Visar alla blogginlägg från: december 2014

En termin av fabulösa formativa flippar

I januari i år började Jannike på Mälarhöjdensskola. Ett byte av arbetsplats som har blivit mer lyckat än vad vi någonsin hade kunnat ana. Härliga nya kollegor, nya möjlighter och det var det bytet som i förlängningen ledde till att UrFlippat kunde födas. Allt började i NO-lärarnas arbetsrum någon gång i februari när Helena, som den gamla längdskidåkerska hon är, hojtade högljutt över ännu en medalj i Sotji-OS. Det var dessutom bara ett brons och då insåg vi att vi är – ja – precis lika fulla av energi!

Detta blev starten på en tokigt rolig relation mellan två ivrigt nyfikna pedagoger. Så fort vi sågs och fick chansen så spånades det på idéer inom hur vi kunde jobba mer formativt och digitalt i våra klassrum inom våra skilda ämnen.

När vi sedan dessutom fick veta att vi skulle få arbeta i samma arbetslag till hösten så var lyckan gjord. Vi började smida planer om flippar och formativ bedömning. Om IKT och om årskursbloggar. På påsklovet träffades vi på en lunch och ur det enorma flöde av tankar och idéer som kom ur oss så föddes också idén att samla och dokumentera vårt arbete någonstans och vad vore bättre än en blogg för oss och för andra som är intresserade av flippar, IKT och programmering.

Hösten började i ett kaos med byggstaket och ofärdiga klassrum i en barack på skolgården. Men vi misströstade inte utan dansade bort allt det jobbiga till tonerna av Taylor Swifts dänga shake it off… Såklart var vi ju tvugna att blogga positivt om eländet vilket resulterade i en filminspelning med Pedagog Stockholm om hur vi flippar vår undervisning. Att vi fortfarande väntar på slutresultatet av den resan gör bara det hela mer spännande. Heja Calle!

Vid sidan av alla flippar (och floppar) i klassrummet har vi arbetat på i skolans IKT-grupp med siktet inställt på utvecklingen av IKT i skolan. Vi har tillsammans i gruppen infört #enapptillkaffet, skapat en IKT-sajt som är under uveckling och som ska fungera som utbildningskanal för våra kollegor, gjort en qr-kodad julkalender och påbörjat arbetet med ett qr-kodat bibliotek. Vi har sökt stipendier för fulla muggar som har gett maximal utdelning så i januari drar IKT-gruppen till London och besöker BETT-mässan med allt vad det innebär.

Under hösten har Helena börjat programmera tillsammans med sina elever via learn.code.org och det har lett till ett samarbetsprojekt med en klass i Köping. Vi skalar bort klassrumsväggarna och har med klassen i Köping nu världen som klassrum. Samarbetet kommer att ske via sajten stockköping.se som nyss startats upp via Webbstjärnan.

Allt som allt har det varit en spännande och lärorik termin där vi båda har jobbat hårt och verkligen haft som mål att utveckla användningen av digitala verktyg i skolan, att bli bättre flippare och vi har dessutom dokumenterat och delat med oss av våra erfarenheter. Vi återkommer redan i mellandagarna med en liten överrraskning till er som är intresserade av hur vi flippar.

God jul och Gott Nytt År och tack för att ni har låtit oss vara er inspiration

Have a Merry Flipping Christmas! – mycket nöje! ;)

//Helena och Jannike

Motiverande samtal

Igår fick jag ett mail vidarebefordrat till mig från en bekant som arbetar som journalist på tv om att en kollega behövde en skolklass att filma i för ett reportage. Det skulle handla om elevers motivation för skolarbetet eller snarare bristen på den ju högre upp i åldrarna de kommer. Dessutom skulle den valda klassen få besök av coachen Alexander Holmberg som skulle prata om just motivation med dem. Det lät kul tyckte jag och jag tänkte att min nia var perfekt för ändamålet så jag messade journalisten som höll i det hela och sa att jag hade både klass och lektionstid som skulle fungera bra. Perfekt tyckte alla inblandade tills jag insåg att det hela inte var helt okejat med föräldrarna… Jaix!

