Visar alla blogginlägg från: september 2015

Uppehåll

Inga inlägg den här veckan, magsjuka och annan krasslighet upptar all tid och energi.

/Elin

Mer om Edward Scissorhands

Kort inlägg idag, då jag är har båda mina barn hemma hela dagarna den här veckan. Jag tänkte att jag kunde skriva lite om varför jag tycker att Edward Scissorhands är en bra film för analys, för er som inte har sett den tidigare. Det finns helt enkelt många olika intressanta infallsvinklar som man kan ta upp. En av dem är estetiken. Filmens regissör heter Tim Burton och han har gjort sig känd för ett väldigt speciellt bildspråk. I filmen ställs till exempel en väldigt pastellfärgad förorts- eller småstadsidyll mot ett mörkt och läskigt slott. Men förpackningarna motsvarar inte innehållet, så att säga. Musiken spelar också stor roll för stämningsläget i filmen. Filmen innehåller både platta och runda karaktärer och man kan analysera deras roller i filmen och deras trovärdighet. Handlingen innehåller tillbakablickar i två nivåer och har intressanta vändpunkter som går att diskutera mycket. Slutligen har filmen ett tydligt tema och budskap, som handlar om utanförskap och acceptans.

Genom att låta eleverna göra en analys av Edward Scissorhands ger man dem därför goda möjligheter att uppfylla följande del av kunskapskraven (ur aspekten ”annat berättande”):

Eleven kan översiktligt återge innehållet i några centrala svenska och internationella skönlitterära verk och annat berättande. Eleven reflekterar också över innehåll och form med hjälp av några berättartekniska och stilistiska begrepp. Dessutom kan eleven utförligt redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv. Eleven återger några iakttagelser, formulerar välgrundade och nyanserade egna tankar med utgångspunkt i berättandet samt relaterar innehållet i berättandet på ett relevant sätt till allmänmänskliga förhållanden.

/Elin

Kamratrespons, feedback, processkrivande, peer review, formativt arbete…

Kärt barn har många namn. Och tack Google för att du hjälpte mig att inte sätta v och w på fel plats i ”review”. Den allra första text eleverna får skriva hos mig i Svenska 1 är en del av den screening vi låter alla elever på Norra Real genomgå för att kunna upptäcka eventuella läs- och skrivsvårigheter. Där finns det ett stort värde i att se deras oredigerade skrivande. Annars är det värdefullt att lära eleverna att skrivande är en process och att en text normalt behöver bearbetas flera gånger för att den ska bli bra. För mig är dock detta ett återkommande problem, både när det gäller elevernas och min egen tid och arbetsbörda. De behöver ju skriva flera olika typer av texter under en kurs gång, vilket gör att man inte kan jobba hur mycket som helst med ett enskilt verk. Det behövs också oftast feedback för att de ska kunna utveckla och förbättra sina texter och det tar tid att läsa och kommentera 32 alster. Där är kamratrespons ett bra verktyg. Jag har tidigare varit lite skeptisk till det, men jag har lärt mig mer och mer om hur det kan användas på ett bra sätt. Tidigare har jag, liksom många elever, känt att det är ju läraren som är experten, hur ska klasskamraterna kunna ersätta den kompetensen? Och lösningen ligger väl i att de inte ska ersätta, utan komplettera. De kritiska eleverna omvänder man förhoppningsvis med insikten att de får en chans att förbättra sin text innan läraren ser den.

Nyckeln till bra kamratrespons ligger i att strukturera den. Det går inte bara att låta eleverna bedöma varandra och säga vad de tycker är bra och dåligt. Åtminstone inte till en början, dit kan man komma om de får jobba med kamratrespons så pass mycket att de blir vana vid vad som är relevant att kommentera och vad som inte är det. Jag vill till exempel undvika att elever agerar språkpoliser åt varandra och får de bara i uppdrag att kommentera varandras texter i största allmänhet är det där många kommer att hamna. Nej, det är oftast formen som är det intressanta. När det gäller den filmrecension jag har skrivit om i de tidigare inläggen använder jag gärna kamratrespons, eftersom det är den första text de får skriva för mig som inte har med screeningen att göra. Här finns en given form som ska användas: recensionen ska innehålla referat, analys och omdöme. Det är en tydlig uppgift för eleverna när de ska titta på varandras texter: finns alla tre delar? Är det en bra balans mellan dem? Det stora problemet för många elever brukar vara att de i referatet beskriver hela filmens handling alltför detaljerat. Ett antal brukar till och med avslöja slutet, varpå jag brukar påpeka att en recension främst är till för de som ännu inte sett en film/pjäs, läst en bok etcetera.

