Lee Orberson bemöter kritik mot skolorna i Kista och Husby

Grundskolechef Lee Orberson bemöter kritiken mot skolorna i Kista och Husby.

Igår på Sveriges Radio P4 uttalade sig en boende i området starkt kritiskt till skolorna i Husby och Kista. I reportaget uttrycks det att skolor i området saknar resurser, har få behöriga lärare och för stora klasser. Lee Orberson, som är grundskolechef för skolorna på Järva, bemöter kritiken. Han menar att staden som en del av skolans kompensatoriska uppdrag satsar stora resurser på skolorna i området.

Vilka extra resurser får skolorna på Husby-Kistaområdet?
– Med stadens socioekonomiska tilläggsanslag, som är det som ska kompensera för socioekonomiska utmaningar, får flera skolor på Järvaområdet nästan dubbel skolpeng.

Vad innebär det för skolorna?
– Dessa skolor har den högsta lärartätheten, flest antal förstelärare och de minsta undervisningsgrupperna i Stockholm. Flera av skolorna är dessutom utvalda som fokusskolor dit staden riktar särskilda satsningar och resurser.

Hur stora är undervisningsgrupperna?
– På exempelvis Husbygårdsskolan är det tio elever per lärare, på Rinkebyskolan åtta elever per lärare – lärartätheten är väldigt hög. Man kan jämföra med Spånga grundskola som har ett lägre socioekonomiskt index där det är fjorton elever per lärare.

Om skolorna har så mycket resurser, varför har de då inte stadens bästa skolresultat?
– Den sociala kontexten slår igenom hårt på de här skolorna, det är en utmaning. Det är en del av vårt kompensatoriska uppdrag att hitta sätt att stödja eleverna på nya och bättre sätt. Det är ett pågående arbete.

Det är stora skillnader på andelen behöriga till nationellt program på gymnasiet mellan skolorna på Järvaområdet. Vad beror den skillnaden på?
– Skolorna med högre resultat har ett lägre socioekonomiskt index. Man måste titta på varje enskild skolas förutsättningar. Många tar exempelvis emot många nyanlända elever och det finns en stor in- och utflyttning i området som påverkar skolgången.

Hur arbetar vi med lokalsamhället kring skolan?
– Vi tycker samarbetet med lokala aktörer är väldigt viktigt och arbetar på att utveckla samarbetet med socialtjänst, stadsdelens olika funktioner och närpolisen i området.

Har du något du vill säga till lärarna som arbetar på skolorna i Järvaområdet?
– Dessa skolor har väldigt bra och engagerade rektorer och lärare. Jag är stolt över alla som jobbar på skolorna med dessa utmaningar, säger Lee Orberson.

Husbygårdsskolans rektor Anna Söderberg dementerar uppgiften om att skolan skulle ha få behöriga lärare. Alla lärare är behöriga förutom två stödlärare berättar hon över telefon.

I artikeln står det att 37 procent av eleverna i Husbygårdsskolan har gymnasiebehörighet, detta är felaktigt och enligt de senaste resultaten har 52 procent av eleverna gymnasiebehörighet 2015.

Calle Hedrén och Annebritt Ullén

Årets första redaktionsmöte

Äntligen är hela redaktionen på plats och vi har haft ett första inspirerande redaktionsmöte.

Så här ser vår planeringstavla ut nu:

Håll utkik efter alla spännande reportage som kommer de närmaste veckorna. Är det något du undrar över eller har idéer på hur man kan vinkla, dra iväg ett mail till redaktionen-ps@stockholm.se!

/Calle

Elever ger hopp om framtiden

Alla som har varit i ett klassrum och hört ord som ”jävla bög” eller ”blattehora” muttras vet att det är både tungt och svårt att ta debatten. Ska man orka säga till en gång till? Ja! Som lärare är du en av de viktigaste förebilderna i dina elevers liv. 

I media tar vi dagligen del av främlingsfientliga aktioner och hatbrott och det är lätt att få känslan att Sverige aldrig varit så intolerant som nu. Främlingsfientliga grupper begår våldsdåd och använder sig av demokratiska kanaler för att nå ut med sina budskap, samtiden ser mörk ut. Men det finns hopp – våra elever! Enligt undersökningen Tid för tolerans, där Forum för levande historia tagit tempen på toleransen bland svenska skolelever, får elever en allt positivare attityd till andra människor. Och de särskiljer sig från andra grupper i samhället genom att överlag vara öppnare för mångfald och invandring.

