Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Boksamtal

Finbesök i bibblan

I fredags hade vi Stefan Löfven och Alice Bah Kuhnke på besök i skolbiblioteket. Besöket var ordnat av Läsdelegationen och delegationens ordförande Katti Hoflin var också med. Och en massa andra…pressekreterare, stabspersoner, Lilla Aktuellt…SÄPO – stort ståhej alltså.

Ministrar 2

Men huvudpersoner var faktiskt sex elever ur 3A och sex ur 6A. Min lärarkollega Ulla Sporrner och jag hade varsin grupp med gäster och elever och så läste vi och pratade om Wolf Erlbruchs bok Fru Meier – koltrasten.

Ministrar 3

Ministrar 4

Och efter boksamtalet var ministrarna nyfikna och pratglada med eleverna. De kollade i böcker och boktipsade varandra. Riktigt trevligt!

Ministrar 1

Innan ministrarna gick fick de blommor och varsitt exemplar av boken, som eleverna hade signerat.

Ministrar 5

Tack Läsdelegationen för mötet mellan våra elever och ministrarna – tror att det var berikande för båda parter!

Lilla Aktuellt kommer sända ett inslag från besöket måndagen den 30/10.

Det där med fritidsläsningen

har varit något jag grubblat över under året. Jag har tillsammans med läraren i årskurs sju testat lite nytt och strax ska jag uppdatera er om hur det gått. Men först för er som vill se vad jag gjort under året:

Första peppen

Introduktion av Chamberska boksamtal mm

Rapport i november

och nu är det alltså mitten av mars.

Vi har fortsatt sedan starten med att samtala om böcker som eleverna förväntats läst hemma. De har alltid fått minst två böcker att välja på varav den ena varit en lättläst bok från till exempel Argasso eller LL-förlaget. De flesta elever har valt de lättlästa böckerna och många har verkligen läst böckerna. Det var ju huvudsyftet – att få eleverna att läsa på fritiden. Flera elever har sagt att de inte gillar att läsa men att DEN HÄR boken var bra och NU vill jag läsa fortsättningen… Då har jag varit riktigt nöjd! Titlar som uppskattat är bland annat Snöstormen, Kickboxaren, Draksvärdet och Sprickan av Bali Rai.

Att hitta en samtalsstruktur som eleverna klarar av att sköta själva i smågrupper gick jag däremot totalt bet på. För att det ska bli vettiga samtal har det i stort sett alltid behövts att en vuxen leder samtalet. Det är också en motsättning mellan att böckerna ska vara så pass enkla att eleverna klarar av att läsa dem själva och att de även ska vara intressanta att diskutera. Det är klurigt att hitta sådana böcker!

Vid ett par tillfällen har jag inte gett eleverna två-tre böcker att välja på utan de har i stället fått välja helt fritt. Jag har haft ett vanligt bokprat, och de flesta valde någon av de böckerna. Några veckor senare fick eleverna berätta om de böcker de läst i grupper, genom att dra kort ur en kortlek och svara på frågor. Det gillade eleverna, framför allt första gången.

Jag har frågat eleverna i grupper vilket de föredrar: att jag gett dem två böcker att välja på eller att de fått välja helt själva? Jag har fått lite olika svar på den frågan, men faktum är att det var färre elever som läste böckerna när de fick välja själva.

Nu kommer jag nog hinna med två omgångar till med böcker+samtal under vårterminen. När läsåret är slut kommer vi då ha gett eleverna i uppgift att läsa åtta böcker hemma. Alla kommer inte att ha läst så många böcker, men jag är helt övertygad om att det har varit avsevärt mer läsning än i tidigare sjuor. Förutom detta så läser läraren hela böcker tillsammans med eleverna på lektionstid, och det är mycket viktigt. De böckerna har ju verkligen ALLA elever läst och diskuterat och förstått! Jag tror de kommer att ha läst tre-fyra böcker på det sättet också.

tonåringnyckel De här båda ska vi läsa nästa gång.

Jag är nöjd med att ha drivit detta försök under ett läsår, jag vill absolut fortsätta på något sätt men jag tror definitivt att mycket kan förbättras.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Fortsättning på läsningen med sjuorna

Om du inte läst mitt förra inlägg, om vad jag testar med sjuorna, så gör det först.

