Borgarrådsbesök

Olle Burell möteGårdagens besök av  skolborgarråd Olle Burell och  Louise Callenberg blev ett givande och avslappnat samtal. Något som jag efterlyste här. Vi diskuterade bland annat hur man skulle kunna kartlägga och använda Stockholms förstelärares kompetenser och vi fick även en chans att visa upp exempel ur vår verksamhet kopplade till IKT och läs- och skrivinlärning. Efter mötet beundrades skolan som verkligen är en odyssé i 1900-talsarkitektur, (något jag aldrig har tänkt på tidigare) med de första huset som är byggt 1905 till det sista som stod färdigt på 2000-talet, innan det var dags att äta lunch i skolans restaurang Gyllene Gaffeln som kan stoltsera med en fin 23:e-plats i tävlingen White Guide Junior 2015.

Helena Dalivin och Girls Code kom och berättade om hur de sen sexan har lärt sig att programmera
en frivillig eftermiddagsklubb. Tjejerna kunde på ett föredömligt och moget sätt berätta om vikten av fler kvinnor i teknik- och programmeringsbranschen och att de hoppas att fler tjejer ska hoppa på initiativet på skolan. Efter det kom Johan Magnusson, Johansom arbetar i förskoleklass, i sällskap av en elev som visade Olle Burell vår fantastiskt söta robot Dash. Borgarrådet charmades direkt av både eleven som snabbt frågade ”Vill du prova?” och av roboten som inte lämnar någon oberörd. Samma robot som för övrigt fick utrymme i Nyhetsmorgon på Tv4 här om dagen.
Nya%20trenden%20-%20robotar%20i%20klassrummet

Våra besökare fick även chansen att träffa vår läshund Rufsa och hennes oemotståndligt söta praktikant Glittra som tillsammans med matte Eva hjälper våra elever som behöver extra stöd och hjälp i sin läsinlärning och med sin koncentration. Rufsa

Att få träffa någon som är genuint intresserad av både verksamhet och de tankar som är sprungna ur den samt av någon som faktiskt har en position att påverka vår framtid är ett välkommet avbrott i vardagen. Jag gick från mötet med lätta steg och full av tillförsikt och av Olle Burells facebookinlägg igår så gjorde han detsamma.

Välkommen åter!

/Jannike

Vill du vara magister eller minister?

Att arbeta i en politiskt styrd organisation innebär minst sagt ett tillstånd av ständig förändring och alla politiker vet bäst hur skolan ska styras och minst av allt tillfrågas experterna; lärarna. Vår utbildningsminister (oavsett politisk tillhörighet) styr det stora skeppet in i dimman och hoppas att den väg just hen och hens parti har stakat ut ska ta oss till Utbildnings-Utopia. Morgondagens skola med tidiga betyg, inga betyg, färre elever i varje klass, fler lärare i varje klass, stora klasser, små klasser, mer resurser, tvålärarsystem, tre terminer, två terminer, nationella prov som rättas av grannskolan, nationella prov som rättas centralt. Listan kan göras hur lång som helst på saker som ska rädda den svenska skolan så att vårt lutande PISA-torn inte ska falla med dunder och brak.

För ett tag sen hade jag det stora nöjet att träffa en fantastiskt intelligent kvinna med vem jag pratade om allt mellan himmel och jord. Hon arbetar själv inom utbildningsväsendet men på universitetsnivå och i ett annat europeiskt land, Spanien, och förstås kom många av våra samtal att handla om de stora didaktiska frågorna men även om utbildningspolitik och hur skolväsendet ser ut i olika länder i Europa och världen samt vilken status lärarna har. Precis som hos oss berättade hon att lärarna i Spanien har låg status, låga löner och att de som inte klarar av eller kommer in på andra utbildningar slussas till lärarutbildningen. Det är sorgligt att vårt yrke har blivit en slasktratt. Det borde vara så att vi som arbetar i skolan och utbildar Sveriges, Europas och Världens framtidsmedborgare fick hög status, höga löner och att utbildningarna skulle vara svåra att komma in på. Det vi gör för eleverna lägger grunden för vidare utbildning och utveckling av samhället och dess medborgare och därför måste lärarna vara de med höga betyg, bra ämneskunskaper, ett stort intresse för hur barn lär sig bäst. Men hur rekryterar vi dem då? Dessa människor har fullt upp med att bli ingenjörer, ekonomer och jurister. Hur får vi dem att välja skolan?

