Att tala som TED
I min sexa förbereder vi oss som bäst inför vår stora kväll då eleverna ska framföra talen för sina föräldrar. Vi diskuterar hur man är en bra talare, en bra lyssnare och hur man tar in rummet. Vi hittar bröströsten med hjälp av magstödet och står i klassrummet och säger HA! HO! HI! RRRRRRRRRRRRRRRPPH! så att magarna hoppar. Men framförallt så övar vi på att hålla tal inför gruppen. Övar! Övar! Övar! Övar! Och Övar! Vissar har hunnit hålla sina tal flera gånger redan och andra har börjat nosa på hur det är att stå inför klassen och berätta om det som berör dem mest av allt. Vi skrattar och vi gråter – vi vågar och vi berörs. Det är magi!
Att eleverna skriver fantastiska tal råder det inga tvivel om men det som kommer i kölvattnet av det här projektet var jag inte helt beredd på. Det jag pratar om är den gruppdynamik som skapas när eleverna berättar om saker som verkligen spelar roll för dem, saker som de tycker är viktiga och som berör dem. Det är svårt att inte bry sig om en klasskamrat som har berättat om sina innersta känslor, omvälvande händelser eller personer som betyder mycket för dem. I processen har eleverna först fått dela med sig av de ämnen de har valt för att sen dela med sig av sina börjor i form av tre frågor som inleds med ”Vet ni hur det känns…?” för att nu dela med sig av färdiga tal som slår en med kraft rakt i magen.
Jag har arbetat med retorik förut och jag har lyssnat på tal i flera omgångar men jag har aldrig blivit så berörd som jag har blivit av de tal som eleverna har skrivit i projektet tala som TED. Hela formen inbjuder till att på riktigt beröra de som lyssnar.
Ni som ännu inte har testat formen – gör det!
/Jannike