Visar alla blogginlägg från: april 2016

Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike

Hjälten och jag lever

Nu var det ett tag sen jag och min kollega Li Hellquist avslutade arbetet med bloggen Hjälten och jag tillsammans med våra elever. Det här betyder dock inte att bloggen ligger vilande tills nästa gång vi här på Mälarhöjden ska använda den utan den är fortfarande i full gång och fylls på med fina texter av bloggande elever på Lindalsskolan och Falkenbergsskolan i Kalmar och Tullbroskolan i Falkenberg.

Det här projektet blev både bättre och större än vad jag hade kunnat hoppas på för ett år sen. Superkul! Konceptet är fritt att låna eller så hakar ni på redan befintlig blogg. Det är bara att höra av er.

Om ni vill läsa mer om arbetet kring Hjälten och jag kan ni göra det här, här  och här.

Välkomna!

/Jannike

Relationen – förutsättningen för lärande

Här om dagen när jag hämtade min yngsta dotter på förskolan så sprang min äldsta, som nu går i skolan, in på gården och möttes av barn efter barn som ville krama henne. Barn som hon med pedagogernas hjälp har fått fina relationer med. Relationer som har gjort henne trygg. Men de har inte bara byggt fina relationer mellan barnen utan de arbetar ständigt på relationerna mellan den vuxne och barnet. Så naturligtvis kom pedagogerna fram och visade sin kärlek och sitt intresse. Det värmer både i mitt föräldrahjärta och mitt pedagoghjärta.

image

Det här fick mig att fundera över hur viktiga relationerna mellan lärare och elever är för att skapa förutsättningar för lärande. Vi skapar alla relationer på olika sätt och vissa människor kommer man närmre än andra men i skolan ska man som pedagog ha klart för sig att bra relationer till eleverna är en förutsättning för optimalt lärande. Om de inte känner att vi bryr oss så skapar vi inte en meningsfull klassrumssituation och risken blir att de ”lär sig fimageör betygen” (om ens) och inte för livet. Det är även viktigt att förstå som pedagog att relationen mellan lärare och elever alltid ligger på den vuxnes ansvar. Vissa barn är svårare än andra att komma in på livet och vissa kommer vi kanske aldrig att komma riktigt överens med och där är det bara att gilla läget men vi får aldrig ge upp för det känner eleven och då ger hen upp. Vi får aldrig bli stolta eller trötta på. Vi måste alltid börja om. Varje dag. Se eleverna och leta efter en väg in. En dag kanske det går – eller inte. Men jag lovar att eleven kommer att fatta att du försöker och att du aldrig ger upp vad hen än säger eller gör tillbaka.

image

Jag är en väldigt öppen person och blir gärna personlig med mina elever. Jag delar gärna med mig av helgens händelser och av sådant som jag tycker är kul och som ger mig energi. Jag bjuder ofta på något som är utanför boxen och passar på att stå på händer i eller utanför klassrummet. Har jag lärt mig att göra någon annan spännande balansövning utmanar jag gärna eleverna för att se vem som klarar det bäst. Eller varför inte bryta arm! Det är både kul och utmanande. Jag är väl medveten om att vi alla är olika och vill dela med sig olika mycket av sitt liv utanför skolan men ett ”Hej hur mår du?” eller en fråga av annan art som du faktiskt är intresserad av svaret på, något som inte är kopplat till undervisningen kan alla klämma ur sig. Det gör skillnad!

Jag älskar mitt jobb och mina elever och jag kommer på mig själv med att längta efter dem när loven blir för långa och då är det extra roligt med måndag igen.