För det första så måste vi bli lyssnade på i den politiska debatten. Det är vi som arbetar i skolan som har den största kompetensen om hur skolan ser ut men det blir vi ständigt påminda om att vi inte har. Alla har ju gått i skolan så alla vet vad som är bäst. Till och med på tv i form av olika quickfixes, nu senast Gympaläraren i SVT. Det är så lätt för en utomstående att komma in och berätta om allt som är fel och ställa frågan; hur kan det vara så här? Missförstå mig inte, jag tycker inte att skolor som inte fungerar ska få fortsätta åt fel håll men det kanske ibland inte är så lätt att lösa som en utomstående träningsguru med ett kamerateam vill få det att låta som. Dock välkomnar jag debatten som kom i kölvattnet av detta program. Problemet är väl bara att vi, på bland annat Facebook och andra sociala medier, med våra snäva cirklar av likasinnade gör att lärare diskuterar med varandra och förvånas, förfäras och förfasas och ”de andra” hamnar i andra forum och förvånas, förfäras och förfasas. De som vet och har den största kompetensen kommer återigen inte till tals.

Vi som arbetar har i skolan har en enorm samlad kompetens som grundar sig på forskning och framförallt vår beprövade erfarenhet. Vi känner i magen när ett politiskt beslut inte riktigt kommer att falla i god jord. Det skulle vara bra om vi blev tillfrågade på vägen. Jag vet att åtminstone ett, men säkert är det fler av riksdagens partier, som har startat initiativ för att förbättra skolan där lärare faktiskt är en del av processen. Men det räcker inte. Vi är de som kan vår vardag mest och bäst och vi borde användas som referensgrupper i fler lägen än vad som görs idag.

Det är därför inte helt orimligt att vi som lärare får en större och mer framträdande roll som sakkunniga i politikens beslutsfattande kring utbildningsfrågor. Om man dessutom väljer en historisk väg att gå och ägnar sig åt lite språkhistoria så hittar man direkt en logik till varför ministrarna ska fråga oss magistrar. Det har att göra med den ursprungliga betydelsen av orden. En magister, eller en lärare, som idag inte får särskilt mycket utrymme i den politiska debatten är i ordets bemärkelse en mästare. En minister däremot är historiskt en tjänare. En person som utför andra människors ärenden. Tittar man dessutom på förleden i de båda orden så börjar magister med magis, som betyder i högre grad, medan minister börjar med mini vilket leder oss till minor/minus som betyder mindre. Jag tycker att vi ska sträcka på oss och verkligen inse vårt egentliga värde. Vi ska ge oss in i debatten och politiken med full kraft och inte be om ursäkt längre. Vi besitter den unika kompetens som behövs för att leda svensk skola bort från lutande torn och kollapser till att bli en konkurrenskraftig institution med hög status. Men vi måste våga och vi måste bli tagna på allvar.

Vi på Mälarhöjdens skola börjar redan imorgon då vi får besök av Stockholms Skolborgarråd Olle Burell. Vi är några kollegor på skolan som länge har diskuterat försteläraruppdraget och att det ser så väldigt olika ut i olika kommuner och att vi inte tycker att Stockholm utnyttjar sina förstelärare på bästa sätt. Så sagt och gjort. Vi ville bli lyssnade på så min härligt drivna kollega Åsa Colliander Celik skrev ihop ett mail där hon bjöd in Skolborgarrådet till ett samtal där vi ville diskutera bland annat våra tankar om hur man kan använda förstelärarna i Stockholms Stad för att motverka segregationen. Även om inte Olle Burell är en minister så får han statuera ett exempel. En tjänare som kommer för att lyssna på mästarna. Det tackar vi för. Välkommen!

