Visar alla blogginlägg med kategorin:
Verktyg för formativ bedömning

Vetenskapligt pm

Hej!

Jag och en kollega diskuterade idag att det roligaste med att vara lärare är ju att få göra just det vi vill att eleverna ska göra: lära sig av sina misstag, utvecklas och förbättras. Som jag har skrivit i min presentation här på bloggen är det roligaste jag vet med yrket att fundera ut nya uppgifter och testa dem på eleverna. Efter att eleverna har börjat jobba med en uppgift ser man vad som behöver förtydligas, förändras och förbättras. Nackdelen är att det i de många fall dröjer ett år innan man har möjlighet att köra samma uppgift igen, så det gäller att vara noggrann med att bearbeta uppgiften med en gång och spara ändringarna, så att man inte glömmer dem till nästa gång.

Den uppgift jag reflekterade över idag är just en uppgift som har växt och ändrats med tiden. För drygt två år sedan skapade jag en argumenterande skrivuppgift till momentet om språksituationen i Norden (Svenska 2). Året därpå använde några kollegor min uppgift som utgångspunkt och förändrade den efter sitt tycke. I fick alla elever i årskurs två på Norra Real göra uppgiften, som nu hade förändrats från argumenterande till vetenskapligt pm. Efter att vi för två år sedan såg att det var den texttyp som eleverna skulle skriva i nationella provet i årskurs tre, och vi såg vilka problem eleverna hade med det, så föreslog jag nämligen att vi skulle låta den texttypen utgöra examination i de tre svenskkursernas olika uddamoment (språkvariation i Svenska 1, språksituationen i Norden i Svenska 2 och språkhistoria i Svenska 3). På så sätt är tanken att eleverna ska få en god övning inför nationella provet i trean. Och det är ju en texttyp som de är betjänta av att kunna även i de andra ämnena. I var och varannan text som jag nu har bedömt (som tvåorna har skrivit, utan tidigare övning i texttypen) har jag fått lämna kommentaren: ”texten är argumenterande snarare än utredande”. Ett stort antal elever har SÅ svårt att låta bli att väva in sina egna åsikter. Och de gillar att argumentera. Så lärdomen denna gång var att vi måste göra instruktionerna ännu tydligare och bli bättre på att vägleda eleverna i hur de ska skriva.

/Elin

Digitala prov

Hej igen!

Nu har jag börjat jobba igen, två dagar i veckan. Jag ska bedöma och administrera nationella prov. Ett tips så här i provtider är att testa digtala prov. På Norra Real använder vi ett verktyg som heter DigiExam. Det har haft sina barnsjukdomar och har som alla metoder både för- och nackdelar (bara en sådan sak att de fått för sig att uppdatera hela kalaset precis när nationella proven ska dra igång…), men det är helt klart värt att testa. Det går att använda både för uppsatser och för prov med flera frågor. Man kan också lägga till matriser för att underlätta bedömningen. Jag är inte helt på det klara med alla funktioner ännu, då användandet inte hade kommit igång riktigt innan jag gick på föräldraledighet. Men nu ska vi köra nationella provets uppsatsdelar i DigiExam, så då får jag prova på hur det känns att använda för rättning. Det är ju helt klart en fördel att kunna låta eleverna skriva på sina datorer när de skriver uppsats.  De är mer bekväma med det än att skriva för hand och som lärare slipper man sitta och försöka tolka kråkfötter.

/Elin

Månadens gästbloggare: Gun Andersson

Hej!

Jag heter Gun och är kollega till Elin på Norra Real och det här gästblogginlägget är min debut i bloggvärlden. Jag har ingen privatblogg, hade inget aktivt Facebookkonto och läste helst inte texter i digital form alls tills för två, tre år sedan. Jag kan inte skylla på ålder och generationsklyftor (mitt namn till trots) och inte heller okunskap då jag arbetade med webbutveckling i mitt tidigare yrke. Jag tyckte helt enkelt att det verkade mysko att sitta och titta på barnkalas, semesterbilder, festande människor och maträtter eller vad man nu kan hitta på Facebook. Jag hörde till och med talas om lärare som hade sina elever som vänner på Facebook och som kommunicerade om undervisning på kvällstid. Detta omnämndes som framgångsstrategier i undervisningen! Det lät ju inte särskilt lockande eller lärorikt heller för den delen och absolut inte något jag ville lägga ner så mycket som en enda sekund på. Men… det var innan jag insåg vidden av möjligheter i att interagera med och följa intressanta personer och perspektiv i sociala medier… framförallt i yrket.