Fortsättningen på detta blev att jag försökte låta eleverna samtala i grupper om 4-5 elever om novellen Sunnanäng som de haft i läxa. Jag lät en i varje grupp få i uppdrag att vara ordförande och se till att fördela ordet och en i varje grupp skulle vara sekreterare. Till stöd hade de ett A4-papper indelat i fyra delar med Chambers samtalspunkter Något du tyckte om, Något du inte tyckte om, Något du inte förstår eller undrar över, Några mönster eller kopplingar i texten.

Det blev totalt kaos. Eleverna klarade inte av att samtala utan det blev bara bråk och tjafs – tydligen räckte det inte alls att vi genomfört ett boksamtal i helklass. När läraren Birgitta eller jag satt med i grupperna blev det bra samtal, många elever är kloka och eftertänksamma läsare, men den sociala biten funkade alltså inte.

Så, jag fick backa och göra om. Nu fick eleverna välja på två böcker som de skulle läsa hemma. Det var Snöstormen respektive En sekund i taget av Sofia Nordin, tack snälla Clarisa på Cirkulationsbiblioteket för tips om dem. Snöstormen är en lättläst bok från LL-förlaget medan En sekund i taget är en mer vanlig ungdomsbok, båda med katastroftema. Jag berättade lite för eleverna om böckerna och visade hur texten såg ut och så fick de välja bok och de fick med sig ett papper för att samla Chambers-kommentarer under läsningen.

Två veckor senare genomförde jag boksamtal igen, denna gång med en grupp i taget i biblioteket medan Birgitta gjorde annat i klassrummet. Jag hade varit lite fundersam över hur våra elever skulle kunna relatera till Snöstormen som tilldrar sig i Åretrakten, men flera av de boksamtalen genomfördes den där onsdagen när alla vi Stockholmare pulsat i snöoväder på morgonen – så vi fnissade åt att kopplingarna var så enkla att göra.

I det stora hela gick denna läsning och dessa samtal mycket bra. I stort sett alla som valde Snöstormen hade läst boken och samtalade fint om den. Några elever som skulle läst En sekund i taget hade inte skött läsningen. Jag försökte att inte göra så stor sak av det, de flesta insåg att det inte var någon mening att försöka låtsas att de läst. Det funkar liksom inte att fuska i ett boksamtal. I stället la jag skulden på mig och sa att jag nog inte varit tillräckligt tydlig om svårighetsgrad när jag presenterade böckerna, så eleverna förstod förhoppningsvis att de nästa gång borde välja den bok som de har ambitionen att ta sig igenom.

Eleverna fyllde i en utvärdering, och då skrev alla att själva samtalen var bra. Jag fick också veta av utvärderingen att många gillar deckare och fantasy. Detta gjorde att jag till nästa omgång läsning valde Kickboxaren av Niklas Krog och Fixa pengar annars av Lena Lilleste. De är inte regelrätta deckare men handlar om ungdomar och kriminella handlingar, så jag hoppas att de faller eleverna i smaken. Även denna gång är det en bok från LL-förlaget och en vanlig ungdomsbok.

Jag påminner mig själv om att detta inte är litteraturundervisning utan ett försök att hålla igång elevernas fritidsläsning. Därför är jag mycket nöjd med att de flesta läst böckerna, att eleverna uppskattade samtalen och alla som läste också fick känna sig lyckade och kompetenta. Det ger goda förutsättningar framöver.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Ska vi läsa tillsammans

i skolan eller ska eleverna läsa hemma?

Nyss dryftades i en facebookgrupp frågan om hur många sidor en högstadieelev kan förväntas läsa hemma i veckan, i den bok man arbetar med tillsammas i klassen. En del lärare svarade att eleverna kan läsa 70 sidor medan andra svarade att all text läses tillsammans i klassrummet.

Under de snart åtta år jag arbetat på min skola har nästan alla lärare i Sv/SvA läst böcker högt tillsammans med eleverna på lektionerna. Hur högläsningen har gått till och hur man samtalat om och arbetat med texterna har varierat, men på detta sätt har alla elever läst minst sex böcker under sin högstadietid hos oss.

Det är bra.

Men det räcker inte att läsa sex böcker under högstadietiden för att utveckla det språk och den läskompetens som våra elever så väldigt väl behöver.

Jag har som bibliotekarie kompletterat lärarnas undervisning med diverse lässtimulerande aktiviteter som bokprat eller jippon av olika slag.