Eleverna får efter kamratresponsen bearbeta sina texter och lämna in dem till mig. Om tid finns kan även jag ge formativa kommentarer som de får ytterligare en chans att förbättra sin text utifrån. Jag ger alltid formativa kommentarer på inlämnade arbeten, men oftast får de tänka på att använda lärdomarna till nästa uppgift istället. Denna ständiga tidspress…

/Elin

Referera, recensera, analysera…

Som jag skrev i förra inlägget är min erfarenhet att de flesta elever har svårt att skilja på referat och analys när de kommer till gymnasiet. De brukar också ha svårt att hålla sig från att recensera när de egentligen ska analysera. I en analys är det inte intressant om du tycker att till exempel en film är bra eller dålig. Det intressanta är hur du tolkar olika delar av den. Man kan diskutera om karaktärerna är platta eller runda, men vilket du föredrar är ointressant i sammanhanget. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att tidigt reda ut skillnaden mellan dessa begrepp.

På Norra Real använder vi för närvarande BRUS-handboken (Bayard med flera) från Natur & Kultur i alla årskurser. Den har sina för- och nackdelar, jag kan återkomma med en recension längre fram. I Svenska 1 är den dock enkel och lättöverskådlig. Där finns en guide till hur man skriver recensioner, som säger att en recension ska innehålla följande delar (förutom lite allmän info som till exempel titel, författare, regissör): referat, analys och omdöme. Att skriva en recension efter den här modellen tvingar eleverna att skilja på dessa tre saker.

Att göra en analys är inte så lätt om man inte är van. Därför låter jag eleverna, efter att vi sett filmen, börja med att göra en analys i grupp. Det finns några sidor i boken som handlar om att analysera och de får de läsa innan vi ser filmen. Jag brukar alltid få frågan om man ska anteckna när man ser filmen och då brukar jag svara att det beror på hur bra minne de har. Det är viktigt att de lär sig att se filmer aktivt, men de får lära sig att själva ta ansvar för det. Lektionen efter att vi har sett klart filmen får de sedan sitta i grupper (som jag har delat in) och tillsammans diskutera sig fram till en analys, som de lämnar in till mig vid lektionens slut. Jag brukar be dem fokusera på miljö, karaktärer, handling och budskap/tema. Visst hade de kunnat få längre tid på sig för att göra en utförligare analys, men ger man bara en lektion tvingar man dem att vara effektiva och utnyttja tiden väl. Det minskar också risken för att de söker svar på annat håll och därmed lär sig mindre. Denna första gruppanalys är ändå till största del en plattform för kommande uppgifter.

Mer i nästa inlägg om recensionen de sedan ska skriva.

/Elin

Filmtajm!

Filmvisning brukar vara uppskattat av eleverna. Och även om ”det vidgade textbegreppet” är en förlegad formulering så står följande i Skolverkets instruktioner om svenskämnets syfte: ”Undervisningen ska också leda till att eleverna utvecklar förmåga att använda skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar.”. Så film SKA faktiskt användas i svenskundervisningen. Inte mig emot. I Svenska 1 använder jag film som grunden för en första analysuppgift. Jag vill också att de tidigt ska lära sig skillnaden mellan att analysera, recensera och referera. Det brukar många elever ha svårt för när de kommer till gymnasiet.

Vad ska man då välja för film? Visserligen är det ingen nackdel att se om en film man redan har sett om man ska göra en analys, tvärtom. Dock tycker de flesta elever att det är roligast att få se något de inte har sett förut. Som första film brukar jag använda Edward Scissorhands.  Det finns flera anledningar till att jag väljer just den filmen. Dels hör den till avdelningen filmer som jag tycker känns ganska fräscha fast de egentligen har runt 20 år på nacken. Det innebär att många elever inte har kommit i kontakt med den tidigare. Dock känner många elever igen Johnny Depp från bland annat Pirates of the Caribbean-filmerna, vilket gör dem positiva till även denna film. Sist men inte minst tycker jag att det är en bra film att analysera. Det finns många olika infallsvinklar utgå ifrån och den har ett tydligt budskap. Jag återkommer till det längre fram.

Jag har prövat mig fram till ett upplägg där eleverna först får se filmen, sedan diskutera den i grupp och göra en första gemensam analys och sedan skriva en egen recension. Jag beskriver mer om detta i nästa inlägg.

/Elin

Bildkälla: Imdb.com Bildkälla: Imdb.com

Filma muntliga presentationer?

Till att börja med är förstås en eventuell filmning av elevernas muntliga framträdanden avhängig tillgången till teknisk utrustning. Jag har i mitt jobb tillgång till en iPad, men  jag vet att sådant är ouppnåelig lyx för många lärare. Många har visserligen en privat smartphone, men egentligen tycker jag inte att man ska använda privat utrustning i jobbsammanhang. Det är en principsak. Men var och en gör förstås som hen vill. Hur som helst, om man nu har de praktiska möjligheterna att filma eleverna, är det då en bra idé? Jag har faktiskt inte gjort det ännu, men det hindrar ju inte att jag har lite tankar om saken.