Undersökningen analyserar vad skolungdomar tycker och tänker om varandra och samhället i stort. Den tar upp deras oro och förhoppningar, utsatthet för intolerans och intolerans mot grupperna invandrare, romer, muslimer, judar och HBT-personer. En av slutsatserna i undersökningen är att utsattheten för våld, hot och trakasserier är stor inom vissa elevgrupper. Det kan tyckas vara en paradox men samtidigt som de intoleranta attityderna minskar ökar antalet intoleranta handlingar. Projektledare Jacob Severin exemplifierar med att det tidigare fanns hundra personer med intoleranta attityder, men de agerade inte på dem. Idag finns tio intoleranta personer som agerar efter sina negativa attityder. Alla som har klassrummet som sin arena vet att det ibland kan förekomma kränkningar och att det är viktigt att agera om något sådant händer. Rapporten lyfter fram välutbildade lärare, lugn i klassrum och trivsel i skola som toleransskapande faktorer. Överhuvudtaget är elevernas förtroende för lärare mycket stort och det förtroendet är något som vi alla som jobbar i och med skola måste förvalta, och vara stolta över! Ni lärare är med och formar framtidens medborgare. Att ni orkar reagera och vara en förebild lägger grunden för en ljusare framtid.

Men hur uppmuntrar man och arbetar man med att öka toleransen på sin skola? Och hur mäter man tolerans? Levande historias definition av tolerans illustreras genom en toleranstrappa;

Acceptans är den traditionella tolkningen av tolerans. Jag accepterar dig, men jag vill inte ingå i en djupare relation. Forum för levande historia lägger till en stegring av toleransen – respekt, öppenhet, inkludering och slutligen självrannsakan. Istället för att skapa ett dom som motsats till vi, vänder vi blicken inåt och funderar över våra egna reaktioner och tankar. Är du tolerant och bejakar olikheterna som finns i ditt klassrum och hur bemöter du intolerans?

Det är ett tungt arbete och ingen ska behöva vara ensamma med det, prata med varandra och dela erfarenheter. Och glöm inte att vara stolt över dina elever när de visar öppenhet och omfamnar det olika. Kunskap är toleransens moder och ni lärare drar ett av de tyngsta lassen, och allt jobb ger resultat!

Vill du läsa mer om Forum för levande historia och se en film om hur ett elevbesök kan gå till så har Pedagog Stockholm varit där på utställningen PK – en utställning om intolerans.

Trappbilden är tagen av Moyan Brenn och bearbetat under CC-licens.

/ Calle

Lärarens livslånga lärande

Professor Helen Timperley vid universitetet i Auckland på Nya Zeeland är på besök i Stockholm och i måndags talade hon för runt tusen förstelärare och skolledare från hela Stockholms län på Folkets Hus. Hennes forskningsfält är lärares professionella lärande och utveckling och hur det påverkar elevernas lärande och utveckling.

(Se också vår sida om Helen Timperley där föreläsningen finns filmad och allt hennes presentationsmaterial ligger.)

Timperleys grundtes är att lärare aktivt måste arbeta med att utveckla sitt eget lärande och att detta måste organiseras och främjas av skolornas ledare. Genom att ställa frågan vilka kunskaper och färdigheter eleverna behöver kan lärare fördjupa sin professionalitet och fördjupa sina färdigheter. Timperley menar att lärare måste delta i ett livslångt lärande där de utvecklar sina metoder, testar och utvärderar för att ytterligare främja elevernas lärande.

En vision för skolan

När Hon talar på Folkets hus är den stora salen nästan full och stämningen förväntansfullt sorlig innan hon kommer ut på scenen. Timperley är liten och försynt, men sorlet tystnar omedelbart, hon brinner av engagemang och det är knäpptyst när hon inleder med att berätta om Nya Zeelands vision för skolan.

Flera deltagare twittrar ut att de nu har hittat sin vision.

