Visar alla blogginlägg med kategorin:

Svenska

Flash Fiction – ett undervisningstips!

Under de senaste två veckorna  har eleverna fått arbeta med mikronoveller (igen). Senast var det när eleverna skrev på bloggen Hjälten och jag, förra årets spännande litteraturprojekt. Hur som helst – jag formligen älskar det formatet då det verkligen handlar om att laborera med språket. När eleverna får ett begränsat antal ord (i det här fallet 75) och ändå ska följa novellens dramaturgiska kurva så kräver det en känsla för vilka ord som ska vara med och vilka som ska väljas bort. Det leder alltid till intressanta språkliga diskussioner med eleverna i klassrummet. Det har även triggat dem så pass att vi har hört dem diskutera i korridorerna mellan lektionerna hur de ska bygga upp sina texter.

Den här gången kom min kollega dessutom på den briljanta idén att mikronovellerna skulle ta avstamp i den svenska låtskatten. Eleverna fick välja en låt på svenska, vilken som helst, och det behövde inte vara en låt som de gillar att lyssna på utan en låt vars text väckte något i dem som kunde förvandlas till en mikronovell. Eleven fick inte stjäla ord från låten utan var tvungen att läsa in ett budskap i texten och sedan göra det till sin egen historia. Däremot var uppgiften att döpa novellen till samma sak som musikstycket.

Såklart tyckte vissa att uppgiften var svår eftersom orden inte räckte till allt de ville säga. Vissa missade även genren på första försöket och landade mer i en dikt som rimmade. Men efter feedback av mig och sina kamrater har jag och min kollega nu landat i mikronovellsmecka med ca 100 välskrivna texter som ska läsas upp i klassrummet nästa vecka. Vi har även valt att visualisera texterna som konstverk. Alltså, när de har skrivit klart sina texter ska de presenteras ovanpå en bild som förstärker upplevelsen av novellen. Dessa bilder kommer vi sen att sätta upp i korridorer och klassrum som en utställning. Det där med riktiga mottagare, även om det ”bara” är kompisarna i skolan ska inte underskattas för viljan att prestera väl. De kommer även att få läsa upp sina texter i klassrummet till ljudet av de låtar som de har valt. Gissa om jag ser fram emot nästa veckas svensklektioner?! I Lgr11 står det att i kursplanen för svenska att eleverna ska få skapa texter där ord, bild och ljud samspelar och i det här projektet tycker jag att vi verkligen har fått till det.

Eftersom våra elever känner till genren sen tidigare kunde vi börja per omgående men om man inte har gjort det tidigare kan det vara bra att verkligen bena ut vad som gäller när man skriver flash fiction. Här inunder har jag plockat ut två fantastiskt bra filmer som Malin Larsson, svensklärare på högstadiet, har gjort till sina elever när det har arbetat med detta. Och här är vår planering för området Flash Fiction

Lycka till och mycket nöje!

/Jannike

Instruktion

Exempel att härma

Att blogga med elever

Bloggtorka – jo tack! Tur att det då tillslut slog ner ett korn av inspiration i form av kritik av användandet av bloggar i undervisningen som gjorde att jag bara var tvungen att sätta mig vid datorn och ge min syn på saken.

För er som har följt mitt bloggande här så är ju mitt projekt ”Hjälten och jag” ingen nyhet och ni vet vilka positiva spinnoffer det har fått. Både i direkt i mitt klassrum men även i kollegiet på min egen skola där nya bloggprojekt har fötts, och inte bara i svenskämnet, samt att ”Hjälten och jag” har fått spridning bland andra klasser ute i landet. Superkul!

Men varför gör jag det här då? För att få ära och berömmelse? För att använda mina elevers arbete för att marknadsföra mig själv? Man skulle kunna tro det om man läser den här krönikan, som nu har någon månad på nacken, om lärares användning av elevers arbete för att stärka sitt eget varumärke. Jag har själv delat den som en tänkvärd text kring vart skolan är på väg. Men så är det inte. Jag är en kreativ person som hela tiden söker nya vägar in i undervisandet och lärandet vilka jag sedan bloggar om. Jag ser mig som en inspiratör; gillar du mitt arbete häng på, härma, låna. Det är inte svårare än så.

Men däremot ska jag erkänna att en anledning till min bloggtorka här under våren bland annat är att jag har börjat fundera och utvärdera användandet av digitala verktyg. Det jag har kommit fram till är (kanske föga förvånande) att de måste lyfta min undervisning och stärka lärandet. De är inte bra per definition utan de måste verkligen ge det där lilla extra till eleven och dess lärande och det upplever jag att arbetet med bloggarna har gjort. Eleverna har dels lärt sig att använda WordPress som är ett verktyg som de med allra största säkerhet kommer att stöta på fler gånger, både i skolan och i livet, samt att de har fått förståelse för hur viktigt det är att arbeta igenom en text som blir publik. Min upplevelse, efter att ha pratat med eleverna, är att de tycker att det är roligt att andra kan läsa deras texter samt att kunna läsa varandras för att få inspiration. Det man dock kan ha synpunkter på är att mina elever förvisso inte har kunnat välja utan de blivit ombedda att delta i projektet som en obligatorisk del av undervisningen. Ingen av dem har protesterat men det kan man ju också diskutera då det trots allt är ett ojämnt maktförhållande elever och lärare emellan. De har dessutom skrivit under med sitt förnamn vilket har lett till att det heller inte är särskilt svårt att ta reda på vems text som är vems. Det är något som har fått mig att fundera över alternativa lösningar vilket min kollega Åsa Colliander Celik redan har gjort på sin blogg ”Tro och Tanke” där alla eleverna skriver under ett alias.