Det är också bra, men det räcker fortfarande inte. Det är alldeles för många elever som inte läser på sin fritid trots mitt tipsande och påhejande.

I Kulturrådets kunskapsöversikt Med läsning som mål poängteras att det sociala sammanhanget runt läsning är viktigt. Så – i samarbete med Sv/SvA-läraren Birgitta testar jag nu något nytt med årskurs sju.

Birgitta ska förstås fortsätta med den goda undervisning som kommer av att de läser böcker tillsammans under lektionstid och jobbar med dem på olika sätt. Men utöver det ska vi pröva att hon avsätter lite mer lektionstid till litteraturen, för att eleverna ska få möjlighet att diskutera böcker de läst hemma. Vi ska använda oss av boksamtal enligt Chambers, och vi är nu igång!

Jag började med en presentation där jag talade om att SAM-TALA och vad det innebär. Jag hävdade att 1+1=3, där min tanke plus din tanke blir något mer än de två tankarna när vi samtalar om dem. Vi kollade också tillsammans på kunskapskrav om att läsa, sammanfatta, diskutera och föra diskussionen framåt. Och så hade vi ett första boksamtal om Sussa och Natti av Ryôji Arai. Efter detta första boksamtal pratade vi lite om hur man kan uttrycka sig för att det ska bli bra. Vi har börjat samla fraser på ett stort papper som stöd.

Igår delade jag ut den första läxan, sagan/novellen Sunnanäng av Astrid Lindgren. Jag tänkte att den kanske kommer att bli lite svår, den tilldrar sig för längesedan ”i fattigdomens dagar”. Därför fick eleverna först jobba två och två med en lista med ord ur novellen. De skulle para ihop orden med rätt förklaring. När jag gjorde listan trodde jag att det kanske skulle vara en enkel och onödig uppgift, men det var bara någon enstaka elev som kunde majoriteten av ord som knyte, evinnerligen, klyfta, ysta, vrå, huj, fura, mjölkdags… Tvärtom blev jag efteråt rädd att jag gett dem en alldeles oöverstiglig läxa och har därför erbjudit eleverna lite ”läxhjälp” genom att efter skolan läsa högt och jobba med orden.

Nästa vecka ska vi samtala om denna text och försöka låta eleverna sköta samtalen gruppvis, medan Birgitta och jag finns med som stöd. Nästa steg är att låta eleverna välja mellan två böcker att läsa hemma över läslovet.

Här är några förutsättningar för att detta arbete ska kunna bli bra, jag ska verkligen försöka uppfylla dem:

  • Samtalen ska vara positiva och bejakande. Eleverna ska känna sig som kompetenta läsare.
  • Böckerna måste vara lagom. Tillräckligt enkla för att eleverna ska fixa läsningen själva, men samtidigt så pass utmanande att de blir intressanta att samtala om.
  • Eleverna ska få välja på minst ett par olika titlar varje gång. En tjockare och tunnare, och kanske även olika på annat sätt?

Vi ska ha höga förväntningar på våra elever, de måste läsa hemma också och därför tycker jag att detta är rimligt. Men vi får se hur det går – funkar det att använda ett visst mått av tvång och tro att det leder till lust?

Jag kommer betrakta detta som lyckat om majoriteten av eleverna läser hemma och samtalar om böckerna med oss, men jag vågar tyvärr inte hoppas att alla kommer sköta läsningen. Därför är det bra att den övriga undervisningen inte bygger på denna läsning utan på den som Birgitta och eleverna gör under lektionstid.

Tidigare denna termin har jag pratat med sjuorna om läsningens betydelse för ordförrådet, jag har haft bokprat om svenska och om engelska böcker och så har vi haft en lektion med bibliotekskunskap. Allt detta hänger ihop!

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Stöttning och lotsning och den gemensamma läsningen

När jag läste pedagogik för sådär femton år sedan läste jag bland annat om något som jag tror kallades lotsning.  Det innebar att läraren leder eleven igenom en uppgift på ett sådant sätt att eleven klarar av den, trots att eleven egentligen inte förstår eller skulle klara av det på egen hand.

Stöttning, från den engelska termen scaffolding, används flitigt idag. Skillnaden gentemot lotsning är att vid stöttning lägger läraren upp undervisningen på ett medvetet sätt så att stöttorna så småningom ska gå att ta bort. Eleven stöttas att tillägna sig metoder för lärande som den sedan kan använda på egen hand.

