Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
formativ bedömning

Formativ bedömning – motivation eller stress?

Jag läser just nu Hjärnkoll på skolan av Martin Ingvar och Gunilla Eldh där de skriver om att eleverna måste känna att deras prestationer gör det möjligt för dem att nå målet. Vi som lärare måste alltså se till att våra uppgifter går att lösa på flera nivåer och att de tar eleverna ur sin trygghetszon och in i sin proximala utvecklingszon där lärandet kan ske. Blir det för svårt är ansträningningen inte värd det och eleven ger upp. Men för att eleverna ska kunna ta sig igenom även en perfekt anpassad uppgift som ligger lite utanför sin trygghetszon så behöver de all uppmuntran och stöd de kan få så att de känner att de är på väg åt rätt håll. Återigen – relationen. Förhoppningsvis gör er gemensamma ansträningning att eleverna lämnar in en uppgift som har lett till ett ökat lärande hos eleven.

Som lärare är det sen dags att läsa och bedöma elevernas uppgifter och klura ut vad eleven har för utvecklingsområden så att den kan bli ännu bättre på det den gör i skolan, oavsett vilken nivå de ligger på. Formativ bedömning är (nästan) alla överens om att det är det som för lärandet framåt. Men vad gör det med eleven?

Vi har under våren på Mälarhöjdens skola pratat om stress kopplat till skolarbetet bland våra elever. Många upplever en enorm stress för skolan och låser sig när det är dags för prov och bedömningsuppgifter och känner att de inte kan stå ut med att inte få högsta betyg. Var kommer stressen ifrån då? Det vore ju lätt att säga föräldrarna men det är inte hela sanningen. Vissa föräldrar ställer naturligtvis höga eller för höga krav på sina barn men det finns många faktorer som leder till elevernas stress. Tillexempel ett samhälle som bygger mer på vad man gör än vem man är för att få ett egenvärde. Att eleverna tror att ett visst gymnasium ger framgång och ett annat misslyckande och därför måste de in på ”det bästa” leder också till stress. Listan kan göras lång och det är ett problem. Men jag har en spaning till om vad det är som gör eleverna stressade. Håll i er nu!

James Nottingham, brittisk lärare och författare, skriver och föreläser bland annat om vikten av att vi lärare har koll på alla våra elever och deras behov så att vi kan hjälpa dem att utvecklas så mycket som möjligt under sin skoltid, vilket jag också tycker är viktigt men samtidigt svårt och tidskrävande. Något som dock är ännu svårare och mer komplext är att kommunicera detta till eleverna så att de förstår på vilken nivå de ligger och vilken utveckling de rimligtvis kan förvänta sig av sig själva i nuläget.

Vi ska se till att alla elever når sin fulla utvecklingspotential genom att ge dem feedforward och formativ bedömning på vägen, men av någon anledning så har den fulla utvecklingspotentialen hos eleverna likställts med ett A. Eleven är helt övertygad om att ett A alltid är inom räckhåll och vill veta exakt vad som krävs för att få det det och föräldrarna vill (och ibland kräver att) få veta vad just dennes barn ska göra för att nå detta betyg. Vi lärare slår sen knut på oss själva för att förklara hur det ska gå till även om vi vet att det i realiteten inte är imagemöjligt för eleven att nå ett A just nu. Som vi alla vet så är bedömning komplext så svaren upplevs inte alltid som tillfredsställande av mottagaren, helt enkelt för att de inte förstår dem fullt ut samt att vi sam svårigheten för oss lärare att kommunicera detta på bästa sätt på grund av dess komplexitet.

Jag upplever att det finns en (orimlig) tro hos elever, föräldrar och ibland även lärare att A är för alla. Sorry men så är det inte. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg då vi arbetar mot uppställda mål och kunskapskrav som grund för vår bedömning. Men elever utvecklas alla i olika takt och kunskapskraven idag är inte alltid lätta för en elev i grundskolan att uppfylla. De kräver inte bara motivation, prestation och intelligens utan även en viss mognad av eleven vilken sker gradvis och inte samtidigt hos alla. Vi ska i skolan se till att alla når så långt de kan, förutsatt att eleverna presterar, men det innebär inte att alla når A. Ok! En lång utläggning för den poäng jag strax ska leverera kring elevernas stress.

Det faktum att vi hela tiden pushar eleverna framåt med vår formativa bedömning är att de förhoppningsvis utvecklas i rätt riktning men det kan också skapa stress. Vi har elever som har uttryckt att de är stolta över sin prestation och inte vill nå högre. Måste vi då i alla fall leverera en formativ bedömning till eleven eller föräldern? Kan de inte bara få avgöra själva när de är nöjda?

imageVi har under den här terminen även mött många elever som som upplever att de aldrig blir klara, att de alltid kan göra något bättre vilket leder till att de inte vill avsluta sina uppgifter. Jag som lärare ser att de har presterat på toppen av sin förmåga och har gett allt men de ser bara att det finns mer kvar att göra. Det skapar stress om något.

Så min slutsats är att vi har två kategorier av elever som stressas av olika saker. Den ena är de som vill nå högsta betyg men som ännu inte riktigt har förmågan och som heller inte riktigt kan ta till sig av den feed forward som levereras av läraren. Den andra kategorin är de som bara vill vara nöjda med sin prestation och inte vill sikta högre men som alltid får formativa kommentarer om hur de kan ta sig vidare i sin utveckling utan att de egentligen vill ha dem. Det slutgiltiga resultatet är detsamma – elever som aldrig får eller kan känna sig klara och därmed känner sig stressade.

Formativ bedömning i all ära men ibland måste man också bara få sitta nöjd. Hur kommer vi dit?

/Jannike

Betygshets – nej tack!

Jag läser Jenny Strömsteds krönika om betygshets bland landets ungdomar och jag kan inte mer än att hålla med om att det är en ohållbar situation som barnen hamnar i när allt i skolan kommer att handla om betygen för dem. Precis som Jenny Strömstedt tror jag att hetsen kommer att knäcka ännu fler om en riksdagsmajoritet lyckas sänka betygsåldern ytterligare.

Jag som undervisande lärare vill att skolan ska handla om lärande och processer där vi hjälper eleverna att få syn på sitt eget lärande. De ska äga förmågor och kunskapskrav och betygen ska inte komma som överraskningar för dem. Vid en självskattning ska de kunna peka på vad de kan. Det ska inte handla om stressade elever som sitter hemma på kvällarna med magont inför prov och läxförhör som graderas F-A utan vidare förklaringar.
Men vem ska fixa det då? Jo det ska ju jag. Det är inte svårare än så. Det är en del av mitt arbete.
Jag är en lärare som helst skulle vilja arbeta utan betyg i grundskolan. Åtminstone inte innan år åtta. Det är ungefär då jag ser att de flesta elever är tillräckligt mogna för att kunna ta in vad betygen innebär. Jag vill istället att elevernas vardag, både innan dess och naturligtvis även efter, ska kantas av formativ bedömning där deras lärare sätter sig in i vad just de behöver öva på för att ta sig till nästa steg. Där de får tydlig feedforward så att de nästa gång de tar sig an en uppgift vet vilka förmågor de behöver utveckla lite extra. Det kan låta svårt för en utomstående som inte är förtrogen med läroplanstexten men om man arbetar med förmågorna från tidig ålder så kan eleverna lära sig vad de innebär och verkligen äga dem.
Vidare skriver Jenny om att elever som citat: ”Även om man har A på alla prov och kan analysera Harry Potters faderskomplex och Chelseas förutsättningar att vinna Premier League på engelska, så får man F om man inte vågar prata högt inför hela klassen.” Tyvärr vet jag att det här stämmer på en del skolor men själv tycker jag att det är dumheter och att vi lärare har ett ansvar att plocka upp dessa elever. De ska inte ha F i betyg. De ska erbjudas alternativa redovisningssätt och det är också vad som sker i de flesta skolor.
Vi lärare har ett betygssystem att förhålla oss till med tydliga anvisningar om hur betyg ska sättas och det kan förstås kännas hårt att endast ett icke uppnått kriterium kan generera ett F i betyg men det är sällan verkligheten. Vi vrider och vänder på oss och eleverna för att vi inte ska hamna i dessa situationer – tro inget annat. Ingen lärare mår bra av att sätta ett F. Inte på en i det här fallet högpresterande elev och inte heller på en elev med svårigheter av olika slag. Min fasta övertygelse är att de allra flesta av oss gör allt som står i vår makt för att alla elever ska få så höga betyg som möjligt.
Men hur har vi då hamnat i den här situationen med stressade barn som har ont i magen inför betygssättning och som enligt Jenny Strömstedt kommer till följande drastiska slutsatser:
”Om man tappar bort sin penna så kan man inte skriva, så då får man dåliga betyg och då får man inget jobb när man går ut skolan och då svälter man och dör.”
 
Just detta citat känns aningen överdrivet men min erfarenhet är att vi inte informerar tillräckligt tydligt hur betygssättningen går till och hur vi hjälper dem på vägen. Mina sexor exempelvis som trodde att man kunde få ett F hux flux lite beroende på mitt humör. Inget vidare betyg till mig kan man tänka… Men när jag väl fångade upp dem och förklarade så köpte de läget och betygen blev sekundära.
Vi måste arbeta mot tydliga mål i skolan – varför gör vi det och hur ska det bedömas i slutändan. För det är just i slutändan vi ska bedöma inte på varje uppgift, prov eller läxförhör. På vägen ska eleverna få med sig en framåtsyftande kommentar som på riktigt hjälper dem framåt. Och det är ingen lek. Det tar mycket mer tid än att sätta ett betyg, en ynka bokstav, men det ger så vansinnigt mycket mer. Det är en bit på vägen i att äga sitt eget lärande.
Jag läste någonstans att det är bättre med ingen feedback alls än med dålig feedback. Så strunta i kommentarer som inte vägleder och lyfter eleverna men nöj dig inte med att plita ner den där bokstaven. Den ska fungera summativt i slutet av terminen när vi har slagit ihop allt som eleverna har lärt sig. Inte som ett delmål.
/Jannike

Summativt blir formativt

Den här veckan på terminen är inte min favorit. Det är den vecka då jag (och många lärare med mig) ska förvandla alla elevernas uppgifter, hur de har hanterat feedforward och feedback samt sammanställa alla deras smarta och intressanta kommentarer på lektionerna till en ynka bokstav. Sätta punkt för allt det formativa med en summativ bedömning. Det här är inte lätt och det känns inte alltid så rättvist mot det vi gör i skolan. Det visar så lite när det står där ensamt. E eller A? B eller D? Det är det som diskuteras hemma vid middagsbordet – inte den faktiska utveckling som har skett under terminen där eleven kanske har tagit jättekliv framåt men som inte alltid visar sig i den sumativa bedömningen.

Trots allt och oavsett vad jag än tycker så är betygsättningen något som vi måste göra, en del av vårt uppdrag helt enkelt. Men då ska jag (banne mig) göra det summativa så formativt jag bara kan tills mina juveler lämnar mig i nian med den definitiva punkten satt för grundskolan.

Så hur löser jag det här då? För det första är det otroligt viktigt för mig att eleverna får en rättvis bedöming och ser därför ingen prestige i att bedöma allt själv. Jag tar gärna hjälp av mina kollegor som undervisar i samma årskurs som jag men även av lärare som har samma ämne och som jag vet att jag kan få ett svar av som i bästa fall sammanfaller med min bedömning men som vid en dissonans kan diskuteras utan att någon av oss måste ha rätt.

För det andra använder jag tydliga matriser, som jag fått av en klok lärare en gång, där kunskapskraven är uppdelade i olika kolumner för att få en tydlig överblick över vilket betyg eleven i slutändan ska få. Det ger mig även ett bra underlag för Matris bildkommande betygsdiskussioner där jag tydligt kan visa upp vilka kunskapskrav eleven har  arbetat med och på vilken nivå eleven har visat sina kunskaper. Det här ger både mig och eleven en möjlighet att arbeta vidare med fokus på de kunskapskrav där eleven måste lyfta sig för att nå till nästa nivå.

Många lärare väljer att berätta betygen för eleven när de är satta så att de ska veta hur läraren har tänkt kring betygssättningen, så även jag. Dock kan jag känna just det jag skrev om i början av inlägget att allt slit som vi har lagt ner tillsammans under terminen på en halv sekund reduceras till den där enda bokstaven. Trots att jag försöker visa och förklara med min fina matris vad eleven har klarat och inte klarat så är det bara betyget som är det intressanta i den stunden. Har jag höjt eller har jag sänkt är det som far i elevens huvud och vissa kan inte dölja sin förtjusning medan andrar reagerar med ilska eller tårar och kommentarer som ”det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör” eller ”jag kan likaväl skita i allt nu”. Oftast lägger sig förstås besvikelsen efter en timme eller ett par dagar och det går att diskutera med eleven om vad som krävs. Jag tar då fram min överskådliga matris och pekar på kunskapskrav och förmågor och tillsammans gör vi en plan för nästa termin. Det är då det summativa trots allt börjar kännas lite formativt ändå…

Mina sexor har gått i flera veckor och oroat sig för att få F i betyg. För många av dem är betygen ännu rätt så diffusa och svåra att förstå och applicera på deras eget skolarbete. Trots att de har fått matriser ifyllda och feedforward på alla skrivuppgifter och uppmuntrande kommentarer så är det många som tror att vi lärare sätter betyg på deras uppförande eller lite på måfå.

När jag pratade med dem idag och sa att ingen i klassen skulle få ett F vare sig i svenska eller SO så gick det en lättnadens suck genom gruppen och det fick mig att tänka till. Jag har antagligen inte varit tillräckligt tydlig i min information kring hur det går till om man är orolig för att en elev riskerar att få ett F. Men hur som helst. När det var avklarat var det som att de inte längre var intresserade av att veta betyget – inte lika ivrigt i alla fall. Så nu har vi tillsammans bestämt att betygen skickas hem, de öppnar hemma i lugn och ro, smälter bokstaven och dess betydelse för dem själva och så tar vi betygssnack det första vi gör i januari.

Jag kommer att sätta mig med var och en av dem och titta på min fina matris, återigen, och visa dem vilka kunskapskrav de har klarat på vilken nivå och hur vi ska arbeta vidare med kommande uppgifter för att eleven ska nå precis dit den kan och vill.

Efter en vecka med ganska mykcet oro, obehag och osäkerhet från min sida kan jag nu med stolthet säga att jag är nöjd med min rättvisa bedömning av mina elevers kunskaper och att jag har landat i att summativt faktiskt med lätthet kan bli formativt.

/Jannike