Hennes mission är att lärare ska utveckla sitt professionella lärande och bilda sin uppfattning om undervisningen utifrån elevernas måluppfyllelse och resultat. Forskning visar att lärare måste tro på att deras elever kan prestera bättre och snabbare, bara genom att tro på sina elever kan man utmana dem och få dem att nå nya höjder. För att göra detta måste lärare ständigt utveckla sitt yrkeskunnande och pröva nya pedagogiska metoder och utvärdera dessa.

– Hur vet du att dina nya metoder gör skillnad? frågar hon som öppen fråga innan hon drämmer till med; vet du inte det är du inte närmare målet än innan du började.

Att fråga eleverna vad de tycker och ta reda på vad de lär sig för att anpassa undervisningen efter deras behov och förståelse är enligt henne livsnödvändig i lärargärningen. Detta får mig att tänka på Dylan Williams i dokumentären The Classroom project där han säger:

– Skolorna idag är bättre, ungdomarna smartare men samhällen är mer komplicerade och därför kräver det mer kunskaper av eleverna för att fungera i samhället.

Precis som på eleverna måste det från skoledarna finnas stor tilltro till lärares vilja att utvecklas och lära sig nya metoder. Timperley slår fast att detta ställer krav på att det finns strategier för att tillvara ta erfarenheter och föra dem vidare mellan kollegor. Om en lärare åker iväg på fortbildning men det inte finns någon strategi för att föra dessa kunskaper vidare till sina kollegor eller utvärdera hur detta påverkar elevernas lärare så kommer den nya kunskapen inte organisationen till godo. Timperley trycker på förstelärare här har en roll som ledare av andra lärare och att de måste arbeta med grupper.

– Om försteläraren arbetar med enskildas lärare finns risken att det uppfattas att det är ett straff för dåliga lärare och försteläraren får dåligt rykte.

Timperley menar att lärare måste uppmuntras att utvecklas och att det måste bli en naturlig del av yrkets vardag.

Cissi och Malin, förstelärare från Sätraskolan, som besökte föreläsningen håller med det som sägs.

– Förändring måste komma inifrån, om det blir ett krav låser sig folk, säger Cissi. Malin håller med och tillägger:

– Man känner igen diskussionerna från skolan, det är inte nyheter men man får en del Aha-upplevelser.

Men när ska man hinna med sitt lärande, i en redan tidspressad organisation är det lätt att hoppa över det som inte brinner men Timperley pekar på att det måste skapas tid för lärande exempelvis i form av möten och att denna tid ska vara prioriterad samt att skolan ska fokusera på ett utvecklingsområde åt gången.

– Ingen lärare kan vara inblandad i mer än ett fokusområde åt gången. Och det tar tid att uppnå djuplärande. Minimum är att fokusera på ett område i ett år, men två år är mer lämpligt, säger Timperley.

Samtidigt menar hon att förändringar i elevernas resultat och förståelse kommer snabbt.

– Mät förändringar, får du inte resultat så måste du tänka om. Förändringsarbete behöver inte ta lång tid. Fastna inte i mätprocessen och bara mät och mät utan att få resultat. Uppvisas inget resultat får du tänka om.

I slutet av föreläsningen applåderar alla länge och så snart publiken reser sig börjar det surras och smida planer. Vissa håller med, andra inte, men alla är engagerade och rosiga om kinderna.

Att vara en skolutvecklare

Dagen efter får förstelärare chansen att arbeta fördjupande kring frågorna om kollegialt lärande i seminarium där de stöter och blöter frågorna om hur de kan bedriva utvecklingsarbete på sina skolor. Karin och Åsa, förstelärare från Lillholmsskolan var där och seminariet har gjort intryck på dem. De är båda ansvariga för att utveckla pedagogiken på sin skola och håller med Timperley i mångt och mycket.

Karin berättar att hon ser sin roll som en utvecklingstjänst där man ska ligga i framkant i pedagogisk forskning, men även vara lyhörd för vad ens kollegor behöver för stöd.

– För att hålla sig framme så blir det mycket läsning i digitala kanaler som Pedagog Stockholm, olika nätverk och Skolverkets kedjebrev.

Åsa tillägger att man måste fokusera på några områden, att man inte kan förändra allt på en gång eller hoppa på alla projekt.

Just nu är jag som mattelärare jätteintresserad av flippat klassrum eftersom mina elever behöver mer tid att räkna på lektionen. Jag fokuserar på det nu och sen tar jag med mig erfarenheterna ut till mina kollegor.

