Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Av Einar Spetz

Kalla dem gränsgängare

Av Einar Spetz
Blackebergs gymnasium

En programpunkt på Biblioteksdagarna härförleden hette ”Open access och bibliotekens roll som kunskapsförmedlare i samhället”. Open access – vad ska det betyda? Vad är gymnasiebibliotekens roll och bibliotekariens i det hela? Om detta var jag inbjuden att tala i en paneldiskussion. Jag var en av tre deltagare i panelen.

I stället för att helt sonika åka och ställa mig framför en mikrofon i Västerås, vilket var frestande, läste jag på en smula. Jag bjöd även in några kollegor att svara på en enkät på temat open access. Den första frågan var ”Vad tycker du: vilken betydelse har gymnasiebiblioteken idag som förmedlare av forskningsresultat till gymnasieelever?” En stor majoritet, 62 procent, ansåg att betydelsen antingen var liten eller mycket liten. 38 procent uppgav att gymnasiebibliotekens betydelse i detta hänseende antingen var stor eller mycket stor. ”Vilken betydelse har open access för dig när du undervisar elever?” frågade jag därpå. Lite olika visade det sig: 17 procent svarade att de alltid berättar om källor som förmedlar fritt tillgängligt, forskningsbaserat innehåll. 33 procent uttryckte att de ibland gör detta medan 42 procent aldrig tar upp Open accessfrågor. Resterande 8 procent uppgav att de aldrig undervisar.

77 procent ansåg det som viktigt att presentera källor som gör forskningsbaserat material fritt tillgängligt och lika stor andel tyckte att det är viktigt att ”gymnasiebibliotek arbetar aktivt för att elever på de studieförberedande gymnasieprogrammen lär sig att läsa och förstå vetenskapliga texter”. 38 procent ansåg att de fritt tillgängliga källorna ofta är för svåra för användarna.

På min skola, Blackebergs gymnasium, är bibliotekets största målgrupp de högskoleförberedande programmens elever; frånsett dem finns endast elever som går språkintroduktion. Den som skummar genom examensmålen för de högskoleförberedande programmen blir strax varse de vetenskapliga föresatser som lagstiftaren uttrycker genom Skolverket. Man föreställer sig att eleven ska kunna hantera olika källor, förstå huruvida utsagor bygger på vetenskaplig grund eller ej. Det krävs även att eleven ska ta del av aktuella forskningsresultat inom det egna programområdet samt att man även ska läsa och diskutera vetenskap skriftligen – och det på engelska till på köpet.

Det finns vetenskapsanknytning även i ämnesplanerna, exempelvis i svenska 3 där delar av kursen handlar om att behärska disposition, språk och stil i texter av vetenskaplig karaktär. I gymnasiearbetet har eleverna möjlighet att demonstrera hur pass de har tillägnat sig det vetenskapliga förhållningssättet. Detta arbete ska, är det meningen, gestalta sig som en vetenskapsliknande process i vilken eleven tränar sig på bland annat att identifiera parametrar som är viktiga för en undersökning, varefter hen undersöker dem, konstaterar eller avfärdar samband mellan parametrar.

Allt detta är gott och väl på pappret. I vardagen ser det annorlunda ut. Jag möter elever som är skeptiska på så sätt att de misstänker att deras bibliotekarie inget hellre vill än att trycka på dem en saga, en fiktiv berättelse – detta på bekostnad av fakta (forskningsbaserad eller ej). Detta har överraskat mig. Vilka av mina egenskaper som skulle signalera detta begriper jag inte. Men lika fullt: de ställer kontrollfrågor för att förvissa sig om att jag menar allvar. Jag tror det är viktigt att gymnasiebibliotekarien förstår och bygger vidare på de förväntningar om vetenskaplighet som de högskoleförberedande programmens examensmål bygger upp, så att vi kan möta de elever som går och bär på drömmar om vetenskaplighet.

Förväntningen är särskilt stor bland elever på naturvetenskapliga programmet, kan jag tycka. Jag talade med några av dem inför biblioteksdagarna. Jodå, de gillar skolan, men när det gäller vetenskaplighet, nej, då tycker de att de trampar vatten. Tempot är under all kritik, de längtar bort, vill få flakåkningen överstökad för att ta i tu med högre utbildning. Många har tack vare personliga drivkrafter gått utanför skolans ramar och befinner sig redan halvvägs inne i högskolevärlden genom extrakurser och kunskapstävlingar. Drömmen är att vinna en vecka vid MIT, CERN und so weiter.

