Visar alla blogginlägg med kategorin:
Kollegialt lärande

Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike

In i akvariet med er!

Den här terminen startades upp med två planeringsdagar för ledningsgruppen och förstelärarna på annan ort. Vi lämnade ett iskallt Stockholm och tog oss till ett, om möjligt, ännu kallare Garpenberg i Dalarna. Det var så kallt att snön som föll singlade ner likt glitter i det puderlika vita på marken. Jag är inte ett stort fan av vinter och kyla men det här satte sig för det här var något annat. Antagligen magi.

Vi tillbringade två dagar på ett slott med en spännande historia och en rustning som man INTE fick peta på… Svårt det där med regler.

Hur som helst var det en mycket givande vistelse och de pedagogiska diskussionerna lyfte verkligen. För att delge gruppen vad vi hade kommit fram till i slottets olika vrår så använde vi oss av diskussionsmodellen ”akvariet” som jag genast förälskade mig i och började använda i undervisningen. Det är absolut ingen ny modell och jag har hört om kollegor som har använt den tidigare men så har jag inte riktigt anammat den själv.

Det går till på följande sätt:
1. En diskussionsfråga presenteras (ge gärna eleverna en stund att fundera över den själva, skriva ner ett svar och diskutera det en kortis med grannen)
2. 4-6 personer får flytta in i ”akvariet” där de ska föra ett samtal kring frågan. De ska låtsas som om de är ensamma i rummet och de ska bara prata med och titta på varandra. Det är viktigt att alla kommer till tals – alla ska få höra sin röst. Alla andra som inte är i akvariet ska lyssna. Det ska vara helt tyst.
3.Efter 2-5 minuter släpps de ut och nästa gäng får flytta in. Det här gänget kan leverera sina åsikter, bygga vidare på tidigare gruppers resonemang. Poängtera gärna att det inte spelar någon roll om man vill säga ”samma sak” som någon annan för det är ännu inte sagt av just den eleven.

Jag använde den här modellen för att eleverna skulle få diskutera frågan:

Kan/måste man alltid respektera en plats som är helig för någon annan? Varför? Varför inte?

Det blev riktigt bra diskussioner och eleverna klarade modellen riktigt bra. Efteråt frågade jag vad dem vad de tyckte om det hela och några kommentarer lät såhär:

”Jag som inte gillar att prata inför klassen tyckte att det kändes bekvämt ändå för jag fokuserade på samtalet med mina kompisar runt bordet.”

”Jag trodde att det skulle vara bra att vara först så att man skulle få säga det man hade kommit på innan någon annan sa det men nu tänker jag att det hade varit bättre att komma senare eftersom de andra gav mig så himla bra idéer att bygga vidare på.”

”Det kändes lite konstigt att sitta med ryggen mot klassen men ändå skönt eftersom alla var tysta och lyssnade så bra.”

Det bästa med det här var att alla fick göra sin röst hörd inför klassen och möjlighet att leverera sin åsikt i frågan. Vi pratade om detta som ett led i elevens delaktighet i sin undervisning – att få göra sin röst hörd och säga vad man tycker är en del av elevdemokratin. Det är även viktigt att vi, som vår rektor skulle ha sagt, synliggör när denna delaktighet och demokrati sker så att eleverna blir medvetna om det.

/Jannike

Campus Seminar Award Winners

Det är inte många dagar som är som igår, det kan vi ju säga!

Det var en härlig men märklig känsla att gå från en vanlig onsdags undervisning enligt schema till att stå på scenen på Göta Lejon och ta emot pris för vårt arbete, för att sen avrunda med en middag på det finska konsulatet. Vi gissar att det lär dröja innan vi får uppleva något sånt här igen. Tyvärr… För gud så kul vi hade!Pris 1

Att få en sån här utmärkelse är så otroligt hedrande och stort och särskilt när det kommer som en sådan överraskning som det här gjorde. Ingen förvarning utan bara rätt in i mailboxen. Hurra! Men det är inte bara hedrande utan det öppnar så många dörrar. Dörrar in i nya världar både när det gäller personlig utveckling och utveckling av det pedagogiska arbetet.