Slutligen vill jag påpeka att anledningen till att mina elever får använda sig av bloggar i undervisningen inte är att de ska fostras till bloggare och ”gillajunkies” utan att de ska få större datavana, lära sig hur viktigt det är att texter är korrekturlästa när de ska publiceras, hur man länkar och skapar multimodal text, vad som gäller när man ska publicera bilder på nätet och hur man anger källor på ett korrekt sätt i sin text. Det är trots allt 2016 och jag upplever att webbpublicering är något som vi måste arbeta med i svensk skola idag. Det är till syvende och sist en fråga om demokrati – om man inte vet hur man kan påverka webbens innehåll idag utan om man bara är en konsument så får man svårt att hävda sig som medborgare idag och i framtiden.

/Jannike

In i akvariet med er!

Den här terminen startades upp med två planeringsdagar för ledningsgruppen och förstelärarna på annan ort. Vi lämnade ett iskallt Stockholm och tog oss till ett, om möjligt, ännu kallare Garpenberg i Dalarna. Det var så kallt att snön som föll singlade ner likt glitter i det puderlika vita på marken. Jag är inte ett stort fan av vinter och kyla men det här satte sig för det här var något annat. Antagligen magi.

Vi tillbringade två dagar på ett slott med en spännande historia och en rustning som man INTE fick peta på… Svårt det där med regler.

Hur som helst var det en mycket givande vistelse och de pedagogiska diskussionerna lyfte verkligen. För att delge gruppen vad vi hade kommit fram till i slottets olika vrår så använde vi oss av diskussionsmodellen ”akvariet” som jag genast förälskade mig i och började använda i undervisningen. Det är absolut ingen ny modell och jag har hört om kollegor som har använt den tidigare men så har jag inte riktigt anammat den själv.

Det går till på följande sätt:
1. En diskussionsfråga presenteras (ge gärna eleverna en stund att fundera över den själva, skriva ner ett svar och diskutera det en kortis med grannen)
2. 4-6 personer får flytta in i ”akvariet” där de ska föra ett samtal kring frågan. De ska låtsas som om de är ensamma i rummet och de ska bara prata med och titta på varandra. Det är viktigt att alla kommer till tals – alla ska få höra sin röst. Alla andra som inte är i akvariet ska lyssna. Det ska vara helt tyst.
3.Efter 2-5 minuter släpps de ut och nästa gäng får flytta in. Det här gänget kan leverera sina åsikter, bygga vidare på tidigare gruppers resonemang. Poängtera gärna att det inte spelar någon roll om man vill säga ”samma sak” som någon annan för det är ännu inte sagt av just den eleven.

Jag använde den här modellen för att eleverna skulle få diskutera frågan:

Kan/måste man alltid respektera en plats som är helig för någon annan? Varför? Varför inte?

Det blev riktigt bra diskussioner och eleverna klarade modellen riktigt bra. Efteråt frågade jag vad dem vad de tyckte om det hela och några kommentarer lät såhär:

”Jag som inte gillar att prata inför klassen tyckte att det kändes bekvämt ändå för jag fokuserade på samtalet med mina kompisar runt bordet.”

”Jag trodde att det skulle vara bra att vara först så att man skulle få säga det man hade kommit på innan någon annan sa det men nu tänker jag att det hade varit bättre att komma senare eftersom de andra gav mig så himla bra idéer att bygga vidare på.”

”Det kändes lite konstigt att sitta med ryggen mot klassen men ändå skönt eftersom alla var tysta och lyssnade så bra.”

Det bästa med det här var att alla fick göra sin röst hörd inför klassen och möjlighet att leverera sin åsikt i frågan. Vi pratade om detta som ett led i elevens delaktighet i sin undervisning – att få göra sin röst hörd och säga vad man tycker är en del av elevdemokratin. Det är även viktigt att vi, som vår rektor skulle ha sagt, synliggör när denna delaktighet och demokrati sker så att eleverna blir medvetna om det.

/Jannike

Digitala redovisningssätt ger bra elevexempel

Här om dagen så tittade jag på Karin Nygårds härliga föreläsning om hennes resa från analog till digital till kodvisionär och fastnade då för en sak. Hon säger att man kan använda sig av exempelvis bloggar och ändå inte lära sig något om koden bakom trots att den är där så nära. Det är verkligen sant. Bloggen skulle kunna vara en lätt väg in i kodens magiska värld men så har det INTE blivit för mina elever som publicerar texter på ”Hjälten och jag” men däremot har det projektet andra vinster. Vinster som inte alls står i något slags motsatsförhållande till kodbiten utan  som bara är andra helt enkelt.

Jag drömmer om en skola där alla elever har 1:1 och där man har tid att ibland kika in bakom kulisserna på bloggar och i andra program men det hinns tyvärr inte med. När jag har bokat två tredjedelar av hela högstadiets datorbestånd för att det ska räcka till en(!) klass så gäller det att jobba på med skrivandet eftersom det ska publiceras på bloggen för lektionen efter sitter vi utan igen och måste arbeta analogt eller i mobiler. Klart det funkar men det hade varit så mycket enklare om jag och eleverna bara kunde vara säkra på att datorn alltid finns där och som sagt; det skulle ge tid till lite annat spännande digitalt kunnande.

Hur som helst. De vinster som jag ser med att publicera texter på en blogg är framförallt den att inga papper måste hållas reda på. (Det är min absolut svagaste sida – hur svårt kan det va?) Allt finns där – när som helst, var som helst. Den andra vinsten är att det är publikt så att eleverna skärper till sig sådär lite extra ”ifall någon skulle läsa” och det händer ju. Framförallt läser de varandras texter och ibland ger de varandra kommentarer. Det tredje som jag ser som är så fantastiskt bra är att eleverna kan läsa varandras texter och härma, inspireras och tänka ut förbättringar. Det blir en skatt full av elevexempel på vilka man kan träna både kamratbedömning och lyfta fram bra passager utifrån både språkbruk, stilistiska grepp och innehåll. Eleverna älskar det och jag älskar det. Win win!

En annan plattform som jag gärna använder mig av är Padlet som är som en digital anslagstavla som man kan dela med sina elever. Just nu håller vi på och läser ”Lucia” av Cannie Möller i min åtta. Jag har läst nästan hela boken högt – nu har vi bara slutet kvar. Slutet ska de få skriva själva. Vi tar avstamp i baksidestexten som jag har lagt upp på den här Padleten och så ska de skriva sina texter där. Det blir en förhoppningsvis en överskådlig tavla full med bra texter. Som jag brukar säga – det är en ynnest att få vara svensklärare och kunna jobba kreativt både med text och form.

Hur mycket jag än önskar att kunna ge dem koden bakom texten så har jag inte riktigt möjligheten nu – men de får en massa annat istället. (Vi kodar vidare på fritiden istället i Girls Code…)

/Jannike

När Färöarna möter Tyskland…

Nu har hösten äntligen rullat igång. Undervisningen är påbörjad och eleverna jobbar hårt. På SO:n har vi börjat med samhällskunskap och arbetsområdet massmedier där vi fokuserar på dess roll och betydelse i demokratier respektive diktaturer. På svenskan arbetar vi med sommarprat, inspirerade av exempelvis Lotta Bohlin och Malin Larsson. Eleverna skriver om stort och smått och kämpar med att gestalta och beröra.

Svenskan just nu är verkligen en fröjd. Jag en sån en sån härlig inblick i elevernas liv och tankevärld och extra kul är det med mina nya elever. Både de som är nya i min sjua och så hela den åtta som jag också har den äran att undervisa. Det är verkligen världens bästa jobb på det viset. Jag får chansen att vara kreativ tillsammans med dem, skapa ett levande och lekande språk och vi möts i texten på ett sätt som jag tycker är unikt med svenskämnet.

Men allt som jag hittar på är inte alltid kul och perfekt och kreativt. Ibland så är det ju för mig som för alla andra lärare att allt går åt skogen. En uppgift som verkade fantastisk på pappret blir inte alls så splendid som jag först tänkt eller en lektion som skulle förklara och förenkla slutar med att vara en stund av total förvirring för eleverna. Lite så har det blivit på SO:n. Där har jag delat ut en uppgift som blev mycket svårare och mer komplicerad än tänkt och där formuleringarna är så tillkrånglade att vi i klassen har fått skriva om dem. Om man nu vill likna det här med skola vid fotboll så kan jag väl säga såhär. Tränaren (jag) har helt enkelt lagt träningen på för låg nivå och nu när det är dags för match så är det lite som att Färöarna ska möta Tyskland… Och ni vet ju vad man säger om Tyskland och fotboll. Problemet är bara att om jag nu är Tyskland så blir mina elevers förlust inte en vinst för mig. Det som måste hända här är att vi delar av planen och alla spelar mot samma mål. Jag som lärare eller tränare eller Tyskland måste hjälpa Färöarna att göra så många mål som möjligt annars så har alla förlorat. Men! Jag tror troots allt att den här svåra uppgiften blir en bra utmaning som de kan lära sig något av och jag finns ju här för att lägga några välplacerade inlägg från sidlinjen så alla kan göra snygga mål.

Så! Nu kommer eleverna om tre minuter och ska skriva sin lite för svåra uppgift. Vi får se hur det går. Jag återkommer.

/Jannike