Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
intervju

Undervisningsråd Anette Holmqvist om hennes tid på Skolverket, utmaningar för skolbibliotek och att vara stolt på jobbet

Foto: Christer Holmqvist Foto: Christer Holmqvist

Anette Holmqvist slutar som undervisningsråd på Skolverket och naturligtvis ville Skolbiblioteksbloggen ställa några frågor till henne om hennes tid inom skolbiblioteksvärlden.

Hur kom det sig att du började intressera dig för skolbibliotek?

Eftersom jag hade läst litteraturvetenskap (i slutet av 1970-talet) så blev bibliotekarieyrket ett ganska naturligt val. Men jag visste nog inte egentligen vad jag ville med det när jag sökte in på utbildningen i Borås. Väl där så konstaterade jag att det var två saker jag i alla fall INTE skulle arbeta med:

  • Naturvetenskaplig och teknisk litteratur
  • Skolbibliotek

Men det var precis det jag kom att göra. Det var brist på arbete efter jag hade tagit min examen så jag sökte alla sorters biblioteksjobb. Efter en sommar på Läsesalongen i Stockholm fick jag arbete på en grundskola i Täby 1983. Där arbetade jag i 9 månader och sedan började min långa bana som gymnasiebibliotekarie i Stockholm (1984-1999). Jag upptäckte nämligen att det var ett mycket roligt jobb. Och det första gymnasiet (Åsö gymnasium på Södermalm) jag arbetade på hade just teknisk inriktning, vilket var en väldigt rolig utmaning för en person som är humanistiskt skolad i botten. Utan de 14 åren på Åsö gymnasium hade jag nog aldrig fått det stora intresse för internet som jag har än idag och utan den bakgrunden hade jag nog inte heller ”hamnat” på Skolverket.

Vilket är ditt första skolbiblioteksminne?

Det är från mellanstadiet på Strömslundsskolan i Trollhättan. De hade byggt om skoltoaletterna till bibliotek och där satt en vänlig dam och lät mig låna högvis av böcker. Konstigt nog minns jag aldrig att jag såg några andra barn där. Jag var en typisk bokslukare som barn och tonåring.

Du har varit skolbibliotekens förkämpe under en lång tid. Vad är du mest stolt över?

Jag har fått frågan förut och svarar nog olika varje gång. Jag är nog allra mest stolt över att jag har baxat skolbiblistan från en renodlad projektlista 2001 ända fram till det aktiva diskussionsforum det är idag 2020. Den har flyttats till ny myndighet, från nedlagd myndighet, mellan olika projekt, via en lång rad omorganisationer och nya chefer.

Jag är stolt över att jag har lyckats få arbeta med skolbibliotek också när Skolverket inte haft tillstymmelse till uppdrag i frågan. Där känner jag också tacksamhet till mina chefer, särskilt till min senaste chef Helena Elwin som alltid visat intresse för skolbibliotek.

Att Kolla källan fick ganska bra spridning, trots att jag tidvis inte hade så mycket tid för webbplatsen, är jag också stolt över.

Har skolbibliotekariens roll ändrats under ditt yrkesliv och i så fall, på vilket sätt?

Ja, absolut. Mitt intryck är att skolbibliotekarier arbetar mycket mer integrerat med undervisningen idag är vad vi gjorde på 1980- och 1990-talet. Självklart behövde man vara social och utåtriktad även på min tid och visst fanns det skolbibliotekarier som deltog i undervisningen redan då. Loertchers taxonomier kom ju redan på 1980-talet och vi hade Louise Limberg som lärare redan 1981-1983.

Men det var mer vanligt med renodlade bibliotekslektioner (ofta utan lärares närvaro) när eleverna fick lära sig bibliotekskatalogen och var böckerna stod i hyllan. Bokprat var också ganska vanligt (något jag aldrig har ägnat mig åt), särskilt på grundskolan.

Så mycket undervisning i källkritik förekom nog inte före internets genombrott i skolan, åtminstone inte utanför historieämnet. Så sammanfattningsvis, skolbibliotekariens roll har blivit mer utåtriktad och mer pedagogiskt orienterad. Och samarbetet mellan skolbibliotekarier ser helt annorlunda ut, framför allt eftersom det finns så många fler kanaler för det idag.

