Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Samarbete

Årskurs 6 presenterar böcker för ettagluttarna


Jag har tidigare här berättat om elever i årskurs 6 som bloggar om böcker och läsning på elevens val en gång i veckan.

Tisdagen före sportlovet fick de lämna sina trygga platser vid datorerna, och ge sig ut för att muntligt presentera böcker för elever i årskurs 1. De hade valt ut böcker som de tyckte om att läsa och lyssna till när de var yngre, och som kan fungera även för dagens sjuåringar.
Trots viss nervositet, berättade de kort, kärnfullt och personligt om sina favoritböcker. Ettagluttarna uppskattade besöket, och ville gärna berätta om vilka böcker de kände igen.

Nästa steg skulle kunna vara att börja samtala om böcker med andra elever, liknande projektet Bokpiloterna Malmö. Deras spännande projekt går att läsa mer om på Pedagog Malmö.

Men först ska alla elever i årskurs 1 få ett bokligt besök av de stora eleverna.

  

Lotta Metcalfe, Bibliotekarie på Mariaskolan

Astrid Lindgren Memorial Award

eller ALMA-priset, har varit tema för mitt samarbete Raoul som undervisar i årskurs 7 i ämnet SvA/Sv.

Syftet har varit att jobba med förmågorna ”Läsa och analysera skönlitteratur och andra texter” samt ”Söka information från olika källor och värdera dess”. Lite annat kom väl in på köpet.

Vi har läst och diskuterat texter av ALMA-pristagare, och så har vi arbetat mot målet att skriva faktatexter på klassernas bloggar. Som grädde på moset ska vi redigera och förbättra Wikipedias artiklar om författarna.

Vissa delar i arbetet har gått strålande, en del uruselt och det mesta rätt bra.

Den första lektionen när vi introducerade temat berättade jag inte vad ALMA var, utan bad eleverna försöka ta reda på det på internet. De jobbade två och två, jag spädde på med att det skulle ha något med författare att göra, och ganska snart var de inne på information om just ALMA-priset. Allteftersom eleverna fick fram uppgifter om ALMA fick de komma fram och skriva på min dator som var kopplad till Active Boarden. Alla tog alltså del av varandras information, kunde söka vidare och så småningom skrev vi tillsammans en faktatext om ALMA som vi publicerade på respektive klassblogg. Jag tycker det var ett lyckat sätt att arbeta med informationssökning. Det blev tydligt att man kunde göra nya sökningar allteftersom man fick fram information, och jag förklarade att syftet med att skriva i min dator var att man inte bara skulle kopiera text utan formulera sig själv. En rolig grej som hände var att vi fick en oväntad kommentar på en av bloggarna – jättekul!

Efter det försökte jag en lektion få eleverna i klasserna att uppmärksamma vad faktatexter om kända person innehåller. Vi tittade lite tillsammans på någon personbeskrivning i NE och Wikipedia och sedan skulle eleverna parvis välja en kändis, kolla i NE och Wikipedia och skriva upp vad som berättas om kändisarna. Lektionen genomfördes tre gånger, eftersom det är tre klasser, jag uttryckte mig tydligare och tydligare men detta lyckades ändå inte. Endast någon enstaka elev förstod att jag inte var ute efter fakta om den kändis de valt, utan om principerna med ”levnadstid”. ”känd för”, ”barndom” etcetera. Klart misslyckat alltså.

Nästa omgång med lektioner hade jag gjort i ordning ett papper med rutor där man skulle fylla i just sådana uppgifter om de tre ALMA-pristagare vi läst böcker av. Jag visade hur man hittar information på ALMA-prisets hemsida och i Alex författarlexikon. Eleverna jobbade sedan parvis med en författare i en av källorna. Vissa par hann även ta ett till papper och fylla i information från den andra källan. Detta var lyckade lektioner, eleverna jobbade energiskt och bra.

Lektionen efteråt introducerade jag Mediearkivet, där man kan hitta fulltextartiklar från tryckta tidningar. Eleverna fortsatte sedan parvis att leta information om samma författare ur denna databas. Detta är betydligt svårare, eftersom eleverna måste bedöma om de artiklar de får fram är relevanta och läsa noggrant för att plocka ut användbar information. Det är också joxigare att notera vilken källa man använt, eftersom det är själva tidningsartikeln med författare, titel och uppgifter om tidningen som är källan – inte Mediearkivet. Men jag tycker det gick ganska bra. Klasserna är små, vi var två vuxna som kunde hjälpa eleverna och de flesta fick fram en del nya intressanta uppgifter om sina författare.