Kraven på dokumentation från oss lärare ökar ständigt. Ur den aspekten är muntliga redovisningar ett aber, eftersom de normalt sett är så flyktiga. Efteråt kommer ord stå emot ord: hur pass säker var egentligen eleven på sin presentation? Togs erforderlig ögonkontakt med åhörarna? Och så vidare. En kollega fick faktiskt uppleva att en förälder hörde av sig med synpunkter på bedömningen av hans sons muntliga presentation. Mejlet inleddes med att han ju visserligen inte kunde bedöma det muntliga framträdandet i klassrummet, men… Hans son brukade ju prestera så bra, redovisningen hade sett så bra ut hemma etcetera etcetera. Detta försätter onekligen läraren i en jobbig situation. Är framträdandet filmat är det lätt att visa vad som hände och hur man bedömde det. Detta ökar rättssäkerheten för såväl lärare som elever. Det kan också vara värdefullt för läraren själv att kunna gå tillbaka och se om delar av redovisningen, då det är mycket svårt att bedöma redovisningen samtidigt som den sker. Det är lätt att missa detaljer.

Det är dock viktigt att ha i åtanke vad som står i Skolverkets kommentarsmaterial till nationella provet: det är det första intryck en muntlig presentation ger som ska bedömas. Om man ser om ett muntligt framförande, kanske flera gånger, är det till exempel lätt att lägga märke till och förstora detaljer som man inte tidigare fäst någon större vikt vid. Det går hellre inte att bedöma interaktionen mellan den som redovisar och åhörarna på samma sätt när man ser en inspelning som när man upplever presentationen direkt. Så ur den aspekten ska filmning användas med försiktighet.

Jag tänker att filmande av muntliga presentationer framför allt kan vara värdefullt ur inlärningssynpunkt. Att låta eleverna några tillsammans titta på filmerna i efterhand och diskutera det de ser utifrån kunskapskraven. Jag tror att det skulle vara stärkande för många elever, för jag märker att de ofta själva har lägre tankar om sina presentationer än vad jag har. Jag brukar försöka förklara för dem att det är inte hur nervösa de känner sig som räknas, utan hur osäkra de verkar. Och i de allra flesta fall är den osäkerheten långt mer tydlig för dem själva än för åhörarna.

Det gäller dock att ha i åtanke att de flesta inte är särskilt bekväma med att bli filmade. Det är bara att gå till sig själv, hur tycker du att det skulle kännas om någon filmade dig när du undervisar (om du inte redan varit med om det)? Och då är ändå vi lärare vana estradörer. Men jag tänker att ett första steg kan vara att bara filma de elever som vill. Så småningom kommer nog fler då upptäcka vinsterna med förfarandet.

/Elin

Bedömning av muntlig presentation

Hur gör jag då när jag bedömer en muntlig presentation? Naturligtvis är eleverna nervösa första gången jag ska bedöma dem. Jag förklarar därför alltid i förväg hur bedömningen kommer att gå till. De har fått bekanta sig med de kursmatriser jag använder mig av, det vill säga kunskapskraven införda i ett rutnät. Här skulle jag gärna bifoga en fil, men det låter sig tydligen inte göras i detta format. Det är dock inget märkvärdigt, kunskapskravens exakta formuleringar, bara uppstyckade i ett rutnät som gör textmassan mer överskådlig och progressionen mellan de olika betygsnivåerna tydligare. När jag bedömer någon prestation av en elev, oavsett om den är muntlig eller skriftlig, använder jag mig av aktuella delar av matrisen och markerar där vilka krav eleven uppfyller. Sedan skriver jag också en egen kommentar, som förtydligar prestationens styrkor och svagheter och ger tips inför uppgift.

När eleverna gör en muntlig presentation sitter jag med ett pappersutdrag av kursmatrisen framför mig och kryssar efter hand i de nivåer som eleven uppnår. Eftersom en muntlig presentation normalt är flyktig till sin natur gäller det att vara noggrann med dokumentationen medan den pågår eller man har den i färskt minne. Detta tycker jag alltid är något stressigt, det ultimata är helt klart att vara mer än en bedömare vid muntliga presentationer. Det försöker vi alltid få till vid nationella provens muntliga delar. Dock får man ha i åtanke att det kan vara en försvårande omständighet för eleverna att ha en extra lärare, som de kanske inte känner, närvarande vid sina presentationer.

Jag har också börjat låta eleverna göra en liten bedömning av varandra när det är muntliga presentationer. Var och en får några papperslappar och så får ett antal av åhörarna vid varje presentation i uppdrag att dels skriva en kommentar om något som var bra med framförandet (antingen formen eller innehållet, det kan man styra eller låta vara valfritt) och någonting att tänka på till nästa gång, någonting som kan utvecklas. Eleverna är ofta ovana vid att bedöma varandra och hyser initialt ofta ett visst motstånd till förfarandet, men efteråt brukar de uppskatta det. Jag uppmanar dem att spara både mina och klasskamraternas kommentarer och sedan gå tillbaka till dem inför nästa liknande uppgift. Jag skapar ett dokument åt dem på vår webbplattform som är till enbart för detta ändamål. Jag namnger det ”Mina utvecklingsområden” och jag går aldrig in och skriver eller läser i det, utan där är tanken att de själva ska ta ansvar för sin utveckling.

Jag har funderat en del på möjligheten att filma elevernas muntliga presentationer. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

/Elin