/Jannike

Att blogga med elever

Bloggtorka – jo tack! Tur att det då tillslut slog ner ett korn av inspiration i form av kritik av användandet av bloggar i undervisningen som gjorde att jag bara var tvungen att sätta mig vid datorn och ge min syn på saken.

För er som har följt mitt bloggande här så är ju mitt projekt ”Hjälten och jag” ingen nyhet och ni vet vilka positiva spinnoffer det har fått. Både i direkt i mitt klassrum men även i kollegiet på min egen skola där nya bloggprojekt har fötts, och inte bara i svenskämnet, samt att ”Hjälten och jag” har fått spridning bland andra klasser ute i landet. Superkul!

Men varför gör jag det här då? För att få ära och berömmelse? För att använda mina elevers arbete för att marknadsföra mig själv? Man skulle kunna tro det om man läser den här krönikan, som nu har någon månad på nacken, om lärares användning av elevers arbete för att stärka sitt eget varumärke. Jag har själv delat den som en tänkvärd text kring vart skolan är på väg. Men så är det inte. Jag är en kreativ person som hela tiden söker nya vägar in i undervisandet och lärandet vilka jag sedan bloggar om. Jag ser mig som en inspiratör; gillar du mitt arbete häng på, härma, låna. Det är inte svårare än så.

Men däremot ska jag erkänna att en anledning till min bloggtorka här under våren bland annat är att jag har börjat fundera och utvärdera användandet av digitala verktyg. Det jag har kommit fram till är (kanske föga förvånande) att de måste lyfta min undervisning och stärka lärandet. De är inte bra per definition utan de måste verkligen ge det där lilla extra till eleven och dess lärande och det upplever jag att arbetet med bloggarna har gjort. Eleverna har dels lärt sig att använda WordPress som är ett verktyg som de med allra största säkerhet kommer att stöta på fler gånger, både i skolan och i livet, samt att de har fått förståelse för hur viktigt det är att arbeta igenom en text som blir publik. Min upplevelse, efter att ha pratat med eleverna, är att de tycker att det är roligt att andra kan läsa deras texter samt att kunna läsa varandras för att få inspiration. Det man dock kan ha synpunkter på är att mina elever förvisso inte har kunnat välja utan de blivit ombedda att delta i projektet som en obligatorisk del av undervisningen. Ingen av dem har protesterat men det kan man ju också diskutera då det trots allt är ett ojämnt maktförhållande elever och lärare emellan. De har dessutom skrivit under med sitt förnamn vilket har lett till att det heller inte är särskilt svårt att ta reda på vems text som är vems. Det är något som har fått mig att fundera över alternativa lösningar vilket min kollega Åsa Colliander Celik redan har gjort på sin blogg ”Tro och Tanke” där alla eleverna skriver under ett alias.

Slutligen vill jag påpeka att anledningen till att mina elever får använda sig av bloggar i undervisningen inte är att de ska fostras till bloggare och ”gillajunkies” utan att de ska få större datavana, lära sig hur viktigt det är att texter är korrekturlästa när de ska publiceras, hur man länkar och skapar multimodal text, vad som gäller när man ska publicera bilder på nätet och hur man anger källor på ett korrekt sätt i sin text. Det är trots allt 2016 och jag upplever att webbpublicering är något som vi måste arbeta med i svensk skola idag. Det är till syvende och sist en fråga om demokrati – om man inte vet hur man kan påverka webbens innehåll idag utan om man bara är en konsument så får man svårt att hävda sig som medborgare idag och i framtiden.

/Jannike

Nyhetsblogg

Då var det äntligen dags för nästa bloggprojekt!

Det här läsåret har jag fått den äran att arbeta i årskurs åtta tillsammans med mina fantastiska kollegor Mia och Joh-Anna. Vi är så olika alla tre och har verkligen olika expertiser och således kompletterar vi varandra synnerligen väl. Vi har mer eller mindre lyckats med att samplanera vår undervisning den här och förra terminen och det ska ni veta är en bedrift för det finns INGEN tid i vårt schema där vi synkar alla tre. Galet. Men vi har lyckats genomföra ett sommarpratsprojekt och ett arbetsområde kring skönlitteratur av Cannie Möller som även innehöll ett författarbesök och nu är det alltså dags för en blogg. Hurra!

Jag älskar verkligen det här sättet att skriva texter. Vinsterna är många både för oss pedagoger och för eleverna (naturligtvis). Det handlar både om att vi lärare kommer närmare den digitala tekniken. Vi måstwordpresse ju bygga bloggen om vi ska kunna använda den i undervisningen så det är ju oundvikligt att lära sig något. Även denna gång är bloggen byggd i WordPress som efter lite träning både är enkelt, användarvänligt och snyggt. Eleverna lär sig webbpublicering och att skriva till riktiga mottagare. De måste väga sina ord och kan inte strunta i korrekturen. Texterna blir bättre för de vill mer när det skrivna ordet lämnar klassrummet.

Så förstås så jag gick ju igång på alla cylindrar när Joh-Anna sa att hon ville blogga med eleverna och kom och frågade mig hur vi skulle lägga upp det.

Vi ska arbeta med tidningens texter i allmänhet och med nyhetsartikelns genre i synnerhet. Eleverna ska få arbeta i grupper/redaktioner där de ska producera artiklar både i grupp och enskilt. Men det vore ju för lätt (tråkigt) om vi skulle behöva stanna kvar i verkligheten och göra det här så de ska få bevaka fantasivärldar, framtiden och parallella universum. Varje klass består av sex stycken redaktioner som var och en har till uppgift att hålla koll på varsin värld, vilka är: År 2216, fablernas värld, himmelriket, rymden, sagornas värld och under vattenytan. Således finns varje värld representerad i varje klass vilket förhoppningsvis kommer att leda till att eleverna både får och ger inspiration av/till varandra.

Förhoppningsvis tar deras fantasi med oss på en resa genom dessa världar med en nyhetsrapportering utöver det vanliga. Skulle det vara så att den där berömda fantasin bestämmer sig för att stänga av och bytas ut mot idétorka så kommer vi att ha händelser som eleverna kan plocka och tolka utifrån deras världar. Vad sägs om ett kungabröllop i rymden, ett terrrorattentat i sagornas värld, eller väderfenomen år 2216?! Allt är möjligt och allt kommer att hända. Fem klasser. Trettio redaktioner. Det här ska bli så himla kul!

Än så länge är bloggen ganska tom på inlägg men under exempel har vi gjort ett inlägg där vi visar hur man kan skriva en nyhetsartikel på två sätt – awsome och basic. Så läs om när London fick storbesök av tre fantastiska svensklärare. Det gäller ju att inte spara på krutet.

/Jannike

Vikarieplanering

Igår. Fredag. Förskolan var stängd för planering så fyraochetthalvtåringen fick följa med till jobbet. Hon skötte sig exemplariskt och charmade eleverna genom att vara svårflirtad som vanligt. Klockan blev tre. Hämtade stora tjejen på skolan och drog med mig barnen för några högst välplanerade inköp på IKEA. Eller? Hur kan ljus och servetter ta tre timmar och kosta en förmögenhet? Men middagen var å andra sidan billig.

Hem. Fredagsmys. Stora tjejen såg lite hängig ut och klagade på ont i kroppen och då var den där. Koppan. Inte kan det väl vara… Jo utan tvekan är det… Vattkoppor. Jaha! Igår var de bara två till antalet. Nu är det lördag kväll och de är fler… VAB. Jodå. En vecka? Högst troligt.