Därefter följde en lektion då vi tillsammans i klasserna skrev en faktatext om en författare. Texten skulle sedan användas som förebild till elevernas egna texter.  Jag kopierade upp papper med information från de olika databaserna om en fjärde ALMA-pristagare och så delade jag ut de olika pappren till eleverna. Jag hade också gjort ett papper där jag redogjorde för hur strukturen för en sådan text kunde se ut Eleverna fick nu hjälpa mig och ge mig information om författaren och så skrev jag så alla såg. Ett par av klasserna hann även denna lektion börja skriva själva, den tredje klassen kom inte så långt.

Nu var det dags för eleverna att skriva egna faktatexter om författarna. I de två första klasserna lät vi eleverna jobba i grupper om fyra, vilket inte var så lyckat – flera elever blev helt passiva. I den tredje klassen fortsatte vi med pararbete vilket var betydligt bättre. Framme på Active Boarden syntes den text vi skrivit tillsammans, till sitt stöd hade eleverna också beskrivningen av strukturen på faktatexterna. Och så hade de tillgång till den information om författaren som de själva och kompisarna fått fram.

Det blev lite ont om tid, men eftersom flera elever börjat säga att de tröttnat på ALMA-pristagarna så fick texterna vara klara i och med denna lektion. Vi la upp texterna på klassernas bloggar. Här kan ni kolla: 7A, 7B och 7C.

Nästa vecka ska vi försöka använda alla våra kunskaper om ALMA-pristagarna till att redigera i Wikipedias texter. Jag klurar nu på hur lektionsupplägget ska bli.

Just det – på varsin engelskalektion har klasserna läst en bok av årets ALMA-pristagare ISOL. Det finns ännu inte någon bok som hon illusterat översatt till svenska.

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

Mycket skönlitterär läsning

har jag hållit på med i biblioteket senaste veckorna.

Vi har läst och diskuterat litteratur av några ALMA-pristagare med sjuor. Jag och läraren Raoul har delat de tre sjuorna i halvklasser och turats om att jobba med de olika grupperna. Det gör att jag arbetat med samma texter sex gånger. Mycket roligt att göra samma grej flera gånger – det blir ju för det mesta lite bättre för varje gång.

Den första texten jag läste med eleverna var en novell ur Shaun Tans fantastiska bok Berättelser från yttre förorten. Novellen heter Vaka och består av en sida text och en bild. Vi tittade på bilden och försökte beskriva den med ord, på ett sådant sätt att någon som inte sett bilden skulle kunna föreställa sig hur den ser ut. Då kom vi också in på lite gissningar om vad texten skulle kunna handla om. Sedan läste vi texten tillsammans. Jag tror att själva läsningen gick bäst när jag läste den ganska korta texten högt rakt igenom och efteråt gick igenom den en gång till för att diskutera svåra ord och uttryck. Vi talade om vad eleverna gillade med novellen, och det blev då en hel del diskussioner om skuld och hämnd. Flera av eleverna sa att de uppskattade att novellen var lite svårtolkad, att det blev roligt att prata om den då.

Den andra text jag läst sex gånger är Philip Pullmans bok Fyrverkerimakarens dotter. Det är en sagoinspirerad kapitelbok med ett spännande äventyr och vissa lite putslustiga delar. Vi hade tre lektioner på oss för boken, och det var lite för lite så delar av boken återberättade jag i stället för att läsa.

Det var intressant att notera två olika sorters koncentration i grupperna: När jag läste högt lyssnade eleverna intresserat, flera struntade i att titta i sin egen bok och de verkade uppskatta när jag dramatiserade lite. Jag tror att den tolkning jag gör med min läsning underlättar förståelsen av texten. När någon av eleverna läste högt så hände något annat. Då följde kompisarna noga med i själva boken. Elevernas högläsning är inte så tydlig och de behövde väl följa med i boken för att förstå. Men båda delarna funkade alltså rätt bra!

Philip Pullman har ett svårt språk, det är många avancerade ord i boken och inte så lättlästa meningar. Men eleverna tyckte att det gick bra att förstå ändå, eftersom författaren upprepar och förtydligar sig hela tiden. I slutet och i början av varje lektion gick vi igenom var någonstans i storyn vi slutat, och pratade om de olika parallellhandlingarna. Under själva läsningen stannade vi lite då och då för att kolla att alla förstod, diskutera tolkningar och förutspå vad som kanske händer sedan.

