Skolmogen för en omogen skola

På förekommen anledning med stundande skolval för en blivande förskoleklassare här hemma så går väldigt mycket, eller ska jag säga ännu mer, av min tid åt till att fundera över utbildningsväsendet och de normer och regler som styr våra barns skolgång. Jag inser då att inte mycket har förändrats i strukturerna sedan folkskolan infördes 1842. Barn går till ett hus där de delar upp sig i klasser och undervisas av en lärare enligt schema. De äter mat enligt schema och de har rast enligt schema. Alla barn i klassrummet får samma undervisning och denna undervisning grundar sig på det som politiker, och för all del lärare och föräldrar, tycker att barnen ska kunna vid avslutad skolgång. Föräldrarna tittar bakåt på sin egen skolgång och vill  gärna känna igen sig  i sina barns utbildning samtidigt som de gärna vill att skolan ska anamma alla de nymodigheter som digitaliseringen innebär. Men inte på bekostnad av det gamla och beprövade.

I veckan hade jag utvecklingssamtal med mina elever och ett par föräldrar var väldigt upprörda över att deras barn inte fick tillräckligt med läxor. De kom med förslag på i vilka ämnen läxor behövdes och hur dessa läxor skulle se ut. De förklarade även att det var det bästa för barnen om läraren bara kunde skicka hem mer arbete. Jag sa att vi tyckte olika. Men jag fattar – man vill känna igen sig. Det blir ju enklare då.teacher-145378_960_720

Men jag undrar vad det är som gör att vi…. nej förresten när folk eller andra (inte jag i alla fall) tänker skola inte vågar sig ur boxen. Resultaten sjunker och eleverna mår sämre och alla skriker OM MAN BARA GJORDE SOM FÖRR SKULLE DET LÖSA SIG. Katederundervisning av auktoritära lärare med pekpinnar. Klockor som ringer ut och in och barn i skoluniform. Universallösningar som funkar överallt och genom alla tider. Synd bara att eleverna som tar sig igenom ett sådant skolsystem inte ska ut i ett 1950-talets Sverige eller världen. Vi måste fostra unga som inte är bara är bra på att gå i skolan utan som fungerar i ett samhälle som kommer att bygga på helt andra grundvalar än förr. Ta exempelvis en titt på 2017 års coolaste jobbtitlar. Vilken av dem bäddar vi för i skolan? Bara undrar…

Vi måste våga förändra skolan. Vi måste våga sticka ut hakan och testa nya flexibla lösningar när det gäller scheman, grupper, ålder eller tid på året då barnen börjar i skolan. Vi måste förstå att självledarskap och vikten av att kunna sätta upp mål Artificiell intelligensutifrån sina egna visioner är en kompetens och en förmåga som kommer att vara avgörande i en framtid där maskiner och Artificiell Intelligens (AI) har tagit över stora delar av arbetsmarknaden och där många kommer att stå utan jobb om de inte har entreprenöriella förmågor. Det går inte att forska på framtiden, såklart, men vi vet att den tekniska utvecklingen och digitaliseringen inte kommer att avta och att AI inte längre är Science Fiction.  Vi måste se till att rusta våra unga för den framtiden och ge dem en så utvecklad Mänsklig Intelligens (MI) som det bara går för att de ska lyckas där ute.

Så tillbaka då till min lilla förskoleklassadept som har fått mig att fundera så mycket. Jag har turen och lyckan att ha ett skärpt barn med en enorm vilja och massvis av ”grit”, alltså förmågan att kämpa och inte ge upp. Hon läser och räknar utan problem och har lätt för att ta till sig ny kunskap. Hon är verbal och socialt kompetent. Hon är inte unik i sina förmågor men jag kan inte låta bli att tänka tanken att vi ska utmana henne och låta henne börja årskurs 1 istället för förskoleklass. Den här tanken är inget som tas emot som något enbart positivt då vi bryter en norm, vi sticker ut hakan och bryter mot Jantelagen. ”Vilka tror de att de är? Skolan börjar man ju när man är sju…”

Eller?

Alla barn som är födda i december börjar när de är sex år och åtta månader. Mitt barn skulle börja när hon är sex år och fyra månader. Skillnaden är således marginell. Det handlar ju inte om ålder. En fyraåring kan vara mer skolmogen än en åttaåring. Så varför ska alla som är födda samma år börja samma dag och gå i samma klass? Det är för mig obegripligt att vi inte har kommit längre. Mitt barn är skolmoget men skolan är omogen.

Jag kommer att slåss för ett skolsystem som ser till varje individs behov på alla plan. Från skolstarplace-name-sign-1647341_960_720t till avslutad grundskola och gymnasium. I undervisning, i skolmiljö och i schema. I rörelsebehov och energibehov under skoldagen. Det får vara nog på den inramade, inrutade skolformen som skapar unga som agerar som de blir tillsagda. Jag vill ha en skola som kan skapa kreativa entreprenörer och som fångar elevernas intresse. En skola som ser till att de som har medfödd grit behåller den och de som behöver träna upp sin får det på saker som de finner motiverande.

Jag hoppas att jag åtminstone har fått någon att känna igen sig, någon att tänka i nya banor och samtidigt gjort någon upprörd över mina idéer. Allt är välkommet och vet ni – man får tycka olika bara man vågar utmana sig själv ibland.

/Jannike

Girls Code på Microsoft

I två år har vi nu haft vår efter-skolan-aktivitet Girls Code igång. Den syftar till att, i det här fallet, tjejer ska få komma i kontakt med programmering och kod i skolan. Anledningen till att vi till en början valde att rikta oss till tjejer kan du läsa om här och det är faktiskt så att när vi har försökt att starta upp en motsvarighet för killar så har intresset varit väldigt svalt – tro det eller ej. Hur som helst så var det i veckan dags för våra tjejer att få göra sitt första studiebesök på ett IT-företag. Och inte vilket som helst utan Microsoft.

I samarbete med Kodcentrum fick våra tjejer möjligheten träffa några av Microsofts unga kvinnor som verkligen var strålande förebilder.  Vi bjöds på rundvandring i lokaler som en lärare bara kan drömma om att få arbeta i. Tjejerna var helt hänförda och började genast erbjuda sina framtida tjänster till företaget alternativt ett snabbt byte mellan Microsofts och Mälarhöjdens skolas lokaler.

Tjejerna fick sen visa spel som de själva hade gjort i Scratch både med och utan hjälp av Kodcentrums material Kodboken. Deras arbete kommer kontinuerligt att läggas upp på deras egen blogg, girlscodemalis.se, vilken de själva administrerar och ansvarar för. Ta en titt vetja!

Kodboken som jag nämnde ovan som passar ypperligt att använda i skolan även om man som lärare är nybörjare på programmering. Eller såhär – särskilt om man är det! Nybörjare alltså.

Tjejerna fick sen testa presentationsverktyget Sway som är en av molntjänsterna i Office365 vilka alla elever i SSway_splashtockholms stad har tillgång till med sina elevinloggningar. De lärde sig hur de enkelt kunde skapa snygga presentationer där fokus framförallt ligger på att arbeta med innehållet och där verktyget står för designen. Bra för oss som inte vill att det ska läggas lektion efter lektion på animeringar i Power Point eller Keynote. De fick lite olika uppgifter att lösa och vi fick höra om innovationer och appidéer som kommer att revolutionera framtiden. Jag kan förstås inte berätta om dem här eftersom tjejerna vill sälja sina idéer till högstbjudande. Men jag kan meddela att de var briljanta!

Vi hoppas förstås att vi kan få till fler studiebesök av det här slaget för det tände verkligen ett ljus i deras ögon när en möjlig väg för framtiden presenterades och sådana vill man ju som lärare presentera så många man kan av.

/Jannike

Jag har världens bästa jobb

Idag fick jag återigen svart på vitt att jag har världens bästa jobb.  Det var äntligen dags för eleverna att redovisa sin Flash Fiction för varandra.

