Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
#jagärlärareochälskarmittjobb

Relationen – förutsättningen för lärande

Här om dagen när jag hämtade min yngsta dotter på förskolan så sprang min äldsta, som nu går i skolan, in på gården och möttes av barn efter barn som ville krama henne. Barn som hon med pedagogernas hjälp har fått fina relationer med. Relationer som har gjort henne trygg. Men de har inte bara byggt fina relationer mellan barnen utan de arbetar ständigt på relationerna mellan den vuxne och barnet. Så naturligtvis kom pedagogerna fram och visade sin kärlek och sitt intresse. Det värmer både i mitt föräldrahjärta och mitt pedagoghjärta.

image

Det här fick mig att fundera över hur viktiga relationerna mellan lärare och elever är för att skapa förutsättningar för lärande. Vi skapar alla relationer på olika sätt och vissa människor kommer man närmre än andra men i skolan ska man som pedagog ha klart för sig att bra relationer till eleverna är en förutsättning för optimalt lärande. Om de inte känner att vi bryr oss så skapar vi inte en meningsfull klassrumssituation och risken blir att de ”lär sig fimageör betygen” (om ens) och inte för livet. Det är även viktigt att förstå som pedagog att relationen mellan lärare och elever alltid ligger på den vuxnes ansvar. Vissa barn är svårare än andra att komma in på livet och vissa kommer vi kanske aldrig att komma riktigt överens med och där är det bara att gilla läget men vi får aldrig ge upp för det känner eleven och då ger hen upp. Vi får aldrig bli stolta eller trötta på. Vi måste alltid börja om. Varje dag. Se eleverna och leta efter en väg in. En dag kanske det går – eller inte. Men jag lovar att eleven kommer att fatta att du försöker och att du aldrig ger upp vad hen än säger eller gör tillbaka.

image

Jag är en väldigt öppen person och blir gärna personlig med mina elever. Jag delar gärna med mig av helgens händelser och av sådant som jag tycker är kul och som ger mig energi. Jag bjuder ofta på något som är utanför boxen och passar på att stå på händer i eller utanför klassrummet. Har jag lärt mig att göra någon annan spännande balansövning utmanar jag gärna eleverna för att se vem som klarar det bäst. Eller varför inte bryta arm! Det är både kul och utmanande. Jag är väl medveten om att vi alla är olika och vill dela med sig olika mycket av sitt liv utanför skolan men ett ”Hej hur mår du?” eller en fråga av annan art som du faktiskt är intresserad av svaret på, något som inte är kopplat till undervisningen kan alla klämma ur sig. Det gör skillnad!

Jag älskar mitt jobb och mina elever och jag kommer på mig själv med att längta efter dem när loven blir för långa och då är det extra roligt med måndag igen.

/Jannike

(O)väntade vinster med hjälten och jag

Så här kan det gå till när vi jobbar med vårt litteraturprojekt i bloggform – Hjälten och jag:

Eleven sitter vid datorn och har precis skrivit klart sin text men tvekar ändå med att trycka på publiceringsknappen. Ska jag? Ska jag inte? Är det tillräckligt bra? Bäst att jag läser igenom en gång till. Jo men det är bra. Jag publicerar! Eleven håller andan och trycker på knappen. Sådär. Nu är det gjort. Phu! Eleven andas ut med kommentaren att det måste ju vara sådär riktigt bra nu när alla kan gå in och läsa.

Nästa elev som vanligtvis inte är så road av korrekturläsning ropar till sin svensklärare i korridoren: ”Det fanns ju feeeeel i min text på Hjälten och jag!!!!” Läraren förklarar lugnt att det inte är några problem då eleven kan redigera sitt inlägg i efterhand om hen märker att det måste snyggas till. Eleven är fortsatt förtvivlad och uttrycker i frustration att det visst är problem för hen har ju varit så stolt och redan delat inlägget på Facebook.

Vid ett annat tillfälle står fyra elever runt en dator och diskuterar liviligt med varandra. Läraren smyger närmare och inser att eleverna diskuterar formuleringar – tillsammans. Allt för att skriva en så bra och genomarbetad text som möjligt nu när den ska läggas ut på nätet

Det här är saker vi inte såg komma men som gör det hela ännu mer förträffligt. Hurra!

/Jannike och Li Hellquist som är den som idag har bidragit med informationen

#GirlsCode twenty15

Känslan, när jag äntligen fick iväg tjejerna i onsdags efter vår första och efterlängtade träff i GirlsCode denna termin, var enorm.

Jag hade haft lektioner i ett sträck hela dagen. Onsdagar är en sådan dag då lektionerna bara tar vid varandra. Hur är det med ställtid egentligen? Ja ja, men nu var det ändå äntligen dags för premiären av Girls Code denna termin!

Varför kom vi inte igång redan i augusti då? Jo, ibland är det svårt det här med schemat och till en början var det svårt att hitta en lucka där det passade att ha gruppen. Men efter en del pusslande så lyckades vi ändå hitta en tid för att ha gruppen med tjejerna för åtminstone en av oss. Och det blev lyckliga jag som fick ta mig an uppdraget!

Men oj vad det har frågat tjejerna. Det finns en sån vilja och intresse. Så coolt! Och vi vill ju också alla tre. Jag, Jannike och Åsa. Vi brinner verkligen för det här. Vi snurrar fortfarande på schemat, vi vill ju köra detta ihop. Det löser sig. På något sätt gör det det. Det vill jag. Verkligen!

När jag kom för att öppna klassrumsdörren satt tjejerna redan utanför och väntade. Det var som ett stort energiknippe klev in i klassrummet. Jag gick med ett par tjejer och hämtade datorer och väl tillbaks så var whiteboarden redan nerklottrad med idéer, uppslag, sajter och sociala medier som de ville använda sig av och jobba med.

Skärmavbild 2015-10-06 kl. 16.36.22Via webbstjärnan startade tjejerna bloggen GirlsCode och där kommer tjejerna att dokumentera sitt arbete. De finns även på olika sociala medier som kommer länkas via bloggen. För att ha snabb kontakt startade vi en gemensam Kik-grupp: GirlsCode. Det är en cool känsla att kunna nå dem så snabbt och lätt i ett socialt medium som de använder dagligen. Får se hur länge de orkar med mina långa utlägg där för jag skriver ju minst 8 ords meningar… typ. Tjejerna använder max 3-4 ord i sina, varav två är smileys… hjälp! :D

Efter en kort diskussion om visioner öppnade vi sajten Mentimeter där jag ställde frågan: ”Vad vill du göra på GirlsCode?”

Så coolt att de vill lära sig kodspråket Python, programmera olika robotar som Lego och Ozobot, bygga sajter m.m. Och sååååklart ska de få det!

I onsdags när vi arrangerade Teachmeet på skolan berättade Martin Misgeld, från Programbanken i Stockholms stad, att de skulle göra just program för att lära sig Python tillgängliga för stockholmslärare och elever. Superkul!
Men nu kommer vi kika på sajten Coursera och lära oss Python via University of Michigan. Gissa om de tycker det är häftigt!

I våras hade vi öppet hus där man fick komma och kika på när tjejernas arbetade med programmering. Det kommer vi såklart att ha igen. Så är du nyfiken på deras arbete och framgångar följ med via deras blogg GirlsCode samt här på UrFlippat så kommer inbjudan senare i vinter till Öppethus hos GirlsCode.

Efter en intensiv dag där jag egentligen trodde att jag skulle avsluta helt slut blev jag helt påfylld av energi när jag hade den här gruppen. Förstår ni? Magiskt!

#jagärlärareochjagälskarmittjobb

// Helena