Visar alla blogginlägg från: september 2012

Man hinner ju inte allt i skolbiblioteket

och det är spännande att diskutera med varandra hur vi prioriterar.

Bokprat brukar vi kalla det när vi samlar en grupp elever i biblioteket och berättar om olika böcker för att locka till läsning (till skillnad från boksamtal när man mer tillsammans diskuterar en bok som alla läst). Och bokprat råder det olika åsikter om. Jag tycker att de är väl värda den tid de tar.

För att stödja elevernas läsutveckling är det oerhört viktigt vad lärarna gör på lektionerna, att man läser och diskuterar böcker tillsammans och att läraren jobbar aktivt med att lära ut olika lässtrategier.

Men jag tror inte att det räcker. Eleverna måste läsa på egen hand också, utanför skoltid. Och det är här bokpraten kommer in.

När jag har bokprat brukar klassen komma med läraren till skolbiblioteket. Jag berättar om sådär 6 olika böcker, kanske läser jag lite ur dem och ofta förklarar jag saker som jag tror kan försvåra läsningen. Jag berättar till exempel om miljön och personerna, och kanske något om hur författaren byter perspektiv eller tid i början av boken.

Syftet med bokpratet är då att locka eleverna att läsa genom att visa böcker som jag tror kan passa dem, men också att leda eleverna in i boken. Jag är medveten om att jag kanske styr deras tolkning lite, men tror våra elevers behov av förförståelse gör att det ändå är bra.

Ofta är bokpratet lyckat. Läraren får också lite kunskaper om ungdomsböcker som eleverna läser, och eleverna lånar gärna av böckerna jag berättat om. Ibland är det något gruppdynamiskt fenomen som jag misslyckas med att rå på som gör att eleverna sätter sig på tvärsen, men det hör till undantagen.

Kritiken mot bokprat är oftast att de tar för mycket tid i förhållande till vad man får för resultat. Jag läser mycket böcker, för bokpraten men också för att kunna handleda och prata individuellt med elever och lärare. Efter läsningen skriver jag direkt ihop vad jag ska säga på ett bokprat, ifall jag tycker boken passar för det. Jag köper då också in flera ex av samma titel – jag vill alltid ha en liten hög av boken när jag berättar om den. Så när det är dags för att träffa en klass så kollar jag vad jag berättat om för böcker förut, tittar i listan över mina färdiga bokpratsplaneringar och så går det rätt snabbt att förbereda en lektion.

I någon uppsats jag läste för länge sedan framkom kritik mot bokprat av en helt annan anledning. Några tyckte att bibliotekarierna pratade så bra så själva läsningen sedan blev en besvikelse  för barnen. Det har jag tagit till mig och har som ursäkt för att inte lägga ner alltför mycket tid på att göra perfekta bokprat – det kanske är bra om de är halvdanna :)

Men huvudargumentet mot bokprat är nästan aldrig att det är dåligt, utan att man har för mycket att göra och måste prioritera. Klicka gärna bland etiketterna till höger på exempelvis Informationssökning eller Källkritik så kan ni läsa mer om vad det är vi måste prioritera emellan.

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

Läxor och läxhjälp

har diskuterats flitigt senaste dagarna efter regeringens förslag om att låta RUT-avdraget gälla även för läxhjälp till gymnasister. Orättvist – många familjer kommer i alla fall inte ha råd att utnyttja det, och dumt – det vore bättre att lägga pengarna på skolan direkt, är vettig kritik mot förslaget tycker jag.

Det har också diskuterats om det kanske är onödigt med läxhjälp eftersom man inte bör ha läxor överhuvudtaget. Och jag vet inte riktigt hur jag tänker om det…

Jag har tidigare skrivit lite kort om den fantastiska hjälp som våra elever får från Stiftelsen Läxhjälpen. Eleverna får intensivt stöd av högskolestudenter med studierna, och högskolestudenterna jobbar också medvetet med att vara goda förebilder och visa på de möjligheter framtida studier kan ge. Här tillför Stiftelsen Läxhjälpen definitivt något som vi i skolan har svårt att ge själva.

Flera eftermiddagar är också vårt bibliotek öppet för elever som vill studera. Då är jag eller min kollega Naibe där, och eleverna kan komma och gå lite som de vill. Är det någon kvalitet i det?

Ja, ofta tycker jag det.

Vi har elever som behöver använda våra datorer för skrivuppgifter. Det är nog skönt att få sitta i lugn och ro och formulera sig, klistra in bilder och få lite hjälp när det är något i datorn man inte behärskar.

Vi har elever som sitter i små grupper och hjälper varandra med mindre uppgifter, kanske i SO eller NO. Det utvecklar deras tänkande när de diskuterar med varandra, tolkar lärarnas frågor och argumenterar för vilka svar de ska ge.

Vi har elever som inte har hängt med på lektionerna och får lite stöd av oss. Förra året var det en elev som alltid kom till biblioteket när Naibe jobbade för att få hjälp med matematiken. Givetvis är mattelärarna de bästa på att undervisa i matematik, men ibland är det bra med fler förklaringar.

Men det finns också tillfällen när jag tycker att läxhjälpen i mitt bibliotek inte funkar bra.

Ibland klarar jag inte av att hjälpa till på grund av att det är för mycket att göra eller på grund av att jag inte är tillräckligt kunnig i det eleverna jobbar med.

Ibland tycker jag att eleverna har uppgifter som är dåliga. Till exempel vissa enskilda inlämningsuppgifter, eller instuderingsuppgifter till texter som eleverna inte alls förstår.

Och ibland kan det vara svårt att få den studiero som eleverna behöver.

Jag tror att jag tycker att läxor kan vara bra om de är genomtänkta. De ska vara möjliga för eleven att klara av och gärna inbjuda till samarbete mellan elever.

Jag tror och hoppas också att vi alltid kommer vilja ha elever som vill jobba mer än på lektionerna. Även om man inte har läxor så kommer det förhoppningsvis alltid finnas entusiastiska och ambitiösa elever som vill läsa och diskutera mer om det som de lärt sig på lektionerna. Och då behövs någon sorts läxhjälp eller i alla fall tillgänglig plats att studera på.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

PS Missa inte att folkbiblioteken i Stockholm också har gratis läxhjälp.