Föreläsarna igår var så inspirerande med en glöd som nådde alla i publiken och det var verkligen en gåva att få lyssna på så kompetenta människor i en proffsig inramning.

Om ni inte följde eventet live igår så finns det kvar på youtube så att man kan titta på det när som helst och det är verkligen värt det. Låt dig ryckas med och inspireras! Om ni är nyfikna på att se oss berätta om vårt arbete samt när vi tog emot vårt pris så kommer det en timme in i sändningen.

Är intresserad av programmering i skolan, som ju vi är, så ta en extra titt på Linda Liukas som på ett smittande sätt berättade om sitt arbete med programmering med barn och sina barnböcker om Ruby som lär yngre barn om kod. Avväpnande och fantastiskt!

En annan sak som var helt magisk var att vi lärare som fick pris igår blev behandlade med sådan respekt (och faktiskt stjärnstatus) på den efterföljande middagen på finska konsulatet. Vi frotterade oss med ambassadörer, förlagsfolk, arrangörer av Campus Seminar och folk från näringslivet som var djupt imponerade av vad vi lärare gör och det som händer i svensk skola just nu. Heja oss!

Hans Rosling avslutade det hela med sin medryckande och mycket pedagogiska föreläsning om befolkningsökning och att få ta en groupie med honom efteråt med  var ju en bonus!

Hans 1

/Jannike och Helena

Digital julkalender på Mälis

Förra året fick jag idén att skapa en qr-kodad julkalender för våra elever på skolan. Vi läste tappert in hela boken Julmysteriet av Jostein Gaarder. Den har 24 låååånga kapitel som jag spred ut på lika många kollegor. Den hade även en del inte helt politiskt korrekta uttryck som ledde till spännande diskussioner och omskrivningar i manus.

Alla från lärare till skolsköterskor och skolledning var med och läste. Varje avsnitt blev en enkel film, med en stillbild och ljud, som vi la upp på skolans youtube-kanal och som nåddes via en qr-kod som dök upp varje dag på skolledningens wordpressblogg med hjälp av tidsinställda inlägg.

Projektet var kul och lärorikt och resulterade i att åtminstone 24 kollegor lärde sig att använda delade dokument i Office365 (planeringsfasen och insamling av qr-koder), att spela in film och ladda upp den på youtube samt att skapa qr-koder. Resultatet blev naturligtvis också en julkalender som vi kunde vara stolta över. Om du vill läsa mer så finns förra årets inlägg här.

I år tänkte jag att vi skulle läsa boken Tro på tomten av Lotta Olsson som är en lite mer behändig bok i sammanhanget skulle jag gissa. Inte lika lång och så passar den in bättre för de yngre barnen som oftast har mer tid att lyssna än de äldre eleverna. Och istället för att qr-koda och blogga inläggen så tänkte jag att vi skulle göra en digital julkalender där vi länkar till våra inläsningar via adventmyfriend.com Där väljer man en bakgrundsbild och så stoppar man in det man vill i de olika luckorna och vips så är den klar.

Att starta projekt som det här ger inte bara eleverna en mysig sagostund varje dag i december utan det väcker även nyfikenhet hos dem. Hur har ni gjort filmerna? Hur skaffar man en youtube-kanal? Hur funkar en qr-kod? Kan man använda dem till andra saker? Förhoppningsvis sätter det också igång lärarnas tankar kring IKT och hur man på ett ganska enkelt och lustfyllt sätt kan förstärka sin pedagogiska tanke och gärning med digitala verktyg. Gemensamma aktiviteter som den här julkalendern skapar också en sammanhållning på skolan. Ett vi! Och jobbar man på en så stor skola som vi gör med 1175 elever och ca 150 vuxna så behövs verkligen det. Många positiva bieffekter alltså!

Vad gör ni för skojig julkalender på er skola i år?

/Jannike

Hjälten och jag 2.0

Förra terminen föddes litteraturprojektet ”Hjälten och jag” efter, som jag skrev förra gången, ett svart planeringshål. Men så plötsligt: Heureka!

”Hjälten och jag” är ett projekt där eleverna efter läsning av valfri bok ska skriva ett antal texter i olika genrer kopplade till en utvald karaktär i sin bok. Texterna ska sedan publiceras på vår blogg med samma namn somBöcker projektet. De lär sig inte bara att skriva olika typer av texter utan de får även lära sig webbpublicering i WordPress samt mer om bland annat upphovsrätt och informationshantering.

Förra året genomförde jag projektet i min fantastiska klass 9D och efter ett uppmärksammat blogginlägg om det hela så fick vi sällskap av Jessica Karlsson och klass 8A på Tullbroskolan i Falkenberg. Det som för mindre än ett år sen var en nybyggd blogg nästintill tom på innehåll har nu växt till en skatt full av relevanta elevexempel. Texterna är naturligtvis kopplade till just detta projekt men kan och får mer än gärna användas på alla möjliga sätt. Det finns exempel på karaktärsbeskrivningar, brev, mikronoveller, faktatexter och poesi.

Nu är det dags för min kollega Li Hellquist och mig själv att dra igång projektet igen med tre av årets sjundeklasser på Mälarhöjdens skola. Till våren blir det åttornas tur och jag hoppas även på att Tullbroskolan kommer tillbaka under vårterminen.

Vi förbereder oss i detta nu med inloggningar till eleverna och övar på att växla mellan bloggens webbsideutseende och dess adminpanel. Mwordpressan misstar sig lätt när det gäller vår tids elever och tror att det här med digitalisering av undervisningen blir piece of pancake eftersom de hänger på internet hela dagarna men det blir så tydligt att de inte ägnar sig åt några vidare avancerade saker i cyberspace. Att swipa, klicka på appar, fota med mobilen och spela candy crush (ja jag vet – grova generaliseringar) skapar inte den kompetens som vi önskar hos våra framtida medborgare. De flesta mailar inte annat än till sin lärare och alla vet inte riktigt skillnaden på ett användarnamn och en mailadress. De flesta har heller aldrig publicerat något på webben så när dessa bitar kommer in i undervisningen så måste man ta det steg för steg och från grunden. Det är som att de förflyttar sig från ungdomarnas del av internet till den mer ”vuxna” digitala sfären och då måste vi finnas där och guida dem. Projektet resulterar således i många nya och värdefulla kunskaper som de har nytta av även efter projektets slut.

Gå gärna in på bloggen ”Hjälten och jag” och titta runt lite, både på dess struktur och på de texter som redan ligger där. Om du är sugen på att skapa något liknande så kör men åååå vad jag vill att ni hakar på vår blogg. Tänk vad härligt när klassrummets väggar rivs och eleverna får interagera med andra klasser på andra skolor från olika delar av Sverige. Jag bistår mer än gärna med hjälp för att starta upp er. Man kan även följa oss på Twitter under #hjältenochjag

/Jannike

Det kom ett mail…

dsc_0141Igår kom ett mail, mycket överraskande, från Maria Örtengren på uppdrag av den finska organisationen Scool. Innehållet var minst sagt upphetsande. Vi; Jannike Kohinoor, Åsa Colliander Celik och Helena Dalivin, ska få den stora äran att få ta emot ett hedersomnämnande för vårt arbete med att sprida kunskaper kring IKT både hos våra elever, våra närmsta kollegor samt för kollegor i det utvidgade kollegiet.

De initiativ som har gjort att de har uppmärksammat oss är Girlscode –
vår kodklubb för tjejer, vårt projekt En app till kaffet där vi visar appar eller digitala verktyg för kollegorna på skolan under en gemensam fikarast samt för de Teachmeet som vi har anordnat för lärare vår skolan men även för lärare på andra skolor. De vill lyfta fram detta för att det är konkreta och bra exempel på hur arbetet med IKT skulle kunna se ut.

Det hela kommer att gå av stapeln den 21:a oktober på Campus Seminar på Göta Lejon i Stockholm. Där kommer vi dessutom att få ta del av spännande talare bland andra Hans Rosling (hurra!). Dessutom avslutas det hela med en middag på Finska ambassaden. Grymt!

Vi är så stolta över att vårt arbete uppmärksammas på det här sättet.

/Jannike, Helena och Åsa

SO-dagarna 2015

Förra veckan hade jag det stora nöjet att få vara på SO-dagarna, arrangerade av Teknologisk Institut, och prata om hur jag arbetar med förmågor i undervisningen och hur man kan göra för att synliggöra dem i undervisningen. Jag har skrivit om ett par olika sätt att göra det på i tidigare inlägg här på bloggen. De handlar om hur man kan synliggöra dem i en diskussion i klassrummet och om hur man kan öva förmågornas innebörd med hjälp av ett slags memoryspel. Jag pratade  även om hur man kan utvärdera ett arbetsområde utifrån förmågorna vilket du kan läsa om här.

Det var verkligen superkul att både få lyssna på intressanta föreläsare men framförallt (faktiskt) att få dela med mig av det som händer i mitt klassrum i ett forum som är större än mina närmaste kollegor och personligare än här i bloggen. Jag fick helt klart blodad tand och ser fram emot nästa event då jag ska prata om läxfri undervisning på ”Så funkar det”-konferensen i Upplands Väsby den 27 oktober. Kom dit vetja!

/Jannike

Kickoff i stugan

Kickoff i stugan 1Just nu sitter vi på Väddö och myser i en sommarstuga av rang i det vackra Roslagen. Vi peppar upp inför terminsstart och spånar idéer till ljudet av våra barns skratt, gnisslet i studsmattans fjädrar och musik av varierande kvalitet. Vi njuter av sista semesterveckans vackra solstrålar mot den faluröda husväggen och tänker att trots en rätt kall och blöt sommar så är batterierna laddade och vi är redo och ta oss an ännu ett spännande läsår på Mälarhöjdens skola. För hjälp vad vi tog sommarlov. Inte en bok är läst. Inte ett blogginlägg skrivet och vårt deltagande i sociala medier har varit sparsamt – men vad skönt!

Vi tittar tillbaka på vårt år som bloggande lärare där vi med våra 70 inlägg har genererat 29 971 sidvisningar och besök av 11 915 användare. Mer än vad vi någonsin hade vågat hoppats på. Hör ni Jante? Jo han står i farstun och knackar på. Vi säger såhär istället: Vi är stolta och glada över den responsen vi har fått på vårt bloggande och vi är verkligen superglada över de spinoff-effekter det har fått i form av till att börja med vår nya ”karriär” som föreläsare och workshopledare (än så länge i liten skala men vi har helt klart fått mersmak) . I höst ser ni oss bland annat på SO-dagarna 16-17 sept (Jannike) och ”Så funkar det”-konferensen v.44 (Jannike och Helena).

Vårt bloggande har även lett till inte mindre än två filmer. ”Så flippar jag” av Pedagog Stockholm och så en rekryteringsfilm för att locka lärare till Stockholms Stad. Den sistnämnda är ännu inte släppt men vi vet att den blev supersnygg och den kommer vi att lägga upp här, så fort vi får klartecken, för er som är nyfikna.

Vi satt idag och bläddrade lite i bloggen och inser att det här har blivit en guldgruva för oss själva när det gäller dokumentation av vår undervisning. Superkul att ha så bra koll på vad man gör samtidigt som man får dela både stort och smått med er som läser. Det stora lärarrummet på webben.