Det här var dock terminens lyckträff! Eftersom jag ville försäkra mig om att alla eleverna fick medverka så började jag ringa till föräldrarna klassen. En efter en fick jag prata med dem och passade samtidigt som jag informerade om reportaget att berätta just hur bra vart och ett av deras barn är. Fantastiskt trevliga samtal som jag önskar att jag tog mig tid att göra oftare. Det är få saker som slår så högt som att ringa med glada nyheter till elevernas föräldrar. De blir glada och man själv blir glad, eleverna blir glada och i förlängningen så stärks både relationen mellan mig och eleven och hemmet och skolan. Man visar att man spelar i samma lag mot samma mål.

Tänk vad en tillfällighet kan leda till. Eleverna fick lysssna på en inpirerande och utmanande coach, de fick lite tid i rampljuset och jag fick den stora äran att prata med deras föräldrar. Win win!

Om ni är intresserade av att se hur bra vi gör oss i tv så är det dags imorgon klockan 22:00 på TV4.

/Jannike

Betygshets – nej tack!

Jag läser Jenny Strömsteds krönika om betygshets bland landets ungdomar och jag kan inte mer än att hålla med om att det är en ohållbar situation som barnen hamnar i när allt i skolan kommer att handla om betygen för dem. Precis som Jenny Strömstedt tror jag att hetsen kommer att knäcka ännu fler om en riksdagsmajoritet lyckas sänka betygsåldern ytterligare.

Jag som undervisande lärare vill att skolan ska handla om lärande och processer där vi hjälper eleverna att få syn på sitt eget lärande. De ska äga förmågor och kunskapskrav och betygen ska inte komma som överraskningar för dem. Vid en självskattning ska de kunna peka på vad de kan. Det ska inte handla om stressade elever som sitter hemma på kvällarna med magont inför prov och läxförhör som graderas F-A utan vidare förklaringar.
Men vem ska fixa det då? Jo det ska ju jag. Det är inte svårare än så. Det är en del av mitt arbete.
Jag är en lärare som helst skulle vilja arbeta utan betyg i grundskolan. Åtminstone inte innan år åtta. Det är ungefär då jag ser att de flesta elever är tillräckligt mogna för att kunna ta in vad betygen innebär. Jag vill istället att elevernas vardag, både innan dess och naturligtvis även efter, ska kantas av formativ bedömning där deras lärare sätter sig in i vad just de behöver öva på för att ta sig till nästa steg. Där de får tydlig feedforward så att de nästa gång de tar sig an en uppgift vet vilka förmågor de behöver utveckla lite extra. Det kan låta svårt för en utomstående som inte är förtrogen med läroplanstexten men om man arbetar med förmågorna från tidig ålder så kan eleverna lära sig vad de innebär och verkligen äga dem.
Vidare skriver Jenny om att elever som citat: ”Även om man har A på alla prov och kan analysera Harry Potters faderskomplex och Chelseas förutsättningar att vinna Premier League på engelska, så får man F om man inte vågar prata högt inför hela klassen.” Tyvärr vet jag att det här stämmer på en del skolor men själv tycker jag att det är dumheter och att vi lärare har ett ansvar att plocka upp dessa elever. De ska inte ha F i betyg. De ska erbjudas alternativa redovisningssätt och det är också vad som sker i de flesta skolor.
Vi lärare har ett betygssystem att förhålla oss till med tydliga anvisningar om hur betyg ska sättas och det kan förstås kännas hårt att endast ett icke uppnått kriterium kan generera ett F i betyg men det är sällan verkligheten. Vi vrider och vänder på oss och eleverna för att vi inte ska hamna i dessa situationer – tro inget annat. Ingen lärare mår bra av att sätta ett F. Inte på en i det här fallet högpresterande elev och inte heller på en elev med svårigheter av olika slag. Min fasta övertygelse är att de allra flesta av oss gör allt som står i vår makt för att alla elever ska få så höga betyg som möjligt.
Men hur har vi då hamnat i den här situationen med stressade barn som har ont i magen inför betygssättning och som enligt Jenny Strömstedt kommer till följande drastiska slutsatser:
”Om man tappar bort sin penna så kan man inte skriva, så då får man dåliga betyg och då får man inget jobb när man går ut skolan och då svälter man och dör.”
 
Just detta citat känns aningen överdrivet men min erfarenhet är att vi inte informerar tillräckligt tydligt hur betygssättningen går till och hur vi hjälper dem på vägen. Mina sexor exempelvis som trodde att man kunde få ett F hux flux lite beroende på mitt humör. Inget vidare betyg till mig kan man tänka… Men när jag väl fångade upp dem och förklarade så köpte de läget och betygen blev sekundära.
Vi måste arbeta mot tydliga mål i skolan – varför gör vi det och hur ska det bedömas i slutändan. För det är just i slutändan vi ska bedöma inte på varje uppgift, prov eller läxförhör. På vägen ska eleverna få med sig en framåtsyftande kommentar som på riktigt hjälper dem framåt. Och det är ingen lek. Det tar mycket mer tid än att sätta ett betyg, en ynka bokstav, men det ger så vansinnigt mycket mer. Det är en bit på vägen i att äga sitt eget lärande.
Jag läste någonstans att det är bättre med ingen feedback alls än med dålig feedback. Så strunta i kommentarer som inte vägleder och lyfter eleverna men nöj dig inte med att plita ner den där bokstaven. Den ska fungera summativt i slutet av terminen när vi har slagit ihop allt som eleverna har lärt sig. Inte som ett delmål.
/Jannike

Summativt blir formativt

Den här veckan på terminen är inte min favorit. Det är den vecka då jag (och många lärare med mig) ska förvandla alla elevernas uppgifter, hur de har hanterat feedforward och feedback samt sammanställa alla deras smarta och intressanta kommentarer på lektionerna till en ynka bokstav. Sätta punkt för allt det formativa med en summativ bedömning. Det här är inte lätt och det känns inte alltid så rättvist mot det vi gör i skolan. Det visar så lite när det står där ensamt. E eller A? B eller D? Det är det som diskuteras hemma vid middagsbordet – inte den faktiska utveckling som har skett under terminen där eleven kanske har tagit jättekliv framåt men som inte alltid visar sig i den sumativa bedömningen.

Trots allt och oavsett vad jag än tycker så är betygsättningen något som vi måste göra, en del av vårt uppdrag helt enkelt. Men då ska jag (banne mig) göra det summativa så formativt jag bara kan tills mina juveler lämnar mig i nian med den definitiva punkten satt för grundskolan.

Så hur löser jag det här då? För det första är det otroligt viktigt för mig att eleverna får en rättvis bedöming och ser därför ingen prestige i att bedöma allt själv. Jag tar gärna hjälp av mina kollegor som undervisar i samma årskurs som jag men även av lärare som har samma ämne och som jag vet att jag kan få ett svar av som i bästa fall sammanfaller med min bedömning men som vid en dissonans kan diskuteras utan att någon av oss måste ha rätt.

För det andra använder jag tydliga matriser, som jag fått av en klok lärare en gång, där kunskapskraven är uppdelade i olika kolumner för att få en tydlig överblick över vilket betyg eleven i slutändan ska få. Det ger mig även ett bra underlag för Matris bildkommande betygsdiskussioner där jag tydligt kan visa upp vilka kunskapskrav eleven har  arbetat med och på vilken nivå eleven har visat sina kunskaper. Det här ger både mig och eleven en möjlighet att arbeta vidare med fokus på de kunskapskrav där eleven måste lyfta sig för att nå till nästa nivå.

Många lärare väljer att berätta betygen för eleven när de är satta så att de ska veta hur läraren har tänkt kring betygssättningen, så även jag. Dock kan jag känna just det jag skrev om i början av inlägget att allt slit som vi har lagt ner tillsammans under terminen på en halv sekund reduceras till den där enda bokstaven. Trots att jag försöker visa och förklara med min fina matris vad eleven har klarat och inte klarat så är det bara betyget som är det intressanta i den stunden. Har jag höjt eller har jag sänkt är det som far i elevens huvud och vissa kan inte dölja sin förtjusning medan andrar reagerar med ilska eller tårar och kommentarer som ”det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör” eller ”jag kan likaväl skita i allt nu”. Oftast lägger sig förstås besvikelsen efter en timme eller ett par dagar och det går att diskutera med eleven om vad som krävs. Jag tar då fram min överskådliga matris och pekar på kunskapskrav och förmågor och tillsammans gör vi en plan för nästa termin. Det är då det summativa trots allt börjar kännas lite formativt ändå…

Mina sexor har gått i flera veckor och oroat sig för att få F i betyg. För många av dem är betygen ännu rätt så diffusa och svåra att förstå och applicera på deras eget skolarbete. Trots att de har fått matriser ifyllda och feedforward på alla skrivuppgifter och uppmuntrande kommentarer så är det många som tror att vi lärare sätter betyg på deras uppförande eller lite på måfå.

När jag pratade med dem idag och sa att ingen i klassen skulle få ett F vare sig i svenska eller SO så gick det en lättnadens suck genom gruppen och det fick mig att tänka till. Jag har antagligen inte varit tillräckligt tydlig i min information kring hur det går till om man är orolig för att en elev riskerar att få ett F. Men hur som helst. När det var avklarat var det som att de inte längre var intresserade av att veta betyget – inte lika ivrigt i alla fall. Så nu har vi tillsammans bestämt att betygen skickas hem, de öppnar hemma i lugn och ro, smälter bokstaven och dess betydelse för dem själva och så tar vi betygssnack det första vi gör i januari.

Jag kommer att sätta mig med var och en av dem och titta på min fina matris, återigen, och visa dem vilka kunskapskrav de har klarat på vilken nivå och hur vi ska arbeta vidare med kommande uppgifter för att eleven ska nå precis dit den kan och vill.

Efter en vecka med ganska mykcet oro, obehag och osäkerhet från min sida kan jag nu med stolthet säga att jag är nöjd med min rättvisa bedömning av mina elevers kunskaper och att jag har landat i att summativt faktiskt med lätthet kan bli formativt.

/Jannike

Julkalenderpremiär 2014

Äntligen är det december! Man kan nu helt, utan att bli kategoriserad som galen, helt ge efter för sina julbegär. Äta pepparkakor, dricka glögg och julmust samt sjunga julsånger i tid och otid utan att någonsin ha synpunkter på det (rent årstidsmässigt i alla fall).

Imorse när jag kom till till jobbet spelade Lasse julmusik i rastboden i takt med vackra ljusslingornas glittrande på det lilla hustaket. Jag rycktes med av juligheten och projicerade en härlig julplaylist på tavlan med tillhörande stämningsfulla bilder som någon annan förmodad juljunkie delat med sig av på youtube. När eleverna kom in så möttes de av en sjungande fröken i skenet av fejkbrasan och reaktionerna var minst sagt blandade. Vissa sjöng med medan andra tyckte att det var väldigt konstigt och gjorde allt för att inte titta på den trallande pedagogen som for runt i klassrummet.

Jag gjorde den obligatoriska första adventskollen med vilka jultecken de hade sett och vilka de kanske själva varit med och bidragit till så som julpynt, pepparkaksätande eller lussebullsbakande. Sen var det ÄNTLIGEN dags: Julkalenderpremiär! Sen jag kom på idén har jag gått och hållit på den för att verkligen få ge eleverna en överraskning. Jag är dessutom helt värdelös på det här med överraskningshemligheter för de vill liksom bara ut ut ut!! Hur som helst. Jag lyckades hålla mig tills idag och i takt med att det ljusnade ute så lyssnade vi på första avsnittet av vår julkalender Julmysteriet av Jostein Gaarder. Eleverna satt som små ljus och tyckte att det var supermysigt så jag lovade att vi skulle lyssna tillsammans imorgon också.

Här är första avsnittet av vår kalender om ni vill lyssna. Resten kommer att finnas på skolledningens blogg på Mälarhöjdens skolas hemsida.

1 dec final

Men! Det tar inte slut här. Idag har vi haft en annan julkalenderpremiär i form av Historiepratarnas videocast-kalender som handlar om mod och historiska hjältar . Först ut var den alldeles formidabla Malala. Eleverna och jag är allihop lika förväntansfulla inför vad resten av december har att erbjuda oss i digital julkalenderform.

Med dessa två kalendrar som underhållning blir väntan till julafton inte alls så lång. Mycket nöje!

/Jannike