Vilken eller vilka är de stora utmaningarna för skolbibliotek idag, skulle du säga?

Den största utmaningen på ett mer strukturellt plan är förstås kommunernas brist på resurser, något som inte blir bättre av att vi befinner oss mitt i en pandemi. Risken för nedskärningar är förstås stor. En annan risk/utmaning är att skolans digitalisering tas som ursäkt för nedskärningarna.

Den största utmaningen i skolbibliotekens vardag är att få till ett gynnsamt samarbete med lärarna och att rektor sanktionerar och ger möjligheter för sådana samarbete.

Vad ser du för möjligheter för skolbiblioteken framåt?

Den största möjligheten på ett mer strukturellt plan är att den pågående skolbiblioteksutredningen Stärkta skolbibliotek och läromedel leder fram till förslag som styrker skolbiblioteken och skolbibliotekarierna på något eller flera sätt.

Den största möjligheten i skolbibliotekens vardag är att vara en kunnig samarbetspartner till läraren och ett stöd för elever i såväl läsfrämjande som medie- och informationskunnighet. Vi har många sådana positiva exempel i Sverige. Idag finns så otroligt mycket att inspireras av, det finns mängder av kontaktvägar via sociala medier och från senare år har vi faktiskt en hel del empiri att hänvisa till som utredningar och utvärderingar, kunskapsöversikter, statistik och Skolinspektionens kvalitetsgranskningar.

Det är ju faktiskt jag som ska efterträda dig, har du något råd att ge mig på vägen?

Skolverket har oerhört många regeringsuppdrag att hantera och det är lätt att skolbiblioteksfrågan drunknar i denna mängd av uppdrag. Var aldrig rädd att påminna om skolbibliotek i sammanhang där det skulle passa in, men håller på att glömmas bort. Omvärldsbevaka mycket och försök att ha ett så brett kontaktnät som möjligt (både internt inom myndigheten och externt). Var rädd om skolbiblistan! Utöver att det är en diskussionslista för skolbibliotekarierna själva så har den fyllt Skolverkets skolbibliotekskonferenser med folk, byggt upp referensgrupper för Kolla källan och skolbibliotek, under 20 år befolkat filmer och artiklar med skolbibliotekarier, ställt frågor, svarat på frågor, kommit med hundratals inspel och tips till Skolverket och kanske framför allt: gett en statlig tjänsteman lite inblick i skolbibliotekariernas vardag.

Hur kommer du att fira pensionen?
Ja, från början var det ju planerat med både avtackning på jobbet i juni och någon privat fest i trädgården i Malmköping. Så blir det inte nu. Avtackningen skjuts upp såklart. Det blir nog bara en trevlig middag hemma, så får vi fira med något kalas och någon resa längre fram. För vi brukar fira med resor. I Sörmland. I Sverige. I Europa. Vi får se vilken riktning Covid-19 tar. Det påverkar förstås planerna.

Tack Anette för att du ställde upp på en intervju och jag hoppas att du blir ordentligt firad när det passar!

/Malena Martinger Storme

Skolbibliotekskonsulent

”Skolbibliotekarien är en superhjälte” – Författaren Bengt-Erik Engholm om skolbibliotekariers kompetens, källkritik och mänsklighetens historia

Foto: Ida Halling Foto: Ida Halling

Bengt-Erik Engholm är en flitigt anlitad författare för skolbesök och skriver ständigt på nya faktaböcker för barn. I höst är han aktuell med en ny bok tillsammans med Jonna Björnstjerna, Från apa till Sapiens. Han har också ett start intresse för skolbibliotek så givetvis ville Skolbiblioteksbloggen ställa några frågor.

Bengt-Erik, du har skrivit en mängd olika faktaböcker för barn. Hur kom du in på det spåret?

Jag kom in på det av en ren tillfällighet. Jag skrev berättelser och kunde inte tänka mig att skriva fakta. Om man ska skriva fakta måste man ju kunna en massa saker och jag kunde ingenting. Så tänker jag fortfarande: det finns två sorters faktaboksförfattare, och det är de som kan något väldigt bra och väljer att skriva om det ämnet för barn. Sedan är det vi andra som inte kan någonting men blir nyfikna på ett ämne och tar reda på en massa om det. Så jag börjar från noll varje gång, det och att jag mognat (dvs blivit gammal) och törs ställa dumma och naiva frågor tror jag bidrar till att jag kommer i ögonhöjd med mina läsare.

