Att maila sin gamla svensklärare
Igår var jag ute med mina kompisar som jag känt sen gymnasiet och vi pratade, förstås som sig bör under en girls night out, om allt mellan himmel och jord och så började vi prata om våra gamla lärare.
Vår fantastiskt duktiga kemi- och biologilärare som lät oss ha fusklapp på provet om bilismen. En fusklapp som vi la ner hur mycket tid och möda på som helst men som naturligtvis inte behövdes när det var dags. Vi pratade om vår excentriske eldsjäl till grundare av vårt räddningstjänstgymnsium där vi lärde oss att lägga tryckförband, släcka bränder, klättra på stegar och hur viktigt det är med bra relationer i en grupp. Vi pratade om vår pedagogiske matte- och fysiklärare som hade en ojämn hornhinna och därför hade en glaslins i ena ögat som en gång under en lektion trillade ut med ett pling på golvet. Vi pratade om vår norrländska samhällskunskaps- och historielärare som alltid delade med sig på ett personligt vis om sina livsval. Skulle hon köpa Telia-aktier eller inte? Och så pratade om vår svensklärare som alltid hade fokus på både kunskap och relationer i klassrummet. Vi var lyckligt lottade som hade så många bra lärare på gymnasiet.
Både svenskläraren och Sh/hi-läraren har båda en del i varför jag valde att bli lärare i just svenska och SO. Tack för det!
Hur som helst så kände jag att jag ville berätta för svenskläraren vilken roll han spelade då och att han fortfarande fungerar som en förebild i min undervisning och mitt relationsskapande med mina elever – så jag mailade honom. Det var en underlig stund innan jag tryckte på skicka. Jag läste igenom mailet gång på gång och rättade och skrev om. Jag bearbetade mailet som om det var en text som skulle lämnas in för bedömning. Jag ville att han skulle bli imponerad. Jag ville att han skulle se att jag minsann hade lärt mig massvis av honom och ännu viktigare var att jag ville att han skulle se på mitt språk att jag var en kompetent svensklärare med koll på skrivreglerna.
Ja märkligt var det. Kanske är det så att man alltid är elev till sina lärare precis som man alltid är barn till sina föräldrar…
Jag hoppas jag får svar!
/Jannike