Visar alla blogginlägg med kategorin:
Vardagsliv

Vikarieplanering

Igår. Fredag. Förskolan var stängd för planering så fyraochetthalvtåringen fick följa med till jobbet. Hon skötte sig exemplariskt och charmade eleverna genom att vara svårflirtad som vanligt. Klockan blev tre. Hämtade stora tjejen på skolan och drog med mig barnen för några högst välplanerade inköp på IKEA. Eller? Hur kan ljus och servetter ta tre timmar och kosta en förmögenhet? Men middagen var å andra sidan billig.

Hem. Fredagsmys. Stora tjejen såg lite hängig ut och klagade på ont i kroppen och då var den där. Koppan. Inte kan det väl vara… Jo utan tvekan är det… Vattkoppor. Jaha! Igår var de bara två till antalet. Nu är det lördag kväll och de är fler… VAB. Jodå. En vecka? Högst troligt.

Undervisningen som jag har lagt ner timmar på att planera in i minsta detalj måste planeras om. Ni vet hur det är. Hur välplanerad man än är så måste det justeras när det kommer en vikarie. De vet inte hur långt man har hunnit, hur man har tänkt eller hur klassen är. Ny planering måste således till. En planering för fyra dagar.

Så! Lördag kväll, barnen sover. Det är väl bara att köra. Fyra dagar. Fem grupper. Tre ämnen. Som alla var planerade och nerskrivna. Nu, en timme och fyrtio minuter senare, är de planerade och nedskrivna igen så att de ska passa en vikarie. Men hur var det nu? Får jag vikarie första dagen? Hmmm… Är hela planeringen skev redan innan den sjösatts? Vem vet. Hur som helst är den här delen av vårt jobb så skev – lite som att betala skatt på redan skattade pengar….

Men det är ju inte bara det att det tar tid att skriva om en planering och fundera över om den håller eller om eleverna kommer att vara sitt bästa jag med vikarien… Det är ju det där att jag inte ska få vara på jobbet på flera dagar. Mina barn är förstås det käraste jag har och jag ser lite fram emot vattkoppelugnet här hemma men det är så himla skoj på jobbet med både elever och kollegor och det vet jag att jag kommer att längta till. #jagärlärareochjagälskarmittjobb #jagälskarminarbetsplats

Men ibland är det b(a)ra att åka med och njuta av den oväntade semester (som min kära kollega Åsa Colliander Celik uttryckte sig idag) som gavs till mig av virusguden.

Trevlig söndag och sedemera arbetsvecka önskar jag er kära kollegor.

/Jannike

Ytterligheter

Mitt i glädjeyran efter gårdagen klickar jag på eftermiddagen upp Twitter och inser att Sverige har fått sin första beväpnade attack mot en skola. Obehagskänslan lägger sig som en kall blöt filt över det som i morse bara var glittrande skimrigt. Jag känner mig berörd av dådet på ett sätt som jag inte var beredd på och jag har redan gråtit många tårar för den kollega vi idag har mist i lärarsverige och för den elev som aldrig fick växa upp och bli en del av Sveriges framtid.

Tankar om hur jag själv skulle agera i en liknande situation väcktes och allt jag kunde tänka på var mina egna barn. Mina egna barn som behöver en mamma som kommer hem ifrån jobbet. Hur gör man? Vad gör man? Vad SKA man göra? Även om man aldrig kan förbereda sig på en situation som denna så är det bra om det finns en plan. Att vi har pratat om det på skolorna.

Under tiden så sänder jag all min kärlek till alla som har drabbats av dådet i Trollhättan både direkt och indirekt – lärare, elever och föräldrar. Vi reagerar alla olika i situationer som den här och vi måste respektera alla de känslor som dyker upp. Rädsla, sorg eller ilska. Nu har det hänt och nu måste vi finnas där för varandra.

All kärlek
/Jannike

Kickoff i stugan

Kickoff i stugan 1Just nu sitter vi på Väddö och myser i en sommarstuga av rang i det vackra Roslagen. Vi peppar upp inför terminsstart och spånar idéer till ljudet av våra barns skratt, gnisslet i studsmattans fjädrar och musik av varierande kvalitet. Vi njuter av sista semesterveckans vackra solstrålar mot den faluröda husväggen och tänker att trots en rätt kall och blöt sommar så är batterierna laddade och vi är redo och ta oss an ännu ett spännande läsår på Mälarhöjdens skola. För hjälp vad vi tog sommarlov. Inte en bok är läst. Inte ett blogginlägg skrivet och vårt deltagande i sociala medier har varit sparsamt – men vad skönt!

Vi tittar tillbaka på vårt år som bloggande lärare där vi med våra 70 inlägg har genererat 29 971 sidvisningar och besök av 11 915 användare. Mer än vad vi någonsin hade vågat hoppats på. Hör ni Jante? Jo han står i farstun och knackar på. Vi säger såhär istället: Vi är stolta och glada över den responsen vi har fått på vårt bloggande och vi är verkligen superglada över de spinoff-effekter det har fått i form av till att börja med vår nya ”karriär” som föreläsare och workshopledare (än så länge i liten skala men vi har helt klart fått mersmak) . I höst ser ni oss bland annat på SO-dagarna 16-17 sept (Jannike) och ”Så funkar det”-konferensen v.44 (Jannike och Helena).

Vårt bloggande har även lett till inte mindre än två filmer. ”Så flippar jag” av Pedagog Stockholm och så en rekryteringsfilm för att locka lärare till Stockholms Stad. Den sistnämnda är ännu inte släppt men vi vet att den blev supersnygg och den kommer vi att lägga upp här, så fort vi får klartecken, för er som är nyfikna.

Vi satt idag och bläddrade lite i bloggen och inser att det här har blivit en guldgruva för oss själva när det gäller dokumentation av vår undervisning. Superkul att ha så bra koll på vad man gör samtidigt som man får dela både stort och smått med er som läser. Det stora lärarrummet på webben.

I höst drar vi igång med vårt ny-gamla arbetslag och våra inte längre småkick off i stugan 2 sexor utan rätt stora sjuor. Några nya elever tillkommer, några gamla lämnar oss och samma sak med våra närmaste kollegor. Några vänder ner och några tar vid. Förändringens vindar blåser men vi har som mål att förvalta och förfina det vi provade ut i sexan snarare än att forcera och förändra. Men det är lättare sagt än gjort med två så fladdriga själar som vi. Allt är så kul och allt måste provas. Tur att vi får ha det här fantastiska jobbet.

Just nu sitter vi och spånar på ämnesövergripande teman som ska paketeras snyggt för att först säljas in till kollegor och sedan vidare till elever. Vad sägs om ”ekologi-sårbara platser-luft, mark och vatten-yttre och inre krafter” och senare vår favvo ”sex och samlevnad-religion”. Vi spånar hashtagar för fulla muggar och funderar hur vi ska go public med elevernas alster. Riktiga mottagare är viktigt!

Ni kommer få hänga med hur projekt inom programmering fortsätter och nya tar vid. Det kommer ske spännande saker med robotar i olika årskurser och med olika skolor. GirlsCode fortsätter och den nya, av våra elever efterlängtade, gruppen BoysCode startar. Båda grupperna kommer dessutom få driva bloggar i webbstjärnans regi.

Utmanande flippar, formativt och allt det fabulösa kommer fortsätta prägla vår undervisning. Vi står redo till tänderna och väntar otåligt på att eleverna ska komma.

Häng med på vår fantastiska läsårsresa – en gång till!kickoff i stugan 3

/Jannike och Helena

… och till alla er som spenderat sommaren i diverse stugor tillhörande familjen, här kommer en låt till er.

Motiverande samtal

Igår fick jag ett mail vidarebefordrat till mig från en bekant som arbetar som journalist på tv om att en kollega behövde en skolklass att filma i för ett reportage. Det skulle handla om elevers motivation för skolarbetet eller snarare bristen på den ju högre upp i åldrarna de kommer. Dessutom skulle den valda klassen få besök av coachen Alexander Holmberg som skulle prata om just motivation med dem. Det lät kul tyckte jag och jag tänkte att min nia var perfekt för ändamålet så jag messade journalisten som höll i det hela och sa att jag hade både klass och lektionstid som skulle fungera bra. Perfekt tyckte alla inblandade tills jag insåg att det hela inte var helt okejat med föräldrarna… Jaix!

Det här var dock terminens lyckträff! Eftersom jag ville försäkra mig om att alla eleverna fick medverka så började jag ringa till föräldrarna klassen. En efter en fick jag prata med dem och passade samtidigt som jag informerade om reportaget att berätta just hur bra vart och ett av deras barn är. Fantastiskt trevliga samtal som jag önskar att jag tog mig tid att göra oftare. Det är få saker som slår så högt som att ringa med glada nyheter till elevernas föräldrar. De blir glada och man själv blir glad, eleverna blir glada och i förlängningen så stärks både relationen mellan mig och eleven och hemmet och skolan. Man visar att man spelar i samma lag mot samma mål.

Tänk vad en tillfällighet kan leda till. Eleverna fick lysssna på en inpirerande och utmanande coach, de fick lite tid i rampljuset och jag fick den stora äran att prata med deras föräldrar. Win win!

Om ni är intresserade av att se hur bra vi gör oss i tv så är det dags imorgon klockan 22:00 på TV4.

/Jannike

Till havs…

Det är svårt att beskriva känslan som infinner sig när man kommer in på skolgården en kall onsdagsmorgon och dimman ligger tät mellan skolbyggnaderna och det som hörs som en mistlur är Jussi Björlings stämma som sjunger; TI-I-LL HAAAAVS, TI-I-LL HAAAAVS.

Jag blir alldeles varm – varje dag!

Det ni! Det är en av Mälarhöjden skolas största tillgångar just nu. Inte dimman och Jussi alltså men väl den som ser till att man varje morgon möts av fantastistk musik på skolgården. Musik som spelas hela förmiddagen, varje rast. Den som ser till att rastverksamheten alltid är rolig och inbjudande och där eleverna får vara med att önska musik till sitt King-spelande, sina pingismatcher eller sina outröttliga stunder på hoppstyltorna.

Lasse! Du är fantastisk – en sann eldsjäl!

#jagärlärareochjagälskarmittjobb

I helgen var jag på bröllop vilket som sig bör var en fantastisk tillställning. Det var folk från olika delar av landet och med olika professioner vilka alla finurligt beskrivna i den obligatoriska placeringslistan. Undertecknad blev beskriven som en blivande skolminister med åsikter om det mesta. Skolminister känns inte direkt lockande medan det där med åsikter om det mesta känns betydligt närmare.

Ni som är pedagoger vet ju att när man hamnar i sociala sammanhang är det ju väldigt lätt att man behöver klä skott för hela den, till viss del, snedvridna skoldebatten som rasar omkring oss. Man får försvara allt från PISA-resultat till ”skolans ordningsproblem”. Jobbar man dessutom på högstadiet möts man ofta av förskräckta ansikten och ett ”hur orkar du?” Börjar man sen förklara att man trivs och har världens bästa jobb så kan det resultera i en klapp på axeln en medlidsam blick och ett ”det är ju tur ändå att ni finns så vi andra slipper”. Just detta har jag läst åtskilliga blogginlägg om och tänker inte fastna i men det är ju lätt att som lärare på fest måla fan på väggen så att säga.

När vigseln med efterföljande mingel var över och det var dags att gå vidare till middagen så hade jag redan börjat förbereda mina försvarstal om varför jag valde att bli lärare och inte läkare eller ingenjör. Jag taggade mig för att bemöta diskussioner i stil med ”men när jag gick i skolan då…”. När jag sen såg hur jag hade blivit presenterad, skolministern ni vet, tog jag mental sats och hälsade vänligt på min bordsherre.

Men! Följande konversationer under kvällen och under efterföljande dag var i stil med: Vad häftigt – lärare. Ni är så viktiga! Sedan ett genuint intresse kring hur skolan utvecklas och funderingar över PISA-resultat på en mer nyanserad nivå än vad som har presenterats i tidningarna.

Många hade läst artiklar om hur kreativa Sveriges unga är bland annat tack vare den skola de har fått gå i. En kvinna som arbetade med unga entreprenörer menade att den ”dåliga skola” som beskrivs i media inte kan finnas med tanke på alla de fantastiska och innovativa ungdomar som hon träffar varje dag. Hon menade på att de som hon möter förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt.

Och det! Det tycker jag känns så fantastiskt upplyftande. Både det faktum att vi fostrar ungdomar som tror att allt är möjligt men också att människor som inte arbetar i skolan uttalar sig positivt om den skola som vi ständigt arbetar för att förbättra och förfina. Att det finns ett genuint intresse och inte förfäran för vad vi gör i skolan. Kanske hamnade jag bland människor med barn på väg in i skolan eller så börjar vår status sakta men säkert att höjas. Jag väljer att tro på det sistnämnda. Då är det dessutom ännu viktigare att vi som arbetar i skolan fungerar som goda ambassadörer för den verksamhet som vi bedriver.

Jag är lärare och jag älskar mitt jobb.

/Jannike

 

Sommarlov och tid för tanke

Skolavslutning med sol och sommarsånger som sig bör. Helena släppte sina nior i känslostormande kramar på skolgården och Jannike lät sina sjuor gå vidare till nya lärare till hösten. Avslutning med slut men början på något nytt och väldigt spännande.

Nu följer en sommarledighet med förhoppningsvis lata dagar med bad, glass och grill men även tid för tanke och planering inför höstens äventyr med våra sexor.

Många tankar snurrar om hur sommarens vackra vyer kan bidra till flippar och inspiration under kommande termin. Funderingar över hängmattans inverkan på kreativiteten och trots stundande sommarlov en liten iver och en gnagande längtan efter hötterminen.

/Jannike och Helena

Sommarlov