Det här med att läsa mycket

är det bra? Och kanske till och med viktigt? Även om man bara forsar igenom böcker och inte tänker så djupt på det man läst?

De senaste åren har vi talat mycket om läsförståelsen, och det är förstås helt riktigt. Vi ska läsa tillsammans och samtala om böcker och läsning för att eleverna ska bli goda läsare.

Men jag uppfattar det som om det nästan ansetts fult att locka till bokslukande och läsning, om man inte bearbetar texterna tillsammans.

Den senaste veckan har jag varit med i två mycket intressanta diskussioner i sociala medier. En på Twitter och en i Forum för specialpedagoger på Facebook. I båda diskussionerna var jag den som frågade och lyssnade och lärde mig.

Jag har nyligen förstått att våra elever inte bara har problem med läsförståelse, utan att många långt upp i åldrarna även har svårt att avkoda långa ord. Jag har inga riktiga siffror på detta, men kloka människor har påtalat det. Och då börjar jag förstås undra om det där med att läsa mycket kanske är viktigare än jag trott?

Här kommer en liten sammanfattning av vad jag tycker att jag lärt mig, men det är inte säkert att det är rätt – kommentera gärna och hjälp mig att förstå bättre:

Det är viktigt att läsa mycket – också! De första skolåren hävdar flera lärare att det inte räcker med tiden i skolan, man måste ge eleverna läsläxor och försöka få föräldrarna att hjälpa till. Läraren ska följa upp läsläxorna i skolan. Man kan växla mellan att fokusera läsförståelse och läsflyt när man jobbar med nybörjare.

Efter att eleverna knäckt koden gör den fortsatta läsningen bland annat att de får ordbilder i huvudet, vilket snabbar på läsningen. Läsflyt och läsförståelse hänger också ihop. Med ett snabbare flyt är det lättare att förstå, och förstår man är det lättare att läsa snabbt.

Läsflytet behöver utvecklas och underhållas hela tiden. När elever blivit lite äldre och vill läsa längre texter kan de elever som fortfarande har svårt att avkoda tillräckligt bra ha glädje av inlästa böcker. För att träna avkodningen bör de då även följa med i den tryckta texten. Specialpedagogerna har även tillgång till olika träningsmetoder som vissa elever kan behöva för att få fart på sin läsning.

Jag försökte i mitt frågande fokusera det som gäller elever utan dyslexi, även om jag förstår att det är svårt att dra skarpa gränser. Jag tror (och nu är det verkligen TROR) att jag kan sammanfatta specialpedagogernas diskussion med att alla elever kan bli duktigare av träning, men att för vissa är den mödan så stor i förhållande till de framsteg man gör att man kanske inte ska lägga så mycket tid på det. Och alla som har svårt med avkodningen i högre åldrar behöver kompensatoriska hjälpmedel för studierna, det går inte att lära sig ämneskunskaper och lästräna samtidigt.

En möjlig fråga som jag inte ställt är hur stor betydelse det har för avkodningen att man inte varit så länge i Sverige. Det borde ju kunna göra skillnad om man läst med andra bokstäver sina första skolår? På twitter fick jag i alla fall specifika råd på hur man kan jobba med läsflytet för nyanlända.

MEN ALLA BEHÖVER LÄSA MYCKET!

Så, vad vi fokuserar och lägger tid på i skolbiblioteken är ju olika beroende på behoven på skolan och hur mycket tid vi har. Men kanske är det så, att i takt med att lärarna tar ett fast grepp om undervisningen i läsförståelse och samtalen om den gemensamt lästa litteraturen, så måste vi bibliotekarier jobba mer med läslust och kravlöst slukande för att få eleverna att läsa tillräckligt mycket på sin fritid?

Tack alla kloka specialpedagoger i forumet på Facebook, och Marie Trapp @MarieTrapp1 och Sara Persson @frksarapersson på Twitter.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.