När vi läser högt tillsammans och samtalar om den lästa texten – vad är lotsning och vad är stöttning i detta?

På något sätt är väl all läsning som genomförs tillsammans en form av stöttning? Läsningen blir ju av, till skillnad från egen tyst läsning där en del elever kanske egentligen inte läser.

Vid den gemensamma högläsningen tillägnar sig eleven erfarenheter av olika former av texter, de utvidgar eller fördjupar sitt ordförråd och samtalen tillsammans om texten hjälper eleven att gå in i och ut ur texten på olika sätt. Allt detta kan nog betraktas som en form av stöttning.

Och den ger en positiv inställning till böcker! Eleverna på vår skola tycker nästan alltid om de böcker de läst tillsammans i klassen, jag tror att stödet som lärarna ger är så viktigt för att eleverna ska få positiva erfarenheter av läsningen. De positiva läsupplevelserna är förstås själva grunden för att vilja läsa på egen hand, så därför kan man nog kalla även dem för en form av stöttning.

Men

samtidigt vill jag ändå testa termen lotsning i det här sammanhanget. Är det inte risk för att den gemensamma högläsning med samtal tillsammans ger en lässituation som är svår för eleven att återskapa på egen hand? Finns det mer vi kan göra för att eleverna ska kunna läsa ensamma också? Hur tar vi gradvis bort stöttorna som den gemensamma läsningen innebär?

I många sammanhang lyfts ju tankar om att samtala om sitt lärande/läsande på en metanivå som viktigt. Den explicita undervisningen i lässtrategier genom reciprok läsundervisning – är det ett viktigt verktyg i detta sammanhang? Att tydliggöra önskvärd reflektionsmodell genom Chambers-scheman? Hur är det med Judith Langers föreställningsvärldar, kan vi använda de teorierna med detta syfte och i så fall hur?

Detta funderar jag över just nu, och vill gärna ha hjälp att tänka vidare!

ImagesCAW9N5BU

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Bild: Av Jadson José (Eget arbete) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Vad ska vi göra?

Jag föreläste om läsförståelse och skolbibliotekets roll på den konferens om skolbibliotek som Teknologiskt institut ordnade för ett par veckor sedan. Då redogjorde jag bland annat för vad jag tror är viktigt att vi bibliotekarier gör framöver, nu när lärarna ska fortbilda sig och utveckla undervisningen i läsförståelse. Det här sa jag:

Vi ska fortsätta med lässtimulansen! Det är fortfarande bra att eleverna läser på sin fritid, undervisningen i läsförståelse är viktigast men det räcker inte att bara läsa tillsammans med läraren på lektionstid. Och vi i biblioteken är bra på lässtimulans.

Vi ska fortbilda oss i takt med lärarna så vi talar samma språk! Barbro Westlund skriver i sin avhandling bland annat om vikten av att lärare och elever har ett metaspråk om läsning. Och vi måste förstås ha tillgång till samma språk så vi kan diskutera med lärare och samtala med eleverna om läsning.

Vi ska stödja lärarna i valet av litteratur! Många lärare efterfrågar rekommendationer om böcker att använda i undervisningen. Eleverna måste få möta många olika sorters litteratur, och en del lärare kan behöva hjälp att våga sig på genrer eller författarskap som de inte använt tidigare.

Vi ska stimulera läsning och boksamtal i personalgruppen! Förutom att vi vet att barn och ungdomar behöver läsande förebilder, så talar läsforskare om att lärare behöver läsa mycket och reflektera över sin egen läsning för att kunna ge en god undervisning i läsförståelse.

Sidhuvud collage

Och vi ska förstås samarbeta med lärare på olika sätt medan vi tillsammans utvecklar undervisningen i läsförståelse!

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Det är så mycket svåra ord

säger en av killarna som läser Bronsdolken – den utstötte i min bokcirkel. Hittills har vi läst allt tillsammans och det går långsamt fram i boken. Dels för att det är svårt, vi måste stanna upp och sammanfatta och förklara svåra ord väldigt mycket. Dels för att killarna är väldigt pratsamma – vi har till exempel diskuterat religion en hel del. För de flesta elever på vår skola är religiositet självklart, och de är mycket sugna på att höra hur jag tänker. Här i början av boken berättar Paver en hel del om döden, själavandring och ceremonier. Och oroliga själar till döda som inte fått någon riktig begravning leder också till samtal om spöken…

Men jag försöker hålla diskussionen ganska snävt runt texten – vi måste ju liksom komma någon vart!

