Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Skolmogen för en omogen skola

På förekommen anledning med stundande skolval för en blivande förskoleklassare här hemma så går väldigt mycket, eller ska jag säga ännu mer, av min tid åt till att fundera över utbildningsväsendet och de normer och regler som styr våra barns skolgång. Jag inser då att inte mycket har förändrats i strukturerna sedan folkskolan infördes 1842. Barn går till ett hus där de delar upp sig i klasser och undervisas av en lärare enligt schema. De äter mat enligt schema och de har rast enligt schema. Alla barn i klassrummet får samma undervisning och denna undervisning grundar sig på det som politiker, och för all del lärare och föräldrar, tycker att barnen ska kunna vid avslutad skolgång. Föräldrarna tittar bakåt på sin egen skolgång och vill  gärna känna igen sig  i sina barns utbildning samtidigt som de gärna vill att skolan ska anamma alla de nymodigheter som digitaliseringen innebär. Men inte på bekostnad av det gamla och beprövade.

I veckan hade jag utvecklingssamtal med mina elever och ett par föräldrar var väldigt upprörda över att deras barn inte fick tillräckligt med läxor. De kom med förslag på i vilka ämnen läxor behövdes och hur dessa läxor skulle se ut. De förklarade även att det var det bästa för barnen om läraren bara kunde skicka hem mer arbete. Jag sa att vi tyckte olika. Men jag fattar – man vill känna igen sig. Det blir ju enklare då.teacher-145378_960_720

Men jag undrar vad det är som gör att vi…. nej förresten när folk eller andra (inte jag i alla fall) tänker skola inte vågar sig ur boxen. Resultaten sjunker och eleverna mår sämre och alla skriker OM MAN BARA GJORDE SOM FÖRR SKULLE DET LÖSA SIG. Katederundervisning av auktoritära lärare med pekpinnar. Klockor som ringer ut och in och barn i skoluniform. Universallösningar som funkar överallt och genom alla tider. Synd bara att eleverna som tar sig igenom ett sådant skolsystem inte ska ut i ett 1950-talets Sverige eller världen. Vi måste fostra unga som inte är bara är bra på att gå i skolan utan som fungerar i ett samhälle som kommer att bygga på helt andra grundvalar än förr. Ta exempelvis en titt på 2017 års coolaste jobbtitlar. Vilken av dem bäddar vi för i skolan? Bara undrar…

Vi måste våga förändra skolan. Vi måste våga sticka ut hakan och testa nya flexibla lösningar när det gäller scheman, grupper, ålder eller tid på året då barnen börjar i skolan. Vi måste förstå att självledarskap och vikten av att kunna sätta upp mål Artificiell intelligensutifrån sina egna visioner är en kompetens och en förmåga som kommer att vara avgörande i en framtid där maskiner och Artificiell Intelligens (AI) har tagit över stora delar av arbetsmarknaden och där många kommer att stå utan jobb om de inte har entreprenöriella förmågor. Det går inte att forska på framtiden, såklart, men vi vet att den tekniska utvecklingen och digitaliseringen inte kommer att avta och att AI inte längre är Science Fiction.  Vi måste se till att rusta våra unga för den framtiden och ge dem en så utvecklad Mänsklig Intelligens (MI) som det bara går för att de ska lyckas där ute.

Så tillbaka då till min lilla förskoleklassadept som har fått mig att fundera så mycket. Jag har turen och lyckan att ha ett skärpt barn med en enorm vilja och massvis av ”grit”, alltså förmågan att kämpa och inte ge upp. Hon läser och räknar utan problem och har lätt för att ta till sig ny kunskap. Hon är verbal och socialt kompetent. Hon är inte unik i sina förmågor men jag kan inte låta bli att tänka tanken att vi ska utmana henne och låta henne börja årskurs 1 istället för förskoleklass. Den här tanken är inget som tas emot som något enbart positivt då vi bryter en norm, vi sticker ut hakan och bryter mot Jantelagen. ”Vilka tror de att de är? Skolan börjar man ju när man är sju…”

Eller?

