen Så flippar jag, som vi siktar på har premiär i början av nästa vecka kommer du att se fem inspirerande lärarkollegor som hjälper dig att komma igång och flippa. Känner du andra som gör ett inspirerande jobb och har idéer som borde nå ut till fler? Hör av dig i så fall!

/ Calle

Lärarens livslånga lärande

Timperley_bild

Professor Helen Timperley vid universitetet i Auckland på Nya Zeeland är på besök i Stockholm och i måndags talade hon för runt tusen förstelärare och skolledare från hela Stockholms län på Folkets Hus. Hennes forskningsfält är lärares professionella lärande och utveckling och hur det påverkar elevernas lärande och utveckling.

(Se också vår sida om Helen Timperley där föreläsningen finns filmad och allt hennes presentationsmaterial ligger.)

Timperleys grundtes är att lärare aktivt måste arbeta med att utveckla sitt eget lärande och att detta måste organiseras och främjas av skolornas ledare. Genom att ställa frågan vilka kunskaper och färdigheter eleverna behöver kan lärare fördjupa sin professionalitet och fördjupa sina färdigheter. Timperley menar att lärare måste delta i ett livslångt lärande där de utvecklar sina metoder, testar och utvärderar för att ytterligare främja elevernas lärande.

En vision för skolan

När Hon talar på Folkets hus är den stora salen nästan full och stämningen förväntansfullt sorlig innan hon kommer ut på scenen. Timperley är liten och försynt, men sorlet tystnar omedelbart, hon brinner av engagemang och det är knäpptyst när hon inleder med att berätta om Nya Zeelands vision för skolan.

Helen Timperley NZ vision

Flera deltagare twittrar ut att de nu har hittat sin vision.

Hennes mission är att lärare ska utveckla sitt professionella lärande och bilda sin uppfattning om undervisningen utifrån elevernas måluppfyllelse och resultat. Forskning visar att lärare måste tro på att deras elever kan prestera bättre och snabbare, bara genom att tro på sina elever kan man utmana dem och få dem att nå nya höjder. För att göra detta måste lärare ständigt utveckla sitt yrkeskunnande och pröva nya pedagogiska metoder och utvärdera dessa.

– Hur vet du att dina nya metoder gör skillnad? frågar hon som öppen fråga innan hon drämmer till med; vet du inte det är du inte närmare målet än innan du började.

Att fråga eleverna vad de tycker och ta reda på vad de lär sig för att anpassa undervisningen efter deras behov och förståelse är enligt henne livsnödvändig i lärargärningen. Detta får mig att tänka på Dylan Williams i dokumentären The Classroom project där han säger:

– Skolorna idag är bättre, ungdomarna smartare men samhällen är mer komplicerade och därför kräver det mer kunskaper av eleverna för att fungera i samhället.

Precis som på eleverna måste det från skoledarna finnas stor tilltro till lärares vilja att utvecklas och lära sig nya metoder. Timperley slår fast att detta ställer krav på att det finns strategier för att tillvara ta erfarenheter och föra dem vidare mellan kollegor. Om en lärare åker iväg på fortbildning men det inte finns någon strategi för att föra dessa kunskaper vidare till sina kollegor eller utvärdera hur detta påverkar elevernas lärare så kommer den nya kunskapen inte organisationen till godo. Timperley trycker på förstelärare här har en roll som ledare av andra lärare och att de måste arbeta med grupper.

– Om försteläraren arbetar med enskildas lärare finns risken att det uppfattas att det är ett straff för dåliga lärare och försteläraren får dåligt rykte.

Timperley menar att lärare måste uppmuntras att utvecklas och att det måste bli en naturlig del av yrkets vardag.

Cissi och Malin, förstelärare från Sätraskolan, som besökte föreläsningen håller med det som sägs.

– Förändring måste komma inifrån, om det blir ett krav låser sig folk, säger Cissi. Malin håller med och tillägger:

– Man känner igen diskussionerna från skolan, det är inte nyheter men man får en del Aha-upplevelser.

Men när ska man hinna med sitt lärande, i en redan tidspressad organisation är det lätt att hoppa över det som inte brinner men Timperley pekar på att det måste skapas tid för lärande exempelvis i form av möten och att denna tid ska vara prioriterad samt att skolan ska fokusera på ett utvecklingsområde åt gången.

– Ingen lärare kan vara inblandad i mer än ett fokusområde åt gången. Och det tar tid att uppnå djuplärande. Minimum är att fokusera på ett område i ett år, men två år är mer lämpligt, säger Timperley.

Samtidigt menar hon att förändringar i elevernas resultat och förståelse kommer snabbt.

– Mät förändringar, får du inte resultat så måste du tänka om. Förändringsarbete behöver inte ta lång tid. Fastna inte i mätprocessen och bara mät och mät utan att få resultat. Uppvisas inget resultat får du tänka om.

I slutet av föreläsningen applåderar alla länge och så snart publiken reser sig börjar det surras och smida planer. Vissa håller med, andra inte, men alla är engagerade och rosiga om kinderna.

Att vara en skolutvecklare

Dagen efter får förstelärare chansen att arbeta fördjupande kring frågorna om kollegialt lärande i seminarium där de stöter och blöter frågorna om hur de kan bedriva utvecklingsarbete på sina skolor. Karin och Åsa, förstelärare från Lillholmsskolan var där och seminariet har gjort intryck på dem. De är båda ansvariga för att utveckla pedagogiken på sin skola och håller med Timperley i mångt och mycket.

Karin berättar att hon ser sin roll som en utvecklingstjänst där man ska ligga i framkant i pedagogisk forskning, men även vara lyhörd för vad ens kollegor behöver för stöd.

– För att hålla sig framme så blir det mycket läsning i digitala kanaler som Pedagog Stockholm, olika nätverk och Skolverkets kedjebrev.

Åsa tillägger att man måste fokusera på några områden, att man inte kan förändra allt på en gång eller hoppa på alla projekt.

Just nu är jag som mattelärare jätteintresserad av flippat klassrum eftersom mina elever behöver mer tid att räkna på lektionen. Jag fokuserar på det nu och sen tar jag med mig erfarenheterna ut till mina kollegor.

De är båda överens om att utvecklingsarbetet måste anpassas till hela lärargruppens behov och att det inte får bli för smala ämnen.

– Exempelvis betyg och bedömning är alla lärare intresserade av, säger Åsa.

Timperley fokuserar mycket på det konkreta exempelvis hur en förstelärare närmar sig sina kollegor.

– Det är viktigt hur man närmar sig sina kollegor, det måste vara respektfullt, påpekar Åsa.

– Försteläraren är inte en expert som kan lösa alla problem, tillägger Karin, men det är en resurs, eftersom de har tid frigjort för kreativt utvecklingsarbete. Sen måste man också tänka på att alla lärare inte vill gå den här vägen i yrket.

De slår båda fast att lärare måste lära sig av varandra och utbyta erfarenheter. Man kan inte stå och slå huvudet i väggen utan måste experimentera tillsammans och komma fram till vad som fungerar.

Vill du veta mer och fortsätta diskussionen så finns det gruppen Helen Timperley i svensk skola på facebook. Senare in veckan kommer även den filmade intervjun upp här på pedagog Stockholm och vi kommer att göra en exklusiv intervju med henne där vi ber henne fördjupa sig i hur man skapar delarkultur och livslångt lärande i skolans värld.

 

/ Calle