Formativ bedömning – motivation eller stress?

Jag läser just nu Hjärnkoll på skolan av Martin Ingvar och Gunilla Eldh där de skriver om att eleverna måste känna att deras prestationer gör det möjligt för dem att nå målet. Vi som lärare måste alltså se till att våra uppgifter går att lösa på flera nivåer och att de tar eleverna ur sin trygghetszon och in i sin proximala utvecklingszon där lärandet kan ske. Blir det för svårt är ansträningningen inte värd det och eleven ger upp. Men för att eleverna ska kunna ta sig igenom även en perfekt anpassad uppgift som ligger lite utanför sin trygghetszon så behöver de all uppmuntran och stöd de kan få så att de känner att de är på väg åt rätt håll. Återigen – relationen. Förhoppningsvis gör er gemensamma ansträningning att eleverna lämnar in en uppgift som har lett till ett ökat lärande hos eleven.

Som lärare är det sen dags att läsa och bedöma elevernas uppgifter och klura ut vad eleven har för utvecklingsområden så att den kan bli ännu bättre på det den gör i skolan, oavsett vilken nivå de ligger på. Formativ bedömning är (nästan) alla överens om att det är det som för lärandet framåt. Men vad gör det med eleven?

Vi har under våren på Mälarhöjdens skola pratat om stress kopplat till skolarbetet bland våra elever. Många upplever en enorm stress för skolan och låser sig när det är dags för prov och bedömningsuppgifter och känner att de inte kan stå ut med att inte få högsta betyg. Var kommer stressen ifrån då? Det vore ju lätt att säga föräldrarna men det är inte hela sanningen. Vissa föräldrar ställer naturligtvis höga eller för höga krav på sina barn men det finns många faktorer som leder till elevernas stress. Tillexempel ett samhälle som bygger mer på vad man gör än vem man är för att få ett egenvärde. Att eleverna tror att ett visst gymnasium ger framgång och ett annat misslyckande och därför måste de in på ”det bästa” leder också till stress. Listan kan göras lång och det är ett problem. Men jag har en spaning till om vad det är som gör eleverna stressade. Håll i er nu!

James Nottingham, brittisk lärare och författare, skriver och föreläser bland annat om vikten av att vi lärare har koll på alla våra elever och deras behov så att vi kan hjälpa dem att utvecklas så mycket som möjligt under sin skoltid, vilket jag också tycker är viktigt men samtidigt svårt och tidskrävande. Något som dock är ännu svårare och mer komplext är att kommunicera detta till eleverna så att de förstår på vilken nivå de ligger och vilken utveckling de rimligtvis kan förvänta sig av sig själva i nuläget.

Vi ska se till att alla elever når sin fulla utvecklingspotential genom att ge dem feedforward och formativ bedömning på vägen, men av någon anledning så har den fulla utvecklingspotentialen hos eleverna likställts med ett A. Eleven är helt övertygad om att ett A alltid är inom räckhåll och vill veta exakt vad som krävs för att få det det och föräldrarna vill (och ibland kräver att) få veta vad just dennes barn ska göra för att nå detta betyg. Vi lärare slår sen knut på oss själva för att förklara hur det ska gå till även om vi vet att det i realiteten inte är imagemöjligt för eleven att nå ett A just nu. Som vi alla vet så är bedömning komplext så svaren upplevs inte alltid som tillfredsställande av mottagaren, helt enkelt för att de inte förstår dem fullt ut samt att vi sam svårigheten för oss lärare att kommunicera detta på bästa sätt på grund av dess komplexitet.

Jag upplever att det finns en (orimlig) tro hos elever, föräldrar och ibland även lärare att A är för alla. Sorry men så är det inte. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg då vi arbetar mot uppställda mål och kunskapskrav som grund för vår bedömning. Men elever utvecklas alla i olika takt och kunskapskraven idag är inte alltid lätta för en elev i grundskolan att uppfylla. De kräver inte bara motivation, prestation och intelligens utan även en viss mognad av eleven vilken sker gradvis och inte samtidigt hos alla. Vi ska i skolan se till att alla når så långt de kan, förutsatt att eleverna presterar, men det innebär inte att alla når A. Ok! En lång utläggning för den poäng jag strax ska leverera kring elevernas stress.

Det faktum att vi hela tiden pushar eleverna framåt med vår formativa bedömning är att de förhoppningsvis utvecklas i rätt riktning men det kan också skapa stress. Vi har elever som har uttryckt att de är stolta över sin prestation och inte vill nå högre. Måste vi då i alla fall leverera en formativ bedömning till eleven eller föräldern? Kan de inte bara få avgöra själva när de är nöjda?

imageVi har under den här terminen även mött många elever som som upplever att de aldrig blir klara, att de alltid kan göra något bättre vilket leder till att de inte vill avsluta sina uppgifter. Jag som lärare ser att de har presterat på toppen av sin förmåga och har gett allt men de ser bara att det finns mer kvar att göra. Det skapar stress om något.

Så min slutsats är att vi har två kategorier av elever som stressas av olika saker. Den ena är de som vill nå högsta betyg men som ännu inte riktigt har förmågan och som heller inte riktigt kan ta till sig av den feed forward som levereras av läraren. Den andra kategorin är de som bara vill vara nöjda med sin prestation och inte vill sikta högre men som alltid får formativa kommentarer om hur de kan ta sig vidare i sin utveckling utan att de egentligen vill ha dem. Det slutgiltiga resultatet är detsamma – elever som aldrig får eller kan känna sig klara och därmed känner sig stressade.

Formativ bedömning i all ära men ibland måste man också bara få sitta nöjd. Hur kommer vi dit?

/Jannike

1 kommentar

  1. Maria Bengtsson Hurtig, 5 maj 2016

    Jag förstår vad du menar och tror du har helt rätt. Att alltid ge en önskan om förbättring tror inte heller jag alltid är bra för elevens psykiska hälsa. Och kanske sämre för vissa elever än för andra. Men är det någon som kräver av oss att vi alltid ska peka ut önskade förbättringar inom formativ bedömning? Det är väl just här lärarens fingertoppskänsla är avgörande, en förmåga som utvecklas efter hand. Men pratar vi om detta i kollegiet kanske vi utvecklar vår syn inom detta område. Och säkert har vi också olika syn på hur mycket som är bra eller för mycket. För lärare, liksom elever, är olika.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.