Raoul har under tiden läst Det röda trädet av Shaun Tan, Kompisarna av Lydia Bojunga och ytterligare någon novell ur Berättelser från yttre förorten. Jag tror att de har haft väldigt intressanta diskussioner, dels för att böckerna är bra men framför allt för att läraren hjälper eleverna att göra massor med jämförelser med andra erfarenheter de har tillsammans i klassen. Raoul har klasserna i både SvA och SO och de har hunnit skaffa sig många gemensamma upplevelser och kunskaper redan.

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

PS Har ni sett bloggen Ankomsten där två gymnasieklasser jobbar med en annan bok av Shaun Tan? Mycket spännande och inspirerande!

Bilderböcker för 14-åringar

Jag nämnde förut att en av lärarna som undervisar i Svenska/Svenska som andraspråk i åttan hade talat med sina elever om att läsa högt för småsyskon. Det var ju en strålande idé – bra för våra elever att öva högläsning och bra för småsyskonen att få böcker lästa för sig!

Vi har inte så många bilderböcker i vårt högstadiebibliotek så detta var ett perfekt tillfälle att besöka Tensta bibliotek. Marion, som är barnbibliotekarie där, och jag förberedde besöken tillsammans och så här har de tre åttondeklassernas besök blivit:

Vi har träffats utanför biblioteket och samlat ihop klassen tillsammans med läraren. Efter en snabbtitt in på barnavdelningen så har eleverna satt sig på stolar och kuddar i ett grupprum där Marion plockat in en massa fina bilderböcker. Jag har haft en docka i knäet och berättade om hur jag brukat placera barn när jag läst högt. Sedan har Marion och jag talat lite om bilderböcker och hur man kan läsa dem, varvat med att vi också läste några hela böcker: Sagan om den lilla lilla gumman, Max dockvagn, Det röda trädet och ett par till. I två av klasserna berättade Marion också en saga. Efteråt har eleverna fått en stund på sig att låna böcker.

Det hela var mycket lyckat och en intressant upplevelse på flera sätt. Våra högstadieungdomar är inte alltid så lätthanterliga, och det kändes lite osäkert hur de skulle reagera när vi tänkte läsa småbarnsböcker för dem. Dessutom var bara en av de tre klasserna ordentligt förberedd på vad vi skulle göra. Alla klasserna kom tillsammans med lärare som är tydliga och har elevernas förtroende – det var ju en god grund.

Bara några få av eleverna verkade känna igen böckerna vi visade – Alfons Åberg var kanske mest känd. Några elever satte upp en lätt skeptisk min när vi satte igång, men jag tror att de insåg att Marion och jag verkligen gillade de här böckerna. Vi hade väl också lite glimten i ögat när vi läste böckerna som om vi hade läst dem för små barn.

Klasserna lyssnade väldigt intresserat när vi läste högt!

Elever som ofta kan agera motvals mot oss vuxna satt faktiskt absorberade av Sagan om den lilla lilla gumman; och Det röda trädet hade eleverna starka åsikter om. En flicka sa direkt att den handlar om att vara tonåring. Det verkade helt klart som att detta var en upplevelse för våra ungdomar.

Alla våra elever har ju föräldrar som är uppväxta i andra länder, och många av våra elever har inte heller själva tillbringat sina småbarnsår här i Sverige med svenska barnböcker. Kanske är det en bidragande orsak till att det blev så lyckat – detta var helt enkelt något helt nytt för många i klasserna?

Eller så är det bara så att bilderböcker och högläsning är en så väldigt bra grej – kanske passar det alla grupper av elever?

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

Att påverka vad som händer i skolan

är inte alltid så lätt.

Ibland sägs det att vi bibliotekarier ska samarbeta med de lärare som vill, och så hoppas man att resten av lärarna följer efter om det vi gör blir bra. Jag har också förstått, och blivit lite besviken på, att skolor har fina biblioteksplaner som funkar bara för att vissa samarbeten inte kommer till stånd – om alla klasser skulle involveras så räcker inte tiden till.

Det har säkert sin poäng att jobba så; goda exempel kan resultera i att fler hänger på nästa gång. Och i att man får större resurser. Men jag är ofta lite otålig, och blir frustrerad när jag inte får möjlighet att nå alla med det jag tror är viktigt.  Och då försöker jag påverka genom att gå olika vägar.