Så här gick det till: Jag skrev på en äventyrsroman, Kameleontpojken, och råkade bli vän med en fakir – den fruktansvärde, den fasansfulle, den fantastiske fakiren Orthae! När han inte sticker vassa saker i kroppen, käkar glödlampor eller kör ner långa svärd i halsen heter han också Martin Lundström. Han hjälpte mig hitta stämningen jag behövde i boken, stämningen som finns runt en cirkus eller snarare bland gycklare.

När boken kommit ut och jag var på Författarförbundets julmiddag fick jag Malin Liljas fina bok Mumier som julklapp. När jag läst den tänkte jag: ”Så här skulle man faktiskt kunna skriva en faktabok om fakirer också”, och jag mejlade Malin, som också är redaktör på Natur och Kultur. Hennes korta svar var ”Kör!”. Och då gjorde jag det. Ganska snart hittade jag ett arbetssätt, ett slags metod, och så blev jag faktaboksförfattare.

Mumier är illustrerad av duktiga Jojo Falk och det kändes självklart att hon även skulle illustrera min fakirbok. Och sedan har hon gjort bilderna till de övriga sju böckerna i ”serien”. Jag har verkligen haft tur att få samarbeta med fantastiska bildkonstnärer som hittat den ton, värme och humor som givit mina texter luft under vingarna.

Boken Skelett återutges förresten av En bok för alla senare i år.

Min egen favorit bland din gedigna utgivning är nog Riktiga Vikingar!, jag tycker att dina texter samspelar så bra ihop med Jonna Björnstjernas illustrationer. Vilken är din egen favorit bland titlarna?

Riktiga vikingar! är också min favorit, även om det oftast är så att det jag håller på med för stunden eller den senast utgivna boken är favoriten. Det speciella med vikingaboken är bredden, tycker jag. Att jag lyckats få med så mycket, som till exempel samernas liv för tusen år sedan. Det kändes helt naturligt att få med alla folk som levde i Norden på den tiden, men samerna skymtar bara fram ibland i den historiska litteratur jag hittade under min research; jag tror dock att det håller på att förändras.

Men du skulle bara veta hur mycket jag fick stryka ner trots att min förläggare Johanna Ringertz gav mig ett tiotal extra sidor…

Jonna Björnstjerna är en riktig stjärna! Vi har gjort två böcker ihop och det blir minst en till och den kommer i sommar. Hon håller faktiskt just nu på med att renrita de fantastiska bilderna. Jonna är prestigelös och lätt att samarbeta med, och hon har en så skön humor och fantasi förutom att hon är en otroligt duktig konstnär.

Målet för mig när jag skriver mina faktaböcker, främst de för nyläsare, alltså 6–9-åringar, är inte först och främst att läsaren ska lära sig något. Då skulle jag skriva läroböcker. Det första målet är att de ska lockas av boken och att den ska locka till läsning och att läsningen är kul. Det andra målet är att de ska tycka att det är okej med faktaböcker och att de ska bli intresserad av ett ämne och bli inspirerade att söka efter andra böcker. I tredje hand kommer tanken på att de ska lära sig något också.

Hur går du till väga när du samlar in information till dina böcker?

Det viktigaste i början är att jag googlar igenom min egen hjärna. Alltså att jag dammsuger skallen på ämnet: vad vet jag om det här? Vad tror jag att jag vet? Vad är det för särskilt med ämnet? Vad vill jag ha reda på?

Redan här får jag koppla på källkritiken: mycket av det jag tror att jag vet är förstås bara myter och fantasier, men spännande att utgå ifrån.

Krävs det fantasi för att skriva faktaböcker? Självklart! Att hitta ingånger, vinklar och ställa sig oväntade frågor, allt det kräver fantasi. Det blir långa listor med tankar och frågor.

Den viktigaste drivkraften är nyfikenhet. Jag har förmånen att själv (för det mesta) få välja ämnen att skriva om, och då väljer jag förstås ämnen jag vill veta något om.

Med de här listorna framför mig måste jag erkänna att jag ger mig ut på nätet. Men först blir det för att hitta litteratur i ämnet. Jag lånar, och köper, en hel del böcker, men jag samlar även på mig tjogtals med länkar som jag betar av efterhand. Internet är kanske främst en inspirationskälla mer än en faktabank.