Arbetskamraterna på Norra Real i alla ära, men perspektiv på undervisning från hela landet ger en helt annan ingång och inspiration. Efter att ha startat prenumerationer på bloggar, anslutit mig till diverse Facebookgrupper (bl.a. svensklärarna, bedömning för lärande, sh-lärarna) och skapat twitterkonto har jag fått ett helt annat perspektiv på mitt yrke och vad man kan göra med och i det. Men det gäller att sålla; vad vill jag veta, vem vill jag följa och varför, är frågor man bör ställa sig. Annars är det lätt att gå vilse bland alla bloggare, facebookare och twittrare. Men här, som i alla andra sammanhang, gäller att övning ger färdighet!

Jag tänkte i det här blogginlägget särskilt berätta om två saker som jag lärt mig om och fått perspektiv på i sociala medier. Det ena är bedömning och dokumentation och det andra är ett tips om ett par särskilt intressanta svensklärare som jag följer.

Bedömning och dokumentation

På Norra Real har vi gott om elever som ofta och gärna vill kika på ”sina matriser”, dvs den summativa bedömning som gjorts under året och sammanställts/noterats i en elevknuten matris. En del lärare skriver också in feedback i bedömningsmatrisen och vidarebefordrar den som Wordfil via Fronter eller i mail till eleverna. Ett i mitt tycke mycket tidsödande och omständligt sätt att kommunicera feedback och dokumentera på. Jag har två invändningar mot detta: Tidsaspekten i förhållande till utfallet och den undermåliga teknik som erbjuds i Stockholms Stad (och många andra kommuner) för att, enligt lag, dokumentera.

Det tar enormt lång tid att gå igenom varje matris i en klass då alla elever ligger i separata Worddokument som ska öppnas, stängas och mailas eller laddas upp i skolportalen Fronter. Ställer man tidsåtgången i relation till hur många elever som läser sin matris och verkligen förstår innebörden av den bedömning som gjorts, undrar jag om det är värt jobbet. Givetvis ser eleven sitt betyg och kan komma ihåg detta, men hur många förstår i sak vad som har bedömts i förhållande till aktuell arbetstuppgift? Kanske fler än jag tror, men jag är skeptisk.

Ett sätt att förändra just bedömningsmatriser och göra dessa mer begripliga för elever (och lärare), är att gruppera och minimera antalet kunskapskrav. I svenska 3 blir det förslagsvis skriva, tala, läsa, analysera, språkhistoria och källhantering. Att slå sönder kunskapskraven (förvisso under rubrik ex skriva) ger en tidsödande och svårkommunicerad helhet för både lärare och elev. Att det är i förmågan ”tala” eleven har fått ett visst betygsliknande omdöme är enligt min mening tydligare och enklare för eleven att förstå, än att splittra tala i tre, fyra olika betygsliknande omdömen. Splittring har i mina grupper gett upphov till både det ena och andra missförståndet kring huruvida man ”samlar ihop” ett antal C eller A osv inom TALA och på så vis når ett visst betyg.

Ett annat sätt att tänka kring matriserna är att lägga om till uppgiftsrelaterade matriser. Jag rensar matrisen på allt utom progressionsorden och ersätter de allmängiltiga skolverksformuleringarna med vad som är aktuellt för just det område vi jobbar med nu. Detta skapar både alignment och igenkänning hos eleverna i vad vi jobbat med. Det här är något jag främst ägnat mig åt i samhällskunskap än så länge, men jag är övertygad om att det fungerar även i svenska. Inspirationen kommer från Åsa Söderström, lärare i Jönköping och Svedala kommuns skolutvecklingssajt som du hittar på nätet. Så här kan det se ut i en bedömningsmatris i samhällskunskap när vi jobbat med mediafrågor:

Gun 3

Dokumentation – nödvändigt men tidsödande!

Av någon mycket märklig anledning verkar det som om många av Sveriges lärare fortfarande dokumenterar för hand och färglägger uppnådda färdigheter i pappersmatriser med färgpennor. År 2015! Tur för arbetsgivaren att yrket till övervägande del består av kvinnor… eller? Att vi inte vägrar! I mångt och mycket är det en arbetsgivarfråga kring vad man tillhandhåller i form av tekniskt stöd men kanske också en önskan hos lärarna om att behålla kontrollen över något väldigt viktigt.

På Norra Real har vi inte bara många elever som vill kika i matriser utan också föräldrar som förutsätter att sådana finns att uppbåda omgående och över disk. Och om så inte sker… då vänder man sig till högre ort. Eftersom jag själv inte använder Wordmatriser via Fronter eller mail har jag tillsammans med ett par kollegor skapat ett dokumentationsverktyg som kommunicerar från ett Excelark till elevens mail. Det är ett i allra högsta grad hemgjort verktyg men mycket effektivt och lätt att använda. Det motsvarar i första hand mitt och skolans behov av en översikt över hela klassen i en fil och genererar en individuell fil med enskild elevs uppnådda färdigheter. Jag behöver bara fylla i Excelarket och trycka på ”skicka” så har eleven sin matris i mailen. Jag kan välja att skicka alla mina kommentarer och noter eller delar. Mina behov som lärare står i centrum i den vy som jag kikar i – elevens behov finns i elevens vy. Kort och gott en digital lärarkalender!

Gun 1

Min vy

Gun 2

Elevens vy

Feedback och uppgiftsrelaterade matriser delar jag med eleverna i en annan form – nämligen via docs…inte heller det något som Stockholm Stad tillhandhåller som standardverktyg.  Men det är ett annat blogginlägg!  Tack för mig!

/Gun

PS: tipsen om bra webbsidor:

Sök upp bloggen ”Strategier för lärande” och sv-läraren på Täby Enskilda Gymnasium Åsa Edenfeldt. Teckna en prenumeration på hennes inlägg om du inte följer Facebook! Du har nytta av detta även om du inte är lärare i svenska. Garanterat! Du kommer JUBLA!

En annan lärare som har svenska och historia och bloggar framgångsrikt är Jenny Edvardsson i Kristianstad.  Hennes blogg heter ”Jenny på Wendes”. Mycket läsvärd och konkret!

Och… Min skeptiska hållning till Facebooklike på maträtter och barnkalas kvarstår även om jag inte är fullt så tveksam som tidigare.

Kamratrespons, feedback, processkrivande, peer review, formativt arbete…

Kärt barn har många namn. Och tack Google för att du hjälpte mig att inte sätta v och w på fel plats i ”review”. Den allra första text eleverna får skriva hos mig i Svenska 1 är en del av den screening vi låter alla elever på Norra Real genomgå för att kunna upptäcka eventuella läs- och skrivsvårigheter. Där finns det ett stort värde i att se deras oredigerade skrivande. Annars är det värdefullt att lära eleverna att skrivande är en process och att en text normalt behöver bearbetas flera gånger för att den ska bli bra. För mig är dock detta ett återkommande problem, både när det gäller elevernas och min egen tid och arbetsbörda. De behöver ju skriva flera olika typer av texter under en kurs gång, vilket gör att man inte kan jobba hur mycket som helst med ett enskilt verk. Det behövs också oftast feedback för att de ska kunna utveckla och förbättra sina texter och det tar tid att läsa och kommentera 32 alster. Där är kamratrespons ett bra verktyg. Jag har tidigare varit lite skeptisk till det, men jag har lärt mig mer och mer om hur det kan användas på ett bra sätt. Tidigare har jag, liksom många elever, känt att det är ju läraren som är experten, hur ska klasskamraterna kunna ersätta den kompetensen? Och lösningen ligger väl i att de inte ska ersätta, utan komplettera. De kritiska eleverna omvänder man förhoppningsvis med insikten att de får en chans att förbättra sin text innan läraren ser den.