23559089644_b223418fd6_k Alfred Isaac och Jonathan Jilg

Detta kan kanske verka brådmoget, men det går knappast att blunda för elevernas kognitiva förmåga och ambitioner. Men det är som det är. Eftersom gymnasieskolan inte utför forskning har de svårt att få sina önskningar uppfyllda. De allra främsta tvingas stå med ett ben i vartdera lägret. Vi kan kalla dem gränsgängare.

Makerspace på THG-biblioteket

Vecka 43 var det premiär för Makerspace på Thorildsplans gymnasium, självklart i skolans bibliotek! Därmed hakade skolbiblioteket påMakerspace02 succétrenden från de senaste åren med workshops, dit man kan gå för att utveckla egna projekt med inriktning på teknik och natur – eller för att delta i andras projekt. Att bara lite diffust hänga, det går också bra. Man kan jobba enskilt eller i grupp. Konceptet passar bra på bibliotek och tar tillvara elevernas synpunkter. Det är både socialt och lärorikt, tycker Thorildsplans bibliotekarier, Tehres Lindskog och Einar Spetz. På ett Makerspace bygger verksamheten på deltagarnas önskemål.

Vid den första träffen kunde deltagarna bland annat bygga Mindstormrobotar, koda i Arduino, Scratch och Python samt undersöka hur en minisorteringsanläggning skiljde legobitar åt, beroende på deras färg.  Redan vid nästa tillfälle ska deltagarna kunna tillverka DNA-smycken och eget papper. Meningen är att Makerspace ska arrangeras på THGMakerspace01 en gång i månaden. Vid Thorildsplans Makerspace medverkar också lärarna Hamada Sidqi, teknik, och Lars Björklund, naturämnen.

Jämfört med andra Makerspaceverkstäder finns några skillnader. Thorildsplan har ingen maskinpark – än. Tehres har funderat på att skaffa symaskiner. Beroende på vilka aktiviteter det blir, kommer Makerspace säkert flytta runt i skolbyggnaden.

Några Makerspacelänkar

Stockholm Makerspace
Makertjej
Creating School library Makerspace
School Library Makerspace Resources

Ett chip under huden

av Einar Spetz, Thorildsplans gymnasium

Härförleden på Stockholm Waterfront arrangerades Internetdagarna. Med stöd av Medioteket deltog jag under andra konferensdagen. ”Det folkliga internet” hette konferensspåret jag följde. En bekant frågade mig, när jag berättat om saken: ”Vad blir nästa stora grej på nätet?” Då drog jag på det. Jag vet ännu inte, men har åtminstone sammanfattat  intrycken i några punkter:

Ska man låta chippa sig?

 Wearables är ett samlingsord för kroppsnära, digitala prylar – armband, sensoriska plagg med mera.  Dock är wearables inte nästa stora grej; de finns redan. Inte endast finns, förresten. Marknaden har formligen exploderat. En som ligger bra till om vi skulle kora en svensk mästare i wearables är Michael Kazarnowicz. När han dyker upp vid talarstolen, iförd Google glass (explorer edition),  är det som att få besök från framtiden. Kazarnowicz lät nyligen ympa in ett RFID-chip under huden på högra handryggen. Nu sköter han med handrörelser i luften frammatningen av sina slides.  Åtbörderna påminner lite om backhandslag i pingis. Effektsökeri, kan man utbrista. Å andra sidan: Kazarnowicz verkar själaglad för varje steg han tar mot att förvandlas till cyborg. RFID-chippa sig borde alla göra. Bland folk är motståndet störst i början, menar han, men efter hand blir fördelarna uppenbara för flertalet. Det är ändå bara en ny sorts implantat liknande andra – analoga eller digitala – som vi redan har anammat: höftleder av titan, pacemakrar, EAS och kontaktlinser och tusen andra ting för att kompensera för kroppens ofullkomlighet eller för att vässa våra förmågor. Mitt i denna predikan om sammansmältning mellan maskindelar och människokropp erinrar man sig filosofen Descartes,  för vilken kroppen framstod som en automat, jämförbar med en fontän eller ett urverk. Det resonemang som förs av Kazarnowicz handlar egentligen inte om att knö in saker under huden. Allt ska bli smartare än det för närvarande är. Syftet är att maximera potentialen. Våra hem till exempel. De ska inte bara erbjuda tak över huvud, utan också vara smarta nog att låsa sig själva om dess invånare till äventyrs skulle glömma den detaljen.