Alla barn som är födda i december börjar när de är sex år och åtta månader. Mitt barn skulle börja när hon är sex år och fyra månader. Skillnaden är således marginell. Det handlar ju inte om ålder. En fyraåring kan vara mer skolmogen än en åttaåring. Så varför ska alla som är födda samma år börja samma dag och gå i samma klass? Det är för mig obegripligt att vi inte har kommit längre. Mitt barn är skolmoget men skolan är omogen.

Jag kommer att slåss för ett skolsystem som ser till varje individs behov på alla plan. Från skolstarplace-name-sign-1647341_960_720t till avslutad grundskola och gymnasium. I undervisning, i skolmiljö och i schema. I rörelsebehov och energibehov under skoldagen. Det får vara nog på den inramade, inrutade skolformen som skapar unga som agerar som de blir tillsagda. Jag vill ha en skola som kan skapa kreativa entreprenörer och som fångar elevernas intresse. En skola som ser till att de som har medfödd grit behåller den och de som behöver träna upp sin får det på saker som de finner motiverande.

Jag hoppas att jag åtminstone har fått någon att känna igen sig, någon att tänka i nya banor och samtidigt gjort någon upprörd över mina idéer. Allt är välkommet och vet ni – man får tycka olika bara man vågar utmana sig själv ibland.

/Jannike

Gör om, gör nytt

I gårdagens DN står det åter igen att ”hur man än mäter så faller svenska skolresultat kraftigt”. För att släta över dessa fallande resultat hävdar vi som arbetar i skolan gärna att vi skapar självständiga, kritiskt tänkande, kreativa medborgare i våra klassrum men det finns inga vetenskapliga bevis för att vi skapar kreativa människor i vår skola. Att Sverige är så pass framgångsrikt inom många områden med nytänkande innovatörer och entreprenörer kanske inte har med skolan att göra alls utan att det är andra faktorer som spelar in.

imageJag vill ändå börja med att säga att jag tror på svensk skola. Jag tror på ett system där man ser eleven och behandlar denne med respekt och där de vuxna ansträninger sig för att bygga välfungerande relationer. Jag tror på ett betygssystem som grundar sig på kunskaper och inte differentiering. Jag tror på att det på sikt kommer att bli förändring och förbättring av svenska elevers kunskaper i matematik och läsförståelse. För jag tror och vet att de allra flesta lärarna i svensk skola är bra och har en hög pedagogisk kompetens vilket i kombination med de fortbildningsinsatser som har satts in i svensk skola kommer att leda till bättre resultat. Jag tänker då främst på matematiklyftet och läslyftet. Men det tar tid. Vare sig vi vill eller inte.

Däremot måste vi våga utmana skolan som institution. Trots att det kommer ny forskning, nya läroplaner och nya tankesätt så tenderar formen och inramningen att se likadan ut. Mina elevers schema 2016 skulle lika gärna kunna ha varit mitt schema på högstadiet 1995. Vi pratar om och åläggs att elever nästan oavsett svårigheter ska imageinkluderas i den ordinarie undervisningen men hur ska detta gå till när inramningen är uråldrig och där inkludering stavades exkludering?  Vi måste tänka om. Nu!

Vissa saker är svårare att påverka, så som den fysiska miljön, men vi kan våga laborera med våra mänskliga resurser. Är en skolklass ett statiskt begrepp eller kan vi laborera med grupper? Måste vi lägga schemat för hela året redan i augusti? Skulle man kunna tänka sig att vi lägger upp det hela lite mer som på högskolan. En kurs i Kemi med storföreläsningar någon gång i bland och däremellan seminarier där grupperna kan göras utifrån behov. Långa lektioner där det finns tid att grotta ner sig och fördjupa sig. Vissa grupper självgående med fler elever per lärare och vissa mindre med högre resurstäthet. För Guds skull det är ju såhär läkare och ingenjörer blir till

Det finns redan skolor som arbetar med sammanhållen tid för att skapa sammanhang för eleverna, och faktiskt, mer planeringstid för lärarna. Grundskolan behöver inte vara en lärare på tjugosex elever varje lektion bara för att det alltid har varit så.  Lektioner behöver inte vara 40-80 minuter för att det alltid har varit så.

Jag vill våga. Jag vill bygga nytt. Jag vill skapa en skola som levererar både trygga, kunskapstörstiga och kompetenta unga. Jag vill riva väggar och bygga nya som ständigt får att flytta efter behov. Och vi måste göra något. Helst igår men det är ju knappast för sent.

/Jannike

Tack Victoria Heetveld för ditt engagemang i skolans brister och ditt öga för förfining, förändring och förbättring. Hur provocerande du än är i första ledet så får du mig alltid att tänka till.

Formativ bedömning – motivation eller stress?

Jag läser just nu Hjärnkoll på skolan av Martin Ingvar och Gunilla Eldh där de skriver om att eleverna måste känna att deras prestationer gör det möjligt för dem att nå målet. Vi som lärare måste alltså se till att våra uppgifter går att lösa på flera nivåer och att de tar eleverna ur sin trygghetszon och in i sin proximala utvecklingszon där lärandet kan ske. Blir det för svårt är ansträningningen inte värd det och eleven ger upp. Men för att eleverna ska kunna ta sig igenom även en perfekt anpassad uppgift som ligger lite utanför sin trygghetszon så behöver de all uppmuntran och stöd de kan få så att de känner att de är på väg åt rätt håll. Återigen – relationen. Förhoppningsvis gör er gemensamma ansträningning att eleverna lämnar in en uppgift som har lett till ett ökat lärande hos eleven.

Som lärare är det sen dags att läsa och bedöma elevernas uppgifter och klura ut vad eleven har för utvecklingsområden så att den kan bli ännu bättre på det den gör i skolan, oavsett vilken nivå de ligger på. Formativ bedömning är (nästan) alla överens om att det är det som för lärandet framåt. Men vad gör det med eleven?

Vi har under våren på Mälarhöjdens skola pratat om stress kopplat till skolarbetet bland våra elever. Många upplever en enorm stress för skolan och låser sig när det är dags för prov och bedömningsuppgifter och känner att de inte kan stå ut med att inte få högsta betyg. Var kommer stressen ifrån då? Det vore ju lätt att säga föräldrarna men det är inte hela sanningen. Vissa föräldrar ställer naturligtvis höga eller för höga krav på sina barn men det finns många faktorer som leder till elevernas stress. Tillexempel ett samhälle som bygger mer på vad man gör än vem man är för att få ett egenvärde. Att eleverna tror att ett visst gymnasium ger framgång och ett annat misslyckande och därför måste de in på ”det bästa” leder också till stress. Listan kan göras lång och det är ett problem. Men jag har en spaning till om vad det är som gör eleverna stressade. Håll i er nu!

James Nottingham, brittisk lärare och författare, skriver och föreläser bland annat om vikten av att vi lärare har koll på alla våra elever och deras behov så att vi kan hjälpa dem att utvecklas så mycket som möjligt under sin skoltid, vilket jag också tycker är viktigt men samtidigt svårt och tidskrävande. Något som dock är ännu svårare och mer komplext är att kommunicera detta till eleverna så att de förstår på vilken nivå de ligger och vilken utveckling de rimligtvis kan förvänta sig av sig själva i nuläget.

Vi ska se till att alla elever når sin fulla utvecklingspotential genom att ge dem feedforward och formativ bedömning på vägen, men av någon anledning så har den fulla utvecklingspotentialen hos eleverna likställts med ett A. Eleven är helt övertygad om att ett A alltid är inom räckhåll och vill veta exakt vad som krävs för att få det det och föräldrarna vill (och ibland kräver att) få veta vad just dennes barn ska göra för att nå detta betyg. Vi lärare slår sen knut på oss själva för att förklara hur det ska gå till även om vi vet att det i realiteten inte är imagemöjligt för eleven att nå ett A just nu. Som vi alla vet så är bedömning komplext så svaren upplevs inte alltid som tillfredsställande av mottagaren, helt enkelt för att de inte förstår dem fullt ut samt att vi sam svårigheten för oss lärare att kommunicera detta på bästa sätt på grund av dess komplexitet.

Jag upplever att det finns en (orimlig) tro hos elever, föräldrar och ibland även lärare att A är för alla. Sorry men så är det inte. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg då vi arbetar mot uppställda mål och kunskapskrav som grund för vår bedömning. Men elever utvecklas alla i olika takt och kunskapskraven idag är inte alltid lätta för en elev i grundskolan att uppfylla. De kräver inte bara motivation, prestation och intelligens utan även en viss mognad av eleven vilken sker gradvis och inte samtidigt hos alla. Vi ska i skolan se till att alla når så långt de kan, förutsatt att eleverna presterar, men det innebär inte att alla når A. Ok! En lång utläggning för den poäng jag strax ska leverera kring elevernas stress.

Det faktum att vi hela tiden pushar eleverna framåt med vår formativa bedömning är att de förhoppningsvis utvecklas i rätt riktning men det kan också skapa stress. Vi har elever som har uttryckt att de är stolta över sin prestation och inte vill nå högre. Måste vi då i alla fall leverera en formativ bedömning till eleven eller föräldern? Kan de inte bara få avgöra själva när de är nöjda?

imageVi har under den här terminen även mött många elever som som upplever att de aldrig blir klara, att de alltid kan göra något bättre vilket leder till att de inte vill avsluta sina uppgifter. Jag som lärare ser att de har presterat på toppen av sin förmåga och har gett allt men de ser bara att det finns mer kvar att göra. Det skapar stress om något.

Så min slutsats är att vi har två kategorier av elever som stressas av olika saker. Den ena är de som vill nå högsta betyg men som ännu inte riktigt har förmågan och som heller inte riktigt kan ta till sig av den feed forward som levereras av läraren. Den andra kategorin är de som bara vill vara nöjda med sin prestation och inte vill sikta högre men som alltid får formativa kommentarer om hur de kan ta sig vidare i sin utveckling utan att de egentligen vill ha dem. Det slutgiltiga resultatet är detsamma – elever som aldrig får eller kan känna sig klara och därmed känner sig stressade.

Formativ bedömning i all ära men ibland måste man också bara få sitta nöjd. Hur kommer vi dit?

/Jannike

Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike

Borgarrådsbesök

Olle Burell möteGårdagens besök av  skolborgarråd Olle Burell och  Louise Callenberg blev ett givande och avslappnat samtal. Något som jag efterlyste här. Vi diskuterade bland annat hur man skulle kunna kartlägga och använda Stockholms förstelärares kompetenser och vi fick även en chans att visa upp exempel ur vår verksamhet kopplade till IKT och läs- och skrivinlärning. Efter mötet beundrades skolan som verkligen är en odyssé i 1900-talsarkitektur, (något jag aldrig har tänkt på tidigare) med de första huset som är byggt 1905 till det sista som stod färdigt på 2000-talet, innan det var dags att äta lunch i skolans restaurang Gyllene Gaffeln som kan stoltsera med en fin 23:e-plats i tävlingen White Guide Junior 2015.

Helena Dalivin och Girls Code kom och berättade om hur de sen sexan har lärt sig att programmera
en frivillig eftermiddagsklubb. Tjejerna kunde på ett föredömligt och moget sätt berätta om vikten av fler kvinnor i teknik- och programmeringsbranschen och att de hoppas att fler tjejer ska hoppa på initiativet på skolan. Efter det kom Johan Magnusson, Johansom arbetar i förskoleklass, i sällskap av en elev som visade Olle Burell vår fantastiskt söta robot Dash. Borgarrådet charmades direkt av både eleven som snabbt frågade ”Vill du prova?” och av roboten som inte lämnar någon oberörd. Samma robot som för övrigt fick utrymme i Nyhetsmorgon på Tv4 här om dagen.
Nya%20trenden%20-%20robotar%20i%20klassrummet

Våra besökare fick även chansen att träffa vår läshund Rufsa och hennes oemotståndligt söta praktikant Glittra som tillsammans med matte Eva hjälper våra elever som behöver extra stöd och hjälp i sin läsinlärning och med sin koncentration. Rufsa

Att få träffa någon som är genuint intresserad av både verksamhet och de tankar som är sprungna ur den samt av någon som faktiskt har en position att påverka vår framtid är ett välkommet avbrott i vardagen. Jag gick från mötet med lätta steg och full av tillförsikt och av Olle Burells facebookinlägg igår så gjorde han detsamma.

Välkommen åter!

/Jannike

Vill du vara magister eller minister?