Det här gäller framför allt när jag känner till resurser som jag tror att eleverna skulle ha glädje av – jag lovar att jag är mer ödmjuk beträffande upplägget av undervisningen. Men om jag vill informera och sprida kännedom om till exempel olika databaser, webbplatser, datorprogram eller böcker som jag tror skulle underlätta för elever och lärare så har jag olika sätt att agera.

Jag sprider information direkt till elever genom facebooksidan, samtal i biblioteket eller  lappar i och utanför biblioteket.

Lärarna kan jag nå genom att be att få tid på arbetslagstid, ämneskonferenser, andra konferenser eller genom skolans interna veckobrev.

Hela klasser når jag genom att be lärare att få lektionstid. Då får läraren informationen samtidigt.

Nu i veckan träffade jag representanter för våra läxhjälpare och försöker via dem sprida information till eleverna.

Några få gånger har jag fått tid på studiedagar att ha lite större informationsblock. Detta då förstås efter kontakt med skolledningen.

Oftast får jag väldigt positivt gensvar av lärare när de väl har tagit sig tid att lyssna. Men ibland är det svårt att avsätta den tiden bland allt akut som måste fixas. Ständigt dilemma i skolans värld?

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

 

Att så små frön och hoppas att de växer

Ibland tänker jag att det är det jag gör. I rollen som resursperson, en som lärare och elever använder sig av ibland, så är det ganska ofta så att man medverkar ett litet tag i en klass och så hoppas man att arbetet fortsätter efteråt när man inte själv har möjlighet att vara med.

Jag har tidigare skrivit att vi bibliotekarier är en av de resurspersoner som finns på skolorna. Lotta berättar spännande om hur IT-pedagoger och bibliotekarier samarbetar på Adolf Fredrik, som ju är en stor skola. På vår skola har vi ingen IT-pedagog, och ibland ser jag att jag kan bidra till att lärare och elever kommer framåt i användingen av IT på olika sätt. Till exempel gjorde jag min PIM-trea som en liten instruktionsfilm för uppsatsskrivning i Word, och jag arbetar ibland med klasser och instruerar om grunder i nätverk och Word.

Den här terminen sår jag också små frön i de lägre årskurserna. På Hjulsta skolor har vi en litteraturpedagog, Ulrika, som jobbar mot årskurs f-6, men klasslärarna har inte haft så mycket stöd runt arbetet med datorer. Ulla Sporrner, lärare i trean, har gjort ett jättefint jobb där elever har gjort filmer om sina favoritställen i Stockholm. Där var jag bara med en lektion och visade en PP om upphovsrätt – Ulla är rutinerad på att låta eleverna jobba med datorer. Andra lärare tycker att de vill ha hjälp första gången eleverna ska logga in i nätverket. I fyror, femmor och sexor medverkar jag några lektioner och låter eleverna testa NE och Länkskafferiet. Ganska ofta är inte heller lärarna så väl bekanta med de resurser som finns, och jag hoppas att de kommer fram oftare på Active Boarden efter att jag har visat dem i klasserna.

I samband med att jag visar NE och Länkskafferiet så diskuterar vi också vad Internet är. Eleverna får berätta vad som finns på nätet, fundera över vem som lägger upp grejer där och varför olika personer och instanser publicerar saker på nätet. Detta är verkligen bara att så ett frö i källkritik, men förhoppningsvis växer det till någon sorts levande diskussion om källors trovärdighet och användbarhet så småningom.

Cilla Dalén, Hjulsta skolor

Jag lär mig!

På mitt högstadium har jag sällan elevgrupper ensam, utan för det mesta är läraren med. När jag har bokprat betyder det att SvA/Sv-läraren också får kännedom om de böcker jag visar eleverna. När jag har lektioner om olika källor och informationssökning så får den medföljande läraren också ofta lära sig något nytt. Ibland fyller lärarna i och jag lär mig mer om olika böcker eller informationskällor av dem.

Men det som ger mig mest just nu är att se hur duktiga lärare hanterar elevgrupper. Det är fascinerande att följa hur de kombinerar engagemang för det aktuella lektionsinnehållet med en lagom dos pondus, och på så sätt får eleverna att vara aktiva och fokuserade.

Vi har haft en fortbildningssatsning på skolan med föreläsare som pratat om olika aspekter av ordning och reda. I en avslutning, där de rapporterade vad de sett på olika lektionsbesök, så påpekade de att arbetsro kräver välplanerade lektioner. När läraren är tydlig med vad man ska göra och har ett angeläget innehåll för lektionen så ökar oddsen för att eleverna ska orka fokusera.