Generation G i relationssamhället

Har du hört om Generation G? Med denna beteckning avser antropologen och medieforskaren Katarina Graffman unga, födda mellan 1990-2005. Med G:arna fullbordas övergången till relationssamhälle från dagens informations- och kunskapssamhälle. G:arna som är tidernas största generation, utgör idag 35 procent av världens befolkning. G, sa Graffman, kunde stå för en mängd olika saker: gemenskap, eGo eller Google. Den genomsnittliga G:aren inriktar sig på att uppleva och känna genom att använda medier. Däremot är G:arna mindre benägna att läsa och tänka. Upplevelserna nås via mobilen, vilken för G:arna är en kroppslig förlängning (jfr. wearable ovan) snarare än en extern apparat. Genom mobilen söker G:arna bekräftelse inom den egna kretsen, varför merparten av deras medietid går åt till att exponera sig själv och att observera andra. På Facebook, en plattform som Graffman ihärdigt påstår att G:arna kommer överge, har många deltagare minst två konton: ett snygg- och ett fulkonto. Detta krävs för att ge plats åt olika persona som G.aren vill visa upp. Det har varit mycket diskussion om selfiebilderna, i vilken grad de är uttryck för en  löjlig och beklaglig, narcissistisk kultur. En etisk diskussion är nödvändig, menar Graffman, som inbegriper frågan hur G:arnas psykiska tillstånd påverkas av sin strävan att ständigt söka fokus.

Några bubblare


Nätets Klintbergare. Nätet är en plats där sägner uppstår. Nyligen belönades Jack Werner med Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare. Priset är kopplat till tidningen Metros projekt Viralgranskaren. Nu är Werner aktuell med boken Creepypasta. Spökhistorier från internet. I boken har författaren samlat vandringssägner, som är båg rätt igenom, men som speglar viktiga aspekter av vår samtid.

Annie Machon 03Straff eller belöning? Vad ska vi göra med visselblåsarna? Förtjänar Snowden asyl i Sverige? Folk vet väl inte redigt vad de ska tycka. Trots risken för långa fängelsestraff sätter visselblåsarna sig själva på spel bara för att allmänheten ska få veta sanningen. På internetdagarna berättade Annie Machon hur det var att blåsa i visselpipan efter en tid som agent i det brittiska kontraspionaget. Machon gick ut med upplysningar om lagbrott begångna av säkerhetspolisen. Priset blev högt: frusna tillgångar, landsflykt, en kringflackande tillvaro – allt medan nära och kära hemmavid trakasserades, hotades och skrämdes upp av MI5.

Vinna valet med Facebook?
Harper Reed 04Harper Reed – låter namnet bekant? Reed tillskrevs som Barack Obamas sociala medierstrateg, en del av äran för valvinsten 2008. Reed betonar lagbyggets betydelse. Han har haft hårda nypor. Var inte rädd för att ge folk sparken, säger han, anställ medarbetare som presterar bättre än du själv eller inte heller liknar dig själv. Endast den som tillämpar mångfald kan tala om mångfald med trovärdigheten i behåll.

___________________________________________________________________________________
Foto: Einar Spetz. Fler bilder från internetdagarna på Wikimedia Commons: Länk

 

 

Efterlämnade böcker

Jag får instruktioner av min chef att ringa en advokat. Det visar sig att denne utreder ett dödsbo på en ö i Stockholms närhet. Den avlidne var ämneslärare vid en av mina skolor. Vi råkades aldrig. Han avgick med pension 1991. Nu har han efterlämnat 10 000 böcker till skolbiblioteket. Det är bara att hämta. Advokaten företräder även änkan. Hon förmedlar sig på ett vackert språk, som jag kan lite grand av, men som jag absolut inte bemästrar. Advokaten lovar tolka.  Elever och lärare har slutat för veckor sedan. Mina egna uppgifter är avklarade. Jag står därmed friare. Vi avtalar att ses dagen därpå.

På ön är rälsen uppgrävd och tågen står stilla. Det blir till att cykla. Det är en bit till södra udden. Inbäddad i grönska ligger den lilla stugan. Den bågnar, visar det sig. Det är böcker överallt, om alla ämnen, på alla språk, från golv till tak, tusen sinom tusen. Advokaten äntrar en stege och och försvinner till hälften upp på loftet.
– Det finns mer här.

Jag tror honom på hans ord. Jag ber om betänketid, mest för att slippa tacka nej där och då, inför änkan. Till advokaten överräcker jag en papperslapp med telefonnummer till en antikvariatshandlare i Hägersten. Jag tar avsked och sekunderna senare trampar jag mot brofästet. Dagen därpå går åt till att tänka ut hur jag ska tacka jag nej, försöka förklara. Jag vill beklaga –  innerligt. Följande dag skickar jag i stället ett kort sms.

Vid varje bibliotek där jag har någonsin arbetat har gallring hört till de viktigaste uppgifterna. Att reducera beståndet, att ideligen koka ned, för att framhäva den aktuella, den kvalitetsmässigt hållbara delen av samlingen – det är tungt och tråkigt, men det är ett jobb som ska göras. Underlåtenhet är inte ett alternativ. Gallra är min bibliotekariegenerations lott. Resultatet blir bra, såvida man inte pratar bredvid mun. En gång var jag lösmynt i överkant och då kröp två lärare in i en container och lyckades återbörda vad jag nyss gallrat. Jag tvingades spela häpen inför dem. En sådan skälm! Fick  jag bara tag i den kanaljen. Vänta bara … etcetera.

Folk älskar böcker, visar dem respekt, spar och har.  Den inställningen är en lyx. De som driver och utvecklar bibliotek kan inte tänka så. Fokus ska ligga på användaren, inte på samlingen. Det är tidens melodi. Slanka, muskulösa bibliotek ska vi anlägga. Amen.

Vecka 21: prao på Bibblan svarar

Av Einar Spetz

I gymnasiebiblioteken är tiden mellan hägg och syrén hektisk särskilt om man hanterar läromedel. Slussportarna öppnas och kursböckerna väller in. Man önskar sig ogärna ytterligare uppgifter just då. Inför maj månad hörde plötsligt  Bibblan Svarar av sig  med en smickrande förfrågan. Kunde jag tänka mig att vara gästsvarare under en vecka? Jag tackar ja utan allt för mycket velande. Varför inte bränna ut sig fullkomligt?

Hm…  Bibblan svarar? Jovisst! Det är webbtjänsten som tog över stafettpinnen från Fråga biblioteket.  Dit kan vem som helst vända sig med någon liten fråga för  att få ett biblioteksmässigt svar.

Det visar sig, att jag som gästsvarare  bara behöver besvara frågor som riktas till mig direkt eller frågor som berör ämnen vilka jag angivit som särskilda kompetensområden: i mitt fall uppgav jag Wikipedia, Norge, Baltikum och fick mig dessutom påplussat även källkritik av Anna Åkerberg, webbtjänstens samordnare.

Så gick dagarna.

Under veckan besvarade jag tre frågor. (Du hittar dem och svaren här: LÄNK)
Jag använde olika taktik för varje svar. I samband med första frågan, som handlade om olika romangenrer, hänvisade jag uteslutande innehåll på Wikipedia … to prove a point … liksom. Jag kom in på westergenren och till all lycka för mig personligen kunde jag flika in en passus om norske Kjell Hallbing a.k.a. Louis Masterson och dennes westernserie om Morgan Kane. Eftersom norska Riksarkivet så extremt förutseende hade lagt ut en lämplig bild på Flickr under fri licens kunde jag också illustrera svaret med ett foto av författaren.

Fråga 1 var plättlätt i förhållande till nästa visade det sig. Den löd: ”Hej! Hur kan man se hur gammalt materialet på en webbsida är? Det vill säga när sidan senast ändrades.” Ojdå! Närmast kallsvettig fick jag anropa en god vän, tillika programmerare och på sin tid internetpionjär för att ta reda på:

a)  finns det ett sätt att undersöka detta, ett sätt som inte innebär att man förlitar sig på information från webbplatsen i fråga
b) om det inte finns ett sätt – varför är det så?

Mitt svar byggde på inhämtade upplysningar. Jag skulle gärna ha kompletterat med en skriftlig källa, inser jag nu efteråt. Min kontaktperson, som gladeligen var mig behjälplig lovade att skicka faktura, något jag fortfarande håller tummarna för skall ha varit ett skämt.

