Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
kollaborativt berättande

Barns kollaborativa berättande med digital teknologi

Krånglig rubrik!? Nej, inte alls så krångligt som det kan låta. Vad betyder då kollaborativ?

Kollaboration innebär att samarbeta med andra för att lösa en gemensam uppgift. Kollaborativt berättande och kollaborativt lärande omfattar både kognitiva och sociala färdigheter. Forskning som undersöker dessa aspekter måste därför handla om och mäta färdigheter som omfattar båda dessa färdigheter. Bland annat handlar det om förmåga att kommunicera den egna kunskapen, lära sig av varandra samt att förstå kopplingen mellan olika sorters kunskap.

Tisdagen den 3e mars var det dags att bjuda lärarna i Språkpaketet på en forskarföreläsning. I år var det forskaren Ewa Skantz Åberg som föreläste om barns kollaborativa berättande med digital teknologi. Ewa disputerade 2018 med en avhandling som handlade om detta. Du hittar den längre ner under referenser.

ESÅ collage 1

En första fråga Ewa ställde var Vad är en berättelse?

Leken stimulerar berättande och skriftspråkandet då de är sociala och kommunikativa aktiviteter. Att berätta och skriva är att kommunicera. Att skriva stimulerar det abstrakta tänkandet och ger en ökad symbolförståelse. Barn upplever det också lustfyllt att skriva redan från det första lekskrivandet 

Lekläsande och lekskrivande är ett härmande av vuxnas beteende. Barnet leker att det läser och skriver och ser sig som att de kan; att de är läsare och skrivare.

Berättargenren används på olika sätt som en väg in i den tidiga läs- och skrivutvecklingen vilket gör dessa aktiviteter intressanta att studera. Språket, både det muntliga och kroppsliga, men även symboler, färg och form har en central plats i barns eget berättande. (GU, 200306)

Bellmanhistorier är något som fascinerar många sexåringar. Vi kan stötta och underlätta barns eget berättande genom att knyta an till barnets egna kulturella och språkliga erfarenheter. Här är det viktigt att ge utrymme men också uppmuntra till berättande genom att ställa frågor och stötta barnet i dennes berättande med hjälp av konjunktioner. Konjunktion betyder förening. Konjunktioner går inte att böja utan används för att binda samman ord eller grupper av ord. De kan också inleda en mening och då binder de ihop aktuell mening med tidigare meningar.

Barnet lär sig en mängd saker i det egna berättandet.

Berättaren bjuder upp lyssnaren till dans (Fast 2008, Ewas föreläsning 200303)

Barnet lär sig exempelvis hur en berättelse är uppbyggd, hur språket låter och är uppbyggt, nya ord, retoriska grepp och lär sig tolka andras intentioner samt utvecklar den egna förståelse för symbolik. Ewa gjorde tre studier där hon använde följande digitala verktyg:

  • ordbehandling och talsyntesprogram
  • Storybird
  • interaktiv skrivtavla med Notebook.

ESÅ 3

Det övergripande resultatet för studierna visade flera saker som att:

  • val av teknologi får betydelse för vad som blir möjligt att berätta.
  • det fanns en del svårigheter för deltagarna att sinsemellan sig koordinera den egna uppmärksamheten mot samma sak.
  • barnen använder ett kontextbundet, distanserat och estetiskt språkbruk.
  • barnen använder en variation av resurser i sitt berättande som animerat tal, gester, symboler, bildspråk, erfarenheter från populärkulturen.
  • lärarens introduktion och stöttning under aktiviteten medverkar till hur interaktionen utvecklas och hur barnens berättelser förhandlas fram.

Vi fick också se flera exempel från studierna i form av transkriptioner, utskrifter, av vad barnen sagt under sitt arbete med berättandet. Här var det tydligt hur viktig lärarens roll var för interaktion och lärande. Läraren behöver vara aktiv och är central för barnens interaktion och barnens lärande. Läraren har rollen som stöd för barnens samspel. Denne uppmärksammar och hjälper barnen med ordförståelse och refererar till tidigare erfarenheter av berättande. Läraren förtydligar och klargör uttalanden. Givetvis behöver läraren även vara ett stöd i det tekniska handhavandet av de digitala resurserna.

Datorplattor tycks stimulera engagemang, språk och literacyutveckling, men läraren är central. (Ewa refererade här till referens i sin avhandling, dvs. Sandvik m fl., 2012)

Avslutningsvis bjöds vi på några utmaningar som Ewa har sett och som hon ville uppmärksamma oss på.

Ewa SÅ utmaningar

Sammanfattningsvis blir det tydligt hur viktig lärarens medvetenhet och förmåga till metatänkande är. Utöver att ha kunskap om och färdigheter i metodik och didaktik så krävs det att vi kan organisera vår undervisning och arbete med barnen. Det krävs också att vi kritiskt har granskat de digitala verktyg vi väljer att använda och hela tiden reflekterar över hur vi använder olika verktyg och med vilket syfte. Som alltid är det också viktigt att löpande utvärdera vårt arbete, undervisning och hur barnens lärande utvecklas. Lär de just det jag hade tänkt att de skulle lära sig? Ger de digitala verktyg jag har valt att använda i undervisningen ett mervärde?

Personligen tycker jag att det var en mycket intressant och tankeväckande föreläsning som Ewa Skantz Åberg bjöd oss på. Hon hade fokus på frågor som är centrala i undervisningen, dvs. om, vad, hur och när barnen lär!

 Referenser:

Skantz Åberg, E. (2018). Children’s collaborative technology-mediated storymaking: Instructional challenges in early childhood education. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet. Avhandlingen finns här: http://hdl.handle.net/2077/49958.