Idag läste vi ut det andra kapitlet och det slutade:

Borta i hörnet öppnade den döde slaven ögonen och stirrade på honom!

- Läs mer!

Ja, fast vi egentligen inte hade tid så fick vi lov att läsa några meningar in i nästa kapitel också. Och sedan var det några ganska uppskrämda sjuor som gav sig ut i höstmörkret för att gå hemåt!

Bronsdolken

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Bronsdolken av Michelle Paver

tyckte jag hemskt mycket om att läsa. Ett härligt äventyr som tilldrar sig vid Medelhavet under bronsåldern och med både en pojke och en flicka som centrala gestalter. Bronsdolken är en serie böcker och just nu finns de tre första delarna på svenska.

Den här terminen experimenterar jag lite med bokcirklar på högstadieelevernas fritid. Jag har tidigare skrivit något om en bokcirkel med åttor och nior, men nu har jag en till på gång. Jag har fått med mig fyra killar i sjuan för att läsa  Den utstötte, första delen i serien Bronsdolken. Vi har träffats två gånger och jag prövar mig fram lite hur vi kan göra.

Det jag framför allt vill är att eleverna ska få en läsupplevelse. Men jag hoppas förstås också att boksamtalen ska kunna bidra till att deras läsning utvecklas. Deras Sv/SvA-lärare Cecilia Pertlwieser har börjat introducera lässtrategier för eleverna, så dem tar jag med mig in i vår läsning. Men eftersom klassen inte har hunnit så långt i det gemensamma arbetet med lässtrategier än, så jag kan behöva använda de olika delarna i reciprok läsundervisning (läs gärna Josefin Nilssons pdf om RT).

Den första gången vi träffades hade jag tänkt att vi skulle hålla på mycket med frågor. Paver inleder boken med att kasta oss läsare rakt in i en actionfylld verklighet som vi inte vet så mycket om.

Pilen hade svart skaft och styrfjädrarna var gjorda av kråkfjädrar, men pilspetsen kunde Hylas inte se, eftersom den satt begravd i hans arm.

Sedan introduceras både namn och olika företeelser i rasande fart, men Paver väntar med att ge oss förklaringar till dessa. Hon vill förstås att vi ska bli nyfikna och vilja läsa vidare för att förstå hur allt hänger ihop. I mitt huvud dyker det upp väldigt många frågor redan på första sidan.

Det finns flera anledningar till att lyfta fram det här med elevernas frågor runt texten. En är att det är en viktig lässtrategi (i En Läsande Klass förklaras strategin så här för eleverna). Elever ska inte i första hand svara på lärares frågor, utan öva sig att formulera och diskutera egna frågeställningar . En annan anledning är att eleverna inte bara ska läsa på om de inte förstår – vi ska försöka svara på frågorna tillsammans genom att undersöka texten. Och så det där med att författaren ibland med mening gör att vi inte förstår. Det behöver eleverna känna till, så att inte deras svajiga lässjälvförtroende får sig en törn av något som bara är ett berättarknep.

Så, efter att ha bjudit på kex och saft satte jag igång att högläsa Bronsdolken från start. Efter de första styckena stannade jag upp och förebildade (modellade) vilka frågor som jag fick av texten. Sedan läste vi vidare och killarna fick presentera sina frågor. Vi läste ett par sidor på detta sätt, men det gick så där. Eleverna var rätt okoncentrerade och måttligt engagerade.

Så jag övergick till att bara läsa högt med stor inlevelse. Och då gick grabbarna ner i varv, lyssnade och föreföll njuta. Högläsning…det funkar nästan alltid bra. Men eftersom jag var osäker på om alla verkligen förstått så avslutade vi genom att sammanfatta. Första kapitlet är så otroligt spännande, och när vi slutade på sidan 7 hängde Hylas i en gren, med en dödad kompis i ett träd i närheten och en mordisk soldat precis ovanför!