Tredje frågan var en referensfråga helt i linje med frågor som ställs över disk i varje  skolbibliotek: ”Vad har det funnits för terrordåd mot judarna? Då och idag?” Mitt svar inleddes med en antydan att frågeställaren kanske borde masa sig till biblioteket? Därnäst kom jag med två boktips och ett tips om en tidskriftsartikel som en gång varit införd i Populär historia.

Sedan var praoveckan slut.

Kjell Hallbing och en norsk soffa. 1973

Allt som allt: Det var extremt stimulerande praktisera på Bibblan svarar, mycket därför att det fanns tid att tänka efter innan man skrev och förmedlade svaret. Naturligtvis strävade jag ändå efter att förkorta responstiden så mycket som möjligt. Mitt intryck är att Bibblan svarar är ett bra och viktigt verktyg.  Det passar i en tid då kanske fler saker finns på nätet än i verkliga livet. Till kollegor kan jag bara säga, om du blir erbjuden att vara gästsvarare, svara ja!

Du och Dewey

Av Einar Spetz

Sedan något år klassificerarar KB med Dewey decimalklassifikation,  även kallat DDK. Man kan inte påstå att DDK har tagit bibliotekssverige med storm. Av kommunbiblioteken rapporteras endast två ha börjat bryta ny mark: Lidingö och Sigtuna. De större stadsbiblioteken bidar sin tid. På Bibliotekskonferensen i Stockholm härförleden vittnade Anne Edeborg från Sigtunabiblioteken om övergången. I Sigtuna uppgavs att bibliotekschefen och personalen var positiv till DDK medan användarna inte verkade ha någon synpunkt alls.

Genom att föra DDK på tal med människor både inom och utom biblioteksprofessionen har jag insett, att få andra än jag för det första är intresserade av frågan, för det andra är begeistrade över övergången. Att jag själv förespråkar Dewey beror säkert på  – i den grad det kan vara intressant att veta – att jag är hyfsat skolad i DDK. Jag läste till bibliotekarie i Oslo och i första årskursen blev vi ordentligt drillade i Dewey av amanuensen Hans Eirik Aarek, Senare arbetade jag vid olika norska bibliotek vilka alla tillämpade DDK.

Min bänkgranne på konferensen såg saken annorlunda, nämligen ur användarnas synvinkel och menade att en övergång helt saknar relevans för gemene man. Dewey vs. SAB – ingen bryr sig. Sannolikt har han rätt. Allmänhetens ointresse för biblioteksklassifikation var också något som min lärare i klassifikation varnade för. Ute i samhället förstod man inte att värdesätta hantverket, något Aarek illustrerade genom att för oss studenter återge ett samtal från en större middag:

Aarek: Du vet böcker i ett bibliotek?
En herre: Jaa?
Aarek: De är indelade efter ämne.
En herre: Jaha?
Aarek: Jo, varje bok bär ett signum på ryggen. Det anger bokens förhållande till ämnet och därmed bokens placering i samlingen.
En herre: Är det någonting att undervisa i?

Jag kom aldrig på något argument som skulle rucka vid min bänkgrannes övertygelse. Det räcker inte med att Dewey är det mest använda systemet. Likafullt tror jag DDK helt kommer att erövra Sverige. Det krävs bara att en kritisk massa av svenska bibliotek bildas, så är vi där: Point of no return.

Länge fanns inte någon svensk DDK-tabell, vilket måste betraktas som ett problem. Denna brist föranledde Sigtuna att utgå från KB:s hyllistor, om jag förstod saken rätt? Dristigt tycker jag, som att navigera i skärgård utan sjökort. Nu är finns verktyget Svenska WebDewey. Dit får den intresserade ansöka om tillträde, men väl inloggad möts man av en logiskt uppbyggd och lättanvänd webbplats.

Sigtuna rapporterade att man hade klassificerat på systemets tiotalsnivå. Det är något jag inte alls förstår. DDK blir då ett trubbigt instrument, t.ex. klassas all litteratur om Europas historia i så fall på 940 utan vidare indelning. Lidingö uppgavs härvidlag gå grundligare till väga.

Jag vill kort kommentera några farhågor som konferensdeltagare gav uttryck för. Någon sa att Dewey är svårt. Verkligen? Att särskilda problem skulle tillstöta just i Sverige finns inget skäl att misstänka, så länge vi har hyfsade kunskaper om klassificering. Visualisering var en annan fråga. Oro: hur kommer det att se ut med Dewey? Den som har svårt att föreställa sig det, behöver inte åka längre än till ett grannland för att konstatera att  kaoset inte lär utbryta – det var en annan farhåga som vädrades.

