Professor Helen Timperley vid universitetet i Auckland på Nya Zeeland är på besök i Stockholm och i måndags talade hon för runt tusen förstelärare och skolledare från hela Stockholms län på Folkets Hus. Hennes forskningsfält är lärares professionella lärande och utveckling och hur det påverkar elevernas lärande och utveckling.
(Se också vår sida om Helen Timperley där föreläsningen finns filmad och allt hennes presentationsmaterial ligger.)
Timperleys grundtes är att lärare aktivt måste arbeta med att utveckla sitt eget lärande och att detta måste organiseras och främjas av skolornas ledare. Genom att ställa frågan vilka kunskaper och färdigheter eleverna behöver kan lärare fördjupa sin professionalitet och fördjupa sina färdigheter. Timperley menar att lärare måste delta i ett livslångt lärande där de utvecklar sina metoder, testar och utvärderar för att ytterligare främja elevernas lärande.
En vision för skolan
När Hon talar på Folkets hus är den stora salen nästan full och stämningen förväntansfullt sorlig innan hon kommer ut på scenen. Timperley är liten och försynt, men sorlet tystnar omedelbart, hon brinner av engagemang och det är knäpptyst när hon inleder med att berätta om Nya Zeelands vision för skolan.
Flera deltagare twittrar ut att de nu har hittat sin vision.
Hennes mission är att lärare ska utveckla sitt professionella lärande och bilda sin uppfattning om undervisningen utifrån elevernas måluppfyllelse och resultat. Forskning visar att lärare måste tro på att deras elever kan prestera bättre och snabbare, bara genom att tro på sina elever kan man utmana dem och få dem att nå nya höjder. För att göra detta måste lärare ständigt utveckla sitt yrkeskunnande och pröva nya pedagogiska metoder och utvärdera dessa.
– Hur vet du att dina nya metoder gör skillnad? frågar hon som öppen fråga innan hon drämmer till med; vet du inte det är du inte närmare målet än innan du började.
Att fråga eleverna vad de tycker och ta reda på vad de lär sig för att anpassa undervisningen efter deras behov och förståelse är enligt henne livsnödvändig i lärargärningen. Detta får mig att tänka på Dylan Williams i dokumentären The Classroom project där han säger:
– Skolorna idag är bättre, ungdomarna smartare men samhällen är mer komplicerade och därför kräver det mer kunskaper av eleverna för att fungera i samhället.
Precis som på eleverna måste det från skoledarna finnas stor tilltro till lärares vilja att utvecklas och lära sig nya metoder. Timperley slår fast att detta ställer krav på att det finns strategier för att tillvara ta erfarenheter och föra dem vidare mellan kollegor. Om en lärare åker iväg på fortbildning men det inte finns någon strategi för att föra dessa kunskaper vidare till sina kollegor eller utvärdera hur detta påverkar elevernas lärare så kommer den nya kunskapen inte organisationen till godo. Timperley trycker på förstelärare här har en roll som ledare av andra lärare och att de måste arbeta med grupper.
– Om försteläraren arbetar med enskildas lärare finns risken att det uppfattas att det är ett straff för dåliga lärare och försteläraren får dåligt rykte.
Timperley menar att lärare måste uppmuntras att utvecklas och att det måste bli en naturlig del av yrkets vardag.
Cissi och Malin, förstelärare från Sätraskolan, som besökte föreläsningen håller med det som sägs.
– Förändring måste komma inifrån, om det blir ett krav låser sig folk, säger Cissi. Malin håller med och tillägger:
– Man känner igen diskussionerna från skolan, det är inte nyheter men man får en del Aha-upplevelser.
Men när ska man hinna med sitt lärande, i en redan tidspressad organisation är det lätt att hoppa över det som inte brinner men Timperley pekar på att det måste skapas tid för lärande exempelvis i form av möten och att denna tid ska vara prioriterad samt att skolan ska fokusera på ett utvecklingsområde åt gången.
– Ingen lärare kan vara inblandad i mer än ett fokusområde åt gången. Och det tar tid att uppnå djuplärande. Minimum är att fokusera på ett område i ett år, men två år är mer lämpligt, säger Timperley.
Samtidigt menar hon att förändringar i elevernas resultat och förståelse kommer snabbt.
– Mät förändringar, får du inte resultat så måste du tänka om. Förändringsarbete behöver inte ta lång tid. Fastna inte i mätprocessen och bara mät och mät utan att få resultat. Uppvisas inget resultat får du tänka om.
I slutet av föreläsningen applåderar alla länge och så snart publiken reser sig börjar det surras och smida planer. Vissa håller med, andra inte, men alla är engagerade och rosiga om kinderna.
Att vara en skolutvecklare
Dagen efter får förstelärare chansen att arbeta fördjupande kring frågorna om kollegialt lärande i seminarium där de stöter och blöter frågorna om hur de kan bedriva utvecklingsarbete på sina skolor. Karin och Åsa, förstelärare från Lillholmsskolan var där och seminariet har gjort intryck på dem. De är båda ansvariga för att utveckla pedagogiken på sin skola och håller med Timperley i mångt och mycket.
Karin berättar att hon ser sin roll som en utvecklingstjänst där man ska ligga i framkant i pedagogisk forskning, men även vara lyhörd för vad ens kollegor behöver för stöd.
– För att hålla sig framme så blir det mycket läsning i digitala kanaler som Pedagog Stockholm, olika nätverk och Skolverkets kedjebrev.
Åsa tillägger att man måste fokusera på några områden, att man inte kan förändra allt på en gång eller hoppa på alla projekt.
Just nu är jag som mattelärare jätteintresserad av flippat klassrum eftersom mina elever behöver mer tid att räkna på lektionen. Jag fokuserar på det nu och sen tar jag med mig erfarenheterna ut till mina kollegor.
De är båda överens om att utvecklingsarbetet måste anpassas till hela lärargruppens behov och att det inte får bli för smala ämnen.
– Exempelvis betyg och bedömning är alla lärare intresserade av, säger Åsa.
Timperley fokuserar mycket på det konkreta exempelvis hur en förstelärare närmar sig sina kollegor.
– Det är viktigt hur man närmar sig sina kollegor, det måste vara respektfullt, påpekar Åsa.
– Försteläraren är inte en expert som kan lösa alla problem, tillägger Karin, men det är en resurs, eftersom de har tid frigjort för kreativt utvecklingsarbete. Sen måste man också tänka på att alla lärare inte vill gå den här vägen i yrket.
De slår båda fast att lärare måste lära sig av varandra och utbyta erfarenheter. Man kan inte stå och slå huvudet i väggen utan måste experimentera tillsammans och komma fram till vad som fungerar.
Vill du veta mer och fortsätta diskussionen så finns det gruppen Helen Timperley i svensk skola på facebook. Senare in veckan kommer även den filmade intervjun upp här på pedagog Stockholm och vi kommer att göra en exklusiv intervju med henne där vi ber henne fördjupa sig i hur man skapar delarkultur och livslångt lärande i skolans värld.
/ Calle
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}