Att arbeta i en politiskt styrd organisation innebär minst sagt ett tillstånd av ständig förändring och alla politiker vet bäst hur skolan ska styras och minst av allt tillfrågas experterna; lärarna. Vår utbildningsminister (oavsett politisk tillhörighet) styr det stora skeppet in i dimman och hoppas att den väg just hen och hens parti har stakat ut ska ta oss till Utbildnings-Utopia. Morgondagens skola med tidiga betyg, inga betyg, färre elever i varje klass, fler lärare i varje klass, stora klasser, små klasser, mer resurser, tvålärarsystem, tre terminer, två terminer, nationella prov som rättas av grannskolan, nationella prov som rättas centralt. Listan kan göras hur lång som helst på saker som ska rädda den svenska skolan så att vårt lutande PISA-torn inte ska falla med dunder och brak.

För ett tag sen hade jag det stora nöjet att träffa en fantastiskt intelligent kvinna med vem jag pratade om allt mellan himmel och jord. Hon arbetar själv inom utbildningsväsendet men på universitetsnivå och i ett annat europeiskt land, Spanien, och förstås kom många av våra samtal att handla om de stora didaktiska frågorna men även om utbildningspolitik och hur skolväsendet ser ut i olika länder i Europa och världen samt vilken status lärarna har. Precis som hos oss berättade hon att lärarna i Spanien har låg status, låga löner och att de som inte klarar av eller kommer in på andra utbildningar slussas till lärarutbildningen. Det är sorgligt att vårt yrke har blivit en slasktratt. Det borde vara så att vi som arbetar i skolan och utbildar Sveriges, Europas och Världens framtidsmedborgare fick hög status, höga löner och att utbildningarna skulle vara svåra att komma in på. Det vi gör för eleverna lägger grunden för vidare utbildning och utveckling av samhället och dess medborgare och därför måste lärarna vara de med höga betyg, bra ämneskunskaper, ett stort intresse för hur barn lär sig bäst. Men hur rekryterar vi dem då? Dessa människor har fullt upp med att bli ingenjörer, ekonomer och jurister. Hur får vi dem att välja skolan?

För det första så måste vi bli lyssnade på i den politiska debatten. Det är vi som arbetar i skolan som har den största kompetensen om hur skolan ser ut men det blir vi ständigt påminda om att vi inte har. Alla har ju gått i skolan så alla vet vad som är bäst. Till och med på tv i form av olika quickfixes, nu senast Gympaläraren i SVT. Det är så lätt för en utomstående att komma in och berätta om allt som är fel och ställa frågan; hur kan det vara så här? Missförstå mig inte, jag tycker inte att skolor som inte fungerar ska få fortsätta åt fel håll men det kanske ibland inte är så lätt att lösa som en utomstående träningsguru med ett kamerateam vill få det att låta som. Dock välkomnar jag debatten som kom i kölvattnet av detta program. Problemet är väl bara att vi, på bland annat Facebook och andra sociala medier, med våra snäva cirklar av likasinnade gör att lärare diskuterar med varandra och förvånas, förfäras och förfasas och ”de andra” hamnar i andra forum och förvånas, förfäras och förfasas. De som vet och har den största kompetensen kommer återigen inte till tals.

Vi som arbetar har i skolan har en enorm samlad kompetens som grundar sig på forskning och framförallt vår beprövade erfarenhet. Vi känner i magen när ett politiskt beslut inte riktigt kommer att falla i god jord. Det skulle vara bra om vi blev tillfrågade på vägen. Jag vet att åtminstone ett, men säkert är det fler av riksdagens partier, som har startat initiativ för att förbättra skolan där lärare faktiskt är en del av processen. Men det räcker inte. Vi är de som kan vår vardag mest och bäst och vi borde användas som referensgrupper i fler lägen än vad som görs idag.

Det är därför inte helt orimligt att vi som lärare får en större och mer framträdande roll som sakkunniga i politikens beslutsfattande kring utbildningsfrågor. Om man dessutom väljer en historisk väg att gå och ägnar sig åt lite språkhistoria så hittar man direkt en logik till varför ministrarna ska fråga oss magistrar. Det har att göra med den ursprungliga betydelsen av orden. En magister, eller en lärare, som idag inte får särskilt mycket utrymme i den politiska debatten är i ordets bemärkelse en mästare. En minister däremot är historiskt en tjänare. En person som utför andra människors ärenden. Tittar man dessutom på förleden i de båda orden så börjar magister med magis, som betyder i högre grad, medan minister börjar med mini vilket leder oss till minor/minus som betyder mindre. Jag tycker att vi ska sträcka på oss och verkligen inse vårt egentliga värde. Vi ska ge oss in i debatten och politiken med full kraft och inte be om ursäkt längre. Vi besitter den unika kompetens som behövs för att leda svensk skola bort från lutande torn och kollapser till att bli en konkurrenskraftig institution med hög status. Men vi måste våga och vi måste bli tagna på allvar.