Vi bestämde att eleverna inte skulle ta hem böckerna och läsa vidare. Jag kände mig ju osäker på om det var för svårt, och ville hellre att vi fortsatte en bit till gemensamt. Lärdomen av denna första träff blev för mig att jag ska läsa mycket högt, och låta sammanhanget komma, innan vi jobbar med förståelsen.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Herr Arnes penningar

av Selma Lagerlöf läser vi i en bokcirkel med åttor och nior, på deras fritid efter skoldagens slut. Vi använder den förkortade utgåvan från LL-förlaget.

Omslagsbild, Herr Arnes Penningar

Min roll i bokcirkeln är deltagare och fikafixare. Planerar och leder samtalen gör Katarina Lycken Rüter – rutinerad f d gymnasielärare som nu sprider sin litteraturentusiasm till mina elever. Av sin godhet, som Emil skulle ha sagt.

Bokcirkeln är förstås till för eleverna, för att stimulera dem att läsa och utveckla sin kompetens genom samtal om litteraturen. Men men… en trevlig bieffekt är att jag lär mig av Katarinas sätt att samtala med eleverna. Det är ju bästa fortbildningen – att se någon skicklig kollega i aktion.

Idag hade vi läst ungefär halva boken och vi började med att individuellt skriva upp något vi tyckte om och något vi inte tyckte om på post-it-lappar. Det här känner jag igen, Chambers! Men sedan bytte vi lappar med varandra, så när Katarina samlade ihop våra åsikter på tavlan läste man upp någon annans. Ett sätt att sätta fokus på själva tankarna i stället för på vem som har tänkt dem, förklarade hon efteråt för mig. Smart!

Vi tyckte inte särskilt lika – och det är ju då boksamtalen brukar bli roligast. Somliga tyckte det var en läskig bok, någon tyckte inte alls att den var skrämmande. Några gillade att man inte riktigt förstod, andra tyckte inte om det, och så vidare.

Så småningom ledde Katarina över diskussionen i sådant som var svårt att förstå, och bra att få höra varandras tankar om. Och vi bläddrade i boken, läste om här och där och prövade olika möjliga tolkningar.

Sedan fick en av eleverna ta rollen av Herr Arne och svara på frågor som vi andra hade till honom. Kul sätt att öva sig på att ställa frågor till texten, och spännande att lyssna till de svar som Herr Arne gav. Och en annan fick pröva att vara Elsalill.

Så – det jag lärde mig idag var att använda lappar som man byter med varandra i Chambers-samtal, och att ställa frågor till karaktärerna. Båda delarna sparar jag i bakhuvudet till lämpligt tillfälle. Men det roligaste var kanske att kolla in Katarinas entusiasm över boken och intresse för elevernas tankar. Genomtänkta metoder är bra men gott bemötande är en grundläggande förutsättning!

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

En liten läsgrupp

fick jag förmånen att samtala med ett antal gånger före jul.

Det började med att LL-förlaget skickade mig fyra nya böcker och ville ha respons på hur de fungerade på skolan. Det var Olyckan, I samma båt, Grannen och Noors trädgård. Jag frågade läraren till en av förberedelsklasserna om jag kunde få låna några elever ett antal lektioner för att läsa och tycka till om böckerna. Det var okej – klassen är för tillfället ganska stor; de fem eleverna som varit längst tid i Sverige kom till mig och så kunde läraren ha några lektioner där hon kunde koncentrera sig på de andra eleverna. Mina lilla läsgrupp bestod då alltså av fem högstadielever med god skolbakgrund som varit i Sverige ca 1 år.

När jag förberedde lektionerna bestämde jag mig för att testa att använda en matris, där eleverna kunde skriva under läsningens gång. Jag är ju ingen rutinerad lärare så jag fick pröva mig fram lite, men matrisen funkade ganska bra. Ibland skrev vi tillsammans på en whiteboard så att eleverna kunde använda vissa ord och formuleringar i sina egna anteckningar.

Böckerna är ganska korta, så på en lektion (45-60 minuter) hann vi läsa och prata lite om en bok. Men det krävdes en lektion till för att hinna skriva sammanfattning och diskutera boken ordentligt.

Vi hann läsa tre böcker före jul och jobba färdigt med två av dem. Då gjorde eleverna även boktipsfilmer om  böckerna. Kolla gärna här och här!

Och ja – eleverna tyckte om böckerna, och jag tyckte att det blev bra diskussioner.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola