Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
summativ bedömning

Betygshets – nej tack!

Jag läser Jenny Strömsteds krönika om betygshets bland landets ungdomar och jag kan inte mer än att hålla med om att det är en ohållbar situation som barnen hamnar i när allt i skolan kommer att handla om betygen för dem. Precis som Jenny Strömstedt tror jag att hetsen kommer att knäcka ännu fler om en riksdagsmajoritet lyckas sänka betygsåldern ytterligare.

Jag som undervisande lärare vill att skolan ska handla om lärande och processer där vi hjälper eleverna att få syn på sitt eget lärande. De ska äga förmågor och kunskapskrav och betygen ska inte komma som överraskningar för dem. Vid en självskattning ska de kunna peka på vad de kan. Det ska inte handla om stressade elever som sitter hemma på kvällarna med magont inför prov och läxförhör som graderas F-A utan vidare förklaringar.
Men vem ska fixa det då? Jo det ska ju jag. Det är inte svårare än så. Det är en del av mitt arbete.
Jag är en lärare som helst skulle vilja arbeta utan betyg i grundskolan. Åtminstone inte innan år åtta. Det är ungefär då jag ser att de flesta elever är tillräckligt mogna för att kunna ta in vad betygen innebär. Jag vill istället att elevernas vardag, både innan dess och naturligtvis även efter, ska kantas av formativ bedömning där deras lärare sätter sig in i vad just de behöver öva på för att ta sig till nästa steg. Där de får tydlig feedforward så att de nästa gång de tar sig an en uppgift vet vilka förmågor de behöver utveckla lite extra. Det kan låta svårt för en utomstående som inte är förtrogen med läroplanstexten men om man arbetar med förmågorna från tidig ålder så kan eleverna lära sig vad de innebär och verkligen äga dem.
Vidare skriver Jenny om att elever som citat: ”Även om man har A på alla prov och kan analysera Harry Potters faderskomplex och Chelseas förutsättningar att vinna Premier League på engelska, så får man F om man inte vågar prata högt inför hela klassen.” Tyvärr vet jag att det här stämmer på en del skolor men själv tycker jag att det är dumheter och att vi lärare har ett ansvar att plocka upp dessa elever. De ska inte ha F i betyg. De ska erbjudas alternativa redovisningssätt och det är också vad som sker i de flesta skolor.
Vi lärare har ett betygssystem att förhålla oss till med tydliga anvisningar om hur betyg ska sättas och det kan förstås kännas hårt att endast ett icke uppnått kriterium kan generera ett F i betyg men det är sällan verkligheten. Vi vrider och vänder på oss och eleverna för att vi inte ska hamna i dessa situationer – tro inget annat. Ingen lärare mår bra av att sätta ett F. Inte på en i det här fallet högpresterande elev och inte heller på en elev med svårigheter av olika slag. Min fasta övertygelse är att de allra flesta av oss gör allt som står i vår makt för att alla elever ska få så höga betyg som möjligt.
Men hur har vi då hamnat i den här situationen med stressade barn som har ont i magen inför betygssättning och som enligt Jenny Strömstedt kommer till följande drastiska slutsatser:
”Om man tappar bort sin penna så kan man inte skriva, så då får man dåliga betyg och då får man inget jobb när man går ut skolan och då svälter man och dör.”
 
Just detta citat känns aningen överdrivet men min erfarenhet är att vi inte informerar tillräckligt tydligt hur betygssättningen går till och hur vi hjälper dem på vägen. Mina sexor exempelvis som trodde att man kunde få ett F hux flux lite beroende på mitt humör. Inget vidare betyg till mig kan man tänka… Men när jag väl fångade upp dem och förklarade så köpte de läget och betygen blev sekundära.
Vi måste arbeta mot tydliga mål i skolan – varför gör vi det och hur ska det bedömas i slutändan. För det är just i slutändan vi ska bedöma inte på varje uppgift, prov eller läxförhör. På vägen ska eleverna få med sig en framåtsyftande kommentar som på riktigt hjälper dem framåt. Och det är ingen lek. Det tar mycket mer tid än att sätta ett betyg, en ynka bokstav, men det ger så vansinnigt mycket mer. Det är en bit på vägen i att äga sitt eget lärande.
Jag läste någonstans att det är bättre med ingen feedback alls än med dålig feedback. Så strunta i kommentarer som inte vägleder och lyfter eleverna men nöj dig inte med att plita ner den där bokstaven. Den ska fungera summativt i slutet av terminen när vi har slagit ihop allt som eleverna har lärt sig. Inte som ett delmål.
/Jannike

Summativt blir formativt

Den här veckan på terminen är inte min favorit. Det är den vecka då jag (och många lärare med mig) ska förvandla alla elevernas uppgifter, hur de har hanterat feedforward och feedback samt sammanställa alla deras smarta och intressanta kommentarer på lektionerna till en ynka bokstav. Sätta punkt för allt det formativa med en summativ bedömning. Det här är inte lätt och det känns inte alltid så rättvist mot det vi gör i skolan. Det visar så lite när det står där ensamt. E eller A? B eller D? Det är det som diskuteras hemma vid middagsbordet – inte den faktiska utveckling som har skett under terminen där eleven kanske har tagit jättekliv framåt men som inte alltid visar sig i den sumativa bedömningen.