När jag grips av ett ämne vill jag ge mig på det från alla håll. Frågor jag ställer mig kan illustrera detta: ”Är loppor och löss samma art?”, ”Hur mycket snor kan det komma i näsan på en dag?”, ”Vad var de där havsvidundren folk trodde på förr i tiden?”, ”När levde de första tandläkarna?”, ”Varför tycker många att fladdermöss är läskiga?”. Jag vill ha med biologi, historia, geografi, fysik, folktro, myter och så vidare i böckerna. Vilket ibland kanske kan göra det svårt att ämnesbestämma dem. Men det bjuder jag på.

Med boken som kommer i sommar, Från apa till sapiens – mänsklighetens historia, har det dock varit på ett lite annat sätt. Tanken från början var att skriva en Sapiens för barn och då var det självklart att utgå från Hararis bok, och det var ju en prövning. Jag använde hans upplägg, men under arbetet letade jag fakta på annat håll också i delämnen som fångade mitt intresse, och som jag tror mina läsare kan tycka är spännande. Jag läste annan litteratur, vetenskapliga artiklar, lyssnade på relevanta radioprogram och såg en del på teve, och så tog jag kontakt med en del experter inom olika delområden.

Hur tänker du kring källkritik när du skriver?

Jag försöker vara källkritisk från början till slut. När jag hittar något på internet som verkar för kul för att vara sant, kollar jag upp det i första hand mot NE.se, och om inte det går kollar jag fler källor, forskare och arkeologer, som till exempel jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet.

Sedan ser jag alltid till att få text och bilder faktagranskade innan boken är klar. Det är väldigt givande. Med vikingaboken var det så att jag använde tre faktagranskare, eftersom det krävdes väldigt speciell kunskap när det kom till samernas historia och det jag skriver om den spännande, runfyllda Forsaringen från Hälsingland. Från faktagranskarna fick jag även en del extra fakta som gjorde boken ännu bättre!

Jag vet att du brinner för skolbibliotekets roll i skolan, du företräder ju Författarförbundet i Nationella Skolbiblioteksgruppen. Vilken roll anser du att skolbiblioteken har för elevernas källkritiska granskande av information?

Förutom att det behövs en kompetens som kan lotsa eleverna in i böckernas värld måste det finnas någon som kan utveckla de unga till duktiga informationsökare och -hittare. Och där kommer källkritiken in. Varje skola måste ha personal som ansvarar för upprätthållandet av mediekunskap, informationssökande och källkritik. Någon som håller sig ajour om nya rön och rekommendationer och som kan utveckla det arbetet och föra kunskapen vidare till både pedagoger och elever. Och det är ju en himla tur att det finns ett yrke som kan fixa det: skolbibliotekarien – en superhjälte.

På vilket sätt är läsandet av facklitteratur gynnsamt för ett ”källkritiskt tänk”? Eller spelar det kanske ingen roll?

Jag tror att det är viktigt att redan tidigt lära sig skilja på skönlitteratur och facklitteratur. Men jag antar att det pratas om det redan i lågstadiet. Eller förresten: jag brukar ställa frågan om de vet skillnaden när jag är ute i skolorna, och upp till trean är det nog lite si och så med den medvetenheten.

Sedan tror jag att det är viktigt med en uppmuntran att använda facklitteratur mer när de själva ska skriva en text om ett visst ämne, än att skicka ut dem på nätet direkt. En bok kan du för det mesta, nästan alltid, lita på och det kan vara en erfarenhet som är viktig.

När jag möter klasser som ska skriva fakta brukar jag berätta hur jag gör, och då ställer jag alltid frågor till klassen exempelvis om hur de ska ta reda på fakta. De svarar alltid ”google” eller ”internet” allra först. Alltid. Sedan brukar jag kunna locka ur dem att de kan titta själv också, till exempel att gå till ett museum. Sedan, efter att jag nästan lagt ordet i deras munnar, kommer någon på att man kan fråga någon som vet, en expert. Efter det försöker jag på olika sätt få dem att säga ”läsa i en bok”, men jag får för det mesta gestalta det med att läsa ur någon av mina böcker. Här finns det saker att göra: eleverna måste bli mer medvetna om att de kan hitta fakta i en bok. Det låter ju självklart, men det är inte det.

