Man hinner ju inte allt i skolbiblioteket

och det är spännande att diskutera med varandra hur vi prioriterar.

Bokprat brukar vi kalla det när vi samlar en grupp elever i biblioteket och berättar om olika böcker för att locka till läsning (till skillnad från boksamtal när man mer tillsammans diskuterar en bok som alla läst). Och bokprat råder det olika åsikter om. Jag tycker att de är väl värda den tid de tar.

För att stödja elevernas läsutveckling är det oerhört viktigt vad lärarna gör på lektionerna, att man läser och diskuterar böcker tillsammans och att läraren jobbar aktivt med att lära ut olika lässtrategier.

Men jag tror inte att det räcker. Eleverna måste läsa på egen hand också, utanför skoltid. Och det är här bokpraten kommer in.

När jag har bokprat brukar klassen komma med läraren till skolbiblioteket. Jag berättar om sådär 6 olika böcker, kanske läser jag lite ur dem och ofta förklarar jag saker som jag tror kan försvåra läsningen. Jag berättar till exempel om miljön och personerna, och kanske något om hur författaren byter perspektiv eller tid i början av boken.

Syftet med bokpratet är då att locka eleverna att läsa genom att visa böcker som jag tror kan passa dem, men också att leda eleverna in i boken. Jag är medveten om att jag kanske styr deras tolkning lite, men tror våra elevers behov av förförståelse gör att det ändå är bra.

Ofta är bokpratet lyckat. Läraren får också lite kunskaper om ungdomsböcker som eleverna läser, och eleverna lånar gärna av böckerna jag berättat om. Ibland är det något gruppdynamiskt fenomen som jag misslyckas med att rå på som gör att eleverna sätter sig på tvärsen, men det hör till undantagen.

Kritiken mot bokprat är oftast att de tar för mycket tid i förhållande till vad man får för resultat. Jag läser mycket böcker, för bokpraten men också för att kunna handleda och prata individuellt med elever och lärare. Efter läsningen skriver jag direkt ihop vad jag ska säga på ett bokprat, ifall jag tycker boken passar för det. Jag köper då också in flera ex av samma titel – jag vill alltid ha en liten hög av boken när jag berättar om den. Så när det är dags för att träffa en klass så kollar jag vad jag berättat om för böcker förut, tittar i listan över mina färdiga bokpratsplaneringar och så går det rätt snabbt att förbereda en lektion.

I någon uppsats jag läste för länge sedan framkom kritik mot bokprat av en helt annan anledning. Några tyckte att bibliotekarierna pratade så bra så själva läsningen sedan blev en besvikelse  för barnen. Det har jag tagit till mig och har som ursäkt för att inte lägga ner alltför mycket tid på att göra perfekta bokprat – det kanske är bra om de är halvdanna :)

Men huvudargumentet mot bokprat är nästan aldrig att det är dåligt, utan att man har för mycket att göra och måste prioritera. Klicka gärna bland etiketterna till höger på exempelvis Informationssökning eller Källkritik så kan ni läsa mer om vad det är vi måste prioritera emellan.

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

3 kommentarer

  1. Ulla Sporrner, 23 september 2012

    Vi klasslärare älskar bokpraten. Det gör våra elever också. De blir intresserade av varenda bok ni berättar om. Bokpraten vidgar vyerna. FORTSÄTT ATT BOKPRATA!

  2. Cecilia Dalen, 23 september 2012

    Tack!
    Tja, när jag möter lärare från min förra skola säger de att de saknar bokpraten. Ingen säger att de saknar mina lektioner om informationssökning… Hur man nu ska tolka det :)

  3. Pingback Man hinner ju inte allt i skolbiblioteket | Vad gör de i biblioteket? | Digitala verktyg för lärandet. | Scoop.it

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.