Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
kamratrespons

Kamratrespons, feedback, processkrivande, peer review, formativt arbete…

Kärt barn har många namn. Och tack Google för att du hjälpte mig att inte sätta v och w på fel plats i ”review”. Den allra första text eleverna får skriva hos mig i Svenska 1 är en del av den screening vi låter alla elever på Norra Real genomgå för att kunna upptäcka eventuella läs- och skrivsvårigheter. Där finns det ett stort värde i att se deras oredigerade skrivande. Annars är det värdefullt att lära eleverna att skrivande är en process och att en text normalt behöver bearbetas flera gånger för att den ska bli bra. För mig är dock detta ett återkommande problem, både när det gäller elevernas och min egen tid och arbetsbörda. De behöver ju skriva flera olika typer av texter under en kurs gång, vilket gör att man inte kan jobba hur mycket som helst med ett enskilt verk. Det behövs också oftast feedback för att de ska kunna utveckla och förbättra sina texter och det tar tid att läsa och kommentera 32 alster. Där är kamratrespons ett bra verktyg. Jag har tidigare varit lite skeptisk till det, men jag har lärt mig mer och mer om hur det kan användas på ett bra sätt. Tidigare har jag, liksom många elever, känt att det är ju läraren som är experten, hur ska klasskamraterna kunna ersätta den kompetensen? Och lösningen ligger väl i att de inte ska ersätta, utan komplettera. De kritiska eleverna omvänder man förhoppningsvis med insikten att de får en chans att förbättra sin text innan läraren ser den.

Nyckeln till bra kamratrespons ligger i att strukturera den. Det går inte bara att låta eleverna bedöma varandra och säga vad de tycker är bra och dåligt. Åtminstone inte till en början, dit kan man komma om de får jobba med kamratrespons så pass mycket att de blir vana vid vad som är relevant att kommentera och vad som inte är det. Jag vill till exempel undvika att elever agerar språkpoliser åt varandra och får de bara i uppdrag att kommentera varandras texter i största allmänhet är det där många kommer att hamna. Nej, det är oftast formen som är det intressanta. När det gäller den filmrecension jag har skrivit om i de tidigare inläggen använder jag gärna kamratrespons, eftersom det är den första text de får skriva för mig som inte har med screeningen att göra. Här finns en given form som ska användas: recensionen ska innehålla referat, analys och omdöme. Det är en tydlig uppgift för eleverna när de ska titta på varandras texter: finns alla tre delar? Är det en bra balans mellan dem? Det stora problemet för många elever brukar vara att de i referatet beskriver hela filmens handling alltför detaljerat. Ett antal brukar till och med avslöja slutet, varpå jag brukar påpeka att en recension främst är till för de som ännu inte sett en film/pjäs, läst en bok etcetera.

Eleverna får efter kamratresponsen bearbeta sina texter och lämna in dem till mig. Om tid finns kan även jag ge formativa kommentarer som de får ytterligare en chans att förbättra sin text utifrån. Jag ger alltid formativa kommentarer på inlämnade arbeten, men oftast får de tänka på att använda lärdomarna till nästa uppgift istället. Denna ständiga tidspress…

/Elin