Facklitteraturen kan bli en måttstock eller ett stödhjul när det kommer till att förstå vad källa och källkritik är.

Hur tycker du att en skolbibliotekarie kan puffa för facklitteraturen på sin skola? Har du något bra tips?

Som författare får man ibland skräckhistorier berättade för sig. Den mest skrämmande är nog den där en klass just kommit in för att låna en ”bänkbok”. En kille hittade en fantastisk faktabok han ville låna, men läraren var emot det och de började argumentera. Till slut gick läraren med på att killen fick låna den bok han ville läsa, men bara på villkoret att han lånade en ”riktig” bok också.

Som faktaboksförfattare vill man ju inte höra sånt. Naturligtvis ska eleverna läsa olika slags litteratur, men jag känner ibland att det finns ett förakt mot faktaböcker, att det inte är riktig litteratur, som skräckhistorien bekräftar.

Det viktigaste för att hitta en läsare är precis samma sak som när jag skriver: nyfikenhet. Det funkar med skönlitteratur: läsaren letar gärna berättelser som utspelar sig i ett sammanhang där hen trivs. Spelar hen fotboll vill hen läsa en spännande bok i fotbollsmiljö. Där tror jag också man kan hitta en väg åt andra hållet. Om någon älskar thrillers kanske det går att locka med böcker om verkliga brott, gillar läsaren historiska berättelser är vägen röjd för historiska fakta.

Men det känns lite förmätet för mig att komma med något kanontips som är bättre än det duktiga skolbibliotekarier gör hela tiden.

Min erfarenhet är att många barn gärna vill läsa om saker som verkligen finns. Och de är det säkert inte så svåra att motivera. Sedan handlar det mer om att det finns böcker inom alla möjliga områden. Att det alltså finns ett rikt utbud av spännande och roliga faktaböcker och att dessa får synas och ta plats.

Jo: fler författarbesök förstås… och gärna längre samarbeten inom ramen för ”Skapande skola” (statligt bidrag via Kulturrådet, reds. anm.).

Apropå skolbibliotek… vilket är ditt första skolbiblioteksminne?

Jag är uppväxt i en liten by, Kölsillre, i västra Medelpad. Vi hade inget ”riktigt” skolbibliotek, men en gång i veckan fick vi gå in i den pyttelilla filialen dit böcker från folkbiblioteket i Ånge kom i fina trälådor. Bibliotekarien Maja såg till att det fanns böcker vi gärna lånade och för min del blev det ofta något om Agaton Sax, Dante och Tvärsan eller Ture Sventon.

På högstadiet i Ånge var det inte mycket bevänt med biblioteket, men när jag sedan började gymnasiet upptäckte jag verkligen vilken fantastisk plats ett skolbibliotek kan vara. Där satt jag och pluggade, hängde med kompisar och bläddrade i böcker. Det var en fristad, en oas full med ord.

Slutligen, vad läser du själv just nu?

Just nu är jag inne i slutet av researchen i ett annat passionerat projekt som gör att jag läser och antecknar massor. Jag läser sedan mer än ett år tillbaka det mesta jag kan komma åt om… korpar. Det är ämnet för nästa bok, om det nu blir någon bok, för ingen har sagt att de är intresserade av att ge ut en fet faktabok för barn om just korpar. Jag ska skriva den ändå, och den kommer att bli väldigt bra.

Men jag läser annat också. Bland annat Testamente av Nina Wähä och Mördarens apa av Jakob Wegelius, som jag äntligen tagit itu med. Läste nyligen första boken om Sally Jones och är grymt imponerad av både text och bilder. Jag läser också två böcker om de samiska folkens historia: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och Torvkåtornas torvkåta och renägarinnan från Skåne av Nils-Henrik Sikku och Katarina Pirak Sikku.

Man kan säga att det är en blandad kompott, men så ser det ofta ut när det gäller mig.

Och just nu ser jag fram emot att läsa Linnéa Kryléns Handbok för storsamlare som kommer inom kort.

Stort tack, Bengt-Erik! Jag ser fram emot att läsa Från apa till Sapiens!

/Malena Martinger Storme

Skolbibliotekskonsulent

omslag bengt erik