Trots allt och oavsett vad jag än tycker så är betygsättningen något som vi måste göra, en del av vårt uppdrag helt enkelt. Men då ska jag (banne mig) göra det summativa så formativt jag bara kan tills mina juveler lämnar mig i nian med den definitiva punkten satt för grundskolan.

Så hur löser jag det här då? För det första är det otroligt viktigt för mig att eleverna får en rättvis bedöming och ser därför ingen prestige i att bedöma allt själv. Jag tar gärna hjälp av mina kollegor som undervisar i samma årskurs som jag men även av lärare som har samma ämne och som jag vet att jag kan få ett svar av som i bästa fall sammanfaller med min bedömning men som vid en dissonans kan diskuteras utan att någon av oss måste ha rätt.

För det andra använder jag tydliga matriser, som jag fått av en klok lärare en gång, där kunskapskraven är uppdelade i olika kolumner för att få en tydlig överblick över vilket betyg eleven i slutändan ska få. Det ger mig även ett bra underlag för Matris bildkommande betygsdiskussioner där jag tydligt kan visa upp vilka kunskapskrav eleven har  arbetat med och på vilken nivå eleven har visat sina kunskaper. Det här ger både mig och eleven en möjlighet att arbeta vidare med fokus på de kunskapskrav där eleven måste lyfta sig för att nå till nästa nivå.

Många lärare väljer att berätta betygen för eleven när de är satta så att de ska veta hur läraren har tänkt kring betygssättningen, så även jag. Dock kan jag känna just det jag skrev om i början av inlägget att allt slit som vi har lagt ner tillsammans under terminen på en halv sekund reduceras till den där enda bokstaven. Trots att jag försöker visa och förklara med min fina matris vad eleven har klarat och inte klarat så är det bara betyget som är det intressanta i den stunden. Har jag höjt eller har jag sänkt är det som far i elevens huvud och vissa kan inte dölja sin förtjusning medan andrar reagerar med ilska eller tårar och kommentarer som ”det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör” eller ”jag kan likaväl skita i allt nu”. Oftast lägger sig förstås besvikelsen efter en timme eller ett par dagar och det går att diskutera med eleven om vad som krävs. Jag tar då fram min överskådliga matris och pekar på kunskapskrav och förmågor och tillsammans gör vi en plan för nästa termin. Det är då det summativa trots allt börjar kännas lite formativt ändå…

Mina sexor har gått i flera veckor och oroat sig för att få F i betyg. För många av dem är betygen ännu rätt så diffusa och svåra att förstå och applicera på deras eget skolarbete. Trots att de har fått matriser ifyllda och feedforward på alla skrivuppgifter och uppmuntrande kommentarer så är det många som tror att vi lärare sätter betyg på deras uppförande eller lite på måfå.

När jag pratade med dem idag och sa att ingen i klassen skulle få ett F vare sig i svenska eller SO så gick det en lättnadens suck genom gruppen och det fick mig att tänka till. Jag har antagligen inte varit tillräckligt tydlig i min information kring hur det går till om man är orolig för att en elev riskerar att få ett F. Men hur som helst. När det var avklarat var det som att de inte längre var intresserade av att veta betyget – inte lika ivrigt i alla fall. Så nu har vi tillsammans bestämt att betygen skickas hem, de öppnar hemma i lugn och ro, smälter bokstaven och dess betydelse för dem själva och så tar vi betygssnack det första vi gör i januari.

Jag kommer att sätta mig med var och en av dem och titta på min fina matris, återigen, och visa dem vilka kunskapskrav de har klarat på vilken nivå och hur vi ska arbeta vidare med kommande uppgifter för att eleven ska nå precis dit den kan och vill.

Efter en vecka med ganska mykcet oro, obehag och osäkerhet från min sida kan jag nu med stolthet säga att jag är nöjd med min rättvisa bedömning av mina elevers kunskaper och att jag har landat i att summativt faktiskt med lätthet kan bli formativt.

/Jannike