Nyckeln till bra kamratrespons ligger i att strukturera den. Det går inte bara att låta eleverna bedöma varandra och säga vad de tycker är bra och dåligt. Åtminstone inte till en början, dit kan man komma om de får jobba med kamratrespons så pass mycket att de blir vana vid vad som är relevant att kommentera och vad som inte är det. Jag vill till exempel undvika att elever agerar språkpoliser åt varandra och får de bara i uppdrag att kommentera varandras texter i största allmänhet är det där många kommer att hamna. Nej, det är oftast formen som är det intressanta. När det gäller den filmrecension jag har skrivit om i de tidigare inläggen använder jag gärna kamratrespons, eftersom det är den första text de får skriva för mig som inte har med screeningen att göra. Här finns en given form som ska användas: recensionen ska innehålla referat, analys och omdöme. Det är en tydlig uppgift för eleverna när de ska titta på varandras texter: finns alla tre delar? Är det en bra balans mellan dem? Det stora problemet för många elever brukar vara att de i referatet beskriver hela filmens handling alltför detaljerat. Ett antal brukar till och med avslöja slutet, varpå jag brukar påpeka att en recension främst är till för de som ännu inte sett en film/pjäs, läst en bok etcetera.

Eleverna får efter kamratresponsen bearbeta sina texter och lämna in dem till mig. Om tid finns kan även jag ge formativa kommentarer som de får ytterligare en chans att förbättra sin text utifrån. Jag ger alltid formativa kommentarer på inlämnade arbeten, men oftast får de tänka på att använda lärdomarna till nästa uppgift istället. Denna ständiga tidspress…

/Elin

Filma muntliga presentationer?

Till att börja med är förstås en eventuell filmning av elevernas muntliga framträdanden avhängig tillgången till teknisk utrustning. Jag har i mitt jobb tillgång till en iPad, men  jag vet att sådant är ouppnåelig lyx för många lärare. Många har visserligen en privat smartphone, men egentligen tycker jag inte att man ska använda privat utrustning i jobbsammanhang. Det är en principsak. Men var och en gör förstås som hen vill. Hur som helst, om man nu har de praktiska möjligheterna att filma eleverna, är det då en bra idé? Jag har faktiskt inte gjort det ännu, men det hindrar ju inte att jag har lite tankar om saken.

Kraven på dokumentation från oss lärare ökar ständigt. Ur den aspekten är muntliga redovisningar ett aber, eftersom de normalt sett är så flyktiga. Efteråt kommer ord stå emot ord: hur pass säker var egentligen eleven på sin presentation? Togs erforderlig ögonkontakt med åhörarna? Och så vidare. En kollega fick faktiskt uppleva att en förälder hörde av sig med synpunkter på bedömningen av hans sons muntliga presentation. Mejlet inleddes med att han ju visserligen inte kunde bedöma det muntliga framträdandet i klassrummet, men… Hans son brukade ju prestera så bra, redovisningen hade sett så bra ut hemma etcetera etcetera. Detta försätter onekligen läraren i en jobbig situation. Är framträdandet filmat är det lätt att visa vad som hände och hur man bedömde det. Detta ökar rättssäkerheten för såväl lärare som elever. Det kan också vara värdefullt för läraren själv att kunna gå tillbaka och se om delar av redovisningen, då det är mycket svårt att bedöma redovisningen samtidigt som den sker. Det är lätt att missa detaljer.

Det är dock viktigt att ha i åtanke vad som står i Skolverkets kommentarsmaterial till nationella provet: det är det första intryck en muntlig presentation ger som ska bedömas. Om man ser om ett muntligt framförande, kanske flera gånger, är det till exempel lätt att lägga märke till och förstora detaljer som man inte tidigare fäst någon större vikt vid. Det går hellre inte att bedöma interaktionen mellan den som redovisar och åhörarna på samma sätt när man ser en inspelning som när man upplever presentationen direkt. Så ur den aspekten ska filmning användas med försiktighet.