Man får skynda sig att tillägga: en övergång till Dewey löser inte massor av problem. På samma sätt som SAB, sprider DDK ut ämnen som åtminstone associativt hör ihop över flera huvudklasser. Böcker om exempelvis hästar hamnar i antingen 590 eller 630-gruppen. Bot på detta kan rådas genom utbrytningar på tvärs av systemet.

Jag tycker det är en viktig poäng är att skilja mellan å ena sidan själva klassificeringen, å andra sidan mediearrangemanget, presentationen av samlingen. Det är två olika saker. Oberoende av system är det fortfarande du (och inte Melvil Dewey) som bestämmer hur samlingarna ska delas in och exponeras. Mitt råd är att sätta upp facklitteraturen efter DDK,  men att skapa utbrytningar så fort detta fungerar bättre än ren DDK.

Detta kräver att du gör processen kort med det i mitt tycke absurda svenska hyllbegreppet (dvs. att i förhållande till närmast föregående knubb ordna böcker alfabetiskt efter ordningsordet – utan hänsyn till ämnenas systematiska ordning). Du skall då till all lycka finna att böcker om samma ämne samlas jämte varandra.

Ett sista råd: klassificera gärna skönlitteraturen enligt DDK, men arrangera samlingen som du vill, alfabetiskt, efter genre, efter språk, form och så vidare. Det var allt. Läxa till i morgon: lär dig fältkoden för Deweyklassifikation: 082. Och skaffa inloggning till WebDewey.

Externa länkar

Deweybloggen

Ett högt pris

Svenska Akademien delade igår kväll (10 april) ut 2013 års nordiska pris till Sofi Oksanen. Jag spelade – givetvis – ingen aktiv roll själv i arrangemanget. Bevistade är ett ord som täcker alla aspekter av min närvaro i Börssalen. Jag skulle ha fotograferat prisvinnaren med tanke på Wikipedia, men efter sitt tacktal/föredrag med titeln Litteraturens kraft  – hur konsten kan förändra världen, försvann finskan pilsnabbt i riktning Akademiens inre räjonger.

Sofi Oksanen. CC-BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons

 

Oksanen erhöll 350 000 kronor. I reda pengar är det nordiska priset den näst största av Akademiens utmärkelser. Ständige sekreteraren Peter Englund underströk att priset ibland kallas lilla Nobelpriset. Det instiftades för att i någon mån räta upp den slagsida som vållas av att ytterligt få nordiska författare numera – till skillnad från förr i tiden – kan komma ifråga för Nobelpriset i litteratur: även nordiska skalder skall belönas.

Jag minns baksidestexten på Umberto Ecos bok ‘Vad kostar ett mästerverk?’ Där citeras en recensent: ”Uppdukat till intellektuell festmåltid!” Det samma kunde sägas om gårdagens tilldragelse. Något kändes det som att fira den nordiska litteraturens födelsedag. Det hade fallit på relativt färske ledamoten Anders Olsson, Akademiens nuvarande direktör, att sammanfatta Oksanens litterära gärning, och vid sidan av lovprisningen omtalades hennes roman När duvorna försvann vilken utkommer på svenska i dagarna.

Anders Olsson förresten? Jo, jag minns honom som litteraturvetenskapliga institutionens gnistrande stjärnskott vid Stockholms universitet vid mitten av åttiotalet med välbesökta, öppna föreläsningar om ”Rrroman Jakobson” och ”Prrragskolan”. Redan då var Olssons oklanderlig i uttalet. Jag minns honom också som Horace Engdahls vapendragare i – om någon kan erinra sig den – Heideggerdebatten i Dagens Nyheter. Det gick hett till då, men rutröken är numera skingrad och dessa herrar befolkar akademien.

För att skvallra lite: den i Akademien ännu icke upptagna ledamoten Sara Danius uppenbarade sig i salen efter Oksanens tacktal. Ständigsekreteraren skyndade till med professor Bo Ralph i släptåg för att hälsa och ta Danius i hand. Uppenbarligen var det första gången Ralph och Danius träffades. Inval i akademien verkar således inte föregås av möten ansikte mot ansikte alla ledamöterna emellan.

Sofi Oksanens romaner (utgivningsår på svenska)

Stalins kossor, 2007
Baby Jane, 2007
Utrensning, 2010
När duvorna försvann, 2013

Av Einar Spetz