Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike

1 kommentar

  1. Eva Hjelte, 30 april 2016

    Det där känner jag igen. Det kravlösa lyser igenom i många olika situationer i barn,ungdomar, elevers vardag. Ena stunden ska de fatta vuxenbeslut som de inte är mogna för, i nästa stund ska de klara utföra komplicerade saker utan tydlig vägledning eller m bristfälliga verktyg o till sist blir de fråntagna glädjen att utföra de mest enkla och naturliga små saker i vardagen. Det måste bara svårt att växa upp idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.