Kalla dem gränsgängare

Av Einar Spetz
Blackebergs gymnasium

En programpunkt på Biblioteksdagarna härförleden hette ”Open access och bibliotekens roll som kunskapsförmedlare i samhället”. Open access – vad ska det betyda? Vad är gymnasiebibliotekens roll och bibliotekariens i det hela? Om detta var jag inbjuden att tala i en paneldiskussion. Jag var en av tre deltagare i panelen.

I stället för att helt sonika åka och ställa mig framför en mikrofon i Västerås, vilket var frestande, läste jag på en smula. Jag bjöd även in några kollegor att svara på en enkät på temat open access. Den första frågan var ”Vad tycker du: vilken betydelse har gymnasiebiblioteken idag som förmedlare av forskningsresultat till gymnasieelever?” En stor majoritet, 62 procent, ansåg att betydelsen antingen var liten eller mycket liten. 38 procent uppgav att gymnasiebibliotekens betydelse i detta hänseende antingen var stor eller mycket stor. ”Vilken betydelse har open access för dig när du undervisar elever?” frågade jag därpå. Lite olika visade det sig: 17 procent svarade att de alltid berättar om källor som förmedlar fritt tillgängligt, forskningsbaserat innehåll. 33 procent uttryckte att de ibland gör detta medan 42 procent aldrig tar upp Open accessfrågor. Resterande 8 procent uppgav att de aldrig undervisar.

77 procent ansåg det som viktigt att presentera källor som gör forskningsbaserat material fritt tillgängligt och lika stor andel tyckte att det är viktigt att ”gymnasiebibliotek arbetar aktivt för att elever på de studieförberedande gymnasieprogrammen lär sig att läsa och förstå vetenskapliga texter”. 38 procent ansåg att de fritt tillgängliga källorna ofta är för svåra för användarna.

På min skola, Blackebergs gymnasium, är bibliotekets största målgrupp de högskoleförberedande programmens elever; frånsett dem finns endast elever som går språkintroduktion. Den som skummar genom examensmålen för de högskoleförberedande programmen blir strax varse de vetenskapliga föresatser som lagstiftaren uttrycker genom Skolverket. Man föreställer sig att eleven ska kunna hantera olika källor, förstå huruvida utsagor bygger på vetenskaplig grund eller ej. Det krävs även att eleven ska ta del av aktuella forskningsresultat inom det egna programområdet samt att man även ska läsa och diskutera vetenskap skriftligen – och det på engelska till på köpet.

Det finns vetenskapsanknytning även i ämnesplanerna, exempelvis i svenska 3 där delar av kursen handlar om att behärska disposition, språk och stil i texter av vetenskaplig karaktär. I gymnasiearbetet har eleverna möjlighet att demonstrera hur pass de har tillägnat sig det vetenskapliga förhållningssättet. Detta arbete ska, är det meningen, gestalta sig som en vetenskapsliknande process i vilken eleven tränar sig på bland annat att identifiera parametrar som är viktiga för en undersökning, varefter hen undersöker dem, konstaterar eller avfärdar samband mellan parametrar.

Allt detta är gott och väl på pappret. I vardagen ser det annorlunda ut. Jag möter elever som är skeptiska på så sätt att de misstänker att deras bibliotekarie inget hellre vill än att trycka på dem en saga, en fiktiv berättelse – detta på bekostnad av fakta (forskningsbaserad eller ej). Detta har överraskat mig. Vilka av mina egenskaper som skulle signalera detta begriper jag inte. Men lika fullt: de ställer kontrollfrågor för att förvissa sig om att jag menar allvar. Jag tror det är viktigt att gymnasiebibliotekarien förstår och bygger vidare på de förväntningar om vetenskaplighet som de högskoleförberedande programmens examensmål bygger upp, så att vi kan möta de elever som går och bär på drömmar om vetenskaplighet.

Förväntningen är särskilt stor bland elever på naturvetenskapliga programmet, kan jag tycka. Jag talade med några av dem inför biblioteksdagarna. Jodå, de gillar skolan, men när det gäller vetenskaplighet, nej, då tycker de att de trampar vatten. Tempot är under all kritik, de längtar bort, vill få flakåkningen överstökad för att ta i tu med högre utbildning. Många har tack vare personliga drivkrafter gått utanför skolans ramar och befinner sig redan halvvägs inne i högskolevärlden genom extrakurser och kunskapstävlingar. Drömmen är att vinna en vecka vid MIT, CERN und so weiter.

23559089644_b223418fd6_k Alfred Isaac och Jonathan Jilg

Detta kan kanske verka brådmoget, men det går knappast att blunda för elevernas kognitiva förmåga och ambitioner. Men det är som det är. Eftersom gymnasieskolan inte utför forskning har de svårt att få sina önskningar uppfyllda. De allra främsta tvingas stå med ett ben i vartdera lägret. Vi kan kalla dem gränsgängare.

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.