/Jannike

Borgarrådsbesök

Olle Burell möteGårdagens besök av  skolborgarråd Olle Burell och  Louise Callenberg blev ett givande och avslappnat samtal. Något som jag efterlyste här. Vi diskuterade bland annat hur man skulle kunna kartlägga och använda Stockholms förstelärares kompetenser och vi fick även en chans att visa upp exempel ur vår verksamhet kopplade till IKT och läs- och skrivinlärning. Efter mötet beundrades skolan som verkligen är en odyssé i 1900-talsarkitektur, (något jag aldrig har tänkt på tidigare) med de första huset som är byggt 1905 till det sista som stod färdigt på 2000-talet, innan det var dags att äta lunch i skolans restaurang Gyllene Gaffeln som kan stoltsera med en fin 23:e-plats i tävlingen White Guide Junior 2015.

Helena Dalivin och Girls Code kom och berättade om hur de sen sexan har lärt sig att programmera
en frivillig eftermiddagsklubb. Tjejerna kunde på ett föredömligt och moget sätt berätta om vikten av fler kvinnor i teknik- och programmeringsbranschen och att de hoppas att fler tjejer ska hoppa på initiativet på skolan. Efter det kom Johan Magnusson, Johansom arbetar i förskoleklass, i sällskap av en elev som visade Olle Burell vår fantastiskt söta robot Dash. Borgarrådet charmades direkt av både eleven som snabbt frågade ”Vill du prova?” och av roboten som inte lämnar någon oberörd. Samma robot som för övrigt fick utrymme i Nyhetsmorgon på Tv4 här om dagen.
Nya%20trenden%20-%20robotar%20i%20klassrummet

Våra besökare fick även chansen att träffa vår läshund Rufsa och hennes oemotståndligt söta praktikant Glittra som tillsammans med matte Eva hjälper våra elever som behöver extra stöd och hjälp i sin läsinlärning och med sin koncentration. Rufsa

Att få träffa någon som är genuint intresserad av både verksamhet och de tankar som är sprungna ur den samt av någon som faktiskt har en position att påverka vår framtid är ett välkommet avbrott i vardagen. Jag gick från mötet med lätta steg och full av tillförsikt och av Olle Burells facebookinlägg igår så gjorde han detsamma.

Välkommen åter!

/Jannike

Vill du vara magister eller minister?

Att arbeta i en politiskt styrd organisation innebär minst sagt ett tillstånd av ständig förändring och alla politiker vet bäst hur skolan ska styras och minst av allt tillfrågas experterna; lärarna. Vår utbildningsminister (oavsett politisk tillhörighet) styr det stora skeppet in i dimman och hoppas att den väg just hen och hens parti har stakat ut ska ta oss till Utbildnings-Utopia. Morgondagens skola med tidiga betyg, inga betyg, färre elever i varje klass, fler lärare i varje klass, stora klasser, små klasser, mer resurser, tvålärarsystem, tre terminer, två terminer, nationella prov som rättas av grannskolan, nationella prov som rättas centralt. Listan kan göras hur lång som helst på saker som ska rädda den svenska skolan så att vårt lutande PISA-torn inte ska falla med dunder och brak.

För ett tag sen hade jag det stora nöjet att träffa en fantastiskt intelligent kvinna med vem jag pratade om allt mellan himmel och jord. Hon arbetar själv inom utbildningsväsendet men på universitetsnivå och i ett annat europeiskt land, Spanien, och förstås kom många av våra samtal att handla om de stora didaktiska frågorna men även om utbildningspolitik och hur skolväsendet ser ut i olika länder i Europa och världen samt vilken status lärarna har. Precis som hos oss berättade hon att lärarna i Spanien har låg status, låga löner och att de som inte klarar av eller kommer in på andra utbildningar slussas till lärarutbildningen. Det är sorgligt att vårt yrke har blivit en slasktratt. Det borde vara så att vi som arbetar i skolan och utbildar Sveriges, Europas och Världens framtidsmedborgare fick hög status, höga löner och att utbildningarna skulle vara svåra att komma in på. Det vi gör för eleverna lägger grunden för vidare utbildning och utveckling av samhället och dess medborgare och därför måste lärarna vara de med höga betyg, bra ämneskunskaper, ett stort intresse för hur barn lär sig bäst. Men hur rekryterar vi dem då? Dessa människor har fullt upp med att bli ingenjörer, ekonomer och jurister. Hur får vi dem att välja skolan?

För det första så måste vi bli lyssnade på i den politiska debatten. Det är vi som arbetar i skolan som har den största kompetensen om hur skolan ser ut men det blir vi ständigt påminda om att vi inte har. Alla har ju gått i skolan så alla vet vad som är bäst. Till och med på tv i form av olika quickfixes, nu senast Gympaläraren i SVT. Det är så lätt för en utomstående att komma in och berätta om allt som är fel och ställa frågan; hur kan det vara så här? Missförstå mig inte, jag tycker inte att skolor som inte fungerar ska få fortsätta åt fel håll men det kanske ibland inte är så lätt att lösa som en utomstående träningsguru med ett kamerateam vill få det att låta som. Dock välkomnar jag debatten som kom i kölvattnet av detta program. Problemet är väl bara att vi, på bland annat Facebook och andra sociala medier, med våra snäva cirklar av likasinnade gör att lärare diskuterar med varandra och förvånas, förfäras och förfasas och ”de andra” hamnar i andra forum och förvånas, förfäras och förfasas. De som vet och har den största kompetensen kommer återigen inte till tals.

Vi som arbetar har i skolan har en enorm samlad kompetens som grundar sig på forskning och framförallt vår beprövade erfarenhet. Vi känner i magen när ett politiskt beslut inte riktigt kommer att falla i god jord. Det skulle vara bra om vi blev tillfrågade på vägen. Jag vet att åtminstone ett, men säkert är det fler av riksdagens partier, som har startat initiativ för att förbättra skolan där lärare faktiskt är en del av processen. Men det räcker inte. Vi är de som kan vår vardag mest och bäst och vi borde användas som referensgrupper i fler lägen än vad som görs idag.

Det är därför inte helt orimligt att vi som lärare får en större och mer framträdande roll som sakkunniga i politikens beslutsfattande kring utbildningsfrågor. Om man dessutom väljer en historisk väg att gå och ägnar sig åt lite språkhistoria så hittar man direkt en logik till varför ministrarna ska fråga oss magistrar. Det har att göra med den ursprungliga betydelsen av orden. En magister, eller en lärare, som idag inte får särskilt mycket utrymme i den politiska debatten är i ordets bemärkelse en mästare. En minister däremot är historiskt en tjänare. En person som utför andra människors ärenden. Tittar man dessutom på förleden i de båda orden så börjar magister med magis, som betyder i högre grad, medan minister börjar med mini vilket leder oss till minor/minus som betyder mindre. Jag tycker att vi ska sträcka på oss och verkligen inse vårt egentliga värde. Vi ska ge oss in i debatten och politiken med full kraft och inte be om ursäkt längre. Vi besitter den unika kompetens som behövs för att leda svensk skola bort från lutande torn och kollapser till att bli en konkurrenskraftig institution med hög status. Men vi måste våga och vi måste bli tagna på allvar.

Vi på Mälarhöjdens skola börjar redan imorgon då vi får besök av Stockholms Skolborgarråd Olle Burell. Vi är några kollegor på skolan som länge har diskuterat försteläraruppdraget och att det ser så väldigt olika ut i olika kommuner och att vi inte tycker att Stockholm utnyttjar sina förstelärare på bästa sätt. Så sagt och gjort. Vi ville bli lyssnade på så min härligt drivna kollega Åsa Colliander Celik skrev ihop ett mail där hon bjöd in Skolborgarrådet till ett samtal där vi ville diskutera bland annat våra tankar om hur man kan använda förstelärarna i Stockholms Stad för att motverka segregationen. Även om inte Olle Burell är en minister så får han statuera ett exempel. En tjänare som kommer för att lyssna på mästarna. Det tackar vi för. Välkommen!

/Jannike