Det tyckte jag var bra att höra!

Ibland passar det ju bäst att jag tar en elevgrupp utan att läraren är med, men när eleverna och jag inte brukar ha lektioner tillsammans utan umgås på ett annat sätt i biblioteket, så är det inte alltid så lätt. Och nu känns det mer intressant och fruktbart att fundera över lektionsupplägg och innehåll än att deppa över varför jag inte kan upprätthålla ordning eller vara arg över att vissa elever inte kan sköta sig.

Cilla Dalén

Hjulsta skolor

Tyvärr har vi inte råd med en bibliotekarie

men vi tycker egentligen att det vore bra…

Ungefär så sa ett antal personer som jag pratade med på Skolforum.

Jag tycker att man på en halvstor skola kan tänka så här:

Klasslärarna/ämneslärarna är förstås viktigast. Men förutom dem har man ett antal extrapersoner runt omkring som hjälper till med att stötta lärare och elever, och ibland dela klasser i mindre grupper. Det kan vara till exempel specialpedagoger, SvA-lärare, resurslärare, fritidspersonal som är klasskontakter, IT-pedagoger eller assistenter. Om man väljer att anställa en bibliotekarie får man en sådan extraperson med kompetens att undervisa i informationssökning och källkritik, och med kunskap om barn- och ungdomslitteratur. Jag tycker att det är viktiga kompetenser som skolan behöver.

Cilla Dalén Hjulsta skolor

Vad jag tycker och tänker

om det jag läser är intressant för andra människor att ta del av. Det vill man gärna att eleverna ska få uppleva.

Samtal tillsammans i klassen om det man läser är jätteviktigt – för förståelse och läsutveckling, men också för att eleverna ska bli stärkta i rollen som kompetenta läsare.

Vi har denna termin dessutom två samarbeten utanför skolan som ger eleverna fler möjligheter att agera läsare med intressanta åsikter.

Det ena är att vi har en återkommande spalt i lokaltidningen Norra sidan där våra elever lämnar boktips. Här skriver elever från vårt högstadium, och även från f-6-delen av vår skola med hjälp av min kollega Ulrika.

Det andra är att vi tillsammans med Valstaskolan i Märsta, Adolf Fredriks musikklasser och en skola i Borås har fått möjlighet att blogga hos Brombergs förlag. Förlaget önskade samarbete med några skolor för att diskutera boken Älskar-hatar av Jenny Downham. Samtalet på bloggen har just börjat komma igång, och det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Hos oss är det två åttondeklasser, med läraren Sanna, som läser denna nyutgivna bok.

Cilla Dalén Hjulsta skolor

Bibliotekarien på Geografilektionen om nätmobbning

Harassment with a camera on Flickr/creativecommonsFoto: By christopherleonard 

Under vecka 18 kom en ung och entusiastisk lärare till skolbiblioteket och sa till mig;
– Mina åttor läser kommunikation på geografin. Vad säger du då?

– Kommunikation genom Internet?

– Ja, just det! Vad? Hur?
– Facebook, chat?
– Ja, och om kränkning på nätet?
– Facerape? 
– Absolut! och gärna något om källkritik?

Det blev inget moment om källkritik i den bemärkelsen att eleverna synar sina källor, men däremot mer om att syna dem de addar på Facebook.

Eleverna fick se några korta filmer om nätmobbning från Medierådet, sedan diskuterades det i både storgrupp och bikupor.
Eleverna berättade mer än gärna om Facebook, om facerape, kränkningar och integritetsfrågor. Föräldrar som nätvandrar? Nja, kanske, tyckte eleverna.Bara det inte är mina föräldrar, sa en elev.

Stundvis kände jag mig som en dinosaurie, när det flög några FB-uttryck i luften som lät helt obekanta i mina öron. Men vad gör det. Jag lärde mig väldigt mycket genom att lyssna på alla dessa talföra åttor, även om jag inte alltid delar deras åsikter i vissa integritetsfrågor .

Läraren och jag var helt utmattade men nöjda när vi stängde ner vår PowerPoint.  Igår gjorde vi det igen, och ett liknande scenario utspelade sig i klassrummet.  Eleverna var så engagerade, och berätta en massa om sina erfarenheter på Facebook och nätet. Så intressesant, men också lite skrämmande ibland.

Lotta Metcalfe, Adolf Fredrik Musikklasser