Visar alla blogginlägg med kategorin:
Organisation och ledarskap

Gör om, gör nytt

I gårdagens DN står det åter igen att ”hur man än mäter så faller svenska skolresultat kraftigt”. För att släta över dessa fallande resultat hävdar vi som arbetar i skolan gärna att vi skapar självständiga, kritiskt tänkande, kreativa medborgare i våra klassrum men det finns inga vetenskapliga bevis för att vi skapar kreativa människor i vår skola. Att Sverige är så pass framgångsrikt inom många områden med nytänkande innovatörer och entreprenörer kanske inte har med skolan att göra alls utan att det är andra faktorer som spelar in.

imageJag vill ändå börja med att säga att jag tror på svensk skola. Jag tror på ett system där man ser eleven och behandlar denne med respekt och där de vuxna ansträninger sig för att bygga välfungerande relationer. Jag tror på ett betygssystem som grundar sig på kunskaper och inte differentiering. Jag tror på att det på sikt kommer att bli förändring och förbättring av svenska elevers kunskaper i matematik och läsförståelse. För jag tror och vet att de allra flesta lärarna i svensk skola är bra och har en hög pedagogisk kompetens vilket i kombination med de fortbildningsinsatser som har satts in i svensk skola kommer att leda till bättre resultat. Jag tänker då främst på matematiklyftet och läslyftet. Men det tar tid. Vare sig vi vill eller inte.

Däremot måste vi våga utmana skolan som institution. Trots att det kommer ny forskning, nya läroplaner och nya tankesätt så tenderar formen och inramningen att se likadan ut. Mina elevers schema 2016 skulle lika gärna kunna ha varit mitt schema på högstadiet 1995. Vi pratar om och åläggs att elever nästan oavsett svårigheter ska imageinkluderas i den ordinarie undervisningen men hur ska detta gå till när inramningen är uråldrig och där inkludering stavades exkludering?  Vi måste tänka om. Nu!

Vissa saker är svårare att påverka, så som den fysiska miljön, men vi kan våga laborera med våra mänskliga resurser. Är en skolklass ett statiskt begrepp eller kan vi laborera med grupper? Måste vi lägga schemat för hela året redan i augusti? Skulle man kunna tänka sig att vi lägger upp det hela lite mer som på högskolan. En kurs i Kemi med storföreläsningar någon gång i bland och däremellan seminarier där grupperna kan göras utifrån behov. Långa lektioner där det finns tid att grotta ner sig och fördjupa sig. Vissa grupper självgående med fler elever per lärare och vissa mindre med högre resurstäthet. För Guds skull det är ju såhär läkare och ingenjörer blir till

Det finns redan skolor som arbetar med sammanhållen tid för att skapa sammanhang för eleverna, och faktiskt, mer planeringstid för lärarna. Grundskolan behöver inte vara en lärare på tjugosex elever varje lektion bara för att det alltid har varit så.  Lektioner behöver inte vara 40-80 minuter för att det alltid har varit så.

Jag vill våga. Jag vill bygga nytt. Jag vill skapa en skola som levererar både trygga, kunskapstörstiga och kompetenta unga. Jag vill riva väggar och bygga nya som ständigt får att flytta efter behov. Och vi måste göra något. Helst igår men det är ju knappast för sent.

/Jannike

Tack Victoria Heetveld för ditt engagemang i skolans brister och ditt öga för förfining, förändring och förbättring. Hur provocerande du än är i första ledet så får du mig alltid att tänka till.

Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike