#jagärlärareochjagälskarmittjobb

I helgen var jag på bröllop vilket som sig bör var en fantastisk tillställning. Det var folk från olika delar av landet och med olika professioner vilka alla finurligt beskrivna i den obligatoriska placeringslistan. Undertecknad blev beskriven som en blivande skolminister med åsikter om det mesta. Skolminister känns inte direkt lockande medan det där med åsikter om det mesta känns betydligt närmare.

Ni som är pedagoger vet ju att när man hamnar i sociala sammanhang är det ju väldigt lätt att man behöver klä skott för hela den, till viss del, snedvridna skoldebatten som rasar omkring oss. Man får försvara allt från PISA-resultat till ”skolans ordningsproblem”. Jobbar man dessutom på högstadiet möts man ofta av förskräckta ansikten och ett ”hur orkar du?” Börjar man sen förklara att man trivs och har världens bästa jobb så kan det resultera i en klapp på axeln en medlidsam blick och ett ”det är ju tur ändå att ni finns så vi andra slipper”. Just detta har jag läst åtskilliga blogginlägg om och tänker inte fastna i men det är ju lätt att som lärare på fest måla fan på väggen så att säga.

När vigseln med efterföljande mingel var över och det var dags att gå vidare till middagen så hade jag redan börjat förbereda mina försvarstal om varför jag valde att bli lärare och inte läkare eller ingenjör. Jag taggade mig för att bemöta diskussioner i stil med ”men när jag gick i skolan då…”. När jag sen såg hur jag hade blivit presenterad, skolministern ni vet, tog jag mental sats och hälsade vänligt på min bordsherre.

Men! Följande konversationer under kvällen och under efterföljande dag var i stil med: Vad häftigt – lärare. Ni är så viktiga! Sedan ett genuint intresse kring hur skolan utvecklas och funderingar över PISA-resultat på en mer nyanserad nivå än vad som har presenterats i tidningarna.

Många hade läst artiklar om hur kreativa Sveriges unga är bland annat tack vare den skola de har fått gå i. En kvinna som arbetade med unga entreprenörer menade att den ”dåliga skola” som beskrivs i media inte kan finnas med tanke på alla de fantastiska och innovativa ungdomar som hon träffar varje dag. Hon menade på att de som hon möter förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt.

Och det! Det tycker jag känns så fantastiskt upplyftande. Både det faktum att vi fostrar ungdomar som tror att allt är möjligt men också att människor som inte arbetar i skolan uttalar sig positivt om den skola som vi ständigt arbetar för att förbättra och förfina. Att det finns ett genuint intresse och inte förfäran för vad vi gör i skolan. Kanske hamnade jag bland människor med barn på väg in i skolan eller så börjar vår status sakta men säkert att höjas. Jag väljer att tro på det sistnämnda. Då är det dessutom ännu viktigare att vi som arbetar i skolan fungerar som goda ambassadörer för den verksamhet som vi bedriver.

Jag är lärare och jag älskar mitt jobb.

/Jannike

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.