8.25 till 9.40 denna soliga morgon, på kanelbullens dag, delade eleverna med sig av sina texter. De inledde sitt anförande med att spela den låt ur vilken inspirationen till novellen hade kommit och läste därefter de upp den inför klassen.

Alla läste. Alla levererade. Alla berörde.

När den tjugofemte novellen framfördes kunde jag inte hålla emot längre. Då kom tårarna. Delvis för att just den eleven tog sig rätt in i hjärtat på mig men även för att känslobägaren var full. De hade i en timme och femton minuter levererat insiktsfulla, mogna, väl genomtänkta ord förpackade i mikronovellsformat.

Den här lektionen sparar jag i mitt lärarhjärta så att jag kan plocka fram den en dag när jag behöver påminnas om att jag har världens bästa jobb.

/Jannike

Flash Fiction – ett undervisningstips!

Under de senaste två veckorna  har eleverna fått arbeta med mikronoveller (igen). Senast var det när eleverna skrev på bloggen Hjälten och jag, förra årets spännande litteraturprojekt. Hur som helst – jag formligen älskar det formatet då det verkligen handlar om att laborera med språket. När eleverna får ett begränsat antal ord (i det här fallet 75) och ändå ska följa novellens dramaturgiska kurva så kräver det en känsla för vilka ord som ska vara med och vilka som ska väljas bort. Det leder alltid till intressanta språkliga diskussioner med eleverna i klassrummet. Det har även triggat dem så pass att vi har hört dem diskutera i korridorerna mellan lektionerna hur de ska bygga upp sina texter.

Den här gången kom min kollega dessutom på den briljanta idén att mikronovellerna skulle ta avstamp i den svenska låtskatten. Eleverna fick välja en låt på svenska, vilken som helst, och det behövde inte vara en låt som de gillar att lyssna på utan en låt vars text väckte något i dem som kunde förvandlas till en mikronovell. Eleven fick inte stjäla ord från låten utan var tvungen att läsa in ett budskap i texten och sedan göra det till sin egen historia. Däremot var uppgiften att döpa novellen till samma sak som musikstycket.

Såklart tyckte vissa att uppgiften var svår eftersom orden inte räckte till allt de ville säga. Vissa missade även genren på första försöket och landade mer i en dikt som rimmade. Men efter feedback av mig och sina kamrater har jag och min kollega nu landat i mikronovellsmecka med ca 100 välskrivna texter som ska läsas upp i klassrummet nästa vecka. Vi har även valt att visualisera texterna som konstverk. Alltså, när de har skrivit klart sina texter ska de presenteras ovanpå en bild som förstärker upplevelsen av novellen. Dessa bilder kommer vi sen att sätta upp i korridorer och klassrum som en utställning. Det där med riktiga mottagare, även om det ”bara” är kompisarna i skolan ska inte underskattas för viljan att prestera väl. De kommer även att få läsa upp sina texter i klassrummet till ljudet av de låtar som de har valt. Gissa om jag ser fram emot nästa veckas svensklektioner?! I Lgr11 står det att i kursplanen för svenska att eleverna ska få skapa texter där ord, bild och ljud samspelar och i det här projektet tycker jag att vi verkligen har fått till det.

Eftersom våra elever känner till genren sen tidigare kunde vi börja per omgående men om man inte har gjort det tidigare kan det vara bra att verkligen bena ut vad som gäller när man skriver flash fiction. Här inunder har jag plockat ut två fantastiskt bra filmer som Malin Larsson, svensklärare på högstadiet, har gjort till sina elever när det har arbetat med detta. Och här är vår planering för området Flash Fiction

Lycka till och mycket nöje!

/Jannike

Instruktion

Exempel att härma

Gör om, gör nytt

I gårdagens DN står det åter igen att ”hur man än mäter så faller svenska skolresultat kraftigt”. För att släta över dessa fallande resultat hävdar vi som arbetar i skolan gärna att vi skapar självständiga, kritiskt tänkande, kreativa medborgare i våra klassrum men det finns inga vetenskapliga bevis för att vi skapar kreativa människor i vår skola. Att Sverige är så pass framgångsrikt inom många områden med nytänkande innovatörer och entreprenörer kanske inte har med skolan att göra alls utan att det är andra faktorer som spelar in.

imageJag vill ändå börja med att säga att jag tror på svensk skola. Jag tror på ett system där man ser eleven och behandlar denne med respekt och där de vuxna ansträninger sig för att bygga välfungerande relationer. Jag tror på ett betygssystem som grundar sig på kunskaper och inte differentiering. Jag tror på att det på sikt kommer att bli förändring och förbättring av svenska elevers kunskaper i matematik och läsförståelse. För jag tror och vet att de allra flesta lärarna i svensk skola är bra och har en hög pedagogisk kompetens vilket i kombination med de fortbildningsinsatser som har satts in i svensk skola kommer att leda till bättre resultat. Jag tänker då främst på matematiklyftet och läslyftet. Men det tar tid. Vare sig vi vill eller inte.

Däremot måste vi våga utmana skolan som institution. Trots att det kommer ny forskning, nya läroplaner och nya tankesätt så tenderar formen och inramningen att se likadan ut. Mina elevers schema 2016 skulle lika gärna kunna ha varit mitt schema på högstadiet 1995. Vi pratar om och åläggs att elever nästan oavsett svårigheter ska imageinkluderas i den ordinarie undervisningen men hur ska detta gå till när inramningen är uråldrig och där inkludering stavades exkludering?  Vi måste tänka om. Nu!

Vissa saker är svårare att påverka, så som den fysiska miljön, men vi kan våga laborera med våra mänskliga resurser. Är en skolklass ett statiskt begrepp eller kan vi laborera med grupper? Måste vi lägga schemat för hela året redan i augusti? Skulle man kunna tänka sig att vi lägger upp det hela lite mer som på högskolan. En kurs i Kemi med storföreläsningar någon gång i bland och däremellan seminarier där grupperna kan göras utifrån behov. Långa lektioner där det finns tid att grotta ner sig och fördjupa sig. Vissa grupper självgående med fler elever per lärare och vissa mindre med högre resurstäthet. För Guds skull det är ju såhär läkare och ingenjörer blir till

Det finns redan skolor som arbetar med sammanhållen tid för att skapa sammanhang för eleverna, och faktiskt, mer planeringstid för lärarna. Grundskolan behöver inte vara en lärare på tjugosex elever varje lektion bara för att det alltid har varit så.  Lektioner behöver inte vara 40-80 minuter för att det alltid har varit så.

Jag vill våga. Jag vill bygga nytt. Jag vill skapa en skola som levererar både trygga, kunskapstörstiga och kompetenta unga. Jag vill riva väggar och bygga nya som ständigt får att flytta efter behov. Och vi måste göra något. Helst igår men det är ju knappast för sent.

/Jannike

Tack Victoria Heetveld för ditt engagemang i skolans brister och ditt öga för förfining, förändring och förbättring. Hur provocerande du än är i första ledet så får du mig alltid att tänka till.

När energin tar slut eller besök av maran maj

(OBS! Ironi och sarGråta, Gråt, Känslor, Kvinnliga, Retro, Ledsen, Sorgkasm kan förekomma i detta inlägg. Känsliga läsare varnas.)

Jag är rätt tuff och jag tål rätt mycket. Jag är inte den som blir kränkt. Jag har förståelse för när missriktad ilska blir just missriktad. Jag kan heller inte vara arg eller ledsen en längre stund. Men det gäller inte i maj. I maj införs undantagstillstånd i mitt känsloliv. Någon där inne ger sig själv utökade befogenheter för att ta kontroll över svåra eller farliga nödlägen som jag utsätts för. Jag har inte längre någon kontroll över vad som ska hända härnäst.

Så vad hände egentligen med vackra vackra maj? I år är hon en mara som kommer med en rad helt oväntade arbetsuppgifter som äter upp mig inifrån. Vad sägs till exempel om att alla mina klasser plötsligt har inlämning av bedömningsuppgifter? Totalt oväntad grej som jag inte har någon del i själv. Eller förberedelser och sammanställningar inför betygssättningen? Aldrig varit med om det tidigare, eller inte såhär års i alla fall. Det är ju dumheter, man har ju så himla mycket annat att göra på slutet! För att inte tala om de ledigheter som begärs mitt i avslutandet av det sista SO-ämnet för terminen… Helt nytt för i år. Och sen från sidan kommer högoddsaren ”rättning av NP i SO”. Jag fattar inte hur det kunde bli så här i år…. Allt på en gång och så nära skolavslutningen också. Det känns nästan som en konspiration…

Okej, kanske inte helt oväntade då, men maj sker så sällan så man får inte chansen att vänja sig. Dessutom är upptrappningen så inlindad i hopp om liv och stundande skolavslutning att man inte märker hur maran maj kommer smygande med sina svarta stressiga slöjor som lägger sordin på hela stämningen. Fågelkvittret avtar, häggen doftar plötsligt för starkt och solens strålar är alldeles för varma. Njutningen och hoppet om liv sätts på paus. Bara maj tar slut så får jag livet åter tänker jag.

Vi får under året rådet att se till aVintage 1950-Talet, Vacker Kvinna, Vintage Biltt spara timmar som vi kan använda när vi får toppar i vår arbetsbelastning så att vi inte ständigt ligger på gränsen. Det gäller att vara utvilad i maj när nationella proven ska rättas och betygen ska sättas. Klart det gäller. Det är ju superlätt att vara. Vi är ju lärare som ju är världens softaste jobb. Jag menar vi har ju ALLA lov. Det är ju bara att ackumulera lite timmar från dem och från vanliga härliga eftermiddagar och plocka fram nu när det ska rättas. För det är väl så det funkar? Jag jobbar lite mindre i februari så att jag orkar i maj… Om vi hade varit maskiner hade man ju kunnat räkna på vår elförbrukning och kunnat se att det visst är ett gångbart tankesätt men nu är vi inte det. Men man skulle lätt kunna tro att någon tror det när man läser bedömningsanvisningarna till nationella provet i samhällskunskap och sedan inser att dessa ska följas till punkt och pricka i 52×13 frågor. Så om ni undrar något över aspekter som ska bedömas typ som relevanta argument på individ och samhällsnivå, förtydliganden av dessa, minst 2, i form av exempel eller fakta eller konsekvensbeskrivningar, relevanta fördSkyltdocka, Liggande, Gata, Döda, Ignorerar, Likgiltigelar och nackdelar ytterligare förtydliganden och exemplifieranden så kan ni plocka bedömningsanvisningarna från min likstela kropp när jag har dött stressdöden på plan 3 på Mälarhöjdens skola den 31:a maj. Tack skolverket för det. Jag som hade sett fram emot sommarlovet…

Lycka till med er majmara – vi ses på andra sidan.

Maran maj (Mel: Sköna maj)
Maran maj (o)välkommen hem till oss igen.
Maran maj ät upp mig men spotta ut mig sen…

/Jannike

Formativ bedömning – motivation eller stress?

Jag läser just nu Hjärnkoll på skolan av Martin Ingvar och Gunilla Eldh där de skriver om att eleverna måste känna att deras prestationer gör det möjligt för dem att nå målet. Vi som lärare måste alltså se till att våra uppgifter går att lösa på flera nivåer och att de tar eleverna ur sin trygghetszon och in i sin proximala utvecklingszon där lärandet kan ske. Blir det för svårt är ansträningningen inte värd det och eleven ger upp. Men för att eleverna ska kunna ta sig igenom även en perfekt anpassad uppgift som ligger lite utanför sin trygghetszon så behöver de all uppmuntran och stöd de kan få så att de känner att de är på väg åt rätt håll. Återigen – relationen. Förhoppningsvis gör er gemensamma ansträningning att eleverna lämnar in en uppgift som har lett till ett ökat lärande hos eleven.

Som lärare är det sen dags att läsa och bedöma elevernas uppgifter och klura ut vad eleven har för utvecklingsområden så att den kan bli ännu bättre på det den gör i skolan, oavsett vilken nivå de ligger på. Formativ bedömning är (nästan) alla överens om att det är det som för lärandet framåt. Men vad gör det med eleven?

Vi har under våren på Mälarhöjdens skola pratat om stress kopplat till skolarbetet bland våra elever. Många upplever en enorm stress för skolan och låser sig när det är dags för prov och bedömningsuppgifter och känner att de inte kan stå ut med att inte få högsta betyg. Var kommer stressen ifrån då? Det vore ju lätt att säga föräldrarna men det är inte hela sanningen. Vissa föräldrar ställer naturligtvis höga eller för höga krav på sina barn men det finns många faktorer som leder till elevernas stress. Tillexempel ett samhälle som bygger mer på vad man gör än vem man är för att få ett egenvärde. Att eleverna tror att ett visst gymnasium ger framgång och ett annat misslyckande och därför måste de in på ”det bästa” leder också till stress. Listan kan göras lång och det är ett problem. Men jag har en spaning till om vad det är som gör eleverna stressade. Håll i er nu!

James Nottingham, brittisk lärare och författare, skriver och föreläser bland annat om vikten av att vi lärare har koll på alla våra elever och deras behov så att vi kan hjälpa dem att utvecklas så mycket som möjligt under sin skoltid, vilket jag också tycker är viktigt men samtidigt svårt och tidskrävande. Något som dock är ännu svårare och mer komplext är att kommunicera detta till eleverna så att de förstår på vilken nivå de ligger och vilken utveckling de rimligtvis kan förvänta sig av sig själva i nuläget.

Vi ska se till att alla elever når sin fulla utvecklingspotential genom att ge dem feedforward och formativ bedömning på vägen, men av någon anledning så har den fulla utvecklingspotentialen hos eleverna likställts med ett A. Eleven är helt övertygad om att ett A alltid är inom räckhåll och vill veta exakt vad som krävs för att få det det och föräldrarna vill (och ibland kräver att) få veta vad just dennes barn ska göra för att nå detta betyg. Vi lärare slår sen knut på oss själva för att förklara hur det ska gå till även om vi vet att det i realiteten inte är imagemöjligt för eleven att nå ett A just nu. Som vi alla vet så är bedömning komplext så svaren upplevs inte alltid som tillfredsställande av mottagaren, helt enkelt för att de inte förstår dem fullt ut samt att vi sam svårigheten för oss lärare att kommunicera detta på bästa sätt på grund av dess komplexitet.

Jag upplever att det finns en (orimlig) tro hos elever, föräldrar och ibland även lärare att A är för alla. Sorry men så är det inte. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg då vi arbetar mot uppställda mål och kunskapskrav som grund för vår bedömning. Men elever utvecklas alla i olika takt och kunskapskraven idag är inte alltid lätta för en elev i grundskolan att uppfylla. De kräver inte bara motivation, prestation och intelligens utan även en viss mognad av eleven vilken sker gradvis och inte samtidigt hos alla. Vi ska i skolan se till att alla når så långt de kan, förutsatt att eleverna presterar, men det innebär inte att alla når A. Ok! En lång utläggning för den poäng jag strax ska leverera kring elevernas stress.

Det faktum att vi hela tiden pushar eleverna framåt med vår formativa bedömning är att de förhoppningsvis utvecklas i rätt riktning men det kan också skapa stress. Vi har elever som har uttryckt att de är stolta över sin prestation och inte vill nå högre. Måste vi då i alla fall leverera en formativ bedömning till eleven eller föräldern? Kan de inte bara få avgöra själva när de är nöjda?

imageVi har under den här terminen även mött många elever som som upplever att de aldrig blir klara, att de alltid kan göra något bättre vilket leder till att de inte vill avsluta sina uppgifter. Jag som lärare ser att de har presterat på toppen av sin förmåga och har gett allt men de ser bara att det finns mer kvar att göra. Det skapar stress om något.

Så min slutsats är att vi har två kategorier av elever som stressas av olika saker. Den ena är de som vill nå högsta betyg men som ännu inte riktigt har förmågan och som heller inte riktigt kan ta till sig av den feed forward som levereras av läraren. Den andra kategorin är de som bara vill vara nöjda med sin prestation och inte vill sikta högre men som alltid får formativa kommentarer om hur de kan ta sig vidare i sin utveckling utan att de egentligen vill ha dem. Det slutgiltiga resultatet är detsamma – elever som aldrig får eller kan känna sig klara och därmed känner sig stressade.

Formativ bedömning i all ära men ibland måste man också bara få sitta nöjd. Hur kommer vi dit?

/Jannike

Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike

Hjälten och jag lever

Nu var det ett tag sen jag och min kollega Li Hellquist avslutade arbetet med bloggen Hjälten och jag tillsammans med våra elever. Det här betyder dock inte att bloggen ligger vilande tills nästa gång vi här på Mälarhöjden ska använda den utan den är fortfarande i full gång och fylls på med fina texter av bloggande elever på Lindalsskolan och Falkenbergsskolan i Kalmar och Tullbroskolan i Falkenberg.

Det här projektet blev både bättre och större än vad jag hade kunnat hoppas på för ett år sen. Superkul! Konceptet är fritt att låna eller så hakar ni på redan befintlig blogg. Det är bara att höra av er.

Om ni vill läsa mer om arbetet kring Hjälten och jag kan ni göra det här, här  och här.

Välkomna!

/Jannike

Relationen – förutsättningen för lärande

Här om dagen när jag hämtade min yngsta dotter på förskolan så sprang min äldsta, som nu går i skolan, in på gården och möttes av barn efter barn som ville krama henne. Barn som hon med pedagogernas hjälp har fått fina relationer med. Relationer som har gjort henne trygg. Men de har inte bara byggt fina relationer mellan barnen utan de arbetar ständigt på relationerna mellan den vuxne och barnet. Så naturligtvis kom pedagogerna fram och visade sin kärlek och sitt intresse. Det värmer både i mitt föräldrahjärta och mitt pedagoghjärta.

image

Det här fick mig att fundera över hur viktiga relationerna mellan lärare och elever är för att skapa förutsättningar för lärande. Vi skapar alla relationer på olika sätt och vissa människor kommer man närmre än andra men i skolan ska man som pedagog ha klart för sig att bra relationer till eleverna är en förutsättning för optimalt lärande. Om de inte känner att vi bryr oss så skapar vi inte en meningsfull klassrumssituation och risken blir att de ”lär sig fimageör betygen” (om ens) och inte för livet. Det är även viktigt att förstå som pedagog att relationen mellan lärare och elever alltid ligger på den vuxnes ansvar. Vissa barn är svårare än andra att komma in på livet och vissa kommer vi kanske aldrig att komma riktigt överens med och där är det bara att gilla läget men vi får aldrig ge upp för det känner eleven och då ger hen upp. Vi får aldrig bli stolta eller trötta på. Vi måste alltid börja om. Varje dag. Se eleverna och leta efter en väg in. En dag kanske det går – eller inte. Men jag lovar att eleven kommer att fatta att du försöker och att du aldrig ger upp vad hen än säger eller gör tillbaka.

image

Jag är en väldigt öppen person och blir gärna personlig med mina elever. Jag delar gärna med mig av helgens händelser och av sådant som jag tycker är kul och som ger mig energi. Jag bjuder ofta på något som är utanför boxen och passar på att stå på händer i eller utanför klassrummet. Har jag lärt mig att göra någon annan spännande balansövning utmanar jag gärna eleverna för att se vem som klarar det bäst. Eller varför inte bryta arm! Det är både kul och utmanande. Jag är väl medveten om att vi alla är olika och vill dela med sig olika mycket av sitt liv utanför skolan men ett ”Hej hur mår du?” eller en fråga av annan art som du faktiskt är intresserad av svaret på, något som inte är kopplat till undervisningen kan alla klämma ur sig. Det gör skillnad!

Jag älskar mitt jobb och mina elever och jag kommer på mig själv med att längta efter dem när loven blir för långa och då är det extra roligt med måndag igen.

/Jannike