I höst drar vi igång med vårt ny-gamla arbetslag och våra inte längre småkick off i stugan 2 sexor utan rätt stora sjuor. Några nya elever tillkommer, några gamla lämnar oss och samma sak med våra närmaste kollegor. Några vänder ner och några tar vid. Förändringens vindar blåser men vi har som mål att förvalta och förfina det vi provade ut i sexan snarare än att forcera och förändra. Men det är lättare sagt än gjort med två så fladdriga själar som vi. Allt är så kul och allt måste provas. Tur att vi får ha det här fantastiska jobbet.

Just nu sitter vi och spånar på ämnesövergripande teman som ska paketeras snyggt för att först säljas in till kollegor och sedan vidare till elever. Vad sägs om ”ekologi-sårbara platser-luft, mark och vatten-yttre och inre krafter” och senare vår favvo ”sex och samlevnad-religion”. Vi spånar hashtagar för fulla muggar och funderar hur vi ska go public med elevernas alster. Riktiga mottagare är viktigt!

Ni kommer få hänga med hur projekt inom programmering fortsätter och nya tar vid. Det kommer ske spännande saker med robotar i olika årskurser och med olika skolor. GirlsCode fortsätter och den nya, av våra elever efterlängtade, gruppen BoysCode startar. Båda grupperna kommer dessutom få driva bloggar i webbstjärnans regi.

Utmanande flippar, formativt och allt det fabulösa kommer fortsätta prägla vår undervisning. Vi står redo till tänderna och väntar otåligt på att eleverna ska komma.

Häng med på vår fantastiska läsårsresa – en gång till!kickoff i stugan 3

/Jannike och Helena

… och till alla er som spenderat sommaren i diverse stugor tillhörande familjen, här kommer en låt till er.

Girls Code välkomnar till Öppet hus

På onsdag den 3 Juni hälsar tjejerna i Girls Code Välkomna till Öppet hus.Skärmavbild 2015-05-28 kl. 14.21.24

Ni är Välkomna mellan kl 15-17
Vi håller till på Mälarhöjdens skola i Stockholm
Gå gärna in på skolans hemsida så får ni hjälp att hitta hit.
Tjejerna håller till i högstadiebyggnaden, och det kommer sitta lappar uppsatta så man hittar :)

Då kommer man ha möjlighet att kika på hur och med vad tjejerna jobbar. Samt ställa frågor till dem ang programmering.

Vi pedagoger, Helena, Jannike och Åsa Colliander Celic (bloggar på Gränslöst lärande) kommer att finnas på plats för nätverkande med er besökare.

För att få lite koll hur många som kommer, skriv gärna en kommentar här nedan, samt när ni tänker dyka upp, så tjejerna vet. Toppen tack!

Inbjudan till Öppet hus!

Hoppas att vi ses!
/ Girls Code tjejerna
Helena, Jannike och Åsa

Workshop hos Digitala Akademin

Igår hade vi det stora nöjet att föreläsa på en av Digitala akademins nätverksträffar. Vi pratade dels om de programmeringsprojekt som vi driver på vår skola, Stockköping och Girls Code, men även om hur och varför man kan och ska programmera med sina elever. Efter vår dragning startade vi upp en workshop där deltagarna fick prova på blockprogrammering i Scratch eller på sajten learn.code.org. Kolla förresten in vårt förra inlägg ”Snabbkurs i scratch” om Föreläsningdu vill lära dig att skapa ett enkelt spel.

Det hela gick superbra och våra åhörare verkade mer än nöjda och på minglet efteråt pratade vi med flera som ville ha fler workshops i programmering. Superkul tycker vi som började föreläsningen med en undersökning i Mentimeter där vi fick reda på att knappt 1/4 av deltagarna hade testat programmering med eleverna men att betydligt fler än så har för avsikt att komma igång med eleverna inom en snar framtid. Heja! Heja!

För er som är sugna på lite mer avancerad programmering (python) kan vi rekommendera den här nätbaserade sommarkursen som Charles Severence berättar om i den här filmen. Han vill inte bara att vi ska lära oss att programmera utan att lära oss att faktiskt plugga programmering, vilket kan vara rätt avancerat, samt att lära oss att lära ut programmering.

/Jannike och Helena