De är båda överens om att utvecklingsarbetet måste anpassas till hela lärargruppens behov och att det inte får bli för smala ämnen.

– Exempelvis betyg och bedömning är alla lärare intresserade av, säger Åsa.

Timperley fokuserar mycket på det konkreta exempelvis hur en förstelärare närmar sig sina kollegor.

– Det är viktigt hur man närmar sig sina kollegor, det måste vara respektfullt, påpekar Åsa.

– Försteläraren är inte en expert som kan lösa alla problem, tillägger Karin, men det är en resurs, eftersom de har tid frigjort för kreativt utvecklingsarbete. Sen måste man också tänka på att alla lärare inte vill gå den här vägen i yrket.

De slår båda fast att lärare måste lära sig av varandra och utbyta erfarenheter. Man kan inte stå och slå huvudet i väggen utan måste experimentera tillsammans och komma fram till vad som fungerar.

Vill du veta mer och fortsätta diskussionen så finns det gruppen Helen Timperley i svensk skola på facebook. Senare in veckan kommer även den filmade intervjun upp här på pedagog Stockholm och vi kommer att göra en exklusiv intervju med henne där vi ber henne fördjupa sig i hur man skapar delarkultur och livslångt lärande i skolans värld.

/ Calle

Vad behöver vi egentligen kunna?

Under den lockande rubriken föreläste Hans Albin Larsson, professor i historia och utbildningvetenskap vid Högskolan i Jönköping, på SETT 2014. Ja, vad behöver vi egentligen kunna? Har vi inte fått nog nu när vi har hela världens samlade kunskap på internet?

Svaret vi fick var inte oväntat: lite av varje. När vi förvärvar nya kunskaper måste vi ha ett kritiskt förhållningssätt och dra egna slutsatser. Det gör man inte utan en bred allmänbildning. Sedan beror det på vad man sysslar med och vilka djupkunskaper man behöver. En ämneslärare som saknar djupkunskaper i sitt ämne och inte kan gå från helheter, sammanhang till detaljer får nog svårt att entusiasmera sina elever, tror Hans Albin Larsson.

Lärare möter ofta elevernas frågor som ”måste vi kunna det här?” eller ”kommer det här på provet?” Med en smart telefon i fickan har kunskapsinhämtning fått ett nytt perspektiv. Det eleverna inte känner till  kan de snabbt googla upp och få svar på, och lite till. ”Varför ska man lära sig saker som man inte behöver, om de inte kommer på provet” resonerar de. Skolarbeten har blivit till att kopiera och förpacka andras redan färdiga kunskaper, menar Larsson.

Och i det snabba informationsflödet väljer vi att gå direkt till experterna. Det här leder till att vi ”blir som plankton i en ström som någon annan bestämt” och Hans Albin Larsson kopplar det till en demokratifråga. Vi måste kunna tolka och reflektera och dra självständiga slutsatser och till det krävs det kunskaper. Kunskap är inget värt om man inte kan värdera den, menar Hans Albin Larsson.

Om nu internet är en sådan stor källa till elevernas kunskapsinhämtning, vem styr då över internet? Frågan ställdes av Kristina Alexandersson chef för Internet i skolan på .se, Stiftelsen för internetinfrastruktur.  Hon vill att alla elever och lärare ska skaffa sig en digital kompetens och använda nätet i skolan på ett säkert och kritiskt sätt. ”Det är viktigt att det blir på riktigt” det skapar motivation, intresse och engagemang hos eleverna, menar Katarina Alexandersson som själv arbetat som lärare i många år. Hon tipsade om  stödmaterial för skolan som finns upplagt på .se och om skoltävlingen Webbstjärnan , som för övrigt haft prisutdelning idag. Här är vinnarna.

Jag lyssnade även på PRIO Stockholms föreläsning och deras framgångsrika arbete på Stockholms stads grundskolor. Ann Goliath Pillola berättade att eftersom flera skolor vill komma igång så fort som möjligt har tolv nya förrändringsledare anställts till projektet. Läs hennes gästbloggsinlägg om en vanlig dag i en förändringsledares vardag. Läs mer om PRIO och min artikel om hur det blev efter PRIO på Mälarhöjdens skola.

Helena Karlson