Undervisningen som jag har lagt ner timmar på att planera in i minsta detalj måste planeras om. Ni vet hur det är. Hur välplanerad man än är så måste det justeras när det kommer en vikarie. De vet inte hur långt man har hunnit, hur man har tänkt eller hur klassen är. Ny planering måste således till. En planering för fyra dagar.

Så! Lördag kväll, barnen sover. Det är väl bara att köra. Fyra dagar. Fem grupper. Tre ämnen. Som alla var planerade och nerskrivna. Nu, en timme och fyrtio minuter senare, är de planerade och nedskrivna igen så att de ska passa en vikarie. Men hur var det nu? Får jag vikarie första dagen? Hmmm… Är hela planeringen skev redan innan den sjösatts? Vem vet. Hur som helst är den här delen av vårt jobb så skev – lite som att betala skatt på redan skattade pengar….

Men det är ju inte bara det att det tar tid att skriva om en planering och fundera över om den håller eller om eleverna kommer att vara sitt bästa jag med vikarien… Det är ju det där att jag inte ska få vara på jobbet på flera dagar. Mina barn är förstås det käraste jag har och jag ser lite fram emot vattkoppelugnet här hemma men det är så himla skoj på jobbet med både elever och kollegor och det vet jag att jag kommer att längta till. #jagärlärareochjagälskarmittjobb #jagälskarminarbetsplats

Men ibland är det b(a)ra att åka med och njuta av den oväntade semester (som min kära kollega Åsa Colliander Celik uttryckte sig idag) som gavs till mig av virusguden.

Trevlig söndag och sedemera arbetsvecka önskar jag er kära kollegor.

/Jannike

In i akvariet med er!

Den här terminen startades upp med två planeringsdagar för ledningsgruppen och förstelärarna på annan ort. Vi lämnade ett iskallt Stockholm och tog oss till ett, om möjligt, ännu kallare Garpenberg i Dalarna. Det var så kallt att snön som föll singlade ner likt glitter i det puderlika vita på marken. Jag är inte ett stort fan av vinter och kyla men det här satte sig för det här var något annat. Antagligen magi.

Vi tillbringade två dagar på ett slott med en spännande historia och en rustning som man INTE fick peta på… Svårt det där med regler.

Hur som helst var det en mycket givande vistelse och de pedagogiska diskussionerna lyfte verkligen. För att delge gruppen vad vi hade kommit fram till i slottets olika vrår så använde vi oss av diskussionsmodellen ”akvariet” som jag genast förälskade mig i och började använda i undervisningen. Det är absolut ingen ny modell och jag har hört om kollegor som har använt den tidigare men så har jag inte riktigt anammat den själv.

Det går till på följande sätt:
1. En diskussionsfråga presenteras (ge gärna eleverna en stund att fundera över den själva, skriva ner ett svar och diskutera det en kortis med grannen)
2. 4-6 personer får flytta in i ”akvariet” där de ska föra ett samtal kring frågan. De ska låtsas som om de är ensamma i rummet och de ska bara prata med och titta på varandra. Det är viktigt att alla kommer till tals – alla ska få höra sin röst. Alla andra som inte är i akvariet ska lyssna. Det ska vara helt tyst.
3.Efter 2-5 minuter släpps de ut och nästa gäng får flytta in. Det här gänget kan leverera sina åsikter, bygga vidare på tidigare gruppers resonemang. Poängtera gärna att det inte spelar någon roll om man vill säga ”samma sak” som någon annan för det är ännu inte sagt av just den eleven.

Jag använde den här modellen för att eleverna skulle få diskutera frågan:

Kan/måste man alltid respektera en plats som är helig för någon annan? Varför? Varför inte?

Det blev riktigt bra diskussioner och eleverna klarade modellen riktigt bra. Efteråt frågade jag vad dem vad de tyckte om det hela och några kommentarer lät såhär:

”Jag som inte gillar att prata inför klassen tyckte att det kändes bekvämt ändå för jag fokuserade på samtalet med mina kompisar runt bordet.”

”Jag trodde att det skulle vara bra att vara först så att man skulle få säga det man hade kommit på innan någon annan sa det men nu tänker jag att det hade varit bättre att komma senare eftersom de andra gav mig så himla bra idéer att bygga vidare på.”

”Det kändes lite konstigt att sitta med ryggen mot klassen men ändå skönt eftersom alla var tysta och lyssnade så bra.”

Det bästa med det här var att alla fick göra sin röst hörd inför klassen och möjlighet att leverera sin åsikt i frågan. Vi pratade om detta som ett led i elevens delaktighet i sin undervisning – att få göra sin röst hörd och säga vad man tycker är en del av elevdemokratin. Det är även viktigt att vi, som vår rektor skulle ha sagt, synliggör när denna delaktighet och demokrati sker så att eleverna blir medvetna om det.

/Jannike

Nytt år – nya möjligheter

Efter en höst som inte genererat lika många blogginlägg som hösten innan av olika anledningar kommer nu en spännande vårtermin som förhoppningsvis ska komma med ljus (helt säkert) och inspiration (med största sannolikhet).

Jag älskar när året är nytt och när man inte vet vad som komma skall. Visst kan man göra en och annan kvalificerad gissning av vad 2016 har att komma med men sen är det ju alla de där små överraskningarna som tenderar att dyka upp när man minst anar det som gör det hela så himla spännande.

Mitt och Helenas första lilla äventyr den här terminen, som förhoppningsvis ska ge både energi (inte för att det saknas) och nya kontakter, är en inspirationslunch för lärarstudenter på Stockholms Universitet där vi ska få den äran att mingla med framtida kollegor samt berätta lite om hur vi arbetar med digitala verktyg i praktiken.

Förra terminen avslutade jag och min kollega Li Hellquist arbetet med bloggprojektet Hjälten och jag i svenskan och det blev så himla bra. Alla 75 elever publicerade alla sex texttyper som skulle skrivas och bloggen är nu full av elevexempel i olika genrer. Den här terminen får vi sällskap av Falkenberg för andra gången samt av Kalmar för första gången. Välkomna! Är ni intresserade av att använda bloggen så är det bara att höra av er så hjälper jag gärna till.

Just nu håller jag och mina svensklärarkollegor i årskurs åtta på att planera ännu ett skrivprojekt i bloggform och den här gången handlar det om tidningens texter. Eleverna kommer att få arbeta på redaktioner som bevakar olika fiktiva världar men mer om det projektet längre fram. Men nu kliar det i fingrarna att både berätta om det och börja – förstås. Men i väntan på en färdig blogg och planering så arbetar vi med gamla hederliga satsdelar – något som var totalt hokus pokus för mig på högstadiet men som helt klart växte på mig på svensklärarutbildningen. Som att lägga pussel.

Jag har även gått igenom lite av en kris i mitt lärarliv. Jullovet gav en hel del tid för eftertanke kring mina elevers resultat och när jag började gå igenom dem så insåg jag att flera av dem har presterat på en nivå som inte står i paritet till deras förmåga. Så jag rannsakade mig själv och min undervisning och hittade ett par saker som ska förändras och förbättras. Jag måste även bli bättre på att utvärdera för att göra elevens röst starkare i klassrummet. Det är så skönt att jag i de här lägena har så otroligt bra och kompetenta kollegor omkring mig både i planering och för diskussion. Det gör mig bättre. De gör mig bättre. Tack!

Kollegialt lärande FTW!

/Jannike

Skärpning Volvo IT!

Jag gillar som ni vet att använda digitala verktyg i min undervisning. Dels för att skapa plattformar där eleverna kan dela med sig av sina alster (”Hjälten och jag” och Padlet), dels för att lära dem använda sig av delade dokument (Office365), för att besvara digitala undersökningar och uppgifter (Socrative och Kahoot!) men också för att det digitala underlättar skrivandet. Möjligheten att gå tillbaka och ändra i texten utan att behöva sudda och skriva om ger alla förutsättningar och underlättar för en bättre text. De orkar korrekturläsa och ändra på ett helt annat sätt än när texten är tätt skriven med blyertspenna på randigt papper. Dessutom blir läsbarheten högre och texterna blir mer lättillgängliga för läsaren, mig eller eleven, som ska bedöma texten på ett eller annat sätt. De digitala verktygen höjer kvalitén på min undervisning och därför väljer jag att använda mig av dem så mycket jag bara kan.

Men det finns ju gånger då det inte är så happy clappy att starta upp en lektion som bygger på digitala verktyg och det är när man blir motarbetad av tekniken och i det här fallet internetuppkopplingen. Jag blir så infernaliskt trött på att inte kunna lita på att skolans trådlösa nätverk fungerar som det ska. Förra veckan var jag tvungen att använda en nätverkskabel för att överhuvudtaget se röken av någon internetuppkoppling på min egen dator någon gång och JA! Jag har startat om den. Femtioelvatusen gånger!

Eleverna har, eftersom nätverket har legat nere, inte kunnat loggat in på datorerna så kön till nätverkskabeln har ringlat sig lång genom klassrummet. De har på grund av bristande internetuppkoppling inte heller kunnat skriva klart sina texter på vår gemensamma padlet, inte kunnat publicera texter på ”Hjälten och jag” och de har ju heller inte kunnat spara sina alster i ens i Word eftersom de inte har haft tillgång till molnet. Men det ledde till (hurra?!?) att det blev en liten historielektion i det digitala för då kom de härliga USB-minnena fram (de som Volvo IT rekommenderar att man sprar på för att man inte kan lite på molnet…) Men det var svårare än vad man kan tro att få en hel klass att sätta in, hitta och spara på minnet. Det får mig ännu en gång att fundera på vikten av att ge eleverna en grundkurs i hur man hanterar en dator och dess tillbehör. Jag menar man får ju fortfarande symaskinskörkort i slöjden – eller?

Veckor som den som precis avslutats får mig att vilja kasta in handduken när det gäller IKT för det enda de digitala verktygen gav mig förra veckan var huvudvärk, en pajad planering och frustrerade elever. Det mest ironiska i det hela var att det på måndagen damp ett mail från Volvo IT ner med det lovande innehållet att de nu hade fixat allt strul som varit med det trådlösa nätverket i staden – HA! NÄ!

Så Volvo IT – SKÄRPNING! Det är inte okej att inte leverera ett nätverk som håller 2015.

Men nu ska jag njuta av första advent i det varma ljuset från adventsstjärnan som glittrar i fönstret, räkna ner till sista avsnittet av Bron och drömma om ett trådlöst nätverk som fungerar klanderfritt när mina elever loggar in på sina datorer imorgon klockan 13:00. Vad tror ni om det?

/Jannike

Att maila sin gamla svensklärare

Igår var jag ute med mina kompisar som jag känt sen gymnasiet och vi pratade, förstås som sig bör under en girls night out, om allt mellan himmel och jord och så började vi prata om våra gamla lärare.

Vår fantastiskt duktiga kemi- och biologilärare som lät oss ha fusklapp på provet om bilismen. En fusklapp som vi la ner hur mycket tid och möda på som helst men som naturligtvis inte behövdes när det var dags. Vi pratade om vår excentriske eldsjäl till grundare av vårt räddningstjänstgymnsium där vi lärde oss att lägga tryckförband, släcka bränder, klättra på stegar och hur viktigt det är med bra relationer i en grupp. Vi pratade om vår pedagogiske matte- och fysiklärare som hade en ojämn hornhinna och därför hade en glaslins i ena ögat som en gång under en lektion trillade ut med ett pling på golvet. Vi pratade om vår norrländska samhällskunskaps- och historielärare som alltid delade med sig på ett personligt vis om sina livsval. Skulle hon köpa Telia-aktier eller inte? Och så pratade om vår svensklärare som alltid hade fokus på både kunskap och relationer i klassrummet. Vi var lyckligt lottade som hade så många bra lärare på gymnasiet.

Både svenskläraren och Sh/hi-läraren har båda en del i varför jag valde att bli lärare i just svenska och SO. Tack för det!

Hur som helst så kände jag att jag ville berätta för svenskläraren vilken roll han spelade då och att han fortfarande fungerar som en förebild i min undervisning och mitt relationsskapande med mina elever – så jag mailade honom. Det var en underlig stund innan jag tryckte på skicka. Jag läste igenom mailet gång på gång och rättade och skrev om. Jag bearbetade mailet som om det var en text som skulle lämnas in för bedömning. Jag ville att han skulle bli imponerad. Jag ville att han skulle se att jag minsann hade lärt mig massvis av honom och ännu viktigare var att jag ville att han skulle se på mitt språk att jag var en kompetent svensklärare med koll på skrivreglerna.

Ja märkligt var det. Kanske är det så att man alltid är elev till sina lärare precis som man alltid är barn till sina föräldrar…

Jag hoppas jag får svar!

/Jannike

Digitala redovisningssätt ger bra elevexempel

Här om dagen så tittade jag på Karin Nygårds härliga föreläsning om hennes resa från analog till digital till kodvisionär och fastnade då för en sak. Hon säger att man kan använda sig av exempelvis bloggar och ändå inte lära sig något om koden bakom trots att den är där så nära. Det är verkligen sant. Bloggen skulle kunna vara en lätt väg in i kodens magiska värld men så har det INTE blivit för mina elever som publicerar texter på ”Hjälten och jag” men däremot har det projektet andra vinster. Vinster som inte alls står i något slags motsatsförhållande till kodbiten utan  som bara är andra helt enkelt.

Jag drömmer om en skola där alla elever har 1:1 och där man har tid att ibland kika in bakom kulisserna på bloggar och i andra program men det hinns tyvärr inte med. När jag har bokat två tredjedelar av hela högstadiets datorbestånd för att det ska räcka till en(!) klass så gäller det att jobba på med skrivandet eftersom det ska publiceras på bloggen för lektionen efter sitter vi utan igen och måste arbeta analogt eller i mobiler. Klart det funkar men det hade varit så mycket enklare om jag och eleverna bara kunde vara säkra på att datorn alltid finns där och som sagt; det skulle ge tid till lite annat spännande digitalt kunnande.

Hur som helst. De vinster som jag ser med att publicera texter på en blogg är framförallt den att inga papper måste hållas reda på. (Det är min absolut svagaste sida – hur svårt kan det va?) Allt finns där – när som helst, var som helst. Den andra vinsten är att det är publikt så att eleverna skärper till sig sådär lite extra ”ifall någon skulle läsa” och det händer ju. Framförallt läser de varandras texter och ibland ger de varandra kommentarer. Det tredje som jag ser som är så fantastiskt bra är att eleverna kan läsa varandras texter och härma, inspireras och tänka ut förbättringar. Det blir en skatt full av elevexempel på vilka man kan träna både kamratbedömning och lyfta fram bra passager utifrån både språkbruk, stilistiska grepp och innehåll. Eleverna älskar det och jag älskar det. Win win!

En annan plattform som jag gärna använder mig av är Padlet som är som en digital anslagstavla som man kan dela med sina elever. Just nu håller vi på och läser ”Lucia” av Cannie Möller i min åtta. Jag har läst nästan hela boken högt – nu har vi bara slutet kvar. Slutet ska de få skriva själva. Vi tar avstamp i baksidestexten som jag har lagt upp på den här Padleten och så ska de skriva sina texter där. Det blir en förhoppningsvis en överskådlig tavla full med bra texter. Som jag brukar säga – det är en ynnest att få vara svensklärare och kunna jobba kreativt både med text och form.

Hur mycket jag än önskar att kunna ge dem koden bakom texten så har jag inte riktigt möjligheten nu – men de får en massa annat istället. (Vi kodar vidare på fritiden istället i Girls Code…)

/Jannike