Vi på Mälarhöjdens skola börjar redan imorgon då vi får besök av Stockholms Skolborgarråd Olle Burell. Vi är några kollegor på skolan som länge har diskuterat försteläraruppdraget och att det ser så väldigt olika ut i olika kommuner och att vi inte tycker att Stockholm utnyttjar sina förstelärare på bästa sätt. Så sagt och gjort. Vi ville bli lyssnade på så min härligt drivna kollega Åsa Colliander Celik skrev ihop ett mail där hon bjöd in Skolborgarrådet till ett samtal där vi ville diskutera bland annat våra tankar om hur man kan använda förstelärarna i Stockholms Stad för att motverka segregationen. Även om inte Olle Burell är en minister så får han statuera ett exempel. En tjänare som kommer för att lyssna på mästarna. Det tackar vi för. Välkommen!

/Jannike

#jagärlärareochjagälskarmittjobb

I helgen var jag på bröllop vilket som sig bör var en fantastisk tillställning. Det var folk från olika delar av landet och med olika professioner vilka alla finurligt beskrivna i den obligatoriska placeringslistan. Undertecknad blev beskriven som en blivande skolminister med åsikter om det mesta. Skolminister känns inte direkt lockande medan det där med åsikter om det mesta känns betydligt närmare.

Ni som är pedagoger vet ju att när man hamnar i sociala sammanhang är det ju väldigt lätt att man behöver klä skott för hela den, till viss del, snedvridna skoldebatten som rasar omkring oss. Man får försvara allt från PISA-resultat till ”skolans ordningsproblem”. Jobbar man dessutom på högstadiet möts man ofta av förskräckta ansikten och ett ”hur orkar du?” Börjar man sen förklara att man trivs och har världens bästa jobb så kan det resultera i en klapp på axeln en medlidsam blick och ett ”det är ju tur ändå att ni finns så vi andra slipper”. Just detta har jag läst åtskilliga blogginlägg om och tänker inte fastna i men det är ju lätt att som lärare på fest måla fan på väggen så att säga.

När vigseln med efterföljande mingel var över och det var dags att gå vidare till middagen så hade jag redan börjat förbereda mina försvarstal om varför jag valde att bli lärare och inte läkare eller ingenjör. Jag taggade mig för att bemöta diskussioner i stil med ”men när jag gick i skolan då…”. När jag sen såg hur jag hade blivit presenterad, skolministern ni vet, tog jag mental sats och hälsade vänligt på min bordsherre.

Men! Följande konversationer under kvällen och under efterföljande dag var i stil med: Vad häftigt – lärare. Ni är så viktiga! Sedan ett genuint intresse kring hur skolan utvecklas och funderingar över PISA-resultat på en mer nyanserad nivå än vad som har presenterats i tidningarna.

Många hade läst artiklar om hur kreativa Sveriges unga är bland annat tack vare den skola de har fått gå i. En kvinna som arbetade med unga entreprenörer menade att den ”dåliga skola” som beskrivs i media inte kan finnas med tanke på alla de fantastiska och innovativa ungdomar som hon träffar varje dag. Hon menade på att de som hon möter förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt.

Och det! Det tycker jag känns så fantastiskt upplyftande. Både det faktum att vi fostrar ungdomar som tror att allt är möjligt men också att människor som inte arbetar i skolan uttalar sig positivt om den skola som vi ständigt arbetar för att förbättra och förfina. Att det finns ett genuint intresse och inte förfäran för vad vi gör i skolan. Kanske hamnade jag bland människor med barn på väg in i skolan eller så börjar vår status sakta men säkert att höjas. Jag väljer att tro på det sistnämnda. Då är det dessutom ännu viktigare att vi som arbetar i skolan fungerar som goda ambassadörer för den verksamhet som vi bedriver.

Jag är lärare och jag älskar mitt jobb.

/Jannike