Jag tänker att filmande av muntliga presentationer framför allt kan vara värdefullt ur inlärningssynpunkt. Att låta eleverna några tillsammans titta på filmerna i efterhand och diskutera det de ser utifrån kunskapskraven. Jag tror att det skulle vara stärkande för många elever, för jag märker att de ofta själva har lägre tankar om sina presentationer än vad jag har. Jag brukar försöka förklara för dem att det är inte hur nervösa de känner sig som räknas, utan hur osäkra de verkar. Och i de allra flesta fall är den osäkerheten långt mer tydlig för dem själva än för åhörarna.

Det gäller dock att ha i åtanke att de flesta inte är särskilt bekväma med att bli filmade. Det är bara att gå till sig själv, hur tycker du att det skulle kännas om någon filmade dig när du undervisar (om du inte redan varit med om det)? Och då är ändå vi lärare vana estradörer. Men jag tänker att ett första steg kan vara att bara filma de elever som vill. Så småningom kommer nog fler då upptäcka vinsterna med förfarandet.

/Elin

Bedömning av muntlig presentation

Hur gör jag då när jag bedömer en muntlig presentation? Naturligtvis är eleverna nervösa första gången jag ska bedöma dem. Jag förklarar därför alltid i förväg hur bedömningen kommer att gå till. De har fått bekanta sig med de kursmatriser jag använder mig av, det vill säga kunskapskraven införda i ett rutnät. Här skulle jag gärna bifoga en fil, men det låter sig tydligen inte göras i detta format. Det är dock inget märkvärdigt, kunskapskravens exakta formuleringar, bara uppstyckade i ett rutnät som gör textmassan mer överskådlig och progressionen mellan de olika betygsnivåerna tydligare. När jag bedömer någon prestation av en elev, oavsett om den är muntlig eller skriftlig, använder jag mig av aktuella delar av matrisen och markerar där vilka krav eleven uppfyller. Sedan skriver jag också en egen kommentar, som förtydligar prestationens styrkor och svagheter och ger tips inför uppgift.

När eleverna gör en muntlig presentation sitter jag med ett pappersutdrag av kursmatrisen framför mig och kryssar efter hand i de nivåer som eleven uppnår. Eftersom en muntlig presentation normalt är flyktig till sin natur gäller det att vara noggrann med dokumentationen medan den pågår eller man har den i färskt minne. Detta tycker jag alltid är något stressigt, det ultimata är helt klart att vara mer än en bedömare vid muntliga presentationer. Det försöker vi alltid få till vid nationella provens muntliga delar. Dock får man ha i åtanke att det kan vara en försvårande omständighet för eleverna att ha en extra lärare, som de kanske inte känner, närvarande vid sina presentationer.

Jag har också börjat låta eleverna göra en liten bedömning av varandra när det är muntliga presentationer. Var och en får några papperslappar och så får ett antal av åhörarna vid varje presentation i uppdrag att dels skriva en kommentar om något som var bra med framförandet (antingen formen eller innehållet, det kan man styra eller låta vara valfritt) och någonting att tänka på till nästa gång, någonting som kan utvecklas. Eleverna är ofta ovana vid att bedöma varandra och hyser initialt ofta ett visst motstånd till förfarandet, men efteråt brukar de uppskatta det. Jag uppmanar dem att spara både mina och klasskamraternas kommentarer och sedan gå tillbaka till dem inför nästa liknande uppgift. Jag skapar ett dokument åt dem på vår webbplattform som är till enbart för detta ändamål. Jag namnger det ”Mina utvecklingsområden” och jag går aldrig in och skriver eller läser i det, utan där är tanken att de själva ska ta ansvar för sin utveckling.

Jag har funderat en del på möjligheten att filma